Stolt, trött och lycklig

Som man kunnat märka på mitt twitterflöde var jag alltså av en serie outgrundliga sammaträffanden med och ledde Prideparaden. Ja, gick längst fram alltså. Dansade snarare än gick förresten. Och sjöng! I tre timmar. Jag har aldrig varit så trött efter något i hela mitt liv (så trött att jag alltså inte lyckades skriva detta förrän nu). Jag har sällan varit lika endorfinhög heller, att få möta all denna kärlek, att få sjunga inför 350 000 stockholmare som står där ute på gatorna och vinkar bara för att de vill markera att de gillar det här med modernitet och tolerans. Vilken ynnest att få vara en del av det!

Själv började jag ju gråta redan på tunnelbanan vid östermalmstorg när massorna strömmade av och man insåg att det här faktiskt är den största politiska manifestation vi har i det här landet och den är för en så galet fin sak. Jag kan faktiskt inte alls begripa de trötta röster (från verklighetens folk I presume, eller rättare sagt dessas politiska tillskyndare) som gör ner Pride-paraden som ömsom pk-trams, ömsom politisk extremism, ömsom sexgalen exhibitionism. Ser de verkligen inte de glada ansiktena på stolta föräldrar som går där, ser de inte hur det finns barn som växer upp med detta som ett normalt inslag, ser de inte hur denna folkfest visar att vi ändå lever i ett himla fint land? När alla barnen vinkade till oss från BR:s skyltfönster ovanpå Gallerian började jag gråta igen.

Tillägg: Fotot är alltså taget av världens bästa Kazarnowicz