tisdag, februari 28, 2006

Jag förstår verkligen vad hon menar

"AIK-prylarna gjorde mig helt avtänd"

Bara som en förklaring

I går åt jag:
08.30 Havregrynsgröt på 1,5 dl gryn, en sked äppelmos och ca 0,5 dl lättmjölk.

12.30 Tre små skivor surdegsbröd med 2 kokta skivade ägg.

18.30 Liten kaffe latte, ca 1,5 dl mjölk.

00.30 En kokt med bröd

00.45 En liten hamburgare med bröd

Under perioden mellan eftermiddagens kopp kaffe och den där korven drack jag också ungefär 2,5 liter starköl à 29 kronor halvlitern. De sista tiderna är förresten lite osäkra. Men listan tjänar väl som förklaring till varför jag inte är hundraprocentigt på topp.

Och så är Reinfeldt kränkt över några harmlösa karikatyrteckningar också. Snacka om att frivilligt vända uppmärksamheten från de verkliga förtalsmailen till sånt som man faktiskt får stå ut med som politiker. Mitt huvud värker.

måndag, februari 27, 2006

Så länge varade det

I ett par dagar kunde jag hålla mig och skriva saker som till och med TV igår betecknade som "elaka". Men nu måste jag bara berätta om hur fint och ångestfyllt och alldeles alldeles äkta Staffans senaste inlägg är. Ångestfyllt i det här fallet menar jag som något mycket bra och inte som någon slags ytlig kritik av den som inte hoppar från tuva till tuva yr av oreflekterad självtillräcklighet. Jag har förresten aldrig begripit den där slängiga och ack så vanliga anklagelsen om bitterhet. Bitterhet antas ju vara det fulaste som finns i en samtid befolkad av sköna och antagligen extremt obittra killar. Som det slutgiltigt förnedrande argumentet mot den som inte redan själv solar sig på parnassen och ändå har mage att mopsa sig. Jag blev själv anklagad för en vecka sedan för att min kritik av Peter Wolodarski bara handlade om min presumtiva bitterhet över frånvaron av fast tjänst på Dagens Nyheter.

Eftersom jag i ett par dagar filat på en text om hur jag vill göra slutgiltigt slut med den fina tidningen känns kommentaren än mer intressant såhär i efterhand. Det blir nog ingen sån text. Det är för svårt att uttrycka exakt hur ledsen jag blir över att Maria Schottenius med komplett självklarhet aldrig sett ett problem i att vara bästis med Eva Bonnier, men däremot stänger av en schlagervikarie för att hon är med på Alexander Bards mail-lista. Jag skulle ljuga om jag sa att det bara handlade om den unkna självrättfärdigheten hos den som utan skäl men med absolut kulturellt och finansiellt kapital i ryggen anser sig moraliskt överlägsen. De allra flesta dagar hittar jag heller aldrig något intressant att läsa i blaskan. Men usch, jag är verkligen för trött på hela diskussionen. Då är det roligare att påpeka att svenskans nya söndagssatsning faktiskt verkar bli riktigt bra! Så snygg också. Herregud, ni hör, min polyanna-ism sitter jävligt djupt. "Det är roligare att säga ja" Sån är jag, på riktigt. Patetiskt.

Jag vet att jag kan ses som en av dem som Staffan vill distansera sig ifrån. Jag tycker saker. Hela tiden. Jag kan inte ens hindra mig. Jag skriver det jag tycker. Jag läser sånt som andra människor har skrivit att de tycker. Jag rekommenderar sånt jag tycker är extra smart eller roligt. Jag kan rent av nog anses som något så hemskt som en mediekarriärist. Inte för att min karriär är så strålande, men jag skulle förstås gärna vara framgångsrik. Jag söker på mitt eget namn för att se vad folk skriver om mig. Jag blir glad om de skriver snällt och ledsen om de skriver elakt. Det där med tystnad, med oskrivna sidor som breder ut sig åt alla håll, har jag alltid sett som en uppmaning att fylla tomrumet. Jag skriver alltid i jagform. Jag säger hellre ja. Ändå blir jag lycklig av den här intelligenta, uppriktiga kritiken mot allt det som är min professionella person. Kanske är det bara ett slutgiltigt tecken på min Panglossiska sinnesförvirring. Att kommer att bli bra. Allt är bra. Alla kan väl vara snälla?

söndag, februari 26, 2006

I stället för bio

"Det var du som sa att vi inte behövde köpa i förväg" sa jag. "Vi skulle ha varit där i god tid om du bara inte hade slöat så" sa han. Sa och sa förresten. Han väste, jag nära nog skrek. "Varför lyssnar jag nånsin på dig?" fortsatte jag, ännu argare och högre. "Hur svårt kan det vara att hålla en tid?" replikerade han med sin allra värsta kalla röst. Om jag hade haft något att kasta på honom som inte hade varit min egen handväska hade jag gjort det. I stället svängde han plötsligt av på Rådmansgatan och jag fortsatte framåt utan ett ord.

Jag kom ungefär 20 meter. Sen vände jag. När jag spanade upp mot trappan såg jag honom ingenstans. Fan. Hans ilska håller ofta i sig lite längre än min egen. Men nej. Där är han. Han går också tillbaka mot hörnet. Han ser mig. Han ler. Jag skrattar. Vi kramas. "Ska vi gå och äta lunch i stället?"

Det blev alltså ingen bio. I stället en eftermiddag med våfflor och champagne på Deville. Ibland älskar jag mitt liv ännu mer än annars.

fredag, februari 24, 2006

Dagens lästips

I dag har jag gjort en intervju, läst en bok jag ska recensera och sprungit 40 minuter på löpbandet. Det sista var så osannolikt jobbigt att jag börjar omvärdera min vanliga taktik att helt undvika konditionsträning under den alldeles för långa årstid när man inte kan springa längs Karlbergskanalen. Det där som alla säger om att kondition är en färskvara kändes in på bara bronkerna. Men ni förstår i alla fall varför jag inte haft tid att skriva något här i dag.

Därför kommer mina lästips förmodligen en sisådär 10 timmar efter att ni redan läst de aktuella texterna. Linda skriver fantastiskt om elit-eländet. Donnie tipsar om det bästa farmakologiska knarket. Strage bekänner sin kärlek till Martin Gores kläder (i en text som inte finns på nätet, men som faktiskt är värd ett inköp av den teknikfientliga blaskan). Och Poppius intervjuar Märta Myrsteners lillasyrra. Det sista är kanske ingen stor text, men hur kan man motstå en femtonåring som ser ut som en ängel och säger saker som "Alltför få kan sin Truman Capote"?

Vad jag däremot inte ärligt kan rekommendera är det här. Visst, Sverige är långt mycket mer korrumperat än vad vi helst vill tro. Och den korrumptionen har sina uppenbara rötter i att vi nästan uteslutande haft ett och samma parti vid makten sedan rösträttens införande. Exemplen på det här dignar som äpplen i den himmelska trädgården, och så långt är det förstås toppen att någon samlar dem på ett ställe. Problemet ligger snarare i tonen. Om Dalademokraten ägnar sig åt nordkoreansk hyllningspoesi så skrivs Enpartistaten av någon med den pseudohumoristiskt rättshaveristiska tonen hos en mufare från ca 1991. Och att skriva "(s)veriges television" var nog inte roligt då heller.

torsdag, februari 23, 2006

Å vilken härlig dag

Vad bryr jag mig om Del Horno borde ha fått rött kort eller inte. Hur intressant är egentligen en match på ett fullsatt Bernabeu? Champions schmampions. I jämförelse i alla fall. För vem vill ha Trezegoal när man kan ha en Tobias fucking Hysén som plötsligt och äntligen har lärt sig träffa målet?

