1) Världens ondska och dumhet
2) Snöblandat regn
3) Insikten att man för att komma upp i en rimlig inkomst i min bransch faktiskt måste arbeta ihjäl sig (jag har nu inte samma krav som en mig närstående person som i morse definierade "en rimlig inkomst" som 30-35 000 kronor i månaden, vilket är dubbelt så mycket som jag tjänat per månad i år. I år har alltså varit ett relativt sett mycket bra år när jag dessutom uppenbarligen arbetat ihjäl mig)
Det finns ingen väg ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
37 kommentarer:
Att vi företagare är "Sveriges framtid" (bah!) märks inte direkt på det sätt vi behandlas/beskattas, om man säger så.
*Sympatiångest*
Jag har 12000 kr före skatt.
Kanske en lottovinst i form av en fast tjänst...
Det känns som om det är detta som gäller för kvalificerade skribenter nuförtiden.
Jag är 40+, arbetarunge utan några som helst pengar i ryggen och egen företagare sedan många år. Har aldrig någonsin haft en årsinkomst över 250000. Men ändå faktiskt aldrig heller känt mig fattig eller ångestfylld vad gäller pengar. Tvärtom känner jag mig rik i överflöd(!) och glad som fan över mitt jobb! Och liv.
Gör precis allt jag vill, inkl långa resor mm, lever absolut inget frugalt liv. Å andra sidan är jag en otroligt dålig konsument :)
Omvärdera och skilj mellan äkta och påhittade behov, Isobel. Vi lever i ett fult samhälle, som 'tvingar' in oss i liv vi egentligen inte vill leva, och definitivt inte behöver!
Läs den där lilla tunna boken om killen från söderhavsön som kommer till Europa och förundras över hur ohyggligt mycket vi jobbar utan 'anledning'.
Vad heter den boken, Molly?
När man läser bloggen verkar det ju inte handla om en livsstil som motsvarar 15-18 papp i månaden före skatt, F-skatt och lån på bostaden. Jag moraliserar inte, men det är faktiskt intressant att så många svenska journalister beskriver sig som halvfattiga samtidigt som precis alla verkar bo i insatslägenheter i Stockholms innerstad, köper sprillans nya datorer, ipods, stilfåtöljer, tidningsprenumerationer och häftiga kakelväggar i ett och festar varje vecka och helg.
Jag köper inte riktigt förklaringar av typen "Jag kom in på bostadsmarknaden medan det var billigt, innan priserna rusade iväg, och sen har jag bytt mig upp". Det har *aldrig* i modern tid varit billigt att köpa en insatstvåa på Söder eller Kungsholmen, och det är inte heller så att alla som vill kan knalla upp till banken och låna en miljon.
Isobel du kanske kunde fråga din Expressenkollege Karin Olsson hur du ska kunna tjäna mer pengar "Jag gick till och med ur a-kassan häromveckan. Inte för att jag inte hade pengar över till det. Jag insåg bara att om jag förlorar jobbet skulle jag från dag ett tjäna mer som frilansjournalist än vad högsta ersättningen i a-kassan ger."
http://www.expressen.se/ledare/1.1405935/karin-olsson-hurra-antligen-ar-krisen-har
det här handlade om min egen ångest över inkomster (och brist på sådana), inkomsttrygghet (total brist på sådan) och insikten att jag sannolikt kommer behöva jobba så mycket att jag emellanåt blir sjuk av det i resten av mitt liv. Jag tänker därför inte ge mig in på några politiska diskussioner just nu, om så bara för att jag faktiskt inte orkar.
Apropå brevet från lagman med okänd adress (Västerås?): det vore coolt av dig att publicera det här på bloggen, med abstrus syntax, hot om likvidering och allt. Avsändarens copyright är ju lika med noll.
SvenC: nu har jag hittat boken!
Den heter "Papalagi. Den vite mannen" och finns i pocket från Korpen.
Tack Molly.
35000kr/mån ÄR en rimlig inkomst för kvalificerat arbete, och det känns som det är det du gör.
Som frilans måste man inte arbeta ihjäl sig, även om det onekligen känns så ibland. Man måste bara bli bättre på att tacka nej till sådant som ger mer stress än faktiska pengar och sålla bland uppdragen. Se till att få bra betalt för de grejer du gör, och gör då och då gratis- eller nästan gratis-grejer bara för att de känns viktiga eller kul - så mår hjärtat lite bättre. Rena horjobb ska man å andra sidan ha väldigt mycket betalt för. :)
Och du, det där med dödshoten: det är förstås inget kul att få en dålig dag, vecka eller månad - men tänk så här: Som skribent som skriver på det sätt du gör om de politiska frågor du skriver om hade det varit konstigt om du INTE hade retat idioter. Det är ditt jobb att provocera Folke & co. Det gör du bra.
Jag tycker att du har fått väldigt många njugga och kalla kommentarer.
Du ska tydligen vara glad över dödshoten och för övrigt handlar det bara om lyxproblem.
Vilka är dessa människor?
Jag tror att ju mer man tar sitt skrivande på allvar, desto svårare blir det.
