Han bygger grillen

När jag läste om Babys 3,6- miljonersgrill kunde jag inte låta bli att påminna om Donnies analys av LO-kampanjen: Jag bygger grillen. Inte heller ville jag att ni skulle missa bilden.

Två frågor återstår.

Hur kände Baby inför den förra 1,8-miljonersgrillen? Var han stolt men inte nöjd? Och är TT Bling underrättade?

Ps. Hela TMZ-artikeln är avskriven i dagens Expressen. Journalisten verkar dock i brådskan ha haft problem med antingen läsning eller räkning.

Briljant om det totala främlingskap man som kvinna känner mot Jack Kerouac/Bruce Springsteen-versionen av frihet

"För att man visste att den där friheten de älskade bara kunde sökas och finnas av män. Kvinnan hörde inte hemma i deras frihetssagor mer än som bifigurer i vackra klänningar eller som det man flydde ifrån då hon automatiskt stod för o-frihet."

Ibland är det extra bra att jobba på den här tidningen

"Ruzomberok. Det låter som den elake dvärgen i en folksaga."

Jag har sagt det förr och säger det igen. Jesper Högström är ett geni. När jag imorse på 11-mötet öste beröm över honom antydde sportkillen att Jespers ihopp på sporten just bara är ett inhopp. Att han ska sluta snart. Kan inte alla andra som insett att han är Sveriges just nu allra bästa fotbollsskribent maila SportExpressen och kräva att han fortsätter. För han måste fortsätta! När man väl vant sig vid den sortens sporttexter i vanliga tidningar är det otänkbart att gå tillbaka till en diet av Majlard, Wennman och gänget.

Nu har jag badlockigt hår och märken efter bikinibanden runt halsen. Jag, Johannes och Natalia var nyss och badade. Det är 50 meter från redaktionen ner till närmaste badbrygga. Vi solade och badade. Torkade i solen och åt en smörgås. Solade en stund till och promenerade sen tillbaka.

Tacos i Borås

Redaktör Slätt har alltså blivit med egen blogg. Jag är skeptisk och kommer sakna hans snyltbloggande, men en dag som denna kan man nästan inte vara annat än vänlig mot den grönvite stackaren. Eller förresten, det kan man ju visst. "Alla tacos jag har ätit har gjort mig stark" sa Anders Svensson i förra veckan. Det verkar ju stämma.

Lars och kvinnorna

Ett antal personer har sagt bra saker om Lars Leijonborgs och Harald Treutigers kvinnoföraktande bastugemenskap. Katrine, Janne Lindström och Ida Gabrielsson, t ex. (Det är något allvarligt fel på Expressens webbredaktion, kanske kommer de senare texterna ut i dag, kanske i övermorgon, kanske inte alls).

Men frågan är om inte den osignerade kommentaren på Expressens kultursida i dag säger allt. "Vem skulle för övrigt vilja prata med Lars Leijonborg?"

Ps. Jag rekommenderar kommentarstråden hos Katrine. Särskilt gillar jag killen som hävdar att Leijonborg inte kan hata kvinnor eftersom han är gift (är han inte förresten skild? Eller har han gift sig igen?). Vad behöver vi feminismen till när det finns heterosexuella män, typ.

När jag i går upprört orerade för en vän (man, feminist) tyckte han också först att det mest var ett plumpt skämt. Och det hade det kanske varit om det inte hade varit så självklart för alla inblandade, Lars, Harald, publiken, att man enkelt kan dela upp kvinnor i dem man vill knulla och dem man vill prata med. Hånskrattet efteråt gäller förstås dessutom både den påsättningsbara men förmodat puckade Silvstedt och den fula men förmodat intelligenta Paulson.

Själv skulle jag möjligen i yttersta nödfall kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men att prata med honom, nej, jag tror inte det.

Normalitet och kärlek

Malte har utforskat vanligheten och på en och samma dag satt i sig Dan Brown, Pirates of the Carribbean, Peter Jöback och allsång på Skansen. Den slutliga analysen är lite trist, men färden fram är både frustande förtjusande och en aning obehaglig.

"Jag vadar ut i ljuset och hinner läsa ytterligare några sidor Dan Brown medan jag väntar på bussen till Skansen. När jag först slog upp boken på tunnelbanan tyckte jag att det var pinsamt att bli sedd offentligt med den, men efterhand börjar jag gilla känslan av att för en gångs skull bete mig normalt."