Å, det här är fotboll mina vänner. Södertälje. Konstgräs. Minusgrader. Dryga tusen själar. Och redan så här tidigt ett spel som värmer de frusnaste supporterfötter.

Jag vill inte få för höga förhoppningar. Jag hatar egentligen när sportvästarna skriver upp oss. Förra året var perfekt. Även om jag ännu inte sett några påtagliga bevis på att Laularen verkligen lät sig väl smaka på sin skära skjorta. Det finns tillräckligt många lag som är överlägsna på försäsongen för att därefter halka hela vägen ner i superettan. Men ett vågar jag säga. Det ser inte illa ut. Davids strålade. Concha har lyckats bibehålla monsterformen från senhösten. Arneng orkar spela fotboll igen över huvud taget. Och Hysén träffar mål. Och som han träffar det. Ett eländigt baklängesmål mindre och detta hade varit den perfekta säsongsupptakten.

En härlig fotbollssommar ligger framför oss. Låt oss hoppas att den består av en lång räcka å så härliga dagar.

När de bara kunde ha gått tvärs över gatan


I går upptäckte DN mail-listan. I dag fick ytterflyglarna av det socialdemokratiska valmaskineriet upp ögonen för IP-numret. I den här takten kommer samhällets grundpelare komma ikapp en genomsnittlig elvaåring innan året är slut. Det här året, eller något annat år.

onsdag, februari 22, 2006

Att läsa andra människors post (ny version)

Inga dagar är som dagar fulla av medieskvaller! Efter 10 år har DN alltså upptäckt Elit. Aha. Först med det senaste, som de brukar vara på den stora tidningen.

På en privat mail-lista talar folk ocensurerat och ibland slängigt och grinigt om människor som inte är med. Som alltså inte får höra. Som alltså inte kan bli sårade. Inte helt olikt ett vanligt fikarum. Detta är förstås mycket upprörande. Särskilt när man kan dra stort på ordet "kändis" på förstasidan. Att de sedan "roar varand­ra med bland annat hur man får tag på det bästa knarket" är självklart ett brott av den större digniteten.

Jag roas ju av brösttonerna, men när man läser till exempel det här är det inte riktigt lika jävla kul längre. Och Anna Björkman blev uppsagd från sitt vikariat på DN för att hon är med på Elit! DN anser sig ha rätt att bestämma med vilka och om vad och i vilken ton deras medarbetare talar på fritiden. Angiverisamhälle var det va?

Uppdatering:
Jag ska lägga av med mitt motstånd mot ironin. Jag känner att denna min kamp för en vänligare och ärligare samtid dras i smutsen av människor som inte begriper när saker inte är vad de faktiskt knappt ens ser ut att vara. Någon som upprörs över att Alexander Bard kräver "fysisk och mental perfektion" av sina samtalsdeltagare måste ju själv skämta? Eller nej, kanske inte.

En person som jag tycker om sa förresten till mig häromdagen att det i längden inte var uthärdligt att någon var så varm och älskvärd mot precis alla. Jag försökte försvara mig med att jag i regel bara väljer bort att prata med och om dem jag inte gillar, men han har nog en poäng. No more fröken fucking Polyanna. Inte för att jag kommer att leva upp till det. Jag kommer halka tillbaka till mitt egna lilla värmeskåp av människokärlek och faktiskt rätt uppriktigt menad generositet.

Men när det ses som mer okej att läsa, publicera och förfasa sig över privata mail där folk häver ur sig grejer som vem som helst skulle kunna göra i affekt till en kompis, än att vara människa med fel och brister, med grinighet och skvallerlusta, med fallenhet för osmakliga skämt eller önskan att diskutera saker bortom de uppspikade godkända formerna, då vill jag nog inte vara en av the good guys längre. Ni skulle bara höra vad jag skriker rakt ut på morgnarna när jag råkar läsa tidningen och konfronteras med människors bottenlösa dumhet redan innan jag har fått frukost. Kill, kill, kill är milt i sammanhanget.

Nej, jag är förresten inte med i Elit, om ni undrade. Min fysiska och mentala perfektion är långt ifrån så, ja, perfekt.

tisdag, februari 21, 2006

Matchen i Madrid

Herregud, varför fick vi inte den här lottningen för tre år sen? Nu börjar det. Jag hoppas på 7-5.

Edit: Det var inte heller riktigt lika bra som det hade varit för tre år sen. Men ändå. Särskilt andra halvan av första halvlek när båda lagen lekte omkring. Hisnande anfall åt båda håll. Resten av tiden var det ju mest ett bra lag och ett som såg ut som de hellre hade legat i badet. Arsenal spelade Arsenal-fotboll för första gången på ett år. Målfettot hade tappat målformen och var typ mest tjock. Iker är bäst i världen. Titi är också bäst i världen. Reyes borde få en örfil.

Battle i busken

Det här är så roligt och smart att jag blir alldeles ödmjuk!

måndag, februari 20, 2006

I kväll:

Efter två väldigt stora öl med söte Goesta och en hopplös sista period i nåt som skulle vara en OS-final skriver jag alltså mitt allra första blogginlägg på den nya datorn. Det går sådär. Ja, inte med bloggandet utan med datorn. Aldrig tidigare har jag behövt installera en mac själv. Tack snälla IT-avdelningen på Expressen som hjälper till med allting. I vanliga fall, alltså. Så ej när datorn är helt privat, inköpt med egna pengar och uppställd så vackert på det egna skrivbordet. Jag försöker förgäves föra över dokument från den gamla skrutt-pc:n enligt instruktioner i ett svårtytt dokument som mailades mig från mac-supporten. Av någon obegriplig anledning har det kommit med någon slags presentationsbild som följer med när jag mailar. Det ser förstås rasande professionellt ut med en liten frimärksbild på i det här fallet en icke vald boxer i hörnet av alla mail. På supporten visste de inte hur man fick bort den. Hundjäveln följde exempelvis förmodligen med i ett mail till Birgitta Ohlsson tidigare i eftermiddags. Jag vet inte riktigt vad hon nu tror om mig. Det känns lite som att omedvetet ha använt smiley-tecken i en jobbansökan. Inte för att jag har sökt jobb hos Birgitta, jag frågade henne bara om en grej till en artikel. Djurbilder må vara rara, de hör inte hemma i professionell kommunikation.

I hela mitt liv har jag sett till att hålla mig väl med it-supporten. När en it-supportperson hjälper dig extra, ge honom eller henne en flaska rött. Genom denna metod, samt ett inte oävet användade av förnedrande könstaktiker som att lägga huvudet på sned och se söt och lite korkad ut (nej, ni behöver inte säga att det ligger för mig, jag vet det så väl) har jag alltid klarat sånt här utan att egentligen behöva förstå något. Jo, jag vet att det är pinsamt. Jag vet att man förväntas kunna själv. Så jag kämpar vidare. Hunden ska bort. Och filerna ska in. Om någon som känner mig vill hjälpa till lovar jag emellertid rödvin och evig tacksamhet i utbyte.

Världens främste golfspelare också, månne?

"När han talar har han ett lugn som utgör en kontrast till de andras högljudda ton. Det griper tag i människor, och får dem att dras till honom som ett barn som söker trygghet"

Det handlar alltså om Göran Persson, för dem av oss som inte själva omedelbart ser vems famn vi förväntas vilja krypa upp i.

Tack Nicklas för att jag hittade denna poetiska hyllningspärla!

