onsdag, februari 15, 2006

En lektion i statskunskap

"Måste du länka till Federley?" frågade någon klagande. En annan rynkade de snygga ögonbrynen när jag förklarade att jag visst hade kunnat tänka mig att rösta på centerns unge hopp, om jag nu hade fått rösta i riksdagsvalet. Såvitt jag vet definierar de båda sig, medlemskorten till trots, inte primärt i partitermer. Det måste man å andra sidan rimligen betala de unga, smarta & inte helt socialt inkompetenta för. Men partismen sitter ändå uppenbarligen där.

Samma reflexer syntes när den tyvärr alltmer förutsägbare Peter Wolodarski skåpade ut centern för 30-talsförsyndelserna i förra veckan. I dag svarar Federley med en ursäkt för det hans partikamrater gjorde när hans mormor var tio år, men utifrån Wollos smart-ass-svar antar jag att det inte räcker.

Wolodarski jämför alltså Maud&Co med Lars Ohlys vänsterparti och dess blinda öga mot historien. Själv har jag förstås alltid trott att det huvudsakliga problemet med vänstern inte varit att vissa kallat sig kommunister utan att de faktiskt varit det. Att de tar avstånd från diktaturkrameriet på den tiden kan inte riktigt skyla över att de fortfarande vill avskaffa den privata äganderätten. Om Honecker fortfarande var vid makten skulle nog Ohly sjunga avanti o popolo, alla riscossa... lika glatt på de östtyska partikongresserna som Werner gjorde.

Linjen mellan den bruna sjukan hos bönderna för 70 år sedan och det parti som i dag kanske allra tydligast tar ställning mot övergångsregler för polacker och för en generös invandringspolitik är inte riktigt lika tydlig. Om man talar försiktigt.

Panebianco har skrivit om precis det här, säger en mig närstående statsvetare torrt när jag häpet berättar om anticentrismen. Han fortsätter med något om konkurrensen om samma väljare och rivalitet mellan dem som tycker nästan likadant. Man påminns om den bisarra organmätningen när nämnde Federley och mufs Johan Forsell stred om vem som var mest liberal. Allians var det va? Att det sedan får Peter W att föredra ett parti som flirtar med främlingsfientligheten i dag framför ett som gjorde det i börjana av förra seklet beror nog alltså mest på organisationslojalitet.

Åter till det där samtalet. För det fanns saker att glädjas åt också. "Antingen Fredrick, eller Birgitta Ohlson" fortsatte jag så småningom min utläggning över mina personliga riksdagsfavoritet. De nickade samstämmigt. Tyckte det var självklart. Och jag bara tindrade tillbaka. Fånigt kan tyckas, i detta liberala sammanhang, men jag blev verkligen glad. Kanske hade jag väntat mig något annat, något obehagligare.

När Birgitta Ohlsson blev ordförande i luf var nämligen reaktionerna på sina håll (som exempelvis bland smarta luf-män i Stockholms innerstad) lika hätska som hade hon varit smygrasist. Nu är ju just det lite mer legio i Folkpartiet i dag (förlåt, jag kunde inte avhålla mig från den vänsterkroken), men att från sidan se det hat och den vrede som strömmade mot Birgitta på den tiden var närmast fysiskt smärtsamt. Jag håller personligen inte med henne i alla sakfrågor, men har alltid uppfattat henne som en intelligent och hederlig liberal. Och jag kunde bara inte begripa den ondska som så vanligtvis kloka personer såg i henne.

Jo, jag vet. Det där med patriarkatet. Strukturer och skit. Men det verkade alltid vara en så löjlig förklaring. Hade de inte kommit längre? Nä, förmodligen inte. Och all rivalitet förstås. Det ville jag inte heller helst ta till mig. Det är alltid plågsamt att inse att även de utåt vettiga emellanåt följer sina allra lägsta instinkter.

Kanske är det åldersskillnaden på ett par år som gör det. Skillnaden i synen på feminism och jämställldhet är trots allt slående bara mellan människor födda i början och slutet av 70-talet. Varför tror ni jag är så förtjust i yngre män?

