Det är något särskilt med män som gråter. Just för att det fortfarande, åtminstone på våra traditionellt känslokarga breddgrader, bryter ett tabu, kan man knappt värja sig från de manliga tårarnas känslostorm. Det skrev jag redan efter Sveriges snöpliga strafförlust mot Holland i EM. Jag minns hur jag rördes av bilderna när Andreas Isaksson gömde huvudet mot Kim Källströms axel, hur de förtvivlat försökte trösta varandra.
I VM i år har tårarna flödat friskare än någonsin. Anders Svensson grät i pressen bort sig från sin säkra mittfältsplats. Så orättvist. Män får ju vara känslosamma numera. Men inte så öppet visa sin svaghet, uppenbarligen. Mitt hjärta må vara Kims i evighet, men grymheten skär i mig. Svensson är bara människa och visar sin skröplighet. Och straffas för det. Framöver gråter han kanske mer i skymundan.
Men ibland är det okej att visa upp sin sorg för världen. Ronaldo grät när han byttes ut med en lårskada i matchen mot Holland, Becks grät när han tvingades av mot Portugal. Om Rooney grät