Vi är kanske inte så många, vi som, med Johan Norbergs fina ord i dag "är en högljudd med heterogen grupp av gammal-, ny-, social- och latteliberaler som är lika orubbliga när det gäller principer som de är hoppjerkor när det gäller väljarbeteendet. Någonstans i utkanten av borgerligheten brukar man hitta dem, utan att de känner sig särskilt hemma någonstans."
Att vi inte känner oss hemma någonstans beror förstås på att det inte finns särskilt många liberala politiker eller partier. I valet mellan frihetlighet och något annat tenderar partier alltid att välja det andra. Vi är som sagt inte så många. Men varje val försöker vi ändå desperat hitta något alternativ som åtminstone är liiite mer liberalt än de andra att rösta på. Någon enskild kandidat, något parti. Alla följs vi såklart inte åt till valbåset, men det finns tydliga trender i vilka kandidater som ändå fått huvuddelar av the liberal vote.
1998: Dick Erixon (c)
2002: Mauricio Rojas (fp)
2006: Fredrick Federley (c)
Vårt track record är som synes väldigt långt från lysande. Jag hoppas såklart själv verkligen att Maria Wetterstrand inte blir den nya Dick Erixon. Inte så att folk inte ska rösta grönt, det alternativet funderar jag själv på allt mer allvarligt, men att vi åtminstone den här gången ska ha lite mindre fel, lite mer fingertoppskänsla för vad folk på riktigt egentligen tycker och går för. Hade jag själv fått rösta i riksdagsvalet hade det nämligen fullt möjligt kunnat vara mina röstsedlar här ovanför. Det hade fan gjort ont i hjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Hej Isobel,
Har Dick varit en annan Dick innan? Ar for ung for att minnas varfor en klok manniska skulle rosta pa Dick?
Tror nog jag skall rösta på Fredrik S mfl.:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2009/10&bet=C389
Mvh Lex!
Leroy
Jag är varken "gammal-, ny-, social-" eller "latteliberal". Och jag är sannerligen ingen "hoppjerk[a] när det gäller väljarbeteendet". Tvärtom så är jag en rätt klassisk socialist som alltid röstat på vänsterpartiet och aldrig, aldrig, aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på något annat än (v) eller (s). Oavsett hur missnöjd man är med sina partier så är man i första hand arbetare och röstar följaktligen på ett arbetarparti. Så är det bara.
Med detta sagt så är jag ändå synnerligen liberal i frågor kring livsstil och personlig integritet (men direkt antiliberal i ekonomiska frågor). Och jag känner stor sympati för riktiga liberaler.
Därför gör detta inlägg mig något förvånad. Jag menar, Dick Erixon? Dick Erixon??? Vad man än må tycka om den karln så kan man väl inte med bästa vilja i världen se något liberalt hos honom. Mannen är ju ultrareaktionär på gränsen till fascist. Varför skulle någon liberal vilja rösta på honom? Har inget minne av Erixon från 1998 så jag undrar om han genomgått något slags total metamorfos sen dess.
Dick Erixon har förändrats väldigt mycket sedan 1998, ja. Eller också bara valt att visa saker som han inte visade då, det vet jag ju inte. Just honom hade jag nog själv faktiskt inte ändå röstat på, men jag känner många kloka liberaler som gjorde det.
Isobel. Ditt synsätt kanske kunde funka om vi hade ett annat valsystem i Sverige, där personval verkligen betydde något i praktiken. Och gärna för mig.
Men i dagens läge innebär ett kryss för Wetterstrand bara att man röstar på Lars Ohly som tung minister och på Mona Sahlin som regeringsbildare. Det är ju också Johan Norbergs konklusion i sin newsmill-artikel. Det går liksom inte att komma runt det faktumet.
Det verkar som att ni "latteliberaler" vill tänka bort det på något sätt. Om Wetterstrand nu är så liberal, varför vill hon då arbeta för att skapa detta avskyvärda regeringsalternativ?
Och angående Dick Erixon. Om man läser hans blogg. På vilket sätt vill Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ha större frihet för individer (som väl är liberalismens grundläggande målsättning) än Dick? I don't see it.
Stefan, Dick Erixon har t ex uttalat sig för tortyr, det är inte så värst mycket för frihet för individer.
