"Vem har till exempel läst ut en hel bok av Sartre?"
Detta frågar sig MUF:s nyvalde ordförande Niklas Wykman. Hans huvudsakliga invändningar mot den franske filosofen och författaren tycks vara att denne använder för mycket "förkortningar, komplicerade uttryck och facktermer".
Tack Ali!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
29 kommentarer:
Jag har inte läst ut en bok av Sartre, men det beror nog mer på att jag har personliga invändningar mot hans typ av existentialism (och på att jag är lat). Däremot har jag hört att James Joyce's Odysseus ska vara en bedrift att ta sig igenom.
Jag har läst Varat eller Intet. Det var en viktig bok.
Men det jag tycker är fantastiskt med det här uttalandet är ordet "hel". Massor med människor har naturligtvis inte läst Sartre och det är väl inte värre än många andra bildningsluckor, men med ordet hel antyder Wykman att han verkligen har försökt. Att han gång på gång slagit upp Äcklet, eller Varat och Intet eller Flugorna, eller vilka verk det nu varit, och börjat läsa bara för att hindras i sitt värv av alla förkortningar och komplicerade ord.
Isobel,
Att man själv inte fattar kan aldrig vara ett argument mot ett argument eller en text. Alla kan förväntas greppa en ordbok eller i annat fall avstå från kritik.
Men du gjorde något sådant mot Andreas Malm tidigare, när du dissade hans artikel i Bang med att den var full av svåra ord.
"Jag inser förstås att jag avslöjar mig själv som idiot, men jag orkar sällan med artiklar där jag inte begriper vare sig orden eller deras användning."
Här är kritiken mot de svåra orden förvisso försåtligt förklädd till kokett självkritik, men få torde kunna missa syftet. Till saken hör att Andreas Malms mycket läsvärda artikel noggrant förklarar sina begrepp och att artikeln i läsbarhetshänseende ligger på en standardnivå för akademisk prosa.
Folk är jävligt snabba i Sverige att förväxla intellektuella ambitioner, eller helt enkelt viljan att tänka själv, veta vad man snackar om, med social elitism och fisförnämlighet. Det där med att tänka själv var en gång en klassisk liberal dygd, men i Lars Leijonborgs och Johan Staël von Hoslteins Sverige handlar det snarare om fast-thinking, at veta vilken visa som gäller.
Eller som en bekjant uttryckte det: att veta massor om B-skräckfilmer eller kunna rabbla upp The Smiths diskografi i sämnen är respekt, att gärna läsa böcker som är äldre än 1960 ibland, det är en jobbigt elitär synd.
Möjligen har detta något att göra med det obekväma föhållande sossarna ofta haft till skolan, men borgerligheten har väl inte gjort så mycket för att ändra på tänket heller.
På tal om svårt språk: testa Platon nästa gång. Eller Herakleitos. Eller ännu hellre en gammal kines, som Lao Tse. Enkelt språk, krävande innehåll.
Extra hemskt är nturligtvis att ha läst en hel Sartre i original (jag har läst "Les mots"). Man kan inte låta bli att unbdra hur många av de som kastar fram "kulturellt kapital" eller "mediala revir" från baslinjen som verkligen läst ens tjugo sidor Bourdieu?
Magnus: Det finns väl inget bildningsförakt generellt i Sverige...vad man kan störa sig på kvasiintellektuella narcissister som använder språket som en hävstång och ett sätt att visa sig mer värd. Det finns rätt många sådana där ute.
Med det inte sagt att du var en sådan...det vill jag verkligen klargöra. Reagerade mest om det där med Smiths-singlarna. Råkar tycka att det är ovärdelig kunskap...det med... ;)
De som förtjänar respekt är de som kan tala med bönder på bö....ja, ni vet.
Nej, jag vet inte. På bögars vis...?
Och vidare: "kvasiintellektuella narcissister som använder språket som en hävstång och ett sätt att visa sig mer värd."
Haha. Snacka om contradictio in adjecto. Slå upp det om du törs, odenplan.
Odenplan: håller helt med, men beliefve it or not, jag lärde muig inte franska för att svansa med det utan för att använda den ingång det är att kunna ett till språk(nej, allt finns inte på engelska!)
Att känna till sitt favoribands singlar pch skivomslag kan vara ovärderlig kunskap men i trendnissarnas värld är populärkulturkapital (20 bokstäver!) och namedropping ibland den enda kunskap som gäller (lästips: På stan eller Jetsetjuntans koketterier)
Personligen tycker jag att Camus är en större författare än Sartre och att de Beauvoir är en större filosof, men ingen av dem skulle jag nog säga använder språket för att aktivt stänga människor ute. Och jag har ändå läst dem allihop på franska...
Däremot Joel, jag var nog rätt ärlig när jag sade att jag sällan spontant orkar lustläsa texter med alltför specifik och mig främmande terminologi. Nu läste jag ju till slut Malm-texten ändå, och tyckte att den var förfärlig, men jag skulle inte ha gjort det om inte i det här fallet Emma Gray Munthe gjort mig uppmärksam på dess innehåll.
