Och så lite uppmuntran

Att gå ner i vikt är ett av de allra vanligaste nyårslöftena, världen över. Efter att ha gloffat i sig Aladdin-askar, eller som i mitt fall, ätit english muffins och blinier i kolhydratchockande kvantiteter, ämnar stora skaror nu leva på morotsstavar och dietpulver för att så snabbt som möjligt uppnå åtråvärd slankhet.

Om detta är en ren utseendefråga är det förstås helt okej. Jag må själv inte tycka att underviktiga människor är särskilt sexiga, men om det är av fåfänga man vill smalna av sig själv hänger åtminstone motiv, mål och medel ihop.

Då är det värre om man inbillar sig att det handlar om hälsa. I motsats mot vad anorektiskt inspirerade folkhälsoinstitutioner över hela västvärlden försöker slå i oss finns det nämligen inga klarlagda samband mellan måttlig övervikt och ohälsa. Tvärtom är människor med ett BMI mellan 25 och 30, alltså det som räknas som övervikt, generellt mer hälsosamma än normalviktiga. För kvinnor gäller dessutom att det är betydligt mindre ohälsosamt att vara kraftigt överviktig, alltså ha BMI över 30, än att vara något underviktig, vid ett BMI på 18, vilket ju är rätt nära det som anses utseendemässigt idealiskt i vissa kretsar.

Vad som är ohälsosamt är att vara stillasittande och att äta för mycket socker och dåliga fetter och för lite grönsaker och bra fetter (i vid mening, det finns förstås fler detaljer). Vad som är verkligt verkligt dåligt för hälsan är dessutom att banta.

Att omväxlande frossa i godis och hetsa runt med Nutrilett-påsar är alltså ett långt säkrare sätt att nå en tidig hjärtattack, även om resultatetn skulle bli att man når under 60-nånting-strecket på vågen i början av februari, än att äta väl (och ibland lite för mycket...) och röra på sig regelbundet och väga mer än vad man vågar erkänna i en Acne-affär.

Det här kan verka som en monolog för att försvara min egen livsstil, och det är det förstås. Jag gillar mat alldeles för mycket för att någonsin kunna ens överväga att komma i ett par high fashion-jeans. Men om det bara var modeindustrin som sa åt oss att vara smala vore det väl en sak. Vad som är snyggt är relativt och förresten så hetsar ju de mer kommersiella delarna av modevärlden en hel del mot undervikt också numera. Men att myndigheter försöker slå i oss att det är ohälsosamt att vara överviktig när det faktiskt inte finns några sådana bevis är genuint ohederligt och handlar mer om den intellektuella medelklassens allt mer utpräglat ätstörda ideal än om vetenskap. Fetmabomben handlar inte om att folk kommer att dö i förtid för att de är för tjocka. Den handlar om att folk kommer att dö i förtid för att de äter fel, inte tränar och med jämna mellanrum kämpar med att snabbt ta bort sin övervikt med fruktlösa och farliga bantningsförsök.

Med den tveksamma fetmabomben i ryggen föreslår ändå Folkhälsoinstitutet fettskatter som slår lika på bevisligen farliga transfetter och bevisligen nyttiga fleromättade fetter (och om man tror att man lätt kan göra en sådan distinktion tänk på skillnaden mellan det som vi i dag tror nyttiga animaliska fettet från kor som gått ute och ätit gräs och det onyttiga från kor som stått inne och ätit majs). Om staten vill göra något kan man väl satsa på utbyggda och väl belysta cykelbanor och statsbyggnad där man kan gå mellan bostaden och arbetet. Hälsoinformationen kunde väl handla mer om de sakerna som är bra att äta och mindre om siffror på en våg som i de allra flesta fall inte bara är meningslösa som hälsoindikation, de skapar också hälsoproblem i sig genom ätstörningsfrämjande sifferfixering och följande skadlig bantning.

Läs också Paul Campos på samma tema i The New Republic. Jag skrev om hans The Obesity Myth som kom för några år sedan, och visst har debattklimatet blivit lite bättre sedan dess. BMI-måttet tas inte lika mycket som ett bevis för det ena eller andra och fetman som folkhälsokatastrof är inte lika i ropet. Men hans grundläggande tes, väl stödd i alla tillgängliga undersökningar, att måttlig övervikt i sig självt faktiskt inte är någon hälsofara alls, har ju inte direkt slagit igenom. Och konstigt vore väl annars. Det finns väldigt många människor som försörjer sig på att vi har ångest över våra extrakilon. Inte kan man väl ta ifrån dem deras levebröd bara för en så banal detalj som sanningen, eller?