Hälften av alla svenska mammor vill plastikoperera sig. Det tycks vara upprörande. Men det är inte särskilt svårt att förstå. Att bära, föda och ta hand om barn förändrar kroppen. Och ärligt talat, inte enbart till det bättre. Sömnlösa nätter, amning, trötthet, tidsbrist - är det någon gång man kan drömma om en enkel klinisk väg till lite mer skönhet är det rimligen just som småbarnsmamma.
Men det får man inte säga. Man får inte vilja ha en skönhet som inte tillkommer en "naturligt", vad nu det betyder. Man får för all del vilja hetsbanta sig till det som enligt BMI räknas som undervikt, som Malou von Sivertz berättar om här. Man får till och med vilja "hitta sin kvinnlighet" genom att dansa bort fettet i en het rumba med Lasse Brandeby, som Malou von Sivertz berättar här. Men man får inte, verkligen inte, vilja ta till skalpellen för att fixa tuttarna. Det slår Malou von Sivertz fast här.
"Vi måste få dem att förstå att livet inte blir lättare för att man ser annorlunda ut", säger Malou. När det handlar om operationer alltså. När det handlar om bantning berättade hon i stället tidigare att hon kände sig lite "stabbig" och därför ville slanka av sig några kilo. I det "stabbiga" läget vägde hon 55 kilo till 162 cm. Det ger ett BMI på 21, dvs i den nedre delen av idealviktsspannet. Malou hävdade sig dock ha en målvikt på 52 kilo, som enligt läkarvetenskapen räknas som undervikt. Att propagera för den sortens farliga viktideal är inget problem för Malou. Livet blir uppenbarligen lättare om man ser annorlunda ut, så länge det annorlunda är att man blir smalare genom att äta mindre (eller möjligen dansa mer).
Det är inte min mening att hänga ut specifikt Malou von Sivertz. Hon speglar bara idéer som finns överallt i samhället. Om man nu nödvändigtvis ska vara snygg ska man antingen ha fötts till det eller lidit för det. Operationer är liksom för enkelt, för fuskigt, för onaturligt. Att det i sammanhanget är långt mycket mer ohälsosamt att banta ner sig till fashionabla pyttestorlekar spelar ingen roll. Fettsugning är helt enkelt omoraliskt medan bantning är dygdigt. Det borde väl mammorna begripa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Du har säkert rätt när du utgår från att motionärer främst har en snyggare kropp för sin inre bild när de flåsar omkring i högrödma och mjukisbyxor till tonerna av eurodisko.
Men grejen är ju att de som rör på sig också gör en insats för sin hälsa. De frigör adrenalin och serotonin, och de lär känna sina kroppar och får bättre kondition och jag vet inte allt vad de har för sig (har alltid tyckt att sportiga mänskor är lite småläskiga). Vinsterna är ju hur som helst fler än en, även om mycket av idrottandet nog handlar om att göra sig fysiskt åtråvärd.
Men den som tar konsekvensen av det där huvudargumentet, den som ger den lutheranska duktigheten fingret och lägger sig under kniven istället, den personen är för mycket. Att plastikoperera sig är en så överdriven handling, det är så tokaggressivt och blodigt och drastiskt, och syftet är uppenbart - man gör det enkom för att behaga andra och se snyggare ut.
Jag tror att mekaniken bakom folks motvilja är densamma som när de avvisar desperata fem-i-tre-raggare. Och att resultatet av operationer ofta blir liksom frankensteinskt gör ju inte saken bättre heller.
Jag tycker du skjuter förbi målet för sakens skull när du slött konstaterar att det kan man väl fatta om en småbarnsmorsa känner sig saggig och vill göra nåt åt det lite snabbt och enkelt, samtidigt som du raljerar över von Sivers - ja, jag vet inte om du stavade fel medvetet - och hur hon dansar bort fettet i en het rumba.
För mig är skönhetsoperationer en sida av myntet, slimmandet & trimmandet och sportandet & späkandet en annan. Och det verkar som du håller med mig där eftersom du drar samma parallell själv. Så frågan för mig är varför du inte angriper problemet bakom snarare än de desperata symtomen. Och vad är egentligen skillnaden von Sivers nedlåtenhet mot de skönhetsopererade och ditt eget sätt att klappa henne på huvudet?
Åh, Isobel - vad bra du är! Love it!
Som jag skrev menade jag inte att hänga ut Malou specifikt (och felstavningen var ett rent misstag). Men det är extremt intressant att en och samma person glatt går ut med sin egen önskan att bli underviktig och samtidigt förfasar sig över att andra människor vill plastikoperera sig.