Och "akademikerprosa" kanske är sant, men det är för mig inte direkt någon komplimang. Tyvärr skriver ju många svenska akademiker som krattor med vad som inte sällan känns det uttalade syftet att personer utanför den egna disciplinen, eller till och med fakulteten, inte ska kunna förstå. Man värderar milt sagt inte förmågan att kunna uttrycka sig i svensk högskolevärld särskilt högt (läs ex vilken sorts språk som godkänns på lägre nivåer utan anmärkning, det är knappt att studenterna kan använda subjekt och predikat, och om det inte påpekas fortsätter de förstås att skriva så även fortsättningsvis).
Isobel: Jag håller gärna med om att Camus känns som en större författare, och en mera klarsynt filosof, än sin dryckes- och trätobroder Sartre, men en del av hans verk blir fullt genomträngliga först mot bakgrund av Sartre. Han var frömodligen en trevligare person att umgås med också, och snyggare (bildarken i Emmanuel Todds bok om Camus är, så där apropå, en ljuvlig orgie i 40-50-talsmode; biografin sjä'lv är också hmycket läsvärd).
Att det är låg status på tt uttrycka sig och skriva populärvetenskap i Sverige kan ju ha att göra med att universiteten själva inte sätter värde på det - poulära böcker och tv-program är noll värt i ett kademiskt cv om d siktar på att bli professor. Och att vi har ett förakt för bildning i sverige, hur man än definierar det ordet, står jag för, även om det är en litet obekväm synpyunkt.
Det är beklagligt att MUF har en ordförande som inte klarar av att läsa en bok av Sartre. Men det säger något om den intellektuella standarden hos svenska politiker. Dumheten och obildningen är mycket utbredd (särskilt hos borgerliga politiker, har jag fått ett intryck av).
ja, ungefär lika fånigt som ditt: "inte konstigt att ingen läser bra böcker - var är liivet? var är käärleken?"
Det bär mig visserligen emot att försvara en mufare, men jag kan helt enkelt inte begripa varför det anses så skämmigt att påbörja en bok utan att läsa den till slut. Är en bok dålig förtjänar den väl inte att bli utläst och ingen anmärker någonsin på att man stängt av en värdelös film halvvägs. Men har man läst tio sidor i en bok, ja då anses man gjort nån slags åtagande som innebär att man absolut måste slutföra läsningen.
Själv har jag vid tre tillfällen påbörjat Umberto Ecos Faucaults pendel utan att någonsin komma längre än hundra sidor. Den är urtråkig!
ymos: Det vore kul om MUF-ordföranden hade yttrat sig i avsikten att agera litteraturkritiker, men jag tror inte det var riktigt det han var ute efter.
Sartre är väl inte svår? Tacka vet jag Kant som medvetet skrev svårt för att exludera idioterna. Läs gärna "Grundläggning av sedernas metafysik". nittiofem inte helt lättlästa sidor.
Sartre hade rätt livet är fyllt av val. Exempelvis, skall jag gå på Cafe de flore eller på Cafe les deux maggots ?
"Contradictio in adiecto". Bokstaven "j" finns inte i klassisk latin.
För övrigt är både Sarte och Camus lika dåliga filosofer som de är stora författare av skönlitteratur.
sartre= "dålig" filosof, dålig författare.
camus= bättre filosof, mycket bättre författare.
Det blir en smula patetiskt när somliga här anser att Sartre är en dålig filosof (eller att Camus är bättre än Sartre). För att överhuvudtaget kunna fälla ett omdöme i denna sak krävs givetvis att man på allvar försöker sätta sig in i Sartres tankevärld och det tar både tid och energi i anspråk. Sartres två stora filosofiska traktat "Varat och Intet" och "Kritik av det dialektiska förnuftet" är två svårforcerade tegelstenar som tarvar flera genomläsningar. Att det krävs hårt arbete för att förstå en filosof var något Sartre själv var högst medveten om, bl a hävdar han att det tog honom ett års intensiva studier för att förstå Husserl.
Det finns säkert någon här som på allvar satt sig in i Sartres filosofi men jag tvivlar på att det gäller för alla som här är ivriga att fälla omdöme om Sartre som filosof. Att man säger att man läst Sartre är givetvis ingen garanti för att man förstått honom.
Från Clarté #3-2004
http://www.clarte.nu/grafik/cl043/cl043_g1.htm
Humanismens striptease
BENNY ANDERSSON
I novembernumret av Ordfront Magasin lanseras Albert Camus artikel ”Varken offer eller bödlar” som ett program för vår tid. Leif Ericsson kommenterar: ”Det är en uppgörelse som är synsk. Till skillnad från Camus känner vi historiens förlopp under det halvsekel som följde på andra världskriget.” Och så räknar han upp: Sovjet, Kina, Pol Pot, USA, sionism och islamism. ”Mordiska ideologier skördar offer varje dag. // Albert Camus slutsats var: Antingen väljer du att själv bli offer eller bödel – eller att vara ingetdera.”