Jag vet inte var Malte kommer ifrån, men jag känner så igen mig i den där känslan, och för mig hänger det ihop med den där bonniga, antiintellektuella uppväxten. Att hela inledningen av sitt liv ha stuckit av som den som är konstig och gör sig till och inte kan vara som folk. Man famlar omkring (jag alltså, jag vet inget om Malte) i sitt uppror mot den där (i sig rätt konstiga) normaliteten, samtidigt som man när en önskan att ibland få vara del av den.

Jag kommer kanske skriva mer om det här.

I går hade förresten Maria Küchen en fin text om kärlek och kärleksromaner också.

På förekommen anledning

Jag deltar inte i några sammanhang där jag får betalt för att skriva bra på bloggen om saker. (Jag får för all del ibland betalt för att förhoppningsvis skriva bra om saker i tidningen, men då är det textkvaliteten ordet syftar på och inte några eventuella hyllningar).

Läs!

Jag har medvetet inte sagt något alls om kriget ännu. Inte för att jag inte tycker något eller för att jag inte känner att jag har något att säga, men för att jag bara inte haft ork och tid att formulera tillräckligt väl hur bedrövad jag är. Det har Rasmus. Läs det han har skrivit. Man blir lika glad när någon skriver så klokt utifrån ens eget perspektiv som man blir ledsen över motsatsen.

Tillägg: Jodå. Israel har absolut använt övervåld, om än betydligt mer i Gaza än i Libanon. Som Gunnar skriver har dessutom den israeliska armén visat en häpnadsväckande inkompetens. Han skriver också en del om de historisk-psykologiska mekanismerna bakom det där förfärliga övervåldet.

Kanske världens bästa kombination

I går drack jag upp en av fölseflaskorna. Lanson Rosé. Den kommer med en fin rosa kroppsstrumpa som håller flaskan kall vid picknick-bruk. Bara en sån sak. Den har en underbar lite laxrosa färg och smakar som syrlig fruktsallad toppad med små flagor av bittermandel. Som alltid är berusningen på riktig champagne överlägsen alla andra varianter. Man får till exempel hemskt trevliga bubblor bakom ögonen.

Jag brukar bli yster och pratglad av champagne, men den här gav en lugnare, vilsammare känsla. Jag blev glad men stillsam. Det kan alltså finnas THC i den.

Till bubblet åt jag sittande i sängen hemgjord pizza med tonfisk, kapris, körsbärstomater och mozzarella. Det är viktigt att ha surdeg i pizzadegen och köpa italiensk fintonfisk i glasburk (finns till ett bra pris på Prisextra). Samt ha undervärme i ugnen för knaprig botten. Allt detta uppfylldes i går. Fantastiskt.

Och kombinationen av mat och vin sen! A match made in heaven if ever there was one.

På allmän begäran

Ibland är det lite lättare

I går fyllde jag år. Om jag hade haft tid då, mellan kakbak och musikanläggningsriggande, hade jag kanske skrivit något om min allt besvärligare åldersångest. Att bli så gammal just när ens liv mest av allt liknar en scen i nån dålig actionfilm där den söta tjejen sitter i det lantligt ensliga huset med några rara barn och ett par hundar och man inte riktigt vet om tornadon eller rymdmonstret kommer hitta fram till dem, det är i sanning prövande.

Ångesten finns kvar förstås. Men i dag känns det inte så farligt ändå. Jag har så fantastiskt bra och vackra och snälla vänner och en chef som dansar som en gud och inte bangar ett nakenbad med Sveriges snyggaste sosse och jag fick åtta flaskor champagne och ett signerat idolfotografi av Thomas Bodström i paket och mina fyra kakor blev underbart goda och en för kvällen osannolikt stilig Björn af Kleen halsade whisky ur flaskan och alla sa att min klänning var fin och det var en sådan innerlig kärlek i luften där i Vintervikens trädgård att man kunde tro att det var fyrverkerier. Det är sånt som gör livets bördor lättare att bära.

"Du borde kanske inte öppna dig så för alla"

I går på Dovas. Klockan är väl sex eller nåt. Ölen kostar 25 spänn för en halvliter. Jag gråter två gånger på en och en halv timme. Ingen tycker att det är det minsta konstigt. Det luktar fortfarande, mer än ett år efter rökförbudets införande, vagt av cigaretter. Det är inte särskilt svårt att gilla det stället.