I dag:

I dag sker inkoppling av den splitternya och rackarns tjusiga Intel-iMac som står och skiner på bordet härintill. Aaahh. Now that's what I call indulgence! (Jag vet inte vem som stönar, men hoppas på Henning eftersom han är så söt, men jag kan avslöja att jag inombords låter ungefär så när jag klappar på min nya dator.)

söndag, februari 19, 2006

Kärlek, rökverk och champagne

Jag kan snart inte skriva om mitt liv här längre. Det skulle bli en sån där partyblogg full av drinkar, dans och rökverk. Eller förresten. Det är kanske redan en sån blogg. Och vad är det för fel med det? Jag älskar själva ordet rökverk. Och jag kan ärligt säga att jag har förtjänat ett kalas eller två. I dag har jag följaktligen lite ont i huvudet. Eftersom gårdagskvällen innehöll nära nog allting jag gillar bäst i hela världen, inklusive flera av mina favoritmän, måste jag säga att det absolut var värt det. En av de där männen lagade skaldjursrisotto åt mig medan jag satt på en köksstol och drack champagne. Vi talade om livet och kärleken och firade att det händer så vidunderligt bra saker. Vackert.

Det är något underligt med vädret. Dagens promenad i Haga var som att bli inbäddad i ett ulligt täcke, fukten ihop med snön, dimman mot det vita, inga skarpa konturer utan bara oändliga vidder av omfamnande ljus. Det var som i den fina filmen The big empty från Wholphin-skivan där Selma Blair har ett gigantiskt islandskap inne i sig, bara mycket vänligare. Snö som vill väl. Snö för känsliga själar och skadskjutna hjärtan. Eller bara för oss som hade det lite för roligt i går.

Jag var förreste inte riktigt beredd på en så intensiv och så hetsig debatt kring min notis om schack-klubbsdebaclet. Jag har blivit van vid den kärleksfulla stämningen här i verkstan. Å andra sidan var det verkligt mysigt att läsa i kommentarstråden hur de hetsiga personangreppen så småningom gav vika för en rätt nyanserad diskussion och förbrödring över åsiktsgränserna. Det är det jag brukar säga. Man kan faktiskt gilla varann fast man tycker olika. I sakfrågan vidhåller jag att vuxenvärldens överreaktion är långt mer skadlig för barnen än några sekunders aldrig så rå pornografi, men jag inser också att det kanske verkade som att jag inte respekterade den faktiska upprivenhet som vissa av barnen kanske kände. Om någon blev ledsen av det ber jag uppriktigt om ursäkt.

fredag, februari 17, 2006

Schack matt


"Min son kom hem uppriven och började gråta". Säger mamman till en tioåring på Carlssons skola som av misstag råkade få se ett par sekunders oralsex i en pop-up-ruta när schack-klubben skulle visa en film. Om schack då, antar jag.

En annan mamma säger: "En sån här sak ska inte få ske. Det är ett trauma för barnen. Vi funderar på att göra en polisanmälan."

Okej. Skolan ska inte visa porrfilm för mellanstadieungar. Men trauma? Polisamälan? För ett par sekunders oralsex. Om en tioåring verkligen började gråta av det skulle jag personligen gissa att det var för att de stängde av filmen.

Fördel av hemmaplan

Via Politruck hittar jag till det kanske allra bästa svaret på Mohammed-tecknings-eländet: En tävling för antisemitiska karikatyrer - öppen endast för judar!

"We’ll show the world we can do the best, sharpest, most offensive Jew hating cartoons ever published! No Iranian will beat us on our home turf!"

Ny darling

Det var nära redan med huligangrejen. Och håret har jag alltid gillat. Men nu kan jag inte hålla Donnie utanför älsklingslistan längre. Läs och gråt!

torsdag, februari 16, 2006

En skön snubbe


Jag såg den i dag i tunnelbanan. Höjde blicken lite från snömoddiga stövlar och frånvarande ipod-ansikten. King Creole. Ryckte till. King Creole. Titta på bilden! Detaljrikedomen är överväldigande. Se den bredbenta posen. Det tunna håret. Skinnbyxorna. Den lätt plastiga skinnjackan. Snörningen på ärmarna på den lätt plastiga skinnjackan. Den svarta skjortan i något som ser ut som polyester. Samlagsminen. Och, glasyren på just denna och å så många andra kakor: det enorma skärpspännet. Inte J Lindeberg från 2000, men lika stort. Kanske den snarlika men något mer cowboy-inriktade varianten från Günters.

Jag vet att jag borde låta detta stå för sig självt. Jag borde inte anstränga mig för att se något förmildrande i denna förnedring av en av världens största artister. Men jag kan inte låta bli. Just i den väjande blicken. I håret som mest påminner om Lars Adaktussons. I de kvinnor som kanske faktiskt tycker att den där posen hos den där mannen är sexig. Någonstans kan man inte stänga sitt hjärta helt och hållet för dem.

Kunde han inte bara ha låtit bli att sjunga?

Det här är inte Christer

"Sköna snubbar som gör sköna grejer"

Så kunde ett företag som nyss fått 200 miljoner i riskkapital beskrivas i den helt nära samtidshistorien. Those were indeed the days.

Som Anna påpekat fortsatte AnninaThereses spaning om de sköna killarna. (Jag kan inte länka direkt till Thereses text, men gå bak en sida och scrolla lite till den 12 januari så hittar ni.) Sköna killar som gör skön teve. Den man som hänger här hemma, som förresten inte är en skön kille även om han har fina lockar och jeans och tweed-kavaj, skrattade så han frustade ut te på köksbordet när han läste tevekrönikan i går morse.

Jag tror dock att Anna har fel. Alla killar kan inte vara sköna killar. För att bli en riktigt skön kille måste man i alla fall kunna överväga att spela innebandy.

PS. Apropå min stjärnögda förtjusning ett par inlägg ner i män med feministisk medvetenhet känner jag ett behov av att citera den allvetande Margret. "Lita aldrig på killar med genus-perspektiv. They only use it to get laid." Det finns en tydlig koppling till de mer teoretiskt avancerade sköna killarna. Å andra sidan måste man ju erkänna att det ofta fungerar.

onsdag, februari 15, 2006

Samma typ av annorlunda saker

Alltmedan penetrerande sexhjälpmedel för kvinnor recenseras i kvällstidningarna och snart anses lika självklara i en modern emanciperad tjejs nattduksbord som fjärrkontrollen till teven, är det alltså patetiskt och patriarkalt med vaginor i silikon (eller, som i det här fallet, knulldockor). Vari ligger egentligen skillnaden?

Jag säger inte att jag inte i någon mening håller med, lösfittor känns långt sorgligare än löskukar, men varför känner jag så? Och varför tycker så många att den ena varianten är feministisk och den andra reaktionär? Just det håller jag förresten inte med om alls. Är det för att en man som inte kan fixa en brud är ett patetiskt mähä, medan en kvinna som väljer plast kanske anses göra ett medvetet val. För att heterokvinnor liksom alltid antas kunna få sex, om de skulle vilja tillräckligt mycket.

Det finns mycket begravt här.

En lektion i statskunskap

"Måste du länka till Federley?" frågade någon klagande. En annan rynkade de snygga ögonbrynen när jag förklarade att jag visst hade kunnat tänka mig att rösta på centerns unge hopp, om jag nu hade fått rösta i riksdagsvalet. Såvitt jag vet definierar de båda sig, medlemskorten till trots, inte primärt i partitermer. Det måste man å andra sidan rimligen betala de unga, smarta & inte helt socialt inkompetenta för. Men partismen sitter ändå uppenbarligen där.

