"Det var du som sa att vi inte behövde köpa i förväg" sa jag. "Vi skulle ha varit där i god tid om du bara inte hade slöat så" sa han. Sa och sa förresten. Han väste, jag nära nog skrek. "Varför lyssnar jag nånsin på dig?" fortsatte jag, ännu argare och högre. "Hur svårt kan det vara att hålla en tid?" replikerade han med sin allra värsta kalla röst. Om jag hade haft något att kasta på honom som inte hade varit min egen handväska hade jag gjort det. I stället svängde han plötsligt av på Rådmansgatan och jag fortsatte framåt utan ett ord.
Jag kom ungefär 20 meter. Sen vände jag. När jag spanade upp mot trappan såg jag honom ingenstans. Fan. Hans ilska håller ofta i sig lite längre än min egen. Men nej. Där är han. Han går också tillbaka mot hörnet. Han ser mig. Han ler. Jag skrattar. Vi kramas. "Ska vi gå och äta lunch i stället?"
Det blev alltså ingen bio. I stället en eftermiddag med våfflor och champagne på Deville. Ibland älskar jag mitt liv ännu mer än annars.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fan! Kakor & champagne, våfflor & champagne! Så fint även om mitt hjärta antagl krossats långt innan dess.
Jag vet. Fantastiskt! Det kanske verkar lite skrytsamt att skriva om dessa pärlor i verkligheten, men jag skriver trots allt rätt beredvilligt om eländet också.
Inte skrytsamt, skönt höra det finns pärlor (dessutom så fina :)), brukar undra vad får människan stå pall gå vidare inte bara lägga sig ned o dö.
Ha ha ha va mysigt!
Underbart.
Skicka en kommentar