"Du borde kanske inte öppna dig så för alla." En fantastisk replik. Inte minst från honom, förstås. Men jag vet ärligt inte om det kanske ändå inte ligger något i det. Populärpressen är full av lättflyktiga analyser av hans egen specifika åkomma. Närhetsfobin tycks grassera oinskränkt i samtiden. Den slentrianförklaring jag senast läste hävdade brist på villkorslös kärlek i barndomen. Föräldrar som inte funnits där när man trodde att de skulle ta emot en i fallet. Det verkar rimligt.

Men är det inte måhända lika patologiskt att vara tvärtom? Att ha vidöppna spjäll in till hjärtat, att gång på gång frivilligt dra undan håret från halsen och visa, här, här ska du sticka om du vill såra mig allra mest. Att inte klara av sociala spel, att vara en och samma hela tiden, att medvetet och frivilligt avhända sig alla vapen själv samtidigt som man beväpnar alla andra. Att i varje möjligt sammanhang känna för mycket, älska för mycket.

Det är nog inte heller riktigt friskt. Om det sen beror på att min mamma i sin tur älskade mig för mycket vet jag inte.

Jag är så jävla godtrogen. Det faller mig inte ens in att folk kanske inte kommer vara snälla tillbaka. Det kommer inte ens för mig att försöka sätta upp några skydd. Varken mot mina egna känslor eller deras uppenbara brist på desamma.

Jag har nästan alltid rätt. Men de gångerna jag har fel gör det så ont att jag vill dö. Eller i alla fall behöver tröstas med fulöl på Dovas.

Yes(!)per fortsätter

Kulturens VM-blogg är lika avsomnad som DIFs försvarsspel i andra halvlek i söndags. Men misströsta icke, ni fotbollsintresserade som gillar djup sakkunskap uttryckt i meningar med både subjekt och predikat.

Jesper Högström tycks nämligen bara ha flyttat sin guldpenna till sporten. Varje dag nya skånska matcher, varje dag nya välsmidda formuleringar. I dag kallar han Stefan Lundin för en "underskattad estradör". Häromdagen var det Malmö FF:s resa mot eventuella ligatitlar som beskrevs som "En dag i taget, som det heter i AA."

Nattvarden som date-rape-drog

Jupiters blod. Hur skulle man kunna motstå ett vin som heter Jupiters blod? Hednisk nattvard, gudens blod utgjutet som vin i en flaska med röd etikett och skruvkork. Jag vet inte hur Jesu blod antas smaka (jodå, jag har tagit några nattvarder i mitt liv, men de var protestantiska och därmed mer symboliska och det enda kvardröjande kulinariska minnesfragmentet handlar ändå om de där sågspånsliknande oblaterna) men med Jupiters fattar man direkt. Svart, järnrikt, gotigt, stärkande.

Och det stämmer. Det är en australiensisk sangiovese och smakar exakt så. Inte alls dumt.

Om Jupiter hade läst sin Anne Rice hade han heller inte behövt använda så mycket aggressivitet i alla de där tusentals våldtäkterna han roade sig med. Hans blod skulle nämligen, om man ska tro den här vinvarianten, fungera utmärkt som date-rape-drog. Tre glas och jag låg raklång och lycklig och lyckades nätt och jämnt ta av mig kläderna innan jag somnade. Det här är alltså ett dåligt vin om man vill festa till det, såtillvida man inte är i övergreppsbranschen. Däremot utmärkt för hemmakvällar när man ändå gärna sover 12 timmar för att vakna tidigt nästa dag och ställa sig och laga pannkakor.

Jupiter's Blood, nr 98605, 99 kronor.

Biljett bortskänkes till hängiven blårand

Biljett finnes till fondläktaren till återstarten på den riktiga fotbollen, det vill säga hemmamatchen mot Elfsborg på söndag. Bortskänkes till hängiven blårand. Maila mig om ni är intresserade.

Läs

I dag skriver jag om att protestera mot angiverisamhället.

Lika som bär?

Jag har precis blivit dumpad från en diskussion med Ali Esbati i Studio 24 i eftermiddag med motiveringen att vi tyckte för lika! Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.

Men visst. Jag hävdade ju nyss att Esbati borde bli politisk kolumnist i en stor rikstäckande tidning. Det tycker han nog också att han borde.