Samma reflexer syntes när den tyvärr alltmer förutsägbare Peter Wolodarski skåpade ut centern för 30-talsförsyndelserna i förra veckan. I dag svarar Federley med en ursäkt för det hans partikamrater gjorde när hans mormor var tio år, men utifrån Wollos smart-ass-svar antar jag att det inte räcker.

Wolodarski jämför alltså Maud&Co med Lars Ohlys vänsterparti och dess blinda öga mot historien. Själv har jag förstås alltid trott att det huvudsakliga problemet med vänstern inte varit att vissa kallat sig kommunister utan att de faktiskt varit det. Att de tar avstånd från diktaturkrameriet på den tiden kan inte riktigt skyla över att de fortfarande vill avskaffa den privata äganderätten. Om Honecker fortfarande var vid makten skulle nog Ohly sjunga avanti o popolo, alla riscossa... lika glatt på de östtyska partikongresserna som Werner gjorde.

Linjen mellan den bruna sjukan hos bönderna för 70 år sedan och det parti som i dag kanske allra tydligast tar ställning mot övergångsregler för polacker och för en generös invandringspolitik är inte riktigt lika tydlig. Om man talar försiktigt.

Panebianco har skrivit om precis det här, säger en mig närstående statsvetare torrt när jag häpet berättar om anticentrismen. Han fortsätter med något om konkurrensen om samma väljare och rivalitet mellan dem som tycker nästan likadant. Man påminns om den bisarra organmätningen när nämnde Federley och mufs Johan Forsell stred om vem som var mest liberal. Allians var det va? Att det sedan får Peter W att föredra ett parti som flirtar med främlingsfientligheten i dag framför ett som gjorde det i börjana av förra seklet beror nog alltså mest på organisationslojalitet.

Åter till det där samtalet. För det fanns saker att glädjas åt också. "Antingen Fredrick, eller Birgitta Ohlson" fortsatte jag så småningom min utläggning över mina personliga riksdagsfavoritet. De nickade samstämmigt. Tyckte det var självklart. Och jag bara tindrade tillbaka. Fånigt kan tyckas, i detta liberala sammanhang, men jag blev verkligen glad. Kanske hade jag väntat mig något annat, något obehagligare.

När Birgitta Ohlsson blev ordförande i luf var nämligen reaktionerna på sina håll (som exempelvis bland smarta luf-män i Stockholms innerstad) lika hätska som hade hon varit smygrasist. Nu är ju just det lite mer legio i Folkpartiet i dag (förlåt, jag kunde inte avhålla mig från den vänsterkroken), men att från sidan se det hat och den vrede som strömmade mot Birgitta på den tiden var närmast fysiskt smärtsamt. Jag håller personligen inte med henne i alla sakfrågor, men har alltid uppfattat henne som en intelligent och hederlig liberal. Och jag kunde bara inte begripa den ondska som så vanligtvis kloka personer såg i henne.

Jo, jag vet. Det där med patriarkatet. Strukturer och skit. Men det verkade alltid vara en så löjlig förklaring. Hade de inte kommit längre? Nä, förmodligen inte. Och all rivalitet förstås. Det ville jag inte heller helst ta till mig. Det är alltid plågsamt att inse att även de utåt vettiga emellanåt följer sina allra lägsta instinkter.

Kanske är det åldersskillnaden på ett par år som gör det. Skillnaden i synen på feminism och jämställldhet är trots allt slående bara mellan människor födda i början och slutet av 70-talet. Varför tror ni jag är så förtjust i yngre män?

Eller också handlar om att Birgitta är en av ytterst få folkpartister utanför ungdomsförbundet som faktiskt de senaste åren vågat stå upp för partiets gamla fina omoderna värden om, ja, frihet och sånt. Sånt som inte går ihop med de temperaturmätningar i opinionens munhåla som så många andra partikamrater pysslar med. Jag vet inte. Men glad blev jag. Det är det viktiga.

Ps. Funderar förresten på att skicka hårda siffror om mina icke-existerande villkor i socialförsäkringarna till Wolodarski eftersom han (för det var nog han) i dag hävdade att "vad företagarna behöver är inte en stat som tar hand om dem utan regler som gör det möjligt att växa, anställa och tjäna pengar".

Jag skulle ärligt talat inte ha något emot att i utbyte mot de groteska summor skatt jag betalar i alla fall ha råd att någon enstaka gång vara sjuk eller föräldraledig. Men det är ju lätt att snacka om andras trygghetsnarkomani när man fick fast jobb på DN innan man var 24.

På begäran

På begäran från Daniel. Mer sommar alltså. Från Götet, I believe.

tisdag, februari 14, 2006

Men det var kanske bara vädret som var bättre då

Alla hjärtans dag 2006 på tre texter:

Harrys Scheins ickenekrolog över sig själv.

Dilsa Demirbag-Sten kör ångvält som bara hon kan över Zanyar. (Jag håller f ö helt med Dilsa om den här texten, men jag tror nog ändå att Macho kan bli bra, inte minst för att världens bäste Manne är inblandad.)

Hans Bergström: "Tangon ger utlopp för min längtan"

Mer sommar sommar

Ni hade dem säkert, men har kanske tömt era ipods sen dess. Sommaren 2005 på tre låtar:

Koka-kola veins

A classic lovesong

Tell no one about tonight

(Den nya nostalgin i 6 månaderscykler)

måndag, februari 13, 2006

En man för alla säsonger

Det är sällan man känner för att citera flera långa stycken ur ett blogginlägg. Det är förresten ovanligt att min mun kippar i komplett beundran inför texter över huvud taget. Men Martin Gelins senaste är faktiskt exakt så bra att jag inte kan låta bli:

"På min gata åker Park Slopes latte sippin liberals långfärdsskidor. Det är helt sant. Latten bärs med i termos (de sippar alltså direkt från termosen). De har långkalsingar och virkade mössor. De har fortfarande kvar sina Nader eller Kerry-skyltar i fönstret. Jag har aldrig sett något mer vinteridylliskt."

Och lite senare en betraktelse från Page Six-tidningen:

"Mest sinnessjukt är kanske modeuppslaget på Accompanied Library, ett extremt självmedvetet ”litterärt” sällskap i Skull & Bones-slipsar och Ralph Lauren-polos som gatecrashar National Arts Club i Gramercy Park, super ner sig på trendskumpa och fingrar på JD Salinger-förstautgåvor. Skribenten kallar dem ”en reaktion mot den andefattiga Paris Hilton-klubbscenen” och citerar klubbens grundare som vill ”etablera en plats för intellektuell diskurs utanför den akademiska världen.” Medlemmarna är diverse kulturadel, sommeliern på Alain Ducasse, Jonatham Ames och, eh, Damon Dash. Det är så Wes Anderson-kitschigt att jag inte vet om jag ska kräkas, ansöka om medlemskap eller konstatera att hela grejen förstås är ett skämt."

Finns det en officiell Martin Gelin-fanclub? Kanske kan jag bilda en. Vi kommer isåfall ha ett hemligt handslag och ett vapen. Och eventuellt offra blod, eller i alla fall Sangiovese, i intrikata riter till hans ära.

Det regnar mediemän

Katterna har gjort en lista över de hetaste mediemännen.

På plats 5:
"Det måste alltid finnas en valpig, smart-assad ung man som lider i
spalterna. Ronnie (Sandahl)är årets Björn af Kleen och syns snart i de stora
sammanhangen."

Det är ju det jag sagt. Ronnie-vurmen når snart orkanstyrka. Fast jag måste avslöja att även hans rara mail skrivs med åtskilliga ensamma rader. Kanske försöker han imponera. Kanske är han så präglad av Mats Olsson att han faktiskt spontant formulerar sig i ensamma rader. Mina stilistiska egenheter följer förresten säkert också med till enklare former av kommunikation.

