Jag började kolla upp förra årets räkenskaper. Jag har mina fakturor i en pärm. Jag låtsas ibland att jag är ordentlig, nämligen. Det skulle jag inte ha gjort. Kollat alltså. Räknat. För en mer patetisk skara siffror har sällan skådats.
Några grundfakta:
Jag fick ett rätt stort förskott (i förhållande till hur förskott för romandebutanter brukar se ut alltså) på min bok i år.
Jag arbetade två månader på tidningen med en rejält tilltagen månadslön (rejält tilltagen för journalistvikarier alltså, och för all del även generellt i min värld).
Jag har tyckt att det har gått bra. Jag har jobbat mycket, sålt mycket, sett mig själv i spalterna mest varje vecka känns det som.
Jag lade ihop frilansande, förskott och månadslönen från tidningen. Delade med 12. Och började nästan gråta. Jag skulle åtminstone börjat gråta om det inte var så att jag ju bevisligen överlevt.
Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och börja jobba på McDonalds. Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och börja jobba på 7/11. Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och ha nästan vilket heltidsjobb som helst. Såna som man får betald semester på. Jag var ledig tre veckor på hela förra året.
Avslutningsvis ett råd. Helt gratis, as it is. Ni ska inte bli kulturskribenter. Ni ska inte ens tänka tanken att bli kulturskribenter. Ni ska glömma bort allt ni tänkt om glamouren och kredden och det sköna i att få betalt för att skriva om precis de sakerna man ändå tänker på. För det är det man inte får. Betalt alltså. Själv ska jag satsa på att bli bestsellerförfattare i Tyskland. Åh, om det bara kändes som lite mindre av ett skämt än det gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
43 kommentarer:
Frilansersättningarna idag tycks inte ha stigit ett enda dugg - i kronor! - sedan jag försörjde två barn och ett hus på det sättet på åttiotalet. Det är bedrövligt.
Blir det samma kassa lön om du slår ut det per arbetad timme? Arbetar du i snitt åtta timmar per dag?
Sonja: Den som har fast jobb med arbetsplats jobbar inte precis åtta timmar. Det är lite fikapaus, prat med arbetskamrater, ringa hem till familjen osv.
Men du! Förstår att det känns trist! Men du får ge ut en bok, det får oftast inte de som arbetar på McDonald's. Hoppas att du får högre lön för din klokhet nästa år. Blir du ordinarie på ledarsidan?
Okej, när du talar om bestellers i tyskland tänker jag bara på Linda Skugges skunkiga roman. Men annars: det är otroligt skönt att du skriver om pengarna, för det gör alltför få. Kan du inte få nåt arbetsstipendium nu när du har en roman på kommande, inför nästa roman?
Jag har försöjt en barnfamilj i fyra år med kulturfrilanslön och det är INTE roligt, men samtidigt så extremt nyttigt för man får ett sånt jävla perspektiv på vad det är man jobbar med, det handlar verkligen inte om nåt "självförverkligande" utan om att man vill något så otroligt starkt, och att man är beredd att acceptera att allt inte kan ske genast, eftersom man inte har råd att endast jobba med det roliga. Men man vet att det här SKA. JAG. GÖRA. Åtminstone jag ser ljus i tunneln, äntligen, och då känns de fattiga åren mödan värt.
Och du är en så otroligt bra stilist Isobel att allt annat vore löjligt.
eh, förlåt alla konstiga meningsbyggnader, jag skrev i affekt.
