Precis såhär vill jag att Expressens kultursida ska vara. Allvarligt, politiskt, underhållande och stilistiskt fullkomligt blankslipat. Om det inte var för att de skribenter på sidan som skriver såhär nästan alltid är kvinnor skulle jag kanske inte ens bråka så mycket om könsfördelningen heller.
(Nej, alla texter bör inte handla om Saltön, eller om teve eller ens om det döende patriarkatet. Men se lusten i språket, den exakt avvägda frivolitet som för den mindre uppmärksamme kan tas som slängighet, intensiteten där inte en bokstav mer kan skalas bort!)
Ps. Jag tyckte förresten tyvärr inte att Björns text i går var just så stilistiskt fulländad, men analysen är klockren - vår fascination för överklassen handlar om familj och blodsband snarare än pengar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Håller med dig även om jag inte ser alla de här bottnarna i Saltön, Natalias text är fantastiskt skriven. Pricken över i hade varit att ta bort det enda lilla "jag" som dyker upp i mitten.
Natalia är fantatisk. Felet är att det finns för många skribenter som inte är det. Inte bara på Expressen ;´(
Hej Isobel, frilansskribent, med återkommande uppdrag åt Expressens ledare och kultur.
Jag är en kille på 25 år som gillar ensamma hemmakvällar och Trocadero. Men aldrig i kombination. Jag tycker att du borde skriva en bok om livet, universum och allting. Tro inte att den har skrivits, för det har den inte. Jag menar Liftarens guide. innehåller ju bara massa flum och mambojambo. Det ska vara humorlöst, allvarligt och pretentiös, annars duger det inte. Jag gillar mest universum, så skriv mest om det. Kan du inte skriva en sådan bok kan du väl i alla fall skriva ett blogginlägg om saken.
Tack för mig!
Hej igen. Det var jag om livet, universum och allting.
Hej då!
http://godtrogen.blogg.se/
Hej Isobel, "frilansskribent, med återkommande uppdrag åt Expressens ledare och kultur".
Jag är en kille på 25 år som gillar ensamma hemmakvällar och Trocadero. Men aldrig i kombination. Jag tycker att du borde skriva en bok om livet, universum och allting. Tro inte att den har skrivits, för det har den inte. Jag menar Liftarens guide. innehåller ju bara massa flum och mambojambo. Det ska vara humorlöst, allvarligt och pretentiös, annars duger det inte. Jag gillar mest universum, så skriv mest om det. Kan du inte skriva en sådan bok kan du väl i alla fall skriva ett blogginlägg om saken.
Tack för mig!
Jag gillar dig!
Texten är grym, men:
" 'Vad fan gör jag på denna människofientliga ö!' skriker Sara som trodde att hon hade hittat västkustens Hemingway men vaknar upp bredvid dess Farbror Melker."
Jag har alltid tyckt att farbror Melker är en oerhört sympatisk person. Jag har däremot svårt att föreställa mig en lycklig tvåsamhet med Hemingway.
Håller med Stina. Natalia är fantastisk. Tyckte Björns text var ok också, en annan sort bara. Inte lika yvig men med attityd. men båda behövs.
Det bästa med internet är att man slipper betala för att läsa alla kultursidor. De har typ nått sitt rätta värde.
Al, om du inte tycker att Natalias text är värd att betala något för tror jag tyvärr att det mest handlar om att du inte är tillräckligt intellektuellt och språkligt utvecklad för att uppskatta den.
Vilket då knyter väldigt väl an till det som jag funderade på i går efter att lampan släckts och jag återigen känt mig mindervärdig bland alla mat och filmbloggare.
Det är en fasansfull elitism överallt.
Jag vet att det där var elitistiskt. Men det står jag för. Om man läser en sådan text som Natalias och tycker att den rimligaste kommentaren är att surt säga att den minsann inte är värd att betala något för, så ligger nog det huvudsakliga problemet hos en själv snarare än den som skrev texten.
Däremot har jag ingen aning om vad du menar med elitism på matbloggar. De jag läser präglas framförallt av en oerhörd kärlek till mat och till matlagande. Det leder förstås till en viss nördighet eftersom det faktiskt inte är så att högrev från fritt betande lyckliga kossor särskilt ofta kan bytas ut mot, säg mamma scans köttbullar, men sedan när blev specifik sakkunskap och entusiasm samma sak som elitism? Om man nu med elitism menar något dåligt. (På underbara Fast food lovers finns förresten samma smittande engagemang för burgare och snacks om det är den avancerade matlagningen som stör dig.)