Det är något visst med det engelska

Okej, så länge varade min inriktning på nykterhet. Söndag, måndag, tisdag, onsdag. Närmare bestämt fram till dess att jag i dag kunde hämta ut min beställda flaska Pimms på systemet på Odengatan. Ingen drink är mer sommar, mer avslappning, mer je ne sais quoi av lantadel, british excentricity, benvita kläder, klänning och gummistövlar. Om Pimms är pophöger eller popvänster eller bara plain snyggreaktionär vet jag inte riktigt, men åh så fantastiskt god den är. Och stilig. Med gurka! En gång blev jag underbart full på Pimms i gräset utanför en stuga i Sörmland med några goda vänner. Det var roligt. Jag blev tyvärr också uppäten levande av myggor där jag låg. Det var mindre roligt. Jag hade klänning men inte gummistövlar vid tillfället.

Men jag är ståndaktig (en del personer som känner mig kan nu skratta lagom högt och kärleksfullt tvivlande). Den ska inte öppnas förrän på fredag. Fem vita dagar i rad ska jag väl ändå klara. För att understryka min karaktärsfasthet har jag inte köpt hem vare sig gurka eller något att blanda med. Okej, jag inser att det kanske bör ses som exakt motsatsen på karaktär. Så är det ibland.

Tycker ni förresten att den blir bättre på Ginger Ale eller sockerdricka? Det finns olika skolor. Jag uppskattar båda varianterna. På fredag på gården i skuggan bredvid min fina kruka med tyvärr lätt soltorkade violer kan jag genomföra en provning.

Ps.Jag inser att jag verkligen snart är botad från min post-Almedalen-folkskygghet när jag läser Gustavs fina inlägg och blir frustande entusiastisk över alla möjligheter Stockholmssommaren bjuder. Vi ses där ute!

Läs

Ulrika Kärnborg i DN.

Zizou i våra hjärtan

Vill du vara Zidane för en stund?

Fått av Krohnman.

Får subkonduktörer mindre respekt på parnassen?

Håkan Lindgren har skrivit om subcomandante Marcos. Jag har också alltid fascinerats av fascinationen inför den där rånarluvan och militäriska framtoningen. För:

"Hur många artiklar om att gryningen är som en kvinna hade subkonduktör Marcos, alltid utrustad med skärmmössa och biljettklippartång, fått skriva?"

Jag vet inte om det talar för eller mot den tesen att den enda person jag känner till i offentligen som ibland titulerar sig som konduktör är Lars Ohly.

Neonytt

Nicklas Lundblad är en av dem som tänker mest och mest intressant i Sverige kring immaterialrätt. I senaste Neo skriver han en tankeväckande artikel om frågan. I samma nummer, men inte på nätet, skriver jag om mitt hat mot den naturliga skönheten.

Apropå att dricka gratis

Världens bästa Martin Borgs har gjort en film om Almedalen. Lite långsam inledning men sedan oerhört rolig. Finns bland annat här.

Esbati

I skuggan av politikercirkusen hade jag förresten en text om Ali Esbatis bloggbok.

Alla kort på borden

"Nu vill jag inte träffa någon alls på en vecka" sa jag till M där vi satt i trädgården till vårt 1700-talshus och pustade ut i går förmiddag. Vi hade packat ihop. Städat. Var på väg till flygplatsen.

Almedalsveckan var över och vi längtade efter ensamhet och nykterhet. Stillhet. Hemmalagad mat. Lagad mat överhuvud taget vore rätt bra efter att i 5 dagar levt på smörgåsar i pressrummet, rester från Svenskt Näringslivs grillbuffé och iofs fantastisk shishkebab från det nattöppna ståndet halvvägs mellan Wisby Hotell och Strand. Ja, och alkohol, alltså.

I den totala öppenhetens namn, och för att på så sätt summera veckan, räknar jag ihop det jag blivit bjuden på och av vem. Viss osäkerhet kan förekomma. Jag bjöd också ett antal personer på rosévin i min trädgård, men det betalade jag själv och belastar inte Expressen. Samma sak kan förstås gälla en del av dem som bjöd mig:

Onsdag:
Äcklig ceasarsallad, ellobbyist
Ett glas champagne, Jens Orback
Ett glas champagne, Mafioso pr
Ett glas champagne, skattebetalarnas förening
Ett glas rosévin, okänd kille som jag tror har något med socialdemokratiska studenter att göra
Ett glas vitt vin, kille okänd, organisation likaså

Torsdag:
Rosévin, okänt antal glas, Prime pr
Två glas vitt vin, Arena (det här är jag iofs rätt säker på betalades privat)
Ett glas champagne, Mafioso pr
Ett glas champagne, Moderata Ungdomsförbundet (tror jag)