Eller också handlar om att Birgitta är en av ytterst få folkpartister utanför ungdomsförbundet som faktiskt de senaste åren vågat stå upp för partiets gamla fina omoderna värden om, ja, frihet och sånt. Sånt som inte går ihop med de temperaturmätningar i opinionens munhåla som så många andra partikamrater pysslar med. Jag vet inte. Men glad blev jag. Det är det viktiga.

Ps. Funderar förresten på att skicka hårda siffror om mina icke-existerande villkor i socialförsäkringarna till Wolodarski eftersom han (för det var nog han) i dag hävdade att "vad företagarna behöver är inte en stat som tar hand om dem utan regler som gör det möjligt att växa, anställa och tjäna pengar".

Jag skulle ärligt talat inte ha något emot att i utbyte mot de groteska summor skatt jag betalar i alla fall ha råd att någon enstaka gång vara sjuk eller föräldraledig. Men det är ju lätt att snacka om andras trygghetsnarkomani när man fick fast jobb på DN innan man var 24.

23 kommentarer:

Willyesque sa...

Birgitta Ohlsson eller Fredrick Federley? Hur får du det att gå ihop? Nog för att de står nära varandra i vissa sakfrågor men ideologiskt skiljer det ju en borgerlig ocean mellan dem.

Jag har f ö också undrat över varför du länkar till Federley. Hans blogg är ju bara ett ständigt rapande av Rand-floskler. Han borde tänka om, tänka nytt, tänka eget.

karin sa...

håller med dig precis. federley och ohlsson är ovanligt vettiga - och wolodarskis utskåpning av c ganska obegriplig. w är en fasligt begåvad ung man på många sätt, men ibland undrar jag om det inte vore bra för honom med lite praktik på andra arbetsplatser. några månaders osäkert hundjobb på en landsortstidning, lite skolpraktik, några veckor hos en småföretagare. Typ.

Jonas Bergroth sa...

Ja, vore Birgitta O fp-ledare skulle jag med glädje rösta på folkpartiet. Men så länge Rojas tillåts företräda partiet är det uteslutet.

Anna sa...

Men Isobel, din sjukpenninggrundande inkomst (som bestämmer hur hög sjuk- och föräldrapenning du får) beror väl till största delen på hur stor inkomst du deklarerar - inte på huruvida du är frilans eller anställd?

Dock: anställda har fortfarande waaaay bättre villkor (oftast tack vare att kollektivavtalen späder på det som arbetsgivarna lagligen måste erbjuda) än frilansar/egenföretagare. Det har du helt rätt i och jag tror också att företagandet skulle öka i det här landet om man inte som anställd var rädd att hamna i ett mer glesmaskigt socialt skyddsnät på kuppen. Hmmmmm svår fråga.

Isobel sa...

I mitt fall beror mitt totalt fallerande skyddsnät på att jag jobbar del av året som anställd, del av året som företagare, i och med att jag vikarierar på tidning på somrarna och lite då och då. Inkomsterna räknas ihop när det gäller skatten, men inte när det gäller socialförsäkringarna. Så utifrån t ex föräldraförsäkring, så skulle jag (detta är ett helt hypotetiskt fall, det hoppas jag att ni förstår) få max 80 % av min lön från ca 60 % av året. Medan jag förstås betalar socialförsäkringsavgifter på 100% av min inkomst.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Fast är Wolodarski verkligen ute och cyklar helt i det fria? Centerns ledning har visserligen lämnat det "brun-gröna" arvet bakom sig, men min personliga erfarenhet av centerpartister är att det på lokal nivå finns en hel del grumlighet och främlingsfientlighet kvar. Men det gör det kanske på gräsrotsnivå i flera partier.

Bolivar sa...

