onsdag, februari 08, 2006

Man börjar om

Jag kan knappt komma ihåg hur mitt skrivande fungerade innan bloggen. Jag prövar idéer, formuleringar, berättelser, ordföljder, inte bara hemma i datorn, utan ute i verkligheten. Så mycket bättre. Ni är min egen lilla fokusgrupp, om man nänns använda så kallt kommersialistiska begrepp om denna i alla fall låtsat litterära verkstad. Ni är precis lagom många. Jag skulle inte vilja ha tiotusentals läsare varje dag, då skulle pressen bli för stor på att allt redan skulle vara färdigtänkt, färdigformulerat.

Och jag gillar verkligen att en person, visserligen anonym, inte gillade texten om bilstereon och nattmörkret. Jag är nämligen inte heller nöjd. Jag klarade inte av att fånga den där totala gemenskapen i den framrusande kupén, med smäktande olyckliga kärlekssånger i bakgrunden. Eller förgrunden. Men ni ville att jag skulle skriva om country. Och det var där det började. Jag ville ge er lite Emmylou att värma era frusna fötter. Hon lämnar förresten aldrig min sida. Och det gör inget att det inte blev perfekt. Då börjar man om. Då fortsätter man. Det är detta som gör bloggen så oundgänglig.

Däremot vill jag inte höra någon som talar illa om Ronnie. Efter min senaste hyllning skickade han ett rart mail och berättade hur glad han blev. Det är sådant som ger verkliga lojalitetsband. Om du tycker om någon, berätta det. Om du blir glad av något, säg det tillbaka. Sånt är alldeles för ovanligt. Själv blev jag förstås ännu mer förtjust efter den reaktionen. Nu är jag och Ronnie på riktigt. Don't mess with him.

Bonus för fötterna.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Men jag måste ju: (Från en kommentar hos S-fisken):

"Sandahl suger. Krönikorna är usla och skulle kunna ha varit hämtade från en högstadieelevs "Mitt sommarlov"."

Ti hi.

William Natt och Dag sa...

Jag gillar det här med verkstad. Kanske borde starta egen blogg. Prova mina färdigheter. Problemet är att det i många fall blir syntetiskt. Farligt ofärdigt. Fullständigt fabulerande. Etc.

Kristoffer sa...

Jag tänkte lite häromdagen på det där med att, på ett ganska familjärt sätt, bara skriva ett förnamn och ta för givet att alla vet vem man menar. Det går bara med Zlatan eller andra med väldigt speciella namn, tror jag. Ronnie är ett ganska speciellt namn, men den störste Ronnie är tveklöst Ronnie O'Sullivan. (Och jag är ganska insnöad.)

Anders Eriksson sa...

Det här är, i förhållande till det här inlägget, ganska off-topic. Men jag tänkte att jag skulle säga det ändå. Igår såg jag Match Point. En helt fantastisk film. Men det är inte det som är det intressanta.

När jag gick hem tänkte jag på att den kändes rätt mycket Isobel. Alltså, inte shotgun-delen, men de snygga kläderna, de fantastiska brittiska överklassmiljöerna och så vidare. Och jag känner inte dig. Alls.

Hela den här grejen med att man känner något för eller med en person man bara läst i en blogg är å ena sidan intressant och å andra sidan läskigt. Men så är det. Du har etablerat dig i min begreppsvärld.

Anonym sa...

Ronnie Barker då?

Nej, bloggande kan vara både distinkt och skarpt, men samtidigt opretentiöst och underhållande, i en mix som få andra medier klarar. Och ett paradexempel på när det lyckas bra tycker jag är vår Isobel. Däremot tål jag inte krystkänslosamt osmält pjunk på 6000 rader av (just) "mitt sommarlov"-typ.

Sigge E är i särklass värst på det, och inte blir det bättre av att han tror sig vara en stor författare. Suck...

Silverfisken vill väl vara en Siggekopia, men kan inte riktigt (men tydligen nog för att få sin klubb av beundrande småtjejer att dåna ändå).

Ronnie S och Virtanen (ibland) på AB har också sådana tendenser, och som på beställning swoonar ett antal brudar direkt.

Ack ja. vad vi behöver är inte mer sånt lättköpt o lättkopierat dravel, utan mera tanke o "wit". Som du brukar vara, Isobel. Jag förlåter dig ditt snedsteg. Kan ju hända den bäste.

Adrian B Love sa...

Hej jag gillar verkligen din blogg och har skrivit om den i min blogg som handlar om parfym, porslin och politik / Adrian

Isobel sa...

Haha, nä Ronnie kanske inte har förnamnsstatus. Men jag trodde att ni visste vem jag talade om ändå.

Ni må säga snälla saker om mig, och det är jag förstås varm och tacksam över. Men ni har fel om Sigge! Han är snäll och smart och vacker och hans senaste roman är dessutom fantastisk.

Anonym sa...

Visst är Sigge snygg, vilket väl kanske är det hyllningarna av honom egentligen handlar om, innerst inne. You know I am right.

Niklas Svensson sa...

Du borde få mer tv-tid. Tycker jag.
Du var suverän i Re:agera.

Isobel sa...

Tack snälla Niklas! Själv tyckte jag att debatten var rätt meningslös, samt att jag hade hållning som en hösäck och såg följaktligen ut som jag hade minst en bilring mer än jag har.

Och hallå, riktigt så ytlig är jag faktiskt inte! Jag menar, visst kan jag hänga med folk som mest bara är snygga och snälla, men jag läser inte romaner av den anledningen.

Anonym sa...

Stilla fråga: Skriver "lysande författare" goja såsom följande (och det var ändå inbördes sammanhängande, vilket sällan är en självklarhet från den mannen)?:

"Okej, men låt oss för ett ögonblick låtsas att vi inte är det minsta medskyldiga eller medansvariga.

Det framstår ändå som perverst för mig när svenskar i 1500-kronors-pullovers sitter och läppjar på bybryggt kaffe i TV-morgonsofforna och talar om den muslimska världen som ett gäng ouppfostrade vettvillingar som _borde veta bättre_.

Varför borde de veta bättre? Hur skulle de kunna veta bättre?

Allt handlar om empati. Förmågan att leva sig in i deras bild av västvärlden, och förmågan att förstå hur den bilden formats.

Saknar man empati kommer deras beteende att te sig otroligt märkligt, och man kommer upprört att fördöma deras beteenden, och så har klyftan till dem blivit ännu större.

Det är vår skyldighet att begrunda bilden ovan länge och fundera på: hur kan detta komma sig? hur kan de känna så här starkt för några teckningar? Den som lyckas leva sig in i deras upplevelse av situationen kommer inte sitta i nån TV_morgonsoffa och muttra.

PS.
Även om den bakomliggande orsaken till de starka reaktionerna på teckningarna endast skulle vara att de uppviglats lokalt (som några antyder ovan), så är det ändå en _förklaring_, inte sant? som bara gör det ännu svårare att tycka att de borde veta bättre.

PS 2
Läser jag ordet 'tryckfrihet' en gång till slår det slint ihuvet på mig. Man kan väl försvara tryckfriheten och kritisera publicerandet av teckningarna samtidigt!?"

Anonym sa...

Alltså. Oavsett om man är mer politiskt mainstream, eller ligger närmare sektvänstern som Sigge E och hans polare, så är det svårt att förneka att det faktiskt vimlar av författare som skriver minst lika bra som eller bättre än herrn ifråga. Hans engagemang för bloggandet förtjänar visst en liten eloge, ja, men kom inte och försök låtsas som om han skulle ha varit lika hyllad och upphaussad om han inte sett ut som en modell. OK?

Isobel sa...

Ni kan ju fortsätta diskutera Sigge om ni vill, men jag tänker inte lägga mig i. Han är min vän. Jag grät när jag läste hans senaste bok. Det räcker för mig.

Hilton sa...

Sigge sektvänster? Ha ha ha.

Adrian B Love sa...

jag håller helt med Isobel. Verkligen. Sigge skriver sensibelt och inkännande, även om min favoritförfatare just nu är Åsa Maria Kraft. Vidare tycker jag att folk borde försöka se saker ur andras ögon. Som Sigge gör. Ur de marginaliserades ögon.

eff sa...

Det blandas och ges vad gäller kommentarerna och ämnet de berör, så jag ger mig in i leken.

Tittade lite på Re:agera (åh vad jag hatar det namnet, för övrigt) på nätet nu, eftersom jag blev nyfiken (och eftersom jag bor i Linköping vilket innebär att ång-TV visar Ös...zzzzzzz...tnyttredaktionens variant).

Mjäkig debatt det håller jag med om (om det ens kvalificerar in som debatt). Men när alla politikerna hävde ur sig de vanliga flosklerna, med skillnaden att det inte är "vård, skola, omsorg" detta val, utan "jobb, skola, vård" eller liknande, så blir det ju lite avslaget. Att ingen politiker vågar sticka ut. Undrar om vi inte skulle ta och införa personvalskretsar i stället. Misstänker att det skulle bli mer underhållande, i alla fall. Men jag har säkert fel som vanligt.

Och så var du, föga förvånande, vacker som en dag, om jag ska kommentera programmets yta lite också. Han Gringo-tjommen var rätt snygg också, måste erkännas.

(För övrigt är det lika roligt varje gång folk kissar ner sig totalt och börjar debattera Sigge E, Silverfisken eller liknande som om det vore en oerhört viktig fråga. Stor underhållning. Senast jag kollade var smaken som baken - rund och utputande - och det är väl vackert så?)

Anonym sa...

We aim to please.
//Anonym och (tydligen) nedkissad