Jag har varit frilans sedan 1971 med undantag från åtta - nio år på Universitet! Nu pluggade jag humaniora istället för till läkare eller teknokrat = 0 månadslön, men det går och visst är det så, enda drivkraften är att jag avgör helt och hållet själv vad det är jag vill skriva. Jag tog nämligen tidigt ett beslut att inte skriva om sådant som inte var roligt eller intresserade mig. Vissa gränsfall finns och har funnits, men över lag - visst är det ballt? Ett par tre schyssta represor varje år, nu senast före jul till Laos och Thailand. Nej tack till alla jobberbjudanden som lockar med skitpengar dvs under lägstanivån. Sedan jobba av helvete för att få råd att skriva böcker - fyra månader på raken, fyra barn och en fru som studerar och ingen inkomst under skrivarperioden Jo,jo sen säljer mina böcker hyfsat bra och visst får jag pengar för dem, men inte så att det motsvarar arbetsprestation/tid/infryst semester. Den senaste satt jag fast förankrad på kontoret i stort sett dygnet runt från maj till september. Nåt måste det vara för att det ska vara värt det - jo jag har jobbat på SR av och till efter schema och när jag var klar för dagen tyckte jag att jag kunde gå hem och tänka ut nästa dags arbete - men se det gick inte för då blev de som inte var klara avundsjuka och började klaga till chefen - sånt står jag fan ta mig inte ut med. Som frilans har jag livskvalitet - man kan ha det utan förmögenhet, det är till och med enklare.
Jag gjorde likadant som du, alltså delade med 12 men det blev jättemycket per månad! Jag är inte ens värd hälften!......
Det var inte meningen att låta dryg, naturligtvis jobbar vissa "med arbetsplats" sex timmar effektivt per dag och vissa nio timmar effektivt.
Jag var bara nyfiken på om lönen är lika dålig om man räknar per arbetad timme? Eller jobbar man kanske ofta mer än 40 timmar per vecka t.o.m.?
Ledsen att jag missuppfattade dig! Det blir lätt så i ironiska tider när man inte hör människors röst, bara läser orden.
Oj, det är jättesvårt att uppskatta hur mycket man arbetar. Själv har jag ju dilemmat att jag, och detta är huvudsakligen ett rent personligt psykologiskt problem, egentligen bara känner att jag jobbar när jag skriver. Alltså skriver vid datorn på texter som är beställda och som jag kommer få betalt för och som kommer i tidningen. Allting annat, research, att läsa, att tänka, att skicka fakturor, att ringa och prata med folk till texter, det känns liksom inte som jobb. Allra minst känns det som jobb att skriva skönlitterärt, det är ju bara roligt!
Å andra sidan, om jag verkligen räknar in allt det, dvs även när man läser och tänker på saker man ska skriva, funderar över formuleringar och upplägg, skriver anteckningar i anteckningsböcker för artiklar och fiktion etc, då jobbar man ju hela tiden. Nära nog hela den vakna tiden, 7 dagar i veckan. För att jag är sån.
Min arbetsmetod går förresten även i fall utan regelrätt research rätt mycket ut på att jag har ett spann av funderande först, när jag också gör andra saker, läser, promenerar, målar naglarna, bloggar, stryker, som alls inte ser ut som arbete för en utomstående. Sen har jag tänkt klart och skriver min artikel på en timme.
Eh, jag vet inte vad svaret är. Men utslaget jobbar jag nog snarare mer än mindre än 8x5 timmar per vecka. Plus som sagt att man varken har råd med semester eller sjukledighet. Det senare suger så sjukt hårt att jag blir verkligt ledsen.
Å, förresten Annika, arvodena för kulturfrilanstexter har gått ner under bara den tiden jag jobbat med det. Alltså i nominella tal! Det är nog nästan bara DN och Expressen som betalar ens i närheten av vad som är rimligt numera. Många förväntar sig att man ska jobba mer eller mindre gratis, SVT ex betalar nästan aldrig för att man är med i deras program, trots att det kräver inläsning och förberedelser.
Det är ungefär likadant i översättningsbranschen om det kan vara till någon tröst ...
Och ett tillägg: Det här ska inte uppfattas som (alltför) gnälligt! Jag älskar mitt jobb och tycker att det går bra och jag upplever ju att jag kan försörja mig helt okej på det. Det är bara att jag inte riktigt fattar hur det senare går till när man faktiskt kollar på siffrorna.
Det är sant att frilansarvodena har blivit sämre. Jag får ungefär lika mycket idag som för tio år sedan. Fast jag har mer erfarenhet och lämnar bättre artiklar.