Det beror ju också på vad man tycker är viktigast, som Johan skrev är ju miljöpartiet det liberalaste partiet om man lyfter blicken från ekonomisk politik. Jag tycker personligen inte att sänkt skatt är den viktigaste frågan by far (även om jag gillar sänkta skatter som ex jobbskatteavdraget).
Men visst är Ohly-faktorn ett problem, det förnekar jag verkligen inte.
Miljöpartisterna kanske är "liberala" på riksnivå men erfarenheterna från Göteborg avskräcker, här har de i tio år agerat socialdemokratins lydiga drängar och har enbart fört en repressiv förbudspolitik i syfte att bekämpa bilåkandet utan att erbjuda några andra vettiga alternativ.
Kollektivtrafiken är ett totalhaveri (spårvagnarna från 60-talet skall nu slutligen rangeras ut 2011) och cykelmöjligheterna är urusla (grannkommunen Mölndal har däremot jättebra sådana).
Det enda stora projektet de driver är att lägga en halv miljard (ja 500mkr) på en GC-bro över älven som något slags monument över Kia Andreasson (S-Göran vill bygga ett pariserhjul som monument över sig själv)
Full fart bakåt tycks vara det som gäller i praktiken!
Isobel. Det handlar ju inte bara om skatter. Jag citerar direkt ur Johan Norbergs newsmill-artikel.
"Det är fortfarande ett parti som hyser misstänksamhet mot tillväxt, frihandel och storföretag och gärna höjer skatterna för Sveriges medelinkomsttagare, som inte ser några gränser för den statliga klåfingrigheten så fort det gäller de egna hjärtefrågorna och som än i dag sätter kampen mot teknik före kampen mot miljöproblemen, t ex vad gäller kärnkraft och genteknik. Och så har vi två rejäla kvarnstenar om de grönas hals - Mona Sahlin och framför allt Lars Ohly. Med vänner som dem behöver de gröna inga fiender.".
Kan man svälja allt det där som han skriver om därför att Wetterstrand är emot FRA-lagen och IPRED? Jag kan det definitivt inte.
Simon F. sez: "Oavsett hur missnöjd man är med sina partier så är man i första hand arbetare och röstar följaktligen på ett arbetarparti. Så är det bara."
Och du är tyvärr inte ensam. Här är orsaken till att politiker kommer undan med vad fan som helst och kan bryta mot alla principer de någonsin påstått sig haft. När tillräckligt många personer resonerar såhär slutar det demokratiska systemet att fungera.
Stefan, kampen mot ex genteknik är ytterligt beklaglig (och en del av den gammelgrönska som också präglas av antroposofmedicin och en allmän upplevelse av att det var trist att människor en gång lämnade grottorna) men du frågade om jämförelsen med Erixon och att vara för tortyr är nog under alla omständigheter värre än att vilja odla efter månens rörelser, hur puckat det senare än må vara.
Sedan tog ju Johan Norberg aldrig ens upp Yvonne Ruwaida, vars evigt framstående positioner jag själv ser som ett viktigt argument mot miljöpartiet.
Har Dick Erixon uttalat sig positivt om tortyr? Eller menar du att han implicit stödjer tortyr därför att han stött GW Bush och kriget i Irak?
Är inte mp sexmoralister också eller har jag fel där? Erkänner att jag inte är uppdaterad när det gäller deras syn i dom frågorna, men har för mig att dom flesta från mp jag hört stödjer sånt som att skärpa sexköpslagen, begränsningar av "sexig reklam" och sån där pk-skit. Men som sagt, jag kan ha fel där.
Sen har dom väl samarbetat med den moralistiska Leijonhufvud-tanten för att få till omvänd bevisbörda i våldtäktsmål har jag för mig? Känns lite svajigt vad gäller rättssäkerhet.
Angående Ruwaida har du en klar poäng. Vara liberal och rösta mp i Stockholms kommun känns ännu värre än i riksdagen.
Luff, du har fel. Är man socialist (vilket politiskt medvetna arbetare i allmänhet är) så kan man naturligtvis inte rösta på något av de fem borgerliga partierna. Man har att välja mellan (v), (s) och soffan.
Det i sig urholkar emellertid inte demokratin. Om medborgarnas politiska aktivitet reduceras till att enbart rösta vart fjärde år så är dock demokratin illa ute. Vi behöver fler politiskt aktiva medborgare som påverkar samhället genom medlemskap i ett politiskt parti och aktivitet i folkrörelser.