Själv tycker jag att det är helt rimligt att vilja vara snygg, men jag fattar bara inte varför viss sorts fåfänga är mer moraliskt högstående än någon annan. Om denna min förundran uppfattas som en attack på mer än Malous och hela samhällets dubbelmoral så är det absolut inte meningen.
För jag tycker nämligen själv att det Lisa ser som "för mycket" och desperat tvärtom mest är hederligt och uppriktigt och bra. Nästan alla människor som bantar (och speciellt om man redan är normalviktig) gör det av fåfänga snarare än av hälsokäl men låtsas helst inte om det. För det är inte fint att vara fåfäng, trots att nästan alla är det.
Helst ska vi vara vackra av en slump, av rätt gener eller möjligen av rätt uppförande. Helst ska vi säga att vi bara tvättar oss med tvål och ändå råkar ha fantastisk hy, att vi tränar för att det är så skönt snarare än för att vara smala och att vi i själva verket är ointresserade av hur vi tar oss ut. På det sättet frånsäger vi oss både ansvaret och alla motiv för att attrahera andra, det bara händer ändå, utan att vi särskilt skulle vilja det.
Jag tycker att det idealet är förfärligt, inte minst för vad det säger om kvinnors sexualitet, det tvingar in kvinnor i en passivitet, där det värsta som finns just är att vara "desperat", att visa att man vill själv.
Jag gillar att människor inte accepterar att vara slavar under sina genuppsättningar. Jag gillar att man visar att man vill. Jag gillar att man står för sin önskan att vara vacker bortom de förutsättningar naturen och livet (genom ex barnafödande) tvingat på en. Och om jag någon gång är så lycklig att jag fött och ammat ett par barn kommer jag absolut utan tvivel lägga mig för kniven om jag upplever att det behövs. Och om det upplevs som desperat är det samhället och inte mig det är fel på.
Jag håller med dig om att det är sugit att det anses fult att vilja vara snygg men fint att vara det av naturen. Precis på samma sätt som det är status att vara smart av naturen men fult att hårdplugga. Men jag kan ändå inte riktigt hålla med dig om att det är en aktiv (subversiv, postmodern?) handling för kvinnor att plastikoperera sig. Det kanske hade varit det om alla konstruerade sig själva efter eget tycke, typ opererade in vingar och horn eller nåt, men poängen är ju att alla opererar sig för att immitera "naturlig" skönhet, dvs göra sig så genomsnittliga som möjligt för att passa in i rådande skönhetsnorm.
Anorexia betraktades förut som en sjukdom som främst drabbade tonåringar. Nu säger jag inte att ätstörningen har drabbat von Sivers, men med överdrivet bantande som ska leda till orealistiska målvikter följer ofta stört ätbeteende. En kvinna i femtioårsåldern på min arbetsplats har nyligen blivit sjukskriven sedan hon i ett halvår ätit bara ett äpple och en halv dl kokt ris per dag för att upprätthålla en stor viktnedgång. Att gå ner i vikt handlar delvis om det, men i övrigt handlar det om så mycket mer. Kontroll först och främst. Det som inte dödar härdar och att banta genom att knappt tillåta sig en apelsin är väl den yttersta formen av det. Om det stod mellan det och nåt annat så tar jag nog fettsugningen.
För att få ett bra resultat av plastikkirurgi så måste man gå ner så mycket som möjligt i vikt naturligt först.
Till det där med BMI kan man säga att det finns forskning nu som visar att BMI kanske inte är så allena saliggörande som man vill ge sken av. Att kost OCH motion i kombination snarare är viktigare än ration längd och vikt.
Tänkandet kring skönhetsoperationer handlar ju ofta om dramatiska makeovers, i alla fall är det det man säljer in opererandet på, och ur bilden skärs det bort att det ska till en del medvetet jobb både före och efter ingreppet för att resultatet ska bli bra (motion t ex). Visst, en bröstoperation på en person som redan är överviktig blir troligen inte bra, den kan till och ,med göra henne sjuk på riktigt (men självjklart finns det många läkare som skulle göra ingreppet för pengarna). Och då blir det rätt stereotypt vad tjejen väljer att operera: bröst, näsa, läppar. Kylie Minogues kollapsade Englandsturné i veckan kastar ju också ett iskallt ljus över kravet på att vara ung och i farten och uppträda som 25, även om man är på väg mot 40 och just gått igenom en livshotande sjukdom.