Hur som helst så är du en levande röst (till skillnad från många maskiner) och jag hoppas att du trots ekonomiska svårigheter väljer att fortsätta på det sättet.
Maja: Nu vet jag inte om du syftade på mig förstås, men vi är ju bara två som tagit upp dödshoten i just det här kommentarsfältet: jag menar inte på något sätt att man ska vara GLAD över dödshot. Naturligtvis inte. Nog måste man vrida det jag skrev rätt hårt för att få det till det?
Men tänk vad man tjänar i prestige och social status (även om just detta är förbjudet att nämna).
Tycker påfållande många kommentarer visar på ungefär samma förakt/brist på medmänsklighet som i många kommentarer på tidningssidor så fort det är artiklar om sjukskrivna, arbetslösa, flyktingar osv. Att det är så svårt att visa empati med någon i en annan livssituation? Är det något slags sätt att manifestera sin glädje eller missnöje över sin egen situation? Skall alla olyckor behöva vara självupplevda innan man kan förstå hur det är för andra?
T-man: Det kanske inte handlar om missunnsamhet eller nedrighet utan om en insikt att snällhet och medlidande har kort bränntid i media idag och ofta anses typ töntigt. Särskilt bland "åsiktsjournalister". Man kan vifta med snällkortet inför t ex synskadade Nadima (minns ni henne?), men att hävda att alla borde uppträda anständigt och använda sin makt, om de har någon, med förnuft och empati - nej, nej, nej. Är du såsse?
Medvetandet att folk far illa verkar ofta bara räcka tre dagar till nästa artikel. En rubrik som Karin O's "Hurra, äntligen är krisen här" litet längre upp i tråden säger ju en hel del liksom de magsura krystningar som mötte Jessica Ritzéns fattigblogg i AB - ett av ganska få försök att skriva om fattigdom i dagstidningen utan att nita fast hjonstämpeln på en bestämd person, som sedan måste hantera den offentliga märkningen, att ha varit i stora tidningen som socialbidragstagare eller så, hantera den varje dag, och kanske i åratal.
Många journalister gillar att ge uttryck för en inställning att det är rätt bra när alla glider ner mot rännstenen, för då jobbar folk i alla fall hårdare och blir ärligare, och somliga lyckas ju. Men man räknar natutligtvis inte sig själv till dem som bör åka ut i rännstenen...
Raderna ovan handlade naturligtvis om kommentarklimatet här på bloggen nu (och hos en del andra mdiebloggare), inte om folk som syns under en tidningsartikel om sjukskrivningar, flyktingar som hotas av avvisning med usla skäl eller så, och som skriver "Haha, kör ut dom!", "ta dig i kragen, hade du fattat att du skulle söka jobb i våras hade du haft ditt på det torra nu" och liknande. Den typen av hånfulla utrop verkar snarare komma från Fredrik Segerfeldts och Sakine Madons supporterklubb.
Men visst är det vanligt att man möter ungefär samma glad-socialdarwinistiska attityder i enklare tyckar- eller featurejournalistik. Det är därför det går tio artiklar som berättar en solskenshistoria (underförstått "alla kan om dom bara vill") eller skriver om "de åtta dummaste öppningarna på ditt ansökningsbrev" på en enda som diskuterar arbetsgivarnas attityder med premissen att dessa möjligen är en del av problemet för den som söker nytt jobb i en ny riktning.
Jag ville bara ge min sympati. Och jag förstår mig inte på de som skriver något annat.
Jag är egenföretagare själv. Jag är inmålad i ett underbart hörn med jobb som jag älskar att utföra. Men de är alldeles för få. Och underbetalda.
Och vilken jävla företagare som helst, oavsett yrke, stad, ålder och kön, har en dator som firman betalar.
Isobel: mina sympatier. For what it's worth.
"insikten att jag sannolikt kommer behöva jobba så mycket att jag emellanåt blir sjuk av det i resten av mitt liv."
Utan att känna dig, hoppas jag förstås inget ont. MEN, det du skrev är faktiskt inte sant. Du har ett val.
Det är ju ingen mänsklig rättighet att kunna försörja sig som skribent/författare. Vill du ha en rimlig lön och anställningstrygghet utan att ibland behöva jobba sjukligt mycket, kanske du helt enkelt får byta bransch. Jobba med något annat. Du verkar intelligent och kompetent, och kan säkerligen hitta andra jobb i andra sektorer.
Isobel, byt bransch. Om denna bransch gör dig sjuk, så gör något annat. Det är det enda rätta. Ta hand om dig.
Det är inte så himla lätt att byta bransch hipphapp. Om ni har konkreta förslag som inte kräver ny utbildning så tror jag era förslag skulle tas på mer allvar. Att man har hög status i sitt nuvarande yrke innebär inte att man automatiskt får ett annat i en bransch där man saknar erfarenhet.
Om man har så hög status och är så etablerad så kan man ta mer betalt.
Men att det ska vara så jäkla svårt att förstå att som frilansskribent så går det knappt att försörja sig! Det ÄR så. Visst, det finns säkert andra vägar att gå som kan ge bättre inkomster, men det är väl en annan sak?