Entusiasm, onekligen, och massor av kunskap.
Jag vill dock hävda att det att skriva en matblog, precis som andra typer av intressebloggar, innehållet ett mått av elitism som drivkraft.
Dessutom, i jakten på det ultimata, vare sig det är smaksupplevelsen eller skivsamligen, är det många som har svårt att hålla sig ifrån att förakta de som inte är lika kultiverade.
Men jag hade inte läst om jag inte var fascinerad. Jag är bara väl avundsjuk för att jag är för splittrad och aldrig kommer klara att intressera mig tillräckligt för en enda sak.
Men om man är tillräckligt intellektuellt och språkligt utvecklad för att _inte_ uppskatta den då?
m: Vi har väldigt olika sätt att se på ordet elitism. För mig innebär elitism uteslutande medan de flesta av oss som driver matbloggar försöker svepa med oss läsare på alla olika nivåer av matkunskap.
På matbloggarna hittar du inbjudningar till träffar, tips om goda grejor, erbjudanden att köpa spännande peppar, griskinder och gräskött. Allt till låga priser, helt utan vinning för dem som organiserar. Recept förmedlas, frågor besvaras. Och självironin flödar.
Nördigt? Ja! Uteslutande? Knappast.
Exakt när är det du har känt dig utesluten och föraktad? Jag tycker absolut att du taktfullt ska upplysa dessa matbloggare om deras övertramp.
Att anklaga andra för förakt allvarligt och måste beläggas. En vag känsla är inte skäl nog att dissa andra.
Eller bottnar det här i dina egna osäkerhetskänslor?
I sådana fall rekommenderar jag att du pallrar dig til nästa matbloggsträff. Mindre elitistiskt gäng är det som drack för mycket öl och käkade för mycket gris på Moldau får du leta efter.
I alla fall två av de som var där kan knappt koka ett ägg och stormtrivdes ändå.
Välkommen nästa gång. Du kommer att ha kul. Men risken finns att du startar en egen matblogg dagen efter.
Jag fattar inte, vad är det som är så bra? Skulle sätta värde på om någon kunde kosta på sig en närmare textanalys.
Kram
Lisa>> Beklagar om du kände dig påhoppad. Jag tänker inte gå vidare in på detta i denna formen av kommunikation pga risken för att fler känner sig uthängda, utan nöjer mig med att konstatera att vi har olika tolkning av begreppet.
Det skall tilläggas att matbloggar är avsevärt bättre på den fronten än vad film, musik och litteraturbloggar kan vara.
Det hade varit intressant att diskutera över ett par flaskor vid en bloggträff men dessvärre är både det och matbloggande till stor del ett stockholm-/storstadsfenomen. Att passa in det med något av mina sporadiska besök låter sig svårligen göras.
Och givetvis bottnar allting i mina egna mindervärdeskomplex, det var det första jag nämnde.
Hej!
Inte tror jag vi fascinerar av överklassen för att de präglas av en sådan stark familjekänsla- utan av helt andra skäl, nämligen att den besitter pengar, inflytande, glamour, makt och möjlighet att leva ett liv som inte står alla till buds. Familjekänslan tror jag är oberoende av klass.
Eva Ström
m: Det är en sak att vilja hålla en hög nivå på det man presterar och diskuterar. Det är en annan, och mycket allvarlig sak, att stänga ute andra som kan mindre.
Ordet förakt som du använder är ett starkt ord som inte är särskilt tvetydigt. Och vad är det du vill att vi ska diskutera för att inte vara elitistiska? Senaste broschyren med Arla-recept? Det finns såna matbloggar också och jag gillar skarpt att de finns men jag hänger inte där.
Nästan alla vi som bloggar om mat har enormt många andra intressen som politik, litteratur, miljöfrågor (och i mitt fall populärvetenskap). Det roliga med mat är just att det finns så många aspekter av den att diskutera.
Kom och häng på min blogg, du kommer att gilla det. Även om du inte kan mycket om mat lovar jag att se till att du trivs. Och den där dåliga självkänslan ska vi nog få ur dig. Till exempel genom att ordna bloggträff just när du är i staden.
Välkommen!
Jag har precis ätit en liten kvällsmacka, eller snarare tre, fyra. Surbröd, råg och i stället för smör har jag haft extrasaltat ankfett, hawarti på den ena, kvabbsorom på den andra och lufttorkad skinka från Bayonne på den tredje. Är det elitistiskt eller bara ett tecken på att jag håller på att bli vulgär?
Skicka en kommentar