I går på Dovas. Klockan är väl sex eller nåt. Ölen kostar 25 spänn för en halvliter. Jag gråter två gånger på en och en halv timme. Ingen tycker att det är det minsta konstigt. Det luktar fortfarande, mer än ett år efter rökförbudets införande, vagt av cigaretter. Det är inte särskilt svårt att gilla det stället.
"Du borde kanske inte öppna dig så för alla." En fantastisk replik. Inte minst från honom, förstås. Men jag vet ärligt inte om det kanske ändå inte ligger något i det. Populärpressen är full av lättflyktiga analyser av hans egen specifika åkomma. Närhetsfobin tycks grassera oinskränkt i samtiden. Den slentrianförklaring jag senast läste hävdade brist på villkorslös kärlek i barndomen. Föräldrar som inte funnits där när man trodde att de skulle ta emot en i fallet. Det verkar rimligt.
Men är det inte måhända lika patologiskt att vara tvärtom? Att ha vidöppna spjäll in till hjärtat, att gång på gång frivilligt dra undan håret från halsen och visa, här, här ska du sticka om du vill såra mig allra mest. Att inte klara av sociala spel, att vara en och samma hela tiden, att medvetet och frivilligt avhända sig alla vapen själv samtidigt som man beväpnar alla andra. Att i varje möjligt sammanhang känna för mycket, älska för mycket.
Det är nog inte heller riktigt friskt. Om det sen beror på att min mamma i sin tur älskade mig för mycket vet jag inte.
Jag är så jävla godtrogen. Det faller mig inte ens in att folk kanske inte kommer vara snälla tillbaka. Det kommer inte ens för mig att försöka sätta upp några skydd. Varken mot mina egna känslor eller deras uppenbara brist på desamma.
Jag har nästan alltid rätt. Men de gångerna jag har fel gör det så ont att jag vill dö. Eller i alla fall behöver tröstas med fulöl på Dovas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Mmm, men jag fortsätter tro det är bättre leva så än att genast misstro andra o att sitta där o tjuvhålla ord o känslor, det är så jävla osympatiskt.
(Om ngn vänder sig om o knivhugger blir jag ibl så förvånad att jag tror de ljuger tvärtom för att så elak så gin så le kan man ju bara inte vara? Snacka blåögd!)
Snälla sig att personen du suttit och ölat med är Basshunter, som pratat om både fejkade samlagsbilder och sitt Tourettes i tidningarna!
Please let it be so. Det hade varit så oväntat. Och ändå inte.
Isobel, vi lider av samma syndrom.
Men jag vill gärna tro att vi får något tillbaka för mödan.
Och ibland är det bra härligt att känna, även om man känner för mycket.
Hur patologiskt det än må vara; med den typen av sjukdom har man åtminstone möjlighet att, vid sidan av alla naivt oväntade smällar, få oerhört bra och vackra människor nära i sitt liv. Det är värt det alla gånger. Fler människor borde vara naiva och godtrogna, det är ett sympatiskt och inkluderande sätt att leva på. Värt, som sagt.
Hjärtegrynet... Det är en hård och usel värld som får ömtåliga flickor att gråta. Men hellre känna en gång för mycket en gång för lite, visst?
25 spänn för en halvliter, det är ett bra pris. När jag bodde i Stockholm (2000-2002) var det 19kr för veckans öl (33cl) på Kelly's som gällde :-)
Å tack för dina ord Isobel!
Undrar om dom fortfarande serverar 15:- öl på Falken i Huddinge.
Måste undersöka den saken.
"att medvetet och frivilligt avhända sig alla vapen själv samtidigt som man beväpnar alla andra"
Jag tror du har delvis fel när du säger att vara för öppen innebär att beväpna andra. Det kan vara det om man inte är "tillräckligt öppen" men kommer du över den tröskeln finns det inga angrepspunkter. När man själv har accepterat sina fel och brister för sig själv och för andra har man inga sprickor i sin rustning, för man har ingen.