Jag är klart tveksam till Sundewalls toppplacering, men listan skiljer sig i övrigt inte så vansinnigt från någon som jag skulle få för mig att göra. Några undantag förstås, the actual af Kleen saknas ju till exempel. Å andra sidan kanske jag bara säger så för att han emellanåt bjuder mig på sprit och två gånger lånat ut sin jacka när jag frusit. Det sista ger så många pluspoäng. Det gjorde en annan snäll och vacker man i fredags också. Tyvärr har jag glömt vad han hette. Kanske Jonathan? Jag är så dålig på namn. Sjukt snygg näsa.

Med tanke på att Riche i fredagens På Stan dömdes ut som "alltför Björn af Kleen" kunde jag inte låta bli att fnittra lite när B berättade om sin helg. "Jag kom inte ens in." Sent i fredags uppenbarligen. Kanske ville de få bort den i vissa medier lite underliga stämpeln på etablissemanget.

Sommarbris


Jag har inte tid att skriva alls, men genom en oväntad itunes-manöver återupptäckte jag plötsligt sommarens alla TTA-pärlor. Jag roades förstås också av fatwa-prylen mot the sounds nyss, men jag mindes faktiskt inte att låtarna var så sjukt bra! Fortfarande. Redan. De doftar rosévin och solskavda fötter och annat som präglade den ångestljuva sommaren 2005.

söndag, februari 12, 2006

Tillbaka till det som verkligen betyder något

Jag menar inte rubriken i förhållande till pingvinungar. Eller till att dansa och dricka med snygga män. Det är förstås fortfarande viktigast. Men allt annat, politik och litteratur och till och med parfymer, känns lite mindre intressant när man har sett en sån frispark som den Del Piero precis satte. Eller en sån som Recoba nästan satte. Så jävla vackert.

"Jag har aldrig gillat honom" sa jag sanningsenligt strax innan han skruvade in den där vidunderliga bollen vid högra stolpen. Han är för antiseptisk Alex, det syns aldrig att han svettas. Och sen måste man älska honom ändå, om än blott momentant. Trots att han spelar i smutsiga Juventus. 8 poäng hittills har de alltså fått till skänks av felaktiga domslut. Bara den här säsongen. Bara den här gången när man faktiskt undersökt frågan.

En stund tidigare i ett annat land, en annan kanal gjorde Victor Valdex en tavla i ren Lehman-klass. Det var en stor kväll. Även utan både Ronaldinho och Deco.

Jag arbetar mig sakta in i säsongsform. Tyvärr var väl Robinhos karusellturer i går och Figos i dag lite bättre än de blårandiga visat hittills i år. Oväntat men sant. Förlusten mot Götet i dag är inte mycket att tala om.

I en intervju på Liga Europa verkar Figo tyvärr sätta stopp för spekulationerna om att han skulle avsluta sin karriär i GIF Sundsvall. Han tycker egentligen att det är för kallt att spela till och med i Milano. Han skulle ha spelat mot Rosenborg på Råsunda i början av februari förra året. Jag förfrös ena stortån trots att jag hoppade upp och ner och sjöng "Vi är inte AIK" i 90 minuter i sträck. Och Sölvi spelade i kortbyxor. Man måste beundra den isländska härdningen. Synd bara att han inte är stöttåligare.

Vad händer när Fredrik Strage ser en nyfödd kungspingvin?


"Men vill du verkligen se den där moral majority-rullen?" frågade han. Klart jag vill. Det är nämligen fastslaget bortom all tvekan. Nyfödda kungspingviner är det absolut sötaste världen kan uppbringa. Och då får man väl ta lite kärnfamiljspropaganda på kuppen. Informationsbroschyrerna från fertilitetsenheten på Huddinge sjukhus illustreras förresten också av pingvinungar. Den amerikanska kristna högern är inte först med att koppla ihop dem med mänsklig tvåsamhet och förhoppningsfull familjelycka.

Däremot blev jag besviken på Strage i fredags. Han söker efter det jag talade om häromveckan, han vill hitta ett sätt att verbalisera det mest bedårande, det minst hotfulla, det sötaste. Men han vågar inte riktigt pröva. I stället trillar han ner i ett slentrianironiskt erkännande av sitt eget cute-knarkande. Måhända mindre hotfullt för Fredriks egen karriär, men den enklaste vägen leder sällan till stor litteratur eller ens intressanta populärkulturkrönikor. Jag vill läsa hans bejakande analys av det som de där sengångarungarna gör med honom. På riktigt. I magen. Vad händer med dig när du ser dem, Fredrik? Cute är den verkliga dolken i ironins hjärta. Till skillnad från förra sekelskiftets postironiska uppvärdering av tveksamma konstnärliga experiment som, tja, som A-teens, finns inga enkla argument mot pingvinerna. Inga förhårdnader i brösttrakten kan tätas tillräckligt för att hålla dem ute. Kalla det biologi, kalla det oxytocin, kalla det otillräcklig estetisk förfining. Jag kallar det lycka. Måste man alltid kräva mer än så?

lördag, februari 11, 2006

Alltid mer, aldrig nog

Dagen hade redan grytt när jag satt i taxin på väg hemåt. Ljumma julinätter bör förstås inga bättre kalas avslutas innan det spröda morgonljusets ankomst, men det känns på något sätt annorlunda i februari. Minst en efterfest för mycket. Det blir lätt så. Jag minns vagt ett vedervärdigt anisbrännvin i ett kök i någon lägenhet hemma hos någon jag inte känner. Jag drack minst ett glas för mycket. Det blir så.

Men jag måste ta om, ta från början. Från förtjusande Lisas invigning av matlabbet. Fyra gånger på en timme: "Är du den Isobel?" Vad svarar man? Jo, förmodligen. Sköne Konrad dök upp en kort stund och vi kände igen varandra från bloggbilderna tvärs över rummet. Vinet tog slut. Det är ett gott eller dåligt tecken. Vi uppmuntrade vinlusen att börja vinskriva i tryckta medier.

Sen mat i Streets bar. Halvbra. Strålande vin. Kristian Luuk var där. Jag såg varken Carina eller gamla frun. Hade på mer läppstift. Taxi över bron till Gringo-kalaset på Färgfabriken. Och vilken kväll det blev sen. Jag dansade med vackra män, med vackra Cajsa, med mig själv och inte ens de hobbyvändande gringosarnas skrala mix-kompetens kunde störa stämningen. Ölen tog slut. Carlos hade klippt sig så att han såg ut som Raúl gjorde kring EM 96. Vi suckade gemensamt över Guardiolas feghet när han vägrade den där straffen, den där gången. Virrens snygge redaktör Richard förklarade att han uppriktigt älskade mitt namn. Minsann. Ännu mer dans, ännu fler mörkögda skönheter. Rödvin på min vita kofta. Det gjorde inget. Ingenting gjorde något med dansen och leendena och blickarna och den obevekliga pulserande känslan av liv. Och när man i ett förnuftigare läge hade gått hem åker man istället vidare. Och vidare. Förnuft är så överskattat. Kanske var det snarare en efterfest för lite. Alltid mer, aldrig nog.

Och så lite R Kelly.

Tillägg: En uppmärksam läsare meddelar att den där missade straffen och de därpå följande undersköna tårarna var i EM 2000. Förstås.

fredag, februari 10, 2006

Dagens aahhh!

Jag blir nästan tårögd.

