Kalas

Jag tvingade mig alltså ur sängen i går kväll för att gå på Tjuvlyssnat-kalaset. "Jag orkar inte" muttrade jag medan jag insåg att mitt hår såg ut obehagligt mycket ut som sånt torktumlarludd Neil Strauss tycker att man ska lägga på brudars axlar för att få med dem hem i säng. Jag försökte åtgärda med en locktång och brände mig i pannan. I går gick det visserligen hjälpligt att täcka över med smink men i dag har jag ett rött flagande märke strax nedanför hårfästet. Fan.

"Jag har lovat att komma" påminde jag mig själv och drog på mig strumpbyxor. Åt fel håll som det visade sig när jag några minuter senare sprang i hällregnet mot tunnelbanan. Strumpbyxor åt fel håll sitter inte uppe särskilt väl.

I kön i regnet utanför kändes det lite bättre när jag träffade på Joel Malmqvist, Ali Esbati, Gustav Gelin med sin trevlige kusin som jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på och en toksnygg redaktör Slätt som hade låtit håret växa sen vi sågs sist till de mest fantastiska romerska legionärslockar. Apropå utseenden återkommer jag förresten till Esbati. Joel hade ett paraply som han som den borne gentleman han är lät mig stå under. När det var min tur i dörren hävdade vakten emellertid att jag inte stod på listan. "Men, eh, jag finns liksom med i texten i inbjudan som har gått ut" försökte jag. "Jag tror verkligen att jag är bjuden." Efter en stund föll han till föga och släppte in mig i alla fall, men påpekade bistert att han inte kunde hitta mitt namn. Okej. Tack ändå. Tjuvlyssnat-Damon förklarade senare att det blivit krångel med list-utskriften.

Jag orkade inte riktigt göra hela "Hej, det är jag som är Isobel"- varvet så jag ställde mig i stället bakom en pelare och diskuterade bögporr. Saker jag då lärde mig var att Fredrik Eklund utbrister "jag kommer, jag kommer" på svenska i sin storsäljare The hole. Vid tillfället för utlösningen, antar jag. Rent generellt lär dock de tjeckiska produkterna vara överlägsna.

Ingen vågade komma fram och prata med mig. Jag kände igen några modebloggare vagt, men har svårt att skilja dem från varandra. Mauricio Rojas 13-åriga dotter lär förresten ha en modeblogg. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att det är en smula humoristiskt.

Sen pratade jag alltså lite med Esbati. Som en god vän påpekade häromdagen är jag den enda högerpersonen han länkar till. Det känns bra. I går var första gången vi träffades. Det mest bestående intrycket från just den här öga-mot-öga-konversationen är dock att ryktet verkligen talar sanning. Han är absolut fantastiskt vacker. Jag är förfärligt objektifierande förstås, men det är något man i alla fall ibland kan tillåta sig som kvinna. För det här var faktiskt manlig skönhet på en nivå att jag nästan inte kunde koncentrera mig på vad han sa. Jag är hopplös, jag vet.

Andra saker som hände: Alla människor frågade om boken. Jag berättade att den kommer ut fredagen den 4e maj och att jag ännu inte är klar med alla kommateckenskorrigeringar. Jag fick av oklara skäl en femhundralapp av Fredrik Virtanen som jag valde att behålla. Det ljuva livet-Goesta drack bag-in-box-vin upphällt i en ölflaska eftersom både ölen och vinglasen tog slut. Han tyckte det kändes sunkigt, jag fick nostalgiska minnen av svunna högstadiediskon. Jag avslöjade mina oändliga pretentioner och lika oändliga fasor inför bokpubliceringen. Mikrofonen fungerade inte när Daniel Boyacioglu skulle intervjua mig och Damon och Gloria och Hanna som gjort omslaget till boken. Emma Gray Munthe var ännu snyggare i verkligheten än på teve.