onsdag, maj 16, 2007
On the road
Fredrik Virtanens motorvägsdikt är fantastisk. Den utmanar också hela den där diskussionen om blogg kontra litteratur kontra liv en smula. I formen är det uppenbart poesi (se typografin, se upprepningarna som mantran, se rytmen) den tycks självbiografisk i den meningen att det finns ett jag som stämmer in på bilden av Virtanen själv, den publiceras som ett blogginlägg. Eftersom Virtanen är den han är är jag rädd att alldeles för få kommer klara av att se och bedöma den som konst, som litteratur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Inte bara för att Virtanen är Virtanen utan lika mycket för att det publiceras på en blogg. Sannolikt läser många den just som kladdig frukostbordsprosa utan substans, trots att det är så oerhört mycket större än så.
Jag tycker den är underbar! Något av det bästa han skrivit. Men han är för blygsam, han vågar inte sätta ut kommentarerna på bloggen.
Jag kan inte se var i det "så oerhört mycket större än så" ligger. Rytmen är hackig och plattheten är skrämmande påtaglig. Det må ses som konst eller litteratur, men jag hoppas för mitt liv att den inte ses som god sådan.
klart att det kommer att bedömas som konst.
han är ju MAN.
ingen har väl gnällt på de självutlämnande unga herrar som fläkt sina inren över boksidorna genom åren... som den i dikten omnämnde herr hagman. där skyms inte den litterära sikten av "människan" inte...
Jag förstår inte. Är det ett skämt?
Och mycket lik Ulf Lundell (kolla in "Fruset guld" eller "En varg söker sin flock"): nåt som Virren och hela Generation X-kyrkan aldrig skulle vilja kännas vid.
Haha, Ulf Lundells "Fruset Guld" framstår som ett mästerverk i jämförelse med Virtanens smått pinsamma försök.
det är såklrt ironi alltihopa. det måste det vara. Jag orkar inte med sådär mycket ironi på en gång.
/sam
Skicka en kommentar