Fredag:
Ett glas champagne, pr-byrå, minns ej vilken
Ett glas rosé, Moderaterna
Ett glas rosé, Centerpartiets ungdomsförbund
Inbjöds att dela en white russian, typ Folkpartiet

Lördag:
En club sandwich, tre flaskor mineralvatten och en dubbel espresso, Centerpartiets ungdomsförbund
Kvällens alkohol betalade jag själv. Nu hade lobbyister och politiker åkt hem så vi dansade oss genomsvettiga med sommarstekarna på Gutekällaren i stället. Det är väldigt konstigt att ett sådant ställe inte har öppet längre än 2. Å andra sidan är det kanske också en lättnad i efterhand.

Jag blir en aning yr av uppräkningen. I den gotländska hettan, med kroppens vätskebalans på det här sättet förändrad till ett inslag av minst 20 % alkohol, kändes det dessutom som om jag skulle självantända. Yrseln är nog lika delar hälsomässig och politisk.

Jag skulle också kunna berätta om exakt vad jag fick göra för att få den här graden av gratis berusning (prata i tio minuter om energipolitik, bli utskälld för en artikel av någon som samtidigt begraver ansiktet i urringningen, le och diskutera verkligt viktiga allvarliga saker med snälla och kanske lite fulla personer, osv). Men jag minns inte riktigt allting. Och det vore nog rätt trist att läsa.

Den här listan är dock både menad att vara lite rolig och lite allvarlig. Almedalen är en orgie i det som kallas nätverkande, som väl handlar ungefär om att flirta med kommersiella/politiska snarare än sexuella motiv. Jag kan för all del inte svära på att inte en del av de offererade drinkarna handlar om det senare också. Men skandalerna var få i år. Bloggarna och den tilltagande skvallerkulturen har gjort att högt uppsatta personer inte längre vågar hångla i oväntade kombinationer på Donners uteservering. Det är trist men inte förvånande.

Jag tror inte att man kan förbli opåverkad av detta. Jag väljer själv att dricka allas sprit, och vill förstås helst tro att detta gör mig mindre korrumperad snarare än mer. Jag är ju inte journalist heller, utan skribent och månglare i åsiktsbranschen. Det gör det lite lättare. Jag börjar inte hålla med Jens Orback bara för att han bjuder på ett glas. Men för mig är det ändå bra att skriva ner och berätta. Öppenheten gör motståndskraften lite större, hoppas jag.

Nu ska jag ha en vit vecka. Ingen sprit, ingen social samvaro. Jag vill ha stillhet och tystnad och laga egen vanlig mat hemma i mitt kök. Kanske blir det här en receptblogg igen. Eller också är jag bara tyst.

Blåblått i Berlin

Jag har varit mindre mot Tyskland det här mästerskapet än någonsin tidigare i mitt liv. Ändå tjöt jag förstås vid Grossos mål. Och jublade vid del Pieros. Den mannen har isvatten i ådrorna. Ibland är det rätt bra.

Nu vinner les bleus imorrn så får vi en blåblå final på söndag. Zidane mot Gattuso, Henry mot Cannavaro, Viera mot Pirlo. Å herregud. Jag fattar inte allt tjatet om ett tråkigt VM. Den som inte har vett att uppskatta Zambrottas brytningar begriper inget om det här spelet.

Ps. Nu åker jag till Gotland. Vi får se om det bloggas så vilt därifrån.

Ps 2. I dag hade jag förresten en text i tidningen om religiösa friskolor.

Avdelning det var bättre förr, eller i alla fall annorlunda

Underbar diskussion på lunchen. Tiden de pratar om är bara några tiotal år tillbaka. Ändå känns den som ett annat universum.

Någon gång på 70-talet skulle tidningen skriva en serie om hasch, men ingen hade några större egna erfarenheter. "Vi måste ju veta vad vi pratar om" sa de och ordnade provning på redaktionen. Mycket vetenskapligt. Olika sorter. En chef fick magblödning, en annan gick fnittrande omkring hela eftermiddagen och berättade att han inte kände någon effekt alls.

Ps. I dag dog Carl-Adam Nycop, 97 år gammal. Expressens grundare. Det är sånt som triggar nostalgin.

Fåniga brott

Jag måste säga det igen. Silly Crimes är så sjukt jävla bra. TTA är så sjukt jävla bra. Fortfarande. Därför, och för att det är två vanliga killar som förmodligen verkligen behöver pengarna, tycker jag att ni ska köpa hela New Waves också. Den kostar 49 kronor, och är verkligen värd det.