Håller med Hannes, det är omöjligt för mig att se det som en subversiv handling eller femalepower-knytnäve att förstora brösten, stärka kindbenen elle fylla läpparna med nånting - för att inte tala om botox och liknande. Det handlar om att man hoppar in på ett urgammalt ideal för skönhet, och tyvärr drabbar det alla dom som "bara" ser ut som sig själva.
jag droppar dom profetiska visdomarna som Kazmierska: skönhet är ett privilegium, inte en rättighet. det är fusk att operera sig.
Att skada sin egen kropp genom kirurgiska ingrepp eller onaturliga dieter är lika tragiskt. Men vi kan inte förneka att det är en framgångsrik strategi för att få uppmärksamhet och sociala/yrkesmässiga vinster. Att ljuga om det är lika farligt och idiotiskt som att förneka att droger kan ge en underbar upplevelse.
Att döma ut individer som opererar sig eller späker sig är enkelt. Att rannsaka sig själv och sina egna fördomar när det gäller överviktiga/oattraktiva människor är svårare.
Men om man ska tillämpa hela åldernojje och varför tror folk att de kan eller måste se ut som 25 hela livet så är väl både Malou von Sivers å ena sidan OCH ett överdrivet eller vad man nu ska kalla det, besökstrallande hos plastigkirurgen egentligen bara två sidor av samma mynt. Båda eftersträvar egentligen ohälsosamma ideal.
Jag ogillar i många fall personligen resultaten av besöken hos plastikkirurgen. På samma sätt som jag ogillar resultaten av bantning. Särskilt irriterande i operationssammanhang är alla dödsvackra mellanösternbrudar som tar bort sina underbara profiler till förmån för fjantiga västerländska uppnäsor.
Men ur ett filosofiskt perspektiv älskar jag plastikkirurgi. Det är att göra uppror mot naturen, vilket jag ser som ett av de högsta mänskliga målen.
Jag tycker inte heller att en önskan om skönhet i sig är ohälsosamt. Det är något man kan säga om man redan är vacker av sig själv, på samma sätt som människor med mycket pengar kan döma ut materiella strävanden som ytliga.
Isobel, men det enda du säger är ju ungefär att patriarkatet är emot det och tycker att det är dåligt och fel. Jag ser inte hur det innebär att skönhetsoperationer därmed per defintion är bra, så du får gärna förklara närmare. Själv kan jag lugnt fatta varför folk opererar sig, det är inte det, jag undrar bara varför du tycker att det är en skön grej.
För mig går det en rak linje mellan dessa operationer å ena sidan och liljefötter, korsetter och könsstympning å andra sidan. Allt detta är våld mot kvinnor i syfte att göra dem mer attraktiva för männen. Ofta med kvinnornas eget goda minne, för det är ju inte bara män som uppfostras att hata oss. Även kvinnorna hatar kvinnorna.
Om dets ska ses som en frigörande/politisk/ postmodern gest att pumpa upp brösten så är det oftast en dysfunktionell gest, både för kvinnan som tar till den och för andra kvinnor bredvid.
Det var inte speciellt länge sen som det ansågs lika fult och lösaktigt att färga håret/sminka sig/raka benen som det idag är med silikonbröst. Och det var samma klassmarkör - prostituerade då, dokubrudar idag. Samtidigt som medelklassens kvinnor skulle och ska se ut så - men natuurligt. Och vi som t.ex. haft olyckan att födas med abnormt håriga ben skulle bara lida i tysthet. Det var inte friare förr, det var bara det att man föddes in i positioner som man idag kan konsumera sig till. Det kan tyckas orättvist att inte alla har lika mycket pengar/koll för att vara trendiga, men det var fan ännu mer orättvist förr när börden bestämde allt.
Camille Paglia har en del resonemang som påminner om Isobels. T.ex. skriver hon följande i Vamps and Tramps, angående homosexuella: "However, my libertarian view, here as in regard to abortion, is that we have not only the right, but the obligation to defy nature's tyranny. The highest human identity consists precisely in such assertions of freedom against material limitation."
Yeah right, men har inte ett sådant resonemang en ganska tydlig underton av förakt för kroppen? Descartes, nån? Inte för at jag uppfattar att Iso visar prov på genuint hat mot den egna kroppen eller anorektiska symptom, men det finns, nånstans här, en sugande ovilja att kännas vid kroppen som något som växer, lever på egna villkor - inte de villkor du tänker ut - förändras och till sist åldras. Och som har ett värde alldeles oberoende av om den är uppklädd och snyggt förpackad eller inte.
Märkligt att den som är överviktig och lyckas komma ned till hälsosam kroppsvikt med träning och kost är duktig men den som är tränad och fit som tränar och äter nyttigt för att det är kul och må bra får lite fanatiker stämpel på sig.
Skicka en kommentar