Problemet inom just mediabranschen är ju varför företag startas idag. Det är få medieföretag procentuellt sett som startas för att någon fått en god affärsidé de tror sig kunna nå framgång med. Företag idag startas för att företagaren ifråga ska få fortsätta göra det han/hon tidigare gjorde som projektanställd. Det verkar bakvänt för mig att gnälla (om det nu var det du gjorde) på anställda för att de har bättre villkor än egenföretagare, när egenföretagarna inte är företagare i egentlig mening. Ett företag som bara har en anställd, fakturerar en kund där den anställde jobbar heltid och fakturerar exakt samma summa varje månad, har ju såklart inte någon strålande utvecklingskurva att se fram emot.

Det jag inte förstår Isobel, är att du ser allt det här, beskriver det lysande men ändå kommer fram till åtgärder som för mig är helt uppåt väggarna. Din blogg är hursomhelst lysande.

Isobel sa...

Jag kan bara tala för mig själv, men så ser mitt företagande inte ut alls, bortsett från att jag inte har några anställda. Jag tror rent av att det är olagligt att driva företag på det sättet, eftersom det anses vara ett sätt att komma runt las. Något som jag å andra sidan är helt för, så om man vill jobba så har jag inga problem med det.

Isobel sa...

Och, ensamma mamman, tyvärr är det nog så i de flesta partier. Minns valstugereportaget (då ju nästan lika många sossar sa rasistiska saker, fast det tryckte inte josefsson på). Stora skillnaden är väl just folkpartiet som på det stora hela har genuint hederliga gräsrötter men skum ledning.

doktorand No sa...

Jo, ganska många enmansföretag (eller handelsbolag)inom medie- pch konsultbranschen ser ut ungefär så som Bolivar är inne på, och det är inte alls ovanligt att en enda kund - som är företagarens tidigare arbetsgivare - står för minst 75% av uppdrag och inkomster. Det är dessutom ofta den enda typ av företag som är tillåtet att driva vidare i lägen där man hamnar på a-kassa, har man fler än 2-3 uppdragsgivare ska man enligt reglerna avveckla företaget (eller åtminstone försätta det i vila). En fullständigt hopplös regel, såklart.

Lina sa...

Hej Isobel. Skönt med nyanser. Skönt att du inte inordnar dig i streberklubbarna. Skönt med någon som tar snorvalpen Wolodarsky i örat.

CV sa...

Just det. Det är väldigt lätt att prata om att andra ska leva i otrygghet för den som själv har det tryggt. Det är liksom det som är problemet att medierna styrs av sådana människor.
RS
kulturbloggen.com

Villervalla sa...

"Skillnaden i synen på feminism och jämställldhet är trots allt slående bara mellan människor födda i början och slutet av 70-talet."

Kan du inte berätta mer omm vilka skillnader du ser? Tycker du att skillnaderna är större mellan ålderskategorier, än mellan politiska grupperingar?

Rolf sa...

Den här föraktfulla synen på centern är ju alls inte ny, även om den hamnat i skymundan efter att Maud klivit fram i rampljuset. För några år sedan kunde ledande borgerliga tidningar (t ex Sydsvenskan, Svenskan och GP) inte skriva om centerpartiet på ledarplats utan att bli överlägset hånfulla mot dessa bondkaniner och miljönissar.

Det var så klart också bitterhten över kärnkraftsomröstningen, Fälldin och samarbetet med soossarna på 50- och 90-talen som satt i. När man läser dagens hyllningar till Maud Olofsson så känns det ganska mycket att det är på lånad tid - fixar de inte valet så...

Bolivar sa...

CV, överlag måste faktiskt sägas att journalister av idag lever långt ifrån tryggt.

Isobel sa...

Villervalla, det där är en så stor fråga att jag måste återkomma. Men intressant är det absolut!

Och jag vill bara förtydliga att i frågan om mina egna (och andras) socialförsäkringar tycker jag att det vore vettigt om man faktiskt fick försäkringstrygghet på samma nivå som de pengar man betalat in i socialförsäkringavgifter. Om jag betalar in lika mycket som en arbetsgivare annars gör åt en anställd ska väl inte jag få ut en sämre försäkring?