En fast anställning ger en regelbunden lön, hög eller låg, spelar ingen roll. Man får betald semester, föräldrapenning och sjukpenning. Mindre än lönen men fortfarande pengar.
Vad heter han, killen som skrev en En sista roman, som var programledare? I af, enligt någon intervju han gav så slutar han skriva romaner för han vill ge sina ungar ett normalt liv. Skidsemester och sommarstuga, eller vad det nu var. Det var inget som de flesta finner hårresande i alla fall.
Och då var han ändå en tämligen framgångsrik författare.
Okej, man kan tycka att det är fånigt att klaga över detta. Å andra sidan - det behöver påpekas. De flesta som går in i det gissar jag tänker nåt i stil med: Jaja, sådär är det för de andra, men jag kommer klara mig bättre.
Well, den som GÖR det, räck upp en hand nu.
Jag tror att de flesta frilansskribenter och författare ofta överväger att göra något annat, att byta jobb.
Och då stöter de på de problem som Lisa beskriver.
Det funkar så länge man inte har familj, när man väl får det så brakar den här sortens tillvaro i regel ihop. Mer eller mindre.
Då kan man ju cyniskt säga att frilansjournalister och författare ska inte bilda familj.
Men det säger inte jag.
Jag hoppas att det här ordnar sig för dig, Isobel!
Gunilla Kinn har tagit upp detta med vaad en frilans skall ta betalt för. Sen tycker jag så klart att riktigt modiga journalister som vågar vara raka skall ha mer betalt än de som bara mjäkar med. Hoppas att du kan få en fast och återkommmande uppdragsgivare som ger en bra bas att stå på. Att flera andra inkomster kan få flyta in succesivt. Att du får flera bästsäljare.
Folk köper kvalite före rubrik eller en plats i solen.
Leroy
Men den här kanske muntrar upp lite?
http://ayndie.wordpress.com/
Vill du ha trygghet framför allt så får du väl ta jobb på Aftonbladet eller någon kommunikations/informationstjänst, många med journalistbakgrund som jobbar med sådant. Nackdelen är att då är det någon annan som bestämmer vad du skall göra och skriva om men det kanske det är värt?
Du verkar lägga alldeles för mycket tid på ideella grejer som ingen vill betala för tyvärr, prioritera att dra in ok med pengar först, sen liv och familj, SEN ideellt engagemang.
Att bo på söder och vara högavlönad är ingen rättighet, det är något man får kämpa sig till!
Isobel, jag har några tankar om hur vi tillsammans kan hitta välbetalda knäck som inte kräver alltför mycket, om du kan vara intresserad. Jag återkommer!
Den tjocke: Ett jobb på Aftonbladet är inte i dessa dagar något man "tar" det är något man blir av med. För övrigt gäller samma sak med många PR-byråer.
Jo, man kan sälja ut sin integritet totalt och försöka få ett annat jobb (inte sagt att man lyckas, isynnerhet inte när man gjort sig känd för att vara ytterst rakryggad med obekväma åsikter). Men vi måste väl ändå erkänna att det är något sjupt tragiskt med att de röster som så väl behövs kvävs?
Den tjocke har dock helt rätt i att jag borde prioritera sånt som ger pengar framför ideellt arbete. Jag har bara tyvärr alldeles för mycket engagemang för att alltid klara av att leva upp till det, plus att plågsamt mycket kulturjournalistik närmast är att betrakta som ideell verksamhet i sig självt.
Väldigt mycket av mina personliga pengabekymmer handlar säkert också om att jag är en usel försäljare som bara kan sälja på min kompetens, och det funkar mest bara i de högstatus-/lågersättningssammanhang där den specifikt efterfrågas.
Att däremot berätta att det inte är en rättighet att vara högavlönad till någon som tjänar säg 17 000 kronor en bra månad är, tja, lite egenartat. Om jag bara kunde tjäna såpass mycket på att jobba mer vanlig heltid skulle jag tycka att allt var okej.
Mårten, maila mig. Dig vill jag ju jobba med oavsett om det ger pengar eller inte (aaarggh, kan ingen slå mig i huvudet så att jag börjar prioritera pengar?!)
Isobel: Där är jag och Den tjocke rörande eniga. Om man inte får in pengar så att man känner sig hyfsat trygg orkar man inte jobba ideelt helt enkelt. Jag tackar nej till enorma mängder projekt som skulle göra världen eller min image bättre.
Lisa: Här är kanske inte platsen att ägna sig åt självskryt över hur efterfrågad du är som yrkesmänniska.
Isobel, försök ta ett halvtidsjobb som ger den nödvändiga tryggheten, ägna andra halvan åt fritt skrivande som ger osäker/låg lön.
Lotta Gröning gick direkt från AB till Expressen, jag tror Isobel skulle kunna göra en omvänd övergång utan problem.
krl: Tyvärr är jag inte eftertraktad som yrkesmänniska utan som gratismänniska. När jag vill ha betalt är jag inte intressant längre. Det var inget skryt utan ett bittert beklagande. Trist att du inte fattar den skillnaden.
Skicka en kommentar