Tips

I dag upptäckte jag en riktigt riktigt bra blogg som en bekant till mig skriver. Intressanta reflektioner (i flera bloggposter) om senaste Vanity Fair, Tom Fords poserande, nakna kvinnor och om mycket kända bögar som tafsar på vackra kvinnor offentligt.

Oops?!

Två nyhetsinslag på samma morgon: Thomas Bodström vill alltså få avlyssna tidningsredaktioner och UD ser till så att Sverigedemokraternas nättidning stängs ner. Det senare trots att JK inte bedömde innehållet som brottsligt. Det fria samhället var det va?

Det visar sig alltså att alla de som krävde en ursäkt av den danska regeringen för något som en enskild dansk tidning publicerade hade rätt. Åtminstone är det så tryckfriheten tolkas av den svenska regeringen. Jag har ännu mindre till övers för Sverigedemokraterna öppna uppsåt att smäda muslimer (eller för all del deras verksamhet i stort) än jag har för den danska invandringsdebatten. Men detta UD-ingripande är tragiskt på så många sätt, och då syftar jag inte ens främst på att det sannolikt strider mot grundlagen.

För hädanefter kan allting som faktiskt publiceras i Sverige ses som godkänt av den politiska makten. När de ogillar något så agerar de ju, uppenbarligen. Exakt den livsviktiga balanspunkt som yttrandefrihetsförespråkare försökt förklara de senaste veckorna, att vi kan tycka att Jyllandsposten är en halvrasistisk skitblaska men ändå försvara dess rätt att publicera även kassa sårande skämtteckningar, rubbas. Eller är det så som Bodström säger till pappers-DN apropå avlyssningen att "etablerade medier är skyddade från ingrepp"? Fina gamla tidningar kan få utnyttja yttrandefriheten så långt den räcker men inte slamkrypande extremblad på nätet, lika väl som fina etablerade tidningar kan få värna meddelarskyddet, men inte nystartade och potentiellt skummare publikationer. Och då har jag inte ens nämnt vilket finfint vedträ det här bli i högerextremisternas konspirationsbrasa om hur alla medel är tillåtna när samhället motarbetar dem.

Det här var inte vad jag behövde för att komma i helgstämning.

torsdag, februari 09, 2006

Jag blir så trött

Stockholm kommer enligt kvällens nyhetsinslag inrätta ett "etiskt råd" som ska avgöra vad som ska få visas i den kommunalt ägda utomhusreklamen. Den ansvariga miljöpartisten intervjuades framför en Lindex-boobs-annonstavla som fick stå som exempel på sånt snusk som inte kommer tillåtas framöver.

Jag blir så trött! Vad är det med dessa galna moraltanter (visst, det finns moralfarbröder också, men de är färre, eller i alla fall tystare) som gör att de inte klarar av att se nakenhet? Alls? Inte ens i de mest oförargliga sammanhang. Det etiska rådet kommer bli en smakdomare som, med medelålders kälkborgerlighet, kommer avgöra vad vi klarar av att se på. Inga tuttar, inga rumpor, ingen humor. Förmodligen inte heller människor som ser arga ut, människor som är för smala, för tjocka, för kurviga, för unga. Vi har att se fram emot lagom tjocka, lagom 29-åriga, glatt oförargligt leende människor fullt påklädda i fucking pastellfärger på stortavlorna framöver. Då, om inte förr, kommer jag själv börja riva ner dem. Fight the power.

Detaljerna, detaljerna

Bra:
Det är det lilla man hittar den gudomliga inspirationen:

"Finansman hade knark i byxorna"

"Natachas bröst orsakade upplopp"

Dåligt:
Dagens antiklimax

För övrigt:
Jag räknar kallt med att namnet blir Folkpoker.

Och hur naken är han egentligen?

onsdag, februari 08, 2006

Man börjar om

Jag kan knappt komma ihåg hur mitt skrivande fungerade innan bloggen. Jag prövar idéer, formuleringar, berättelser, ordföljder, inte bara hemma i datorn, utan ute i verkligheten. Så mycket bättre. Ni är min egen lilla fokusgrupp, om man nänns använda så kallt kommersialistiska begrepp om denna i alla fall låtsat litterära verkstad. Ni är precis lagom många. Jag skulle inte vilja ha tiotusentals läsare varje dag, då skulle pressen bli för stor på att allt redan skulle vara färdigtänkt, färdigformulerat.

Och jag gillar verkligen att en person, visserligen anonym, inte gillade texten om bilstereon och nattmörkret. Jag är nämligen inte heller nöjd. Jag klarade inte av att fånga den där totala gemenskapen i den framrusande kupén, med smäktande olyckliga kärlekssånger i bakgrunden. Eller förgrunden. Men ni ville att jag skulle skriva om country. Och det var där det började. Jag ville ge er lite Emmylou att värma era frusna fötter. Hon lämnar förresten aldrig min sida. Och det gör inget att det inte blev perfekt. Då börjar man om. Då fortsätter man. Det är detta som gör bloggen så oundgänglig.

Däremot vill jag inte höra någon som talar illa om Ronnie. Efter min senaste hyllning skickade han ett rart mail och berättade hur glad han blev. Det är sådant som ger verkliga lojalitetsband. Om du tycker om någon, berätta det. Om du blir glad av något, säg det tillbaka. Sånt är alldeles för ovanligt. Själv blev jag förstås ännu mer förtjust efter den reaktionen. Nu är jag och Ronnie på riktigt. Don't mess with him.

Bonus för fötterna.

Erkänn att ni också har undrat!

Livet är fullt av mysterier. Några verkar vara på väg mot sin lösning (jag höll på att säga utlösning, men jag är trots allt inte från Göteborg).

För att inte tala om den högintressanta frågan: Var kom alla danska flaggor från?? Entreprenörer på min ära.

(Via Anna)

tisdag, februari 07, 2006

Mil efter mil

Mil efter mil åkte vi. Natten utanför rymde bokstavligen både drömmar och vilda djur. En gång såg jag en björn i skogen utanför Särna. Men de har aldrig riktigt trott på det. Renar och enstaka älgar var vanligare. Och alltså mer trovärdiga som underhållningsberättelse om vad som hänt under resan. Om nu ren kan räknas som vilt. Gästande amerikaner i fjällandskapet ovan trädgränsen brukar i och för sig tro det.

I mina minnen är det alltid snö i den där natten utanför. Evighetslånga resor från den skånska slätten till allra längst upp där Dalälven rinner till. Det tysta vita landskapet som rinner förbi. Värmen inne i bilen. Ljusen från mötande bilar och det hypnotiserande återskenet från reflexerna längs vägkanten.

Min plats var direkt bakom förarsätet. Bredvid mig i mitten sov hon. Hennes huvud föll ömsom åt mitt håll, ömsom mot axeln på andra sidan. Tyngden av hennes älskade sömndruckna lilla ansikte mot kroppen. Jag ville gärna att hon sov mot mig. Jag har alltid varit svag för kroppskontakt. De sov förresten allihop. Alla utom jag och pappa. Vi satt klarvakna i en linje ut mot vägens mitt. Han för att han körde, jag för att jag inte kunde sova i bilen. Bilresor är visserligen djupt vilsamma, men man tänker så bra att det inte går att somna. Jag satt och tänkte och han satt och körde och vi lyssnade på country. Ibland sjöng vi med. Ibland hade vi låg volym för att inte väcka de sovande och nynnade ohörbart. Han framför, jag bakom. Ibland höjde han blicken och tittade på mig i backspegeln. Bara kort. Bara för att se att jag fortfarande var vaken och höll honom sällskap. Jag somnade nästan aldrig.

