fredag, oktober 02, 2009

Hemmafest eller torgfylla

Jag skrev häromkvällen en kommentar på Pillow Book för första gången. Elin hade skrivit klokt om svartsjuka och om värdet i att få finnas i sina känslor, sen kontrade Gustav med en annan klok vinkel över att svartsjuka borde dekonstrueras i sina beståndsdelar snarare än ses som ett, delvis romantiskt präglat, helhetsbegrepp. För att göra den här alltmer obändiga inledningen komplett vill jag också hänvisa till Niklas Hellgrens vansinnigt intressanta replik till dem båda.

Hur intressant svartsjukan är var det dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Nej i sann metatradition fastnade jag för just det faktum att jag aldrig kommenterat hos Gustavs kuddblogg förut. Jag läser den såklart slaviskt, och kommer ofta att tänka på saker när jag gör det, men om jag vill säga något om det gör jag det på twitter, eller här eller rent av på någon annan blogg. Det finns ett avstånd, som jag inte annat kan förstå än i termer av att bloggen faktiskt ligger på en tidning. Han är rekryterad bloggare av Nyheter 24. Det finns en nyckel i detta, som också tror jag förklarar del i den atmosfäriska skillnaden mellan kommentarsfälten på tidningar och i bloggar.

Där de förra, och nu generaliserar jag, domineras av aggressioner, anonymitet och oftast en total frånvaro av ömsesidigt samtal finns ju i bloggarnas kommentarsfält all den intimitet och datalove och försök till uppriktiga utbyten av uppfattningar och tankar som vi lärt oss älska och rentav redan ta för givna. Jag minns från Resumés och Dagens Medias första öppna kommentarsfält för fem år sedan eller så att det var så redan då, vreden och bitterheten forsade mellan raderna.

Däremot vet jag inte riktigt varför. Det finns enkla svar såklart, som att man inte upplever att det faktiskt finns en riktig person bakom texten om den publiceras hos en tidning (som ex DN:s singelbloggare här som får massor av otrevliga kommentarer även på en snäll och personlig text i ett relativt ofarligt ämne), idén har aldrig varit att skribenten själv skulle bevaka diskussionerna och blanda sig i dem, vilket ytterligare ökar avståndet. Om man ropar i intet höjer man lätt tonen.

Men det är svårt att komma ur. Jag vet ju själv hur olika jag ser på kommentarer till mina Expressen-texter och kommentarer här. Expressen-kommentarerna läser jag knappt, brukar kolla hur många det är, men oftast blir jag bara deprimerad av ilskan och dumheten och skulle aldrig få för mig att gå in och rätta till missförstånd eller börja debattera. Här svarar jag på nästan allt, om jag hinner, och låter endast de grövsta och mest uppenbart trollande kommentarerna vara. Här är ju mitt vardagsrum, jag har ansvar för att vara trevlig mot människor samtidigt som de, ni har ansvar för att inte kissa i soffan eller välta blomkrukorna. Tidningarna är inga vardagsrum. Ingen har ansvar, mer än någon moderator som emellanåt slumpmässigt tar bort inlägg som anses strida mot diverse koder.

Jag argumenterade länge ohört för att Expressen skulle skaffa blogglänkar, och fick motargumenten att vi ju har artikelkommentarer. Att detta inte alls är samma sak verkade ingen på den tiden riktigt begripa. Men när vi talar om, som Martin Jönsson klokt gjorde här, om hur tidningarna måste interagera mer med sin publik finns hela tiden denna dubbelhet. För jag förstår varför man inte vill lyssna mer än nödvändigt på den flashbackifierade typiske artikelkommentatorn. Vi måste, vi som ändå gillar tidningar, komma förbi dem, komma åt uppriktigheten i bloggsamtalen i stället. Jag vet bara inte riktigt hur.

6 kommentarer:

Poly-Anders sa...

Att dekonstruera svartsjuka i sina beståndsdelar tycker jag låter mycket bra, och en nyckel till att förstå och hantera svartsjukan.

Jag trodde länge att jag aldrig kände svartsjuka. Visst, jag kunde bli ledsen, eller arg, eller rädd för att bli övergiven, eller en handfull andra känslor. Men svartsjuk? Näee, det är väl nåt annat?

Det var inte förrän jag var nästan trettio som jag fick veta att det var det där som var svartsjuka. Att det var liksom ett samlingsbegrepp. Och att jag faktiskt hade varit svartsjuk vid alla de där tillfällena.

Patrik sa...

hur dum är jag? här sitter jag och är praktiskt taget fastkedjad i internet och så har jag inte fattat att gustav har en blogg till, att nerd life/paparkaka.com inte är pillow talk, jag tror min sorteringsfunktion slutat fungera

när det gäller sakfrågan, jag kommenterar inte heller tidningsbloggar så ofta, de brukar dessutom ha jobbiga bli medlem-regler

tack för klargörande och som alltid tack för dina texter

/patrik

Grovt Initiativ sa...

epic win att någon som kallar sig poly-anders håller med mig. so many levels.

i övrigt var detta mycket inspirerande! tänkte en väldigt relaterad sak i eftermatten av bokmässehelgen som jag väl nu måste blogga skiten ur.

(snabb rättning också, pillow talk, inte book. men det är ett rätt enkelt misstag att göra.)

Svante sa...

En fråga: Hur många läsare har ett inlägg här, och hur många läsare har en av dina texter i Expressen?

Kan det inte vara så enkelt som att det finns en liten minoritet agressiva idioter. Här har du få läsare, så sannolikheten att det dyker upp en aggressiv idiot är låg. På expressen.se har du mångdubbelt fler läsare, och därmed även ett litet antal aggressiva idioter.

När idioterna väl börjat kommentera attraherar de varandra och skrämmer bort andra. Risken för att detta skall hända ökar drastiskt nät man får så många läsare att man får några stycken aggressiva idioter på köpet. Alltså finns det något slags tröskelvärde för när idioterna tar över som inte främst är beroende av mediet utan av antalet läsare.

Eller?

Allan sa...

Internetfora som är helt öppna, omodererade, avidentifierade (ingen säker möjlighet för andra användare att få reda på något om vem som står bakom ett visst nick) och hyfsat välkända (typ Flashback eller Passagens gamla politikforum som när det kastades ut muterade till det nynazistiska eXilen) - sådana ställen brukar förr eller senare tas över av troll och psykon, personer som inte orkar leverera argument men som går igång på att känna att "fan, hela världen ser hur jag sågar de här figurerna". Och om det pågår länge så flyr de mera städade och intelligenta till ett annat ställe. Att Facebook inte har gått den vägen beror nog mest på att det är så stort att det för den enskilde användaren funkar som ett kluster av forum och samtalsgrupper, det är ju ingen som är aktiv över hela stället samtidigt.

När Resumé var fullt med flängda och glappkäftat "ironiska" kommentarer så var det också helt öppet att knacka in nåt, och de mest högljudda var säkert inte branschfolk, möjligen 17-åringar som hade planer på att bli reklmare. När man såg till att kräva ett prenumerationsnummer på tidningen för att få öppna ett användarkonto så försvann det grövsta spammet. Men å andra sidan var det ju ofta Viggos blogg man kommenterade och han körde i stort sett samma stil som sina komentatorer, enda verkliga skillande var att han snackat sig till en position.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag vill tillägga att jag finner underhållningsvärde i näthat/flashback osv och att det här inte är en appell mot det.