tisdag, december 22, 2009

Några ord om behovet av att känna sig normal

Jag vet att jag grät när jag kom hem. Det var en kväll någon gång i februari, snön låg nästan lika djup som nu, jag halkade i mina stövlar på Sveavägen på väg till tunnelbanan och vred till höften. Det var inte därför jag grät, dock.

Som en del i mitt uppdrag i delegationen för jämställdhet i skolan (som jag tyvärr fått avsluta nu eftersom jag inte har emotionell eller finansiell möjlighet att ta viktiga och roliga uppdrag utan betalning) hade jag besökt RFSL:s ungdomsgård Egalia. Jag skulle skriva några reportage om jämställdhet i skolan från lite olika synvinklar. Lättköpt, jag inser det, men jag tänkte att man kunde hänga där några kvällar och prata med hbt-ungdomar om deras situation i skolan.

Någon liten tanke hade jag kanske om vad jag skulle få höra, men inte om hur det skulle påverka mig. Lite grann hade jag till och med oroat mig, eftersom homosexualitet är så otroligt mycket mer accepterat i dag, över om jag skulle hitta något tillräckligt intressant att skriva.

Så kom jag dit. Det första som slog mig var att så många var så små. Barn nästan. Undre åldersgränsen är 13, och jag hade nästan glömt hur små 14-åringar är. Jag satt vid ett bord och de som ville fick komma fram och prata med mig. Under kvällen fick jag höra berättelsen om en transsexuell pojke som aldrig hört något annat om icke-heterosexualitet i skolan än att bögar har analsex. Något som klasskompisarna höhöat åt. Transsexualism hade inte nämnts med ett ord.

Jag talade med en gudavacker, rapp, rolig bisexuell 17-åring som gått genom hela sitt liv utan att tro att någon någonsin kan tycka att han inte är äcklig. Som lättsamt talar om självmordsförsök som om det var roliga historier. Lite fånigt att hänga upp sig på utseende, men filmstjärneleendet gjorde berättelsen än mer overklig. Om inte ens du får finnas, vem får, satt jag där och tänkte. Mellan raderna fanns en familjesituation som knappast tycktes ge honom det stöd han behövde, men där på Egalia hade han hittat ett sammanhang. "Det här är mina första kompisar" sade han delvis skämtsamt och log mot några andra killar vid bordet. Bortom det trygga rummet fanns mest bara fester, sprit, antydningar om sexsäljande. Jag säger det inte för att allmänt moralisera utan för att just den här killen sannolikt inte bara ägnade sig åt sådant för att det var lustfyllt.

Andra vittnesmål var lite mer banala, de flesta hade mobbats en del, nästa alla talade om att alltid alltid känna sig annorlunda. Tvingande köns- och heteronormer i skolan, även från lärare och klasskompisar som hävdade sig stötta och vara förstående. Gliringar om kläder, att inte få gå med sin kille/tjej till skolbalen i nian, sexualundervisning med de där två meningarna om analsex för bögarna, lesbiska som visserligen inte mobbas lika mycket men som komplett osynliggörs, skolsköterskor som tagit den ende homosexuelle eleven som exempel när hon tagit upp risken för könssjukdomar för klassen.

Det fanns solskenshistorier också. En tjej berättade om sin skola: ”Jag tror att nästan hälften av alla elever ser sig som bi, åtminstone teoretiskt. Och vi har två öppet homosexuella lärare. Det finns faktiskt inga problem alls.” De andra tittade på henne, skeptiskt och avundsjukt.

Nästan alla av de lite äldre menade dock att det hade blivit mycket bättre på gymnasiet, det var högstadiet som var riktigt illa. Nästan alla talade om känslan att komma hem när man kom till Egalia.

Enligt undersökningar är det inte generellt så illa för hbt-ungdomar som för en del av dem jag träffade. Men de hoppar oftare av skolan, har oftare självmordstankar. Man kan ironisera och säga att alla tonåringar mår dåligt, men hbt-tonåringar mår lite sämre ändå. Ur gruppen kan man tänka sig att åtminstone några av dem som har det svårast att hitta sitt sammanhang ändå kommer till RFSL-gården. Och vi vet hur oundgängligt det är för människor att känna just sammanhang, alldeles särskilt när man är ung.