När de andra var vakna spelade vi annat också. Den där Elvis-inspelningen när han gapskrattar sig igenom, är det Holy Night? Och körtjejerna försöker hålla masken. Ett varmt innerligt skratt som lätt smittar fem personer, varav i alla fall två mest skrattar för att de andra skrattar. Som om det skulle göra någon skillnad. Beatles-bandet förstås. Då sjöng både jag och min bror. Julbandet med Agneta och hennes dotter. Om vi åkte i december, vill säga. På natten: Dolly och Emmylou.

And I don't want to hear a sad story
Full of heartbreak and desire

Fast det ville jag förstås. Det har jag alltid velat.

I have come to listen for the sound
Of the trucks as they move down
Out on ninety five
And pretend that it's the ocean
coming down to wash me clean

Dörröppnare

"Du är en fin fin man" messade jag Carlos som svar. Och jag menade det. För det här initiativet är så hjärtevärmande bra att man måste tycka ännu mer om honom. Jag registrerade mig förstås bums i går. Gör det ni också som känner att ni har några kontakter eller tips att komma med.

Jag heter faktiskt såhär på riktigt!

Enligt en vän var mitt namn uppe för diskussion i gårdagens Studio Virtanen. Jag kom trea på listan över människor som har för bra namn för att det ska vara sant. Strax efter Quetzala Blanco och Natalia. Kan man ens komma längre i C-metakändisskap? Jag var tvungen att djupandas lite innan jag kunde ta det till mig.

Andres L lär för övrigt ha hävdat att jag som liberal hade ovanligt många konsonanter i namnet. Jag var inte medveten om kopplingen mellan frihetlighet och vokaler, men som politiko-lingvistisk synestesi är uttalandet fascinerande.

PS. Jag heter verkligen såhär på riktigt!

måndag, februari 06, 2006

Tre oväntade möten och en baktalad herrpersedel

Jag älskar att springa på människor. Att träffa dem oväntat. I fredags råkade jag av en händelse möta en av mina favoritpersoner i världen utanför tunnelbaneuppgången vid St Eriksplan. Det förgyllde hela dagen, trots att jag var tvungen att hoppa på en linje fyra bara tre minuter senare.

I dag: tre möten. Alla oplanerade.

Först Dilsa Demirbag-Sten promenerandes med Nathar Schachar i Humlegården. Dilsa är en av mina idoler. Hon är så osannolikt snygg och smart och rolig att allt man själv kan tänkas företa sig känns som väldigt små rotfrukter i jämförelse. Nathan är för all del också fantastisk när han håller sig till essäer. (Dagens lästips: Den gåtfulla passionen om Spanien, inkvisitionen och de sefardiska judarna.)

Sen kom Leo rusande mot mig och frågade om jag hade tid med en snabb fika. Det hade jag. Cappuccino till mig, morotskaka till honom. Han avböjde via telefon under loppet av 10 minuter ett erbjudande att tala om fader-dotter-relationer samt en förfrågan om att diskutera Mohammedbildernas plats i historien. Han verkade hellre vilja ägna sig åt fader-dotter-relationen i praktiken. Jag är helt på hans sida.

På väg från kaffestunden hejdades därefter min fortsatta färd av en god vän som jobbar åt Timbro. Han var smal och glad och på väg för att fira ett avslutat projekt med att okynnesköpa böcker på Hedengrens. Det borde man göra oftare. Han ska dessutom precis dra igång en spännande seminarieserie om intellektuella äganderätter. Den börjar nu på torsdag och fyra tillfällen följer. Både ekonomi och ideologi kommer behandlas. Bör inte missas för dem som intresserar sig för sånt som upphovsrätt, den moderna piratismen och dess motståndare. Den ideologiska högern är ju, vilket man märker exempelvis hos Oscar Swartz och Nicklas Lundblad, rätt piratvänlig och jag hoppas på odogmatiska seminarietillfällen med möjlighet till att faktiskt lära sig lite.

Apropå Lundblad har jag ett tag planerat ett försvartal för den så förkättrade flugan. Den måste räddas ur den överklassens avträdeshög Andres så sorglöst slängde den. Det finns nämligen få plagg som är sexigare på en man än uppknäppt skjorta och uppknuten fluga hängande runt halsen. Klockan en bit efter midnatt. Smokingjacka antingen på eller av. En cocktail med läppstiftsmärken och gärna ett eller annat rökverk. Pengar när de används som bäst. Visst, denna min inställning kan sannolikt hänföras till överdriven konsumtion av sjuttio- och åttiotalets amerikanska populärkultur, men är man präglad så är man. Ett oförglömligt minne är förresten Tom Selleck med uppknuten fluga, så i sammanhanget kan man vara tacksam över att jag inte på kuppen blev mustasch-fetischist.

Utan fluga, men med typiskt ansiktshår.

Jag behövde förresten inte skriva det där försvarstalet, det hade redan en annan gjort. Joel Malmqvist, som skribenten heter, engagerade mig en gång för många år sedan att tala för det socialdemokratiska studentförbundet om något ämne som jag inte längre kommer ihåg. Efter seminariet pratade jag däremot, det minns jag tydligt, med en charmerande ung s-man om tre av mina främsta intressen: politik, fotboll och country. Jag har, alas, glömt vad han hette. Se alltså det här som en kontaktannons. Vi kanske kan springa in i varandra av misstag någon gång.

söndag, februari 05, 2006

Korta tevekommentarer

Jag vet att det är fånig 90-talig girl power, men jag kan inte låta bli att gilla snygga brudar som sparkas och slåss. Särskilt inte när de är söta nog att äta upp.

Länsförsäkringars reklam med Henke Larsson blir bara bättre.

Liga Europa är det överlägset bästa fotbollsprogrammet på svensk teve. Kunskap, lugn, säkerhet, glimten i ögat. I den ordningen tack.

Fernando Torres ÄR den gyllene pojken.

Äntligen äntligen äntligen går det rätt bra för Roma. 6 raka hittills i år. Perrottas mål i går var Zlatan-kvalitet.

McDonalsreklamen med killen som nojar över sin mage i den randiga tröjan och väljer McFeast med fullkornsbröd är lite för realistisk för nästan alla 30-something män jag känner. Själv fnittrar jag varje gång jag ser den.

I stället för karriär: kaka

Nån hävdade att snällhet inte alls är det nya svarta. De har fel. Inte kanske för att det ger jobb eller karriär eller ens en vinst i det stockholmska bostadslotteriet. Men för att folk faktiskt gillar en mer om man är snäll. Det räcker för mig. Jag har kanske inte så höga pretentioner.

När man vill vara särskilt snäll bakar man kaka till dem man gillar. Om de är särskilt snälla bakar man den här kakan. Det gjorde jag i dag. Den är en intensivt citronig, mandelstinn dröm om våren.

Mandel, citron och ricottakaka (från den gula River Café-boken)

250 g skållad mandel
65 g vetemjöl
Finrivet skal av 7 citroner
Saft av 3 citroner
225 g mjukt smör
250 g socker
6 stora ägg, delade
300 g ricotta

Sätt ugnen på 150 grader

Hacka mandeln medelfint i matberedaren. Ha i mjöl och citronskal och kör något varv till. Vispa smör och socker pösigt. Ha i äggulorna en och en, ha i mandelblandningen.

Vispa äggvitorna styva. Slå sönder ricottan i en skål och blanda med citronjuicen. Rör ner ricottaröran i smörsockermandelblandningen. Vänd till sist försiktigt ner äggvitorna.

