Tre oväntade möten och en baktalad herrpersedel

Jag älskar att springa på människor. Att träffa dem oväntat. I fredags råkade jag av en händelse möta en av mina favoritpersoner i världen utanför tunnelbaneuppgången vid St Eriksplan. Det förgyllde hela dagen, trots att jag var tvungen att hoppa på en linje fyra bara tre minuter senare.

I dag: tre möten. Alla oplanerade.

Först Dilsa Demirbag-Sten promenerandes med Nathar Schachar i Humlegården. Dilsa är en av mina idoler. Hon är så osannolikt snygg och smart och rolig att allt man själv kan tänkas företa sig känns som väldigt små rotfrukter i jämförelse. Nathan är för all del också fantastisk när han håller sig till essäer. (Dagens lästips: Den gåtfulla passionen om Spanien, inkvisitionen och de sefardiska judarna.)

Sen kom Leo rusande mot mig och frågade om jag hade tid med en snabb fika. Det hade jag. Cappuccino till mig, morotskaka till honom. Han avböjde via telefon under loppet av 10 minuter ett erbjudande att tala om fader-dotter-relationer samt en förfrågan om att diskutera Mohammedbildernas plats i historien. Han verkade hellre vilja ägna sig åt fader-dotter-relationen i praktiken. Jag är helt på hans sida.

På väg från kaffestunden hejdades därefter min fortsatta färd av en god vän som jobbar åt Timbro. Han var smal och glad och på väg för att fira ett avslutat projekt med att okynnesköpa böcker på Hedengrens. Det borde man göra oftare. Han ska dessutom precis dra igång en spännande seminarieserie om intellektuella äganderätter. Den börjar nu på torsdag och fyra tillfällen följer. Både ekonomi och ideologi kommer behandlas. Bör inte missas för dem som intresserar sig för sånt som upphovsrätt, den moderna piratismen och dess motståndare. Den ideologiska högern är ju, vilket man märker exempelvis hos Oscar Swartz och Nicklas Lundblad, rätt piratvänlig och jag hoppas på odogmatiska seminarietillfällen med möjlighet till att faktiskt lära sig lite.

Apropå Lundblad har jag ett tag planerat ett försvartal för den så förkättrade flugan. Den måste räddas ur den överklassens avträdeshög Andres så sorglöst slängde den. Det finns nämligen få plagg som är sexigare på en man än uppknäppt skjorta och uppknuten fluga hängande runt halsen. Klockan en bit efter midnatt. Smokingjacka antingen på eller av. En cocktail med läppstiftsmärken och gärna ett eller annat rökverk. Pengar när de används som bäst. Visst, denna min inställning kan sannolikt hänföras till överdriven konsumtion av sjuttio- och åttiotalets amerikanska populärkultur, men är man präglad så är man. Ett oförglömligt minne är förresten Tom Selleck med uppknuten fluga, så i sammanhanget kan man vara tacksam över att jag inte på kuppen blev mustasch-fetischist.

Utan fluga, men med typiskt ansiktshår.

Jag behövde förresten inte skriva det där försvarstalet, det hade redan en annan gjort. Joel Malmqvist, som skribenten heter, engagerade mig en gång för många år sedan att tala för det socialdemokratiska studentförbundet om något ämne som jag inte längre kommer ihåg. Efter seminariet pratade jag däremot, det minns jag tydligt, med en charmerande ung s-man om tre av mina främsta intressen: politik, fotboll och country. Jag har, alas, glömt vad han hette. Se alltså det här som en kontaktannons. Vi kanske kan springa in i varandra av misstag någon gång.