Nu tvekar Stockholms stad om fortsatt stöd till Egalia. Formellt tycks det vara förvirring i procedurerna, vilken rotel ska finansiera och bestämma vad, men informellt har jag fått höra kritik mot Egalias separatism. Varför ska just hbt-ungdomar skiljas ut? Är inte problemet att inte alla kan vara på de vanliga ungdomsgårdarna? Hur är det med andra grupper som känner sig utanför, som överviktiga eller barn till missbrukare, ska de också få egna ungdomsgårdar?

Jag förstår invändningen om separatism i princip. Men nu har vi den verklighet vi har. I vissa lägen i livet, för vissa grupper, kanske avskildhet är ett sätt att få allt annat att fungera. Stockholm stad ger för övrigt stora pengar till exempelvis helt separatistiska invandrarföreningar, som dessutom riktar sig till vuxna. Det är heller inte så att man inte får komma till Egalia om man betraktar sig som hetero, RFSL har också lyckligtvis lämnat gamla tiders inslag av ideologisk extremseparatism (ni vet, tjejfester för bara "riktiga" tjejer, osv).

Men vi har en grupp barn och ungdomar som faktiskt, oavsett vad man tycker om hur det borde fungera i skolor och på ungdomsgårdar, behöver något extra. Detta extra, sammanhang, känslan av normalitet, stöd, information, kan de hitta på Egalia. Verksamheten är billig och välfungerande.

Jag skulle begripa indragna bidrag av nyliberala skäl, att man inte vill ge pengar till fritidsverksamhet över huvud taget. Jag håller kanske inte med, men det är en åsikt som håller ihop. Men nu ger ju Stockholm massor av pengar till massor av annat. Kulturbudgeten för 2010 är på 792 miljoner (och jag tror att fritidsområdet ingår däri). Egalia behöver 300 000 kronor.

Nu är det lätt att bara skylla på politikerna. Också alla företag som gärna sponsrar Pride-festivalen skulle kunna fundera på om man inte lika gärna som att stödja vuxna män och kvinnor som dricker öl och lyssnar på Pandora tillsammans skulle kunna stödja vilsna hbt-ungdomars möjlighet till ett eget ställe att hänga på. Observera att jag inte är emot Pride (eller Pandora), jag säger också, inte i stället för.

10 kommentarer:

Julia sa...

Å. Nu blev jag alldeles ännu snörvligare här i sjuksängen.

Dunkels sa...

Suverän text! Skarp och välformulerad analys. Och medkännande. Och respektfull. Och självklart ska du inte ta viktiga uppdrag utan betalning. Alla rätt i min bok.

Magnus sa...

Bra text. Men det är klart att ett nytt fotbolls/hockeystadion (Nationalarenan faller väl delvis under samma idrott/kultur-budget som stöd till träffpunkter för unga?) och arrangemang kring Victorias bröllop smäller högre än ett gäng unga HBT-personer.

Staffan B sa...

Tjejfest typ så här alltså? Anordnat indirekt av Stockholms stad...

http://www.dn.se/sthlm/pojkfri-inledning-pa-perrongfest-1.929866

Patrik sa...

kram på dig, isobel!

Helena sa...

Bra och viktigt inlägg!

Toni sa...

Bra där, Isobel!

Åsa Hagelstedt sa...

Fan va bra skrivet. Så sant.

sofia sa...

Jag vågar inte fundera på högstadiet som hbtperson. Jag hade det tillräckligt svårt som tjock och smart tjej som snackade för mycket....

det var väl iofs ett smart sätt att alienera mig mer genom att sprida att jag var lebb... men som Fredrik Ljungberg sa i en intervju för ett par veckor sen "jag förstår inte riktigt varför det är negativt om dom kallar mig bög, själv tycker jag det är positivt att killar tycker jag är snygg".

Separatism är bra ibland, eller snarare, Egalia säger ju inte nej till heteros; då är ju det "vanliga" fritidsgårdar som är mer heteroseperatistiska....

lilling sa...

Tack för den här texten. Kan vi förmå "rätt" personer att läsa den?