onsdag, december 30, 2009

en exposé över den tid som flytt

99: första jobbet, pengar för första gången någonsin (hade högre inkomst då än nu räknat i kronor), körkort (mitt eget), hysteribantning (min egen), bröllop (mitt eget) avslutad terapi, alla möjligheter låg öppna, allmän lycka och kärlek.

00: sa upp mig från första jobbet utan att ha något annat, fick annat jobb där jag på anställningsintervjun berättade att jag gillade franska musikaler och var manager för ett pojkband, hatade trots dessa goda tecken jobbet, alltså HATADE DET, fick sömnsvårigheter och andnöd och stresstjockma så att minst en person trodde att jag var gravid.

01: fick sommarvik på DN, sade upp mig från jobbet, började vilja ha barn, älskade att vara ledarskribent, fick fortsatt vik på DN, åt rårakor i Två drakar och såg ännu mer gravid ut.

02: startade företag, pluggade ekonomisk historia, frilansade åt DN, ville ha barn, började försöka bli med barn, blev inte med barn, började tro att ingen egentligen tyckte om mig.

03: Blev inte på smällen, trodde än tydligare att ingen egentligen tyckte om mig, blev överlockad till Expressen av PM Nilsson, älskade Expressen! Blev förresten visst på smällen nån gång, men det gick snabbt över. Lärde mig allt om ägglossning, slidsekret och temperaturskillnader i kroppen. Låg på schema.

04: Åkte till USA för att bevaka valkampanjen på västkusten för Expressen, blev på smällen. Var omåttligt jävla lycklig åt det. (mindre lycklig över valresultatet, men whatever, vem gillade egentligen John Kerry?)

05: Inledde min alltigenom rationella skräck för ultraljud, tog väldigt stora tabletter i stanniolpapper, födde dött barn, upptäckte morfindroppet, sörjde duktigt, försökte bli på smällen igen, misslyckades, började sörja oduktigt i stället. Började blogga. Träffade fina människor, insåg att en eller annan av dem kanske visst tyckte om mig, slutade sova, slutade äta, skrev en roman, gjorde IVF, fick missfall.

06: Fick roman antagen, träffade fler fina människor, insåg på riktigt att jag nog var älskansvärd, lappade ihop mitt liv till ett nytt och bättre, skrev klart roman. Slutade ligga på schema och kolla slidsekret. Blev på smällen.

07: Gav ut roman, födde levande barn. Råkade flytta till ny lägenhet samma dag som det senare, vilket var det enda dåliga med hela det här fantastiska året bortsett från foglossningen från helvetet, den ondsinta recensionen i SR Kulturnytt och den ledsamma graviditetsrelaterade bristen på alkohol.

08: Jobbade alldeles för mycket för alldeles för lite pengar, skrev roliga saker, slutade vikariera på Expressen för att i stället bli fristående krönikör. Flyttade igen. Mellanår, men tack vare lilla S på en ofattbart mycket högre nivå än allting tidigare.

09: Skrev nästan klart ny roman (huvuddelen mellan 26 december och 30 januari), lärde känna M och genom honom och internet ungefär tusen andra fantastiska människor, blev kallad internetguru (vilket jag tog emot klädsamt rodnande), bråkade med Bonniers, började twittra, skrev aldrig riktigt klart ny roman, jobbade hela hela hela tiden, blev allt tydligare light-bipolär, skrev aldrig på kontraktet från Bonniers, stoppade telekompaketet, bildade Juliagruppen, njöt en summer of datalove, jobbade hela hela hela tiden, kollapsade i en tragisk och rätt obehaglig hög. Hade och har förmånen att få vara vanvettigt kär i en person så liten att han ännu inte har vett att försvara sig eller rymma.

När jag ser tillbaka på det såhär är det svårt att inte gripas av att jag ägnat så stor del av mitt vuxna liv åt å ena sidan tro att ingen kunde tycka om mig, å den andra att inte bli på smällen.

Men det är faktiskt alldeles precis så himlaskakande som jag trodde att ha ett barn. Att få älska någon så mycket är en ynnest att vara tacksam över. Att få ha lärt känna så många nya bra människor som jag gjort senaste tre, fyra åren är också en ynnest.