Jag tycker inte att det är att gnälla om att man har sämre villkor som företagare. För det har man förstås på massor av sätt, men i mitt fall ser jag så många fördelar med det också att det går jämt upp. Däremot är jag övertygad om att ex underskottet på kvinnliga småföretagare bör ses i skenet av att man har så förfärligt dåliga villkor i ex sjuk- och föräldraförsäkring.

Vetenskap och socialism sa...

Sjung de "Röda Fanor" på italienska på de tyska kongresserna?

När jag själv har sjungt den i språkligt blandade sammanhang har de flesta sjungt den på sitt modersmål. Det kan låta lite roligt, men alla kan ju texten då i alla fall.

Anonym sa...

Intressant att Birgittas tid som LUF-ordförande fortfarande väcker visst intresse. Avspeglar väl hur infekterad situationen var. Konstigt, för Birgitta spelade helt efter boken med öppna kort hela tiden. Och hon vann, vilket visade sig vara ett lyckokast. Hon fick utstå alltför mycket internt krypskytte. Men sånt kan man ju hålla på med i Stockholm där folkpartister finns överallt - till och med på tidningsredaktioner. Vi som lever och verkar i små bruksorter på vischan har inte tid med sånt tjafs. Kommer det fem pers på ett möte får man hålla ihop, även om åsikterna går isär. Mobbar man ut någon, ja då är vi bara fyra kvar och hur kul blir det till slut? Ja, jisses ...

The K.

Mikael sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Hur ska man vidare tolka det faktum att DN fastanställer en kille vars artiklar (framförallt i början) ofta var svenska översättningar av något i ´the economist´? Inte så smickrande för svensk journalistik.

Anonym sa...

ähh, du är bara bitter för att Wollo fick den fasta anställningen på DN och inte du.

Isobel sa...

Jag ska bortse från att den där sista anmärkningen känns väldigt mycket som bloggvärldens motsvarighet till högstadiets "du är bara avundsjuk" över att man inte tyckte att målet i livet var att hångla med maximalt antal hockey-killar. Självfallet låg det något korn av sanning i det också. Det gör inte min ståndpunkt, vare sig då eller nu, mindre sann.

För såklart att jag gärna på något plan skulle ha fast anställning och tjäna 35 000 kronor i månaden. Men läs det jag skriver - skulle det funka på DN? Skulle jag kunna få vara den jag är, men min stilistik och mina både-höger-och-vänster-åsikter, där? Jag tror tyvärr inte det. Och det är nog i längden ett större problem för dem än för mig. Så jag har nog inte på rätt många år upplevt en DN-anställning som ett alternativ.

Om jag ska se på min utveckling som skribent är jag också väldigt glad att jag aldrig fick jobb där, då för fyra-fem år sedan när jag skulle ha tackat ja. För jag skulle nog också ha stelnat. Försökt leva upp till bilden av mig själv. Bilden av att jobba på Dagens Nyheter. Den gör så med folk den där tidningen. Jag ska inte smickra mig själv med att tro att jag skulle ha klarat mig undan det.

Dessutom hoppas jag förstås innerligt att, om jag någon gång skulle få ett sånt jobb med en sån lön någon annanstans, att inte den ekonomiska tryggheten skulle göra mig helt okänslig för andra som har sämre förutsättningar. För om det är förutsättningen är jag nog ärligt inte över huvud taget intresserad.

Kalle sa...

Isobel! Följande info från facket kanske är intressant:

Både A- och F-skatt?
Journalistförbundets kongress förra
året antog en ny frilansstrategi för förbundet. En av punkterna innebär att förbundet ska arbeta för att nuvarande regler för arbetslöshetsförsäkringen
ändras. Detta eftersom man idag inte får räkna samman inkomster av olika slag, dvs både A- och F-skatt.
För det behöver vi hjälp av frilansar som drabbats av reglerna och fått arbetslöshetsersättning som inte beräknats på hela inkomsten.
Mejla erfarenheter till monica.
welander@sjf.se (med en kopia till
styrelsen@frilansriks.org).
Det innebär inte att förbundet tar
sig an ett visst ärende, men berättelserna behövs för att veta hur reglerna fungerar i frilansjournalisternas vardag.

mvh

Kalle Fackpamp