Jag drabbades av samma typ av gråtattack förra året när jag räknade samman mina inkomster. Ledtråd: McDonaldslön hade varit ett lyft.
Många redaktörer anser att deras tidning är en bra "plattform" att synas på. Därför behöver inte just de betala så mycket. Javisst, sedd så att man blir erbjuden fler illa betalda uppdrag.
I år gav jag upp och började ta några renodlade konsultuppdrag.
Och då har samma redaktörer mage att klaga på att jag deklarerar öppet vilka jag tagit uppdrag för. "Du behöver ju inte prata om det" skriver de. Jo, det är ju just det vi måste göra. Berätta om vilka som betalar vår lön och hur dåliga arvoden påverkar vår trovärdighet.
Ett annat problem är ju att så många ställer upp gratis där de ska ta betalt. Då odlar man bara den kulturen. Om man accepterar att SVT inte betalar arvode alls eller skriver gratistexter i BON så blir ju marknaden till slut sådan att det alltid finns tillräckligt bra folk som kan göra nästan allt gratis.
Isobel: du verkar ju alltid vara ute och roa dig med champagne och skit (eller så berättar du bara om de få gånger du gör det, så framstår det som mer än vad det är). Och då tänker jag, är inte fringisen med att vara kulturskribent/semikändis att man blir bjuden på allehanda evenemang där man partar gratis, eller - om det inte är gratis evenement - så finns det alltid tillräckligt med patrons där som är villiga att öppna plånboken och bjuppa på mat/vin/öl/drinks/knark för att få synas några sekunder i ditt sällskap.
Alltså. Jag vet ju inte. Jag vet nästan ingenting.
Jag önskar att jag hade läst det här när jag var ung och dum.
Att bli bjuden på sprit på krogen är nog mer en könsfråga än något annat. Jag har i alla fall blivit det sedan långt innan jag började skriva i tidningarna (undantag typ almedalen och bokmässan, vilket jag brukar redovisa just för att det så tydligt är mutor).
Problemet är möjligen att jag dessutom håller mig med kompisar som har ännu skralare kassor än jag och alltså i andra sammanhang bjuder lika mycket själv.
Jag är dock djupt allvarlig med mina rekommendationer. Om man inte absolut tror att detta är det enda man kan leva med sig själv med att göra, så ska man försöka sig på en annan karriär än frilansskribentens. Man kan ju skriva en eller annan artikel på kvällarna om man har ett vanligt jobb också. Nu känner jag mig lite som Linda Skugge, men tänk på detta barn: utbilda er och skaffa ett riktigt jobb i en branch där det faktiskt finns vanliga tillsvidareanställningar.
Isobel: Du har lyckligtvis en helt annan ton här än när Linda Skugge säger samma sak. Och jag tror inte det bara beror på det stilistiska.
Jag skulle få panik om jag visste att jag var tvungen att försörja mig enbart på frilansandet. Nu är i och för sig arvodena från de tidningar jag skriver för så extremt låga att det i realiteten vore komplett omöjligt. Men ändå. Jag kommer att hänga mig kvar i vården typ tills jag är bestsellerförfattare i Tyskland...Det är min skräck att inte ha en grundförsörjning (dvs. månadslön). Att inte veta om man ska ha pengar är typ det värsta som finns, därför måste jag ha ett kneg i grunden. (Jag vill för övrigt inte rekommendera barnen kombinationen äldreomsorg + kulturfrilansande. Det ger inte heller några pengar. Och ingen tillsvidareanställning förrän efter hundra år heller. Men det är möjligt att leva på, och man måste göra saker man gillar.)
Intervjuer får man ju aldrig betalt för. Det är ett knäck för intervjuaren men inte för den intervjuade, som anses få reklam, och det får man ju. Sedan, var går gränsen? Att medverka i TV som tyckarpanel eller inkallad expert i ett kulturprogram bör man ju få betalt för - får man det?