I början av 50-talet fanns det runt 200 000 fritidspolitiker i Sverige. Idag finns det cirka 40 000. Det är en dålig utveckling som faktiskt har minskat demokratin betydligt.
@Simon F.
Visst, ett annat sätt att vara del av det politiska systemet är att engagera sig i ett parti. Men alla vettiga människor har bättre saker för sig än att styra över andras liv. Endast när ett land har gått tillräckligt åt helvete känner de sig manade att kliva in och reda upp situationen. Sen är det bra några år, tills den nedåtgående spiralen börjar igen.
För att förlänga den här perioden är det viktigt att varje valår att straffa partier när de beter sig dåligt, genom att rösta på deras motståndare, så att personerna vid makten byts ut. Men de smutsiga politikerna känner till detta beteende, så därför försöker de likt religioner få trogna väljare som bygger sin identitet kring deras retorik. Väljare som röstar på dem oavsett hur de eller deras motståndares policies i sakfrågorna byts ut genom åren, så länge retoriken är densamma.
Det finns en skillnad mellan att "styra över andras liv" och att gemensamt styra över våra gemensamma angelägenheter. I alla samhällen finns frågor som gemensamt berör ett större eller mindre antal människor. Demokrati, alltså människors kollektiva beslutsfattande, är ett bra sätt att styra över dessa frågor.
Personligen anser jag styret över våra gemensamma angelägenheter vara alldeles för viktigt för att lämna över till en liten grupp yrkespolitiker. Ju fler vanliga människor med vanliga jobb som är delaktiga i besluten desto djupare blir demokratin och bättre blir besluten.
Men... nu är jag visst lite off topic.
För att inte tala om mps utrikespolitik. Att lämna Afghanistan i dagens läge är knappast vare sig smart eller solidariskt.
Stefan, det vet jag nog inte (om Afghanistan alltså). Till och med Dagens Nyheter hävdar ju numera att vi måste fundera över poängen med att stanna kvar.
DN? Jo, det brukar bli populärt med "realpolitiska" analyser när någonting visar sig vara riktigt jobbigt och svårt.
Du sätter fingret på den väldigt brokiga uppsättning idéer som ryms under rubriken liberalism. De flesta som högljutt kallat sig liberaler på senare år i svensk politik har drivits av en ogenomtänkt blandning av å ena sidan stöd för klassiska liberala principer och å andra sidan beundran för USA:s republikaner. Denna blandning är instabil, och när sprickorna visar sig (t ex i samband med amerikanska övergrepp i Irak, eller massövervakning här hemma) så har 8 av 10 av våra "liberaler" föredragit bombromantik framför gammeldags liberalism.
Intressant att alla de tre, som Isobel (om än kritiskt) menar fått "the liberal vote" i tidigare val, är högerliberaler. Jag syftar här inte främst på Erixons stöd till Bush eller Federleys stöd till Israel (eftersom jag ända sedan Bosnien-kriget tycker att utrikes- och geopolitiska frågor är svåra att inordna på vänster/höger-skalan)utan på deras ståndpunkter i frågor som berör välfärden, arbetsmarknaden, facket o.d.
Min definition på högerliberalism omfattar både auktoritärliberaler som Jan Björklund/Hans Bergström och libertarianer som Johan Norberg/Alexander Bard. Däremot skulle jag inte klassa Per Ahlmark, Birgitta Ohlsson eller Dilsa Demirbag-Sten som högerliberaler (även om jag ofta kan vara oense med dem i utrikespolitiska frågor).
Kännetecknande för högerliberaler (enligt min definition) är att de har en extremt torftig syn på människans motivations- och drivkrafter, att de (likt satanisterna) använder ordet "snäll" som något mestadels negativt och att de tror att arbetslösheten beror på individens lättja, LAS och bidragssystemen (30-talets arbetslöshet måste då förklaras enbart med individens lättja, för LAS och bidragssystemen fanns ju inte då). Sakine Madon är ett gränsfall, hennes ståndpunkter är ibland högerliberala men hennes syn på människan är för komplex och nyanserad för att passa in där.
Att det var det högerliberala ansiktet, på jakt efter bidragssnyltare och parasiter i varje buske, som liberalismen uppvisade när jag var på väg ut i livet i början av 90-talet, har haft en stor och mestadels negativ betydelse för min personliga och politiska resa. Men det blev rätt bra ändå.
Skicka en kommentar