Ps. Ja, jag har nog i praktiken precis en så pinsamt hemmasnickrat moralistisk syn på immateriellt ägande. Bortsett från de filosofiska resonemangen som Rasmus och Nicklas sköter så mycket bättre än jag. Det är samma sak som att jag inte beställer recensionsex på unga fattiga svenska författares romaner heller, trots att jag kan, utan köper dem för egna pengar. I hardcover, märk väl.

Tårarna flödar och spelet fortsätter

Det är något särskilt med män som gråter. Just för att det fortfarande, åtminstone på våra traditionellt känslokarga breddgrader, bryter ett tabu, kan man knappt värja sig från de manliga tårarnas känslostorm. Det skrev jag redan efter Sveriges snöpliga strafförlust mot Holland i EM. Jag minns hur jag rördes av bilderna när Andreas Isaksson gömde huvudet mot Kim Källströms axel, hur de förtvivlat försökte trösta varandra.

I VM i år har tårarna flödat friskare än någonsin. Anders Svensson grät i pressen bort sig från sin säkra mittfältsplats. Så orättvist. Män får ju vara känslosamma numera. Men inte så öppet visa sin svaghet, uppenbarligen. Mitt hjärta må vara Kims i evighet, men grymheten skär i mig. Svensson är bara människa och visar sin skröplighet. Och straffas för det. Framöver gråter han kanske mer i skymundan.

Men ibland är det okej att visa upp sin sorg för världen. Ronaldo grät när han byttes ut med en lårskada i matchen mot Holland, Becks grät när han tvingades av mot Portugal. Om Rooney grät var det förstås rena ilsketårar, men han är nog inte den gråtande typen heller. Till skillnad från många av sina generationskamrater i internationell fotboll är han fast rotad i en äldre sorts manlighet. Den där ilska är den enda känsla man visar och man hellre betalar för att få smisk på stjärten än säger förlåt för att man slog någon i skrevet.

Som betraktare ska man heller inte sticka under stol med utseendefaktorn. Det ger bättre effekt med tårglans i långfransade rådjursögon än, tja, än om det vore hos Wayne Rooney. Efter straffeländet såg man hur det rann till i tårkanalerna hos de flesta av de engelska krigarna. Tre lejon på bröstet och heroisk kamp och förlust och sedan oundvikligt: tårar.

Dramats elisabetanska karaktär förstärktes sedan på Beckhams presskonferens när han kastade kaptensbindeln unde ny bitter gråt. Eva har redan skrivit om det bättre än jag kan.

Men känslostormarna är inte särskilt förvånande. Nästan ingenstans är känslorna så ofiltrerade som på en fotbollsläktare. Ingen annanstans är överjaget så frånkopplat och hjärtat så nära hjärnan. Och munnen. Och ögonen. Tårarna flödar. Och spelet fortsätter.

Äntligen!

Jag syftar inte på semifinalplatsen, även om den gladde mig. Utan på att älskade ZZ för första gången på mer än två år spelade som sig själv. Som bara han kan.

Jag skrev i våras om hur tragiskt det var när just han av alla spelade som i sirap, hur jag grät när han försökte göra sina vanliga finter och snurrsteg bara för att bli fråntagen bollen som vore han en pensionär på besök.

Men han hade inte tappat det gudomliga, som jag trodde. Lagom till de allra största sammanhang där han brukar trivas som bäst har han återfått sin utomjordiska gnista. Kanske har han bara upptäckt hur roligt det där med fotboll är ändå. Kanske vill han inte sluta riktigt än.

Jag tycker rätt illa om det där synsättet på fotboll där man utser moraliska lika väl som faktiska vinnare. De förra brukar vara Brasilien och de senare Tyskland. Den som gör flest mål är värdig vinnare om inte den andra parten råkar vara Djurgården.

Men just i fallet Zidane slår min kärlek över. Nu när han äntligen är sig själv igen vill jag att han ska få vinna bara för att han är han. För att det bara finns ett sätt att värdigt avsluta världens bästa, världens mest älskliga, världens vackraste fotbollsspelares karriär. Nästa söndag. Då smäller det. Om det finns någon kosmisk rättvisa i fotbollsvärlden (och för all del om les bleus spelar som i dag och gör flest mål) är det han som står där i Berlin och höjer den där pokalen.