För debattartiklar har det på senare år blivit svårare och svårare att få betalt, man måste säga till och det är inte populärt alls. Trots att det oftast inte är fråga om några i hast hopkomna insändare utan betydligt mer kvalificerade sakwer.
Jag har aldrig blivit intervjuad utan jag syftar på när de vill att man ska vara med som expert och i paneler och sånt. Men nej, inga pengar!
Det här är som att kastas mellan hopp och förtvivlan Isobel. Å ena sidan, å andra sidan och hela den refrängen. Jag vägrar tro att allt handlar om pengar. Ibland bara måste man, precis som du skrev. Så känner jag nu, jag måste ge det en chans även fast jag blir stressad och sorgsen över prognosen vad gäller jobb och kosing.
Intressant, du arbetar alltså, om jag förstått dig rätt, alltid. Du arbetar när du bloggar om julskinksrecept, du arbetar när du målar naglarna, du arbetar när du är full/hög, du arbetar när du träffar vänner och det bästa av allt: du arbetar när du tänker! Har du någonsin haft ett riktigt, ooops, jag menar "vanligt" arbete?
Eh, jag förstår inte riktigt - arbetar du inte när du tänker? Och en motfråga, har du någonsin haft ett kreativt jobb?
Agnes, kreativt jobb funkar faktiskt så. Jag jobbar när jag diskar och när jag promenerar. Det är inget jag bestämmer mig för, det bara är så. Hjärnan jobbar på för att lösa uppgifterna.
Isobel, inga stålar när man sitter panel i morgonsoffa? Det låter verkligen konstigt. Det är ju ett jobb.
isobel,
intressant inlägg. jag undrar vad du drar för politiska slutsatser av det. tycker du som majoriteten av liberala ledarskribenter (wolodarski, typ) att arbetsrätt är av ondo och att vikariat, frilansande m.m är utmärkta sätt att få människor, i synnerhet unga (dom gillar ju att arbeta i projekt), att komma ut på arbetsmarknaden. själv tror jag istället att en uppluckrad arbetsrätt skapar ett vikarieträsk som man till sist aldrig tar sig ur. om du inte har valt att frilansa framför att ta en fast anställning är ju du ett levande exempel på det. jag är helt enkelt nyfiken på vad du tycker, för jag anar en mer kritisk hållning till oyrygga anställningar hos dig jämfört med andra liberala debattörer.
åh det här ville jag inte läsa! Jag som precis har kommit in på journalisthögskolan! och försökt intala mig att jag kommer tjäna massor av pengar och jobba med exakt det jag vill...buhuu.
ochj du har ju tom skrivit en BOK i år. jösses.
hur ska detta gå?
Agnes;
Isobels arbetsmetod kan appliceras på nästan alla sköna konster, alltså konst, musik och all annan "mumma" för själen.
Att få folk att må bra genom böcker, musik eller konst tycker jag är viktiga och riktiga jobb!
Själv ramlade jag in i kulturskribenteriet och har turen att ha kontakter. Men det är precis som Isobel skriver - man jobbar hela tiden, vid nagelmålandet, krogbordet eller dammsugandet och när man skrivit artiklarna som varit beställda,eller inte beställda, när fakturan är skickad och pengarna på kontot inser man vilken idiot man var som inte var intresserad av naturkunskapen i skolan. Följ Isobels råd alla ni unga som så gärna vill bli kulturskribenter.
Men stämmer inte "alltid jobbar" in på ganska många jobb med någon form av kreativt inslag, även utanför kulturskribentsektorn? Och rådet borde alltså vara att man ska utbilda sig till ett jobb man aldrig behöver fundera på utanför ordinarie arbetstid för att vinstmaximera? Och vore inte det ganska tråkigt?
Absolut inte. Jag menar att man ska utbilda sig och hitta ett jobb inom en sektor där man inte även som relativt framgångsrik kan räkna med en (komplett osäker) månadslön på mindre än 14000/månad, trots att man jobbar jämnt.
Journalistyrket i allmänhet är ju heller inte alls så illa som just kulturskribentens, vanliga reportrar blir ju tillsvidareanställda i rätt hög takt just nu t ex på både aftonbladet och expressen.