Ett lätt val, eller hur? Komplikationerna inställer sig först när man inser att Ericssons genomgång av historien har vissa luckor. Befrielsekampen i Algeriet, till exempel. Som Camus inte stödde. Den var ju så våldsam. Full av offer och bödlar. Och när argumenten inte räckte gömde han sig bakom bilden av sin fattiga, analfabetiska mamma. Vem kunde begära att han skulle gå emot hennes intresse av att fortsätta bebo ett franskt Algeriet? Ställd inför den antikoloniala befrielsekampen avslöjade den västerländska humanismen sitt sanna ansikte. Sartre, som trots upprepade trakasserier och hot aldrig sviktade i sitt stöd till den algeriska befrielsekampen, sammanfattade:
”Först nödgas vi bevittna detta oväntade skådespel: den västerländska humanismens striptease. Där är den nu, naken och inte trevlig att titta på. Den var bara en lögnaktig ideologi, ett charmant rättfärdigande av vår utplundring. Dess affekterade känslor och förkonstling innebar en borgen för våra aggressioner. Icke-vålds-anhängarna håller god min, de är varken offer eller bödlar! Allvarligt talat, hur är det egentligen? Om ni inte är offer när er folkvalda regering eller den armé där era unga bröder tjänat har genomfört en folkutrotning utan tvekan eller samvetsförebråelser, då är ni otvivelaktigt bödlar. Och om ni väljer att vara offer, att riskera ett par dagars fängelse, då väljer ni bara att dra er ur spelet. Men det går inte, ni måste stanna ända till slutet. Försök att äntligen förstå sammanhangen! Om våldet varit något nytt, om varken exploatering eller förtryck tidigare existerat på jorden, kanske icke-våld hade kunnat försona de tvistande. Men om hela regimen, inklusive era icke-våldsidéer, bestäms av ett tusenårigt förtryck kan er passivitet inte förändra det faktum att ni tillhör förtryckarna.” (Ur förordet till Frantz Fanon, Jordens fördömda).
Vilka nutida konflikter är det Leif Ericsson tänker på, när han lyfter fram Camus artikel som rättesnöre? Irak?
Är det inte någon mer än jag som tycker det är spännande att en MUF-ledare svänger sig med i diskursanalytiska termer om språkets och maktens utestängningsmekanismer. Fräscht värre, MUF har infekterats av intellektualismens flum. Vad kommer näst? Motsättning mellan arbete och kapital?
Om man läser runt litet i Camus verk så får man säkert lätt intrycket att han stod för en slags kantiansk pliktmoral (människolivet är obetingat heligt, våldsamheter innebär alltid totalitarism och övergrepp utom möjligen eom en rent spontan protest, det är alltid åt skogen att motivera en handling med att den leder till något nytt längre fram - slutsats, bäst att sitta still och känna sig god). men så ligger det nog inte till: han såg knappast sina hjältar i "Pesten" som personer som "gör det goda" och som skall ses som hjältar för den skull.
Tarrou och gänget gör helt enkelt vad de måste, säger C ifrån i de randanteckningar han gjorde under arbetet med boken ("Anteckningar 1942-51", finns på svenska). Visst finns det en etisk diskussion i boken, men den ligger på ett annat plan än vanlig dygdemoral. Vännen Albert trodde *inte* på att någon enkel, präktig pliktmoral a la Roland Poirier Martinsson var möjlig i atomåldern.
P kommer med min invändning innan jag hann själv, Sokrates. ;)
Magnus: Jag tror inte heller att du lärt dig franska för show off. Tror vi är rätt överens..även om Camus.
Sokrates: Självmål skulle man kunna kalla det på svenska. Framförallt om man tycker att det är nödvändigt att markera...
P och Odenplan: Nu förstår jag inte riktigt. Vem har talat om klassisk latin?
Att man redan på 1500-talet började nyttja u och i för vokalljud och v och j för konsonantljud känner ni naturligtvis till?
Att gå till botten med språket är svårt. Goddag yxskaft är ett idiom och bokstaven w fanns ju heller inte i det antika latinet.
Sokrates: Det var nog mest på tal om contradictio in adiecto...och med en rätt stor nypa salt att ta det med.
Vad jag egentligen stör mig på var det där om bögarna. Det kändes mest plumpt...även om jag förstår att det kunde stått rallare eller svartskallar likväl som just bögar. Men det skrev du bara för att du retar dig på något...och det kan inte vara att jag använde orden kvasi och narcissist.
Vadå nyvald. Sluta dalta med Wykman, han har varit vald i snart ett kvartal.
Det är ju en klassisk term, och stavas i t. ex. alla uppslagsverk jag sett med "i", inte "j". Din stavning är väl närmast att jämföra med t. ex. "till syvende och sist".
Skicka en kommentar