Den som träffar mig nu skrattar säkert bara åt min tidiga 00-talsmisantropi och ensamhet, men jag skrattar inte. Jag minns hur det kändes. Jag vet inte hur det gick till, 99 och delvis 00 var fortfarande lyckliga, men känslan kröp över mig, in i mig och jag hade inte kraft att stå emot. Det hjälpte inte heller att ha roliga jobb, jag gick hem från mina arbetsplatser och kunde efter hand inte ens föreställa mig att någon skulle vilja säga något till mig utanför den strikt professionella ramen. Jag var ju också så inriktad på att bli på smällen och så gradvis övertygad om min egen oduglighet som människa när jag inte blev det. Det var en underlig tid.

Jag vet inte om 2009 egentligen har varit mindre underligt. En arbetsbelastning bortom alla gränser som gjort den rätt milda tendens till bipolaritet jag alltid haft alldeles för tydlig. Självhat och eufori, briljant galenskap och katatoni. Bekräftelsekick på bekräftelsekick, mer jobb, mer människor, mer kickar, djupare brunnar när de uteblir, när prestationen haltar eller människorna viker undan. Jag kan verkligen inte säga att jag är stolt över hur jag hanterat höstens kollaps. Tvärtom, min narcissism blandades med sjuklig trötthet till en stinkande pöl av behov och begär. Jag urskuldade mig med att jag mådde så dåligt, att jag inte orkade bättre. Jag tror visserligen att man får låta sig behöva folk, att man får låta sig falla och hoppas att bli fångad, men det finns en skillnad mellan det och att kräva det. Det finns en skillnad mellan att hoppas och att utnyttja. Det finns också något i sig rätt unket i att urskulda dåligt beteende med själslig ynklighet.

Ändå går det rätt bra nu. December var allt som inte fanns under denna vidriga höst, lugn och ro och kärlek och förmågan att säga nej innan det var försent. Jag struntade i den ofärdiga romanen och skrev synopsis till en ny, roligare. Prologen är lovande. Nu de sista skälvande dagarna, veckorna, har jag nästan helt slutat tänka på mitt eget mående för att engagera mig i allt det som brukar uppta min tid. Ni vet, att rädda världen och sånt. Jag måste bara klara av att hålla proportionerna i det rimliga. Inte allt på mina axlar bara för att jag bättre än andra kan inbilla mig själv att jag orkar. Jag orkar inte jag heller. Men det blir ett fint år 2010.

14 kommentarer:

Mary sa...

Kram på dig lilla gumman. Nästa år ska bli fint för alla ser du. Det har jag bestämt.

Julia sa...

Oj. Vilket decennium. (Nu börjar jag fundera på om jag ens kan och orkar sammanfatta mitt eget; jag har skrivit om året, i alla fall.)

Men ett fint 2009, om än med kaos och smärta mellan varven; jag är glad att jag fått vara del av det.

Anjo sa...

Fantastisk läsning. Jag kan inte säga annat. Vilken resa.

Ella sa...

Tack för att vi fått följa med - inte bara via bloggen utan även genom dina fantastiska texter i bl.a Expressen. Gott nytt år!

Lisa Magnusson sa...

Fantastisk text!

Är mycket tacksam över att ha lärt känna dig. Kram.

hanna sa...

Jävla berg-och-dalbana. Svinbra på ett sätt dock. Man lär sig ju en del.
Hoppas att 2010 blir stabilt för både dig och oss andra.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Tack, alla! Och Julia och Lisa, jag är väldigt väldigt glad över att känna er också.

Anonym sa...

Shit vad patetisk du verkar vara alltså...

studiomannen sa...

Shit vad bra du alltid är alltså, för att göra om en idiotisk mening till en bra.

Du har en engagerad omgivning. Så brukar jag tänka när det är jävligt. Att det finns folk som tänker på en och engagerar sig. Det är bra.

Kram.

Pauspling sa...

Åh, varför har jag inte läst din blogg förut? Dumma jag. Vilken brutalt vacker och sorglig sammanfattning. Jag känner igen mig i mycket.

Magnus Källström sa...

Finns få som skriver personliga och utlämnande texter på samma fina sätt som du. Önskar att jag hade modet att ens försöka göra det.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

å, tack!

sb sa...

Hej you,

Long time no see.

Var bara tvungen att kommentera den här texten. Så, berörande. Och imponerande. Du är så stark.

Tack för att du delar med dig.

Vänligen,

/ sb /

Skrymta sa...

2010 blir ett bra år. Låt oss ta ett principbeslut angående detta.