Ojdå, det var inte så många kronor per månad detdäringa(Börja ta betalt för din blogg, jag lägger en krona per beskök, det är det fan värt!). Hm. Jag hoppas att din bok är bra och säljer mkt så du slipper äta reahögrev hela hösten:).
Men om skrivandet är så illa betalt, varför fortsätter du?
Hej
Ser du skriva på bloggen som jobb? Alla jobbar jämt. Vad får man i kultursvängen för ett inlägg?
/Olav
Ja Jessica, jag fortsätter skriva därför att det är det enda område jag hittills prövat där jag (åtminstone ibland) kan vara så bra som jag vill vara. Därför att jag lever för lyckan i att hitta den perfekta formuleringen, skriva den perfekta texten. Det plus att pengar inte är särskilt viktigt för mig (vilket är mycket lätt för en medelklassunge med möjliga marginaler att säga). Och så hoppas man ju alltid på att det kommer bli bättre nästa år. Eller i alla fall nästnästa....
Olav, jag förstår inte riktigt din fråga. Jag ser inte bloggen som ett jobb i sig, däremot kan jag genom saker jag skriver på bloggen bearbeta tankar och idéer jag har för andra, betalda, texter. Jag har för all del övervägt att försöka tjäna pengar på bloggen, men jag vet inte riktigt hur man gör eller vad det ger i förhållande till den extra ansträngningen.
För att balansera debatten - jag är oxå skribent (men långt mindre namnkunnig än Isobel), och drar in långt mer än dubbelt så mycket som 14000 i månaden. Livet är inte rättvist. Men ni eventuella kids som läser detta, ge inte upp drömmen om att bli skribent. Det GÅR att försörja sig på sin penna.
Jahaja!
Om "Skribent" inte är Anders Björkman eller likn. så måste han/hon iaf vara fastanställd på nån av de stora drakarna, och för styva 30 papp/månad borde man kunna spotta ur sig så pass att de flesta vet vem man är?!
Det den som kallar sig "skribent" säger är helt sant. Man kan tjäna jättemycket mer pengar än vad jag gör, förstås. (och då syftar jag inte bara på om man är fast anställd på en stor tidning, då tjänar man förstås inte alls sällan ungefär dubbelt så mycket som jag gör)
Mitt problem är att jag mest bara vill skriva avancerade texter om intressanta ämnen. Alltså göra det som gör att jag vill hålla på med det här över huvud taget. Och då skriver man för uselt betalande kultursidor och fina och bra tidskrifter hellre än för, tja, kundtidningar och reklamblad. Fast man, eller jag, vet att det senare vore mycket smartare sett ur ett finansiellt perspektiv. Och jag skulle förresten gärna göra det senare också, jag vet bara inte riktigt var ingångarna är på den marknaden. Mina kontakter finns ju inom det fält där man betalar illa men möjligen blir "namnkunnig" om man håller på.
Jag blev förresten erbjuden ett fast journalistjobb i går! På telefon! Chefredaktören ringde och frågade om jag ville börja jobba där. Tyvärr krävde det att jag flyttade från Stockholm, vilket jag varken vill eller kan. Men det var ju ändå uppmuntrande och roligt.
Den bästa sortens telefonsamtal. Kan förgylla en hel vecka. Även om man tackar nej.
Jag skriver inte för "kundtidningar och rekalmblad". Jag skriver om sånt jag är intresserad av. Läste humaniora på 90-talet och föräldrar och släkt beklagade sig och skakade på huvudet - "sånt kan du aldrig försörja dig på..." Men nu tjänar jag kring 40 000 i månaden och har liksom Isobel skrivit en bok som kommer ut i år. Och jag hade inga kontakter eller så - utan bara en enda sak: arbetsglädje! Att komma på en formulering när man står och diskar, att vakna helt darrig mitt i natten av en artikelidé, att under en promenad med barnvagnen lösa ett dispositionsproblem - det är kicken!
Skicka en kommentar