Det här låter inte bra. Själv vet jag förstås att jag är på den onda, torra sidan i grundfrågan, men jag känner i alla fall i såna här lägen. På riktigt.
I slutänden är det lättare att inte säga något när man brukar göra det. Fast varför skall det vara lätt? Det svåra är att förstå vad man får ut av det. Men varför skall man göra det svårt för sig? Man är som man är tills man inte orkar längre eller har någon annan orsak till att vara som man är på något annat sätt.
Det är klartv att det gör ondare att ha fel när man nästan alltid har rätt... Ju högre hästar - du vet.
Det är väl antagligen en fråga om personlighetstyp, så det lär vara svårt om inte omöjligt att förändra. Själv tycker jag att man bör fråga sig om de är värda det, att man öppnar sig. Svaret blir då oftast nej.
Dovas är stället man fyllehånglar mitt i veckan, gråter och skickar pinsamma sms. Dont worry - be happy!
Fast man kan ju inte veta om de är värda att öppna hjärtat för förrän i efterhand! Man kan inte veta om de kommer gilla en tillbaka förrän man står där och inser att man än en gång var den som kände mer. Eller för all del, man kan inte veta om de kommer ringa tillbaka förrän man själv troskyldigt utgått från att de menade det när de sa att vi hörs och fikar i veckan.
Då är det tur att Dovas finns.
Det är fan knappt ens enklare i vänskap heller.
Nr 93: Vincent van Gogh, konstnär.
Fråga: Är tjejer mer öppna/naiva/kärleksberedda än killar?
Isobel: Var du på riche igår. Jag vet inte riktigt vem du är? Hälsa på mig nästa gång då!
Anyway. Låt oss inte ta det här på individnivå. det leder ingenstans. För nu är det nämligen så, enligt min starka övertygelse, att det du touchar ang närhetsforbi är korrekt. Barndomstrauman eller ej. Vi hittar förklaringen i samtiden som du påpekar.
Jag uppmanar till att fundera på sambandet mellan vår tids sätt att få bekräftelse och rädslan för närhet. De har med varandra att göra. Ingen tvekan!
puss!
Elin, jag var inte på riche i går! Men jag ska absolut hälsa om jag ser dig. Jag ser ut typ som på bilden. Liten, långt blont hår, otidsenliga kurvor (läs rätt tjock enligt per hagman-skalan).
Sen behöver ni inte bekymra er alltför mycket över mig. Den övervägande majoriteten av dem man lämnar över sitt hjärta till tar ju väl hand om det. Faktiskt. Det är ju därför som närhetsskräcken är så ledsam. Jag tror verkligen egentligen (bortsett från korta stunder när jag är ynklig) att man vinner på att inte ha något försvar uppe.
I princip är väl det där sympatiskt. Men ibland finns faktiskt ett mått av hänsynslöshet och egocentricitet hos dem som oombedda tömmer sina inälvor på krogbordet. Säger inte att det är så du uppträtt, jag känner inte dig. Ändå - det där med att utan förbehåll anförtro omgivningen sitt inre är inte alltid så bra. För att man hade föredragit ett sammanhang där man har lättare att ge tragiken den uppmärksamhet den förtjänar. Och för att man ibland har egna bekymmer, är trött eller stressad och inte riktigt orkar härbärgera andra personers smärta på det sätt man hade velat.
Lite spill får man räkna med. ;)
god woman, du rockar min värld ibland.
halsduk? sjalett? do it.
För mig så står det klart bara från rubriken på den här bloggpostningen att du på något sätt söker tröst för något som är fel. Eller att du fascineras av dig själv, som alla tonåringar gör eller som även vuxna gör nuförtiden (i stället för att växa upp). Gulligt och tragiskt på samma gång.
Och Gudrun, det gulligaste av allt är ju när kvinnor använder sig av typiskt manliga härskartekniker för att trycka till andra kvinnor. Gud, vad retro, liksom.
härskartekniker??? hahaha gud vad sagan om ringen liksom
Skicka en kommentar