Ha smeten i en smörad och mjölad kakform och baka i 40-45 minuter eller tills en kniv nedstucken i mitten inte blir kladdig. Låt svalna i formen.

lördag, februari 04, 2006

Apropå det här med att respektera religioner

Jag har inte skrivit något om Jyllandspost-eländet. Låter nöja mig med att hänvisa till något om religion som faktiskt är roligt på riktigt.

fredag, februari 03, 2006

De andra. På riktigt!

Via Politruck hittar jag till Mångkulturåret. Där försöker Gabriella Ahlström avväpna projektets inneboende postkolonialism genom att, eh , typ ironisera. Eller säga att mångkultur som fenomen är ett problem i teorin, men fint i praktiken.

Det kan förstås vara sant. Men det gör inte en statlig myndighetsdriven satsning på den så kallade mångkulturen smakligare. Å andra sidan finns det uppenbarligen åtta mångkulturkonsulenter i landet. Jag vet inte vad deras löner kostar. Men begreppet är strålande. Mångkulturkonsulent. Det är konst i sig. Vem behöver installationer när det finns myndigheter.

Mer män

Dagens låt är Mark Lanegans och min namne Isobel Campbells version av Ramblin' man. Hela skivan är förresten fantastisk.

torsdag, februari 02, 2006

En man i byrån

Än en gång slås jag av samma sak. Det finns inga män därute. Eh, det där blev fel. Det finns massor av män därute. Därute i det här fallet betyder ungefär Rörstrandsgatan. Men det finns inga män härinne, på sidorna i min tidning. Överallt förstås som makthavare och analytiker, skjutjärnsreportrar och chefer. Men med ord från hjärtat och stor bildbyline? Inte så ofta. Och inte så bra. Jag har skrivit om bristen på unga män i medierna förut, men jag känner mig tvingad - och tro mig, med min lojalitet är det verkligen ett tvång - att revidera. Den där bristen är som allra tydligast i just min egen tidning. Och det är inte bara unga män förresten. Det är män i allmänhet.

Gör en lista på Aftonbladets manliga krönikörer och stora namn: Robert Aschberg, Jan Guillou, Johan Hakelius, Carl Hamilton, Fredrik Virtanen, Staffan Heimersson, Herman Lindqvist. Nä, jag gillar inte många av dem i bemärkelsen att jag håller med om särskilt mycket i deras texter. Men de är skarpa pennor och tunga namn och ibland kanske inte så skarpa pennor men i alla fall välkända namn. Hakke håller jag nära nog aldrig med om någonting, men han är en strålande krönikör. Och Guillou är ju Guillou. Det räcker rätt långt.

Dessutom har bladet Carlos och Ronnie Sandahl, som är två av ytterst få unga män i offentligheten vars offenliga identitet delvis bygger på just ungdom och kön. För medan det drösar av unga kvinnor som är castade i just den rollen finns det alltså nästan bara två män. Och av dem är det ju bara Ronnie som verkligen är "ung man". Han är å andra sidan fantastisk. Inte bara var han den enda som skrev något vettigt om Anna Sjödin-debaclet, han är också en jävligt skarp journalist och samtidigt emellanåt självömkande på det där valpigt avväpnande sättet som jag gillar.

Visst, på kvinnofronten slår vi bladet med ena handen bakbunden, men vilka män skriver egentligen personliga texter i Expressen? Ulf Nilsson, Lars Lindström och Anders Björkman.

Jag tror ärligt talat inte att det räcker.

Rätt åt honom

Labour-regeringen förlorade i går en omröstning om att göra "hotfulla, smädande och kränkande" yttranden om religiösa grupper förbjudna. Nu blir det bara hotfulla yttranden som förbjuds. Bra, förstås. Men det skojigaste, i alla fall för oss som roas av det politiska spelet, var att omröstningen förlorades med en enda röst, Tony Blairs egen. Han var nämligen inte där och röstade.

onsdag, februari 01, 2006

Tungviktsklass!

Lyssna på debatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt just nu i P1! Jag vet inte om det är radiomediet, men den här debatten är mellan två verkliga tungviktare.

Att tala om lycka


Om det kan man inte tala. Om det kan man knappt tänka, åtminstone inte i sammanhängande tankebanor och fullständiga meningar och genomförda linjer. Om det kan man inte ens minnas. Kärlek och lycka, alltså.

Jag minns i alla fall inte lyckan, självklarheten, oberörbarheten, innan. Jag vet förstås att den fanns där, men jag kan inte minnas själva känslan, tyngden i kroppen, lugnet i andningen. Och om jag försöker beskriva blir det ändå platt och otillräckligt i förhållande till den känsla som jag minns att jag hade men inte minns hur den kändes.

Men man måste försöka. Även om just jag har svårt för glimrande självtillräckliga bilder av föräldralycka, och det tror jag att jag kan unna mig att erkänna. Fine fine Andy skriver så vackert om sitt barnaäventyr, men jag kan bara inte läsa. Men även om jag gråter lika mycket av sorg som av glädje över orden på känslan av ett barnansikte mot halsen, så är de bilderna de bästa. De av nödvändigthet ofullständiga försöken till att fånga lyckan i bokstäver.

Jag försöker hela tiden. Jag försöker minnas och formulera den där obestridliga upplevelsen av liv när hon rörde sig inne i mig. Ni har hört det andra, det andra är lätt att minnas, lätt att säga. Nej, kanske inte lätt att säga, men betänk att jag övat i mer än ett år nu. Men surret, för vi kom aldrig så långt som till sparkar hon och jag, hennes rörelser var som en humla inne i mig, en brusande, virvlande karusell av förväntningar som bara väntade på att infrias. Jag vet att det är lätt att bli cynisk såhär i efterhand, men den som kännt ett önskat barn inne i sig har inga tankar på något annat är den självklara lyckan. Eller. Jag hade det inte. Jag var bara vi, hon och jag och blodet vi delade. Så enkelt. Och jag minns ändå inte hur det kändes.

När jag skrev häromdagen om att jag kanske blivit för blödig för att vara kritiker invände någon att man väl inte behöver skriva elakheter. Och det är förstås sant. Det finns inget svårare att skriva och inget bättre att läsa än de hämningslösa hjärtevarma hyllningarna. Jag uppskattar Natalias välformulerade sarkasmer, men jag älskar hennes kärlekstexter långt mer. Nisse Schwartz må skriva de mest njutbart rakbladsvassa textuella avrättningarna, men det är när han blir upprymt hängiven som han är som bäst.

Det är för att det krävs så mycket mer för att ta fram kärleken i orden. Du kan såga på slentrian, och ändå få skrattarna på din sida, men om du älskar utan inlevelse dör texten redan på tangentbordet. Det är lättare att hålla sig till det avmätt och begåvat blodtörstiga. När jag talade med en vän om bokkatalogen häromdagen vill vi skriva om samma bok. Jag för att jag trodde att jag skulle tycka om den, han för att han trodde motsatsen. Jag vill inte med det placera mig själv på någon piedestal av godhet, herregud, ni läser väl mina utfall mot världens irritationsmoment också. Men just nu är jag så trött på eleganta dekapiteringar att jag inte vill bidra längre. Det är säkert bara en fas. Jag lever på det här, om en redaktör vill ha en halshuggning imorgon så nog tror jag att jag ordnar en. Med shvung, förstås.

Men jag vill mycket hellre skriva om sånt som är bra. Som man blir glad av. Som anses lättköpt. "Skriv något briljant om boxer-valpar" Det vore en verklig konstnärlig utmaning. Fast egentligen förstås bara textens motsvarighet till cute-surfing. Men skulle det inte vara intressant ändå? "Skriv något om lycka." Nu vet jag ju i alla fall på marginalerna hur det känns igen.