onsdag, februari 01, 2006

Att tala om lycka


Om det kan man inte tala. Om det kan man knappt tänka, åtminstone inte i sammanhängande tankebanor och fullständiga meningar och genomförda linjer. Om det kan man inte ens minnas. Kärlek och lycka, alltså.

Jag minns i alla fall inte lyckan, självklarheten, oberörbarheten, innan. Jag vet förstås att den fanns där, men jag kan inte minnas själva känslan, tyngden i kroppen, lugnet i andningen. Och om jag försöker beskriva blir det ändå platt och otillräckligt i förhållande till den känsla som jag minns att jag hade men inte minns hur den kändes.

Men man måste försöka. Även om just jag har svårt för glimrande självtillräckliga bilder av föräldralycka, och det tror jag att jag kan unna mig att erkänna. Fine fine Andy skriver så vackert om sitt barnaäventyr, men jag kan bara inte läsa. Men även om jag gråter lika mycket av sorg som av glädje över orden på känslan av ett barnansikte mot halsen, så är de bilderna de bästa. De av nödvändigthet ofullständiga försöken till att fånga lyckan i bokstäver.

Jag försöker hela tiden. Jag försöker minnas och formulera den där obestridliga upplevelsen av liv när hon rörde sig inne i mig. Ni har hört det andra, det andra är lätt att minnas, lätt att säga. Nej, kanske inte lätt att säga, men betänk att jag övat i mer än ett år nu. Men surret, för vi kom aldrig så långt som till sparkar hon och jag, hennes rörelser var som en humla inne i mig, en brusande, virvlande karusell av förväntningar som bara väntade på att infrias. Jag vet att det är lätt att bli cynisk såhär i efterhand, men den som kännt ett önskat barn inne i sig har inga tankar på något annat är den självklara lyckan. Eller. Jag hade det inte. Jag var bara vi, hon och jag och blodet vi delade. Så enkelt. Och jag minns ändå inte hur det kändes.

När jag skrev häromdagen om att jag kanske blivit för blödig för att vara kritiker invände någon att man väl inte behöver skriva elakheter. Och det är förstås sant. Det finns inget svårare att skriva och inget bättre att läsa än de hämningslösa hjärtevarma hyllningarna. Jag uppskattar Natalias välformulerade sarkasmer, men jag älskar hennes kärlekstexter långt mer. Nisse Schwartz må skriva de mest njutbart rakbladsvassa textuella avrättningarna, men det är när han blir upprymt hängiven som han är som bäst.

Det är för att det krävs så mycket mer för att ta fram kärleken i orden. Du kan såga på slentrian, och ändå få skrattarna på din sida, men om du älskar utan inlevelse dör texten redan på tangentbordet. Det är lättare att hålla sig till det avmätt och begåvat blodtörstiga. När jag talade med en vän om bokkatalogen häromdagen vill vi skriva om samma bok. Jag för att jag trodde att jag skulle tycka om den, han för att han trodde motsatsen. Jag vill inte med det placera mig själv på någon piedestal av godhet, herregud, ni läser väl mina utfall mot världens irritationsmoment också. Men just nu är jag så trött på eleganta dekapiteringar att jag inte vill bidra längre. Det är säkert bara en fas. Jag lever på det här, om en redaktör vill ha en halshuggning imorgon så nog tror jag att jag ordnar en. Med shvung, förstås.

Men jag vill mycket hellre skriva om sånt som är bra. Som man blir glad av. Som anses lättköpt. "Skriv något briljant om boxer-valpar" Det vore en verklig konstnärlig utmaning. Fast egentligen förstås bara textens motsvarighet till cute-surfing. Men skulle det inte vara intressant ändå? "Skriv något om lycka." Nu vet jag ju i alla fall på marginalerna hur det känns igen.

4 kommentarer:

Goesta sa...

Du är så bra, Isobel. Vad du än skriver (längre) om. Jag blir avundsjuk.

/Goesta

Philip sa...

Jag känner likadant, för mig har det blivit för många sågningar på sistone, nu vill jag bara kärlek.
Men när har Kazmierska skrivit något annat än dissningar? Jag tycker att det är det enda hon gör, alltid med samma estetiska argumentation (feministaktivister gör sunkig konst, nyblivna mammor har sunkig klädsmak).

Isobel sa...

Stort tack E!!

Philip, läs till exempel Natalias fina serie om småstäder som gick på kulturen i somras, som tyvärr inte finns på nätet, men väl i pressarkiven, eller hennes sorgsna artikel om män och alkohol: http://expressen.se/index.jsp?d=1661&a=482139.

ondskan sa...

Jo, men att beskriva lyckan är det svåraste som finns! Dels för att det så fort bleknar, det sitter i kroppen och att i ord försöka fånga den gör den svagare och förvandlar känslan till just minne. Dels för att lyckan... är statisk, om den än bara varar en sekund. Och kan lätt uppfattas som självgod, eller i bästa fall bara banal. Bilderna är lättare. Nå, och poesin kanske. Kanske också: lyckan och boxervalparna är så personliga för var och en, så om det skrivna för läsaren känns fel, om det inte stämmer, blir det mer känsligt än om en sarkastisk och allmänt dissande och drastisk text inte stämmer med ens egen världsbild.
Och kanske för att texten aldrig kan nå upp till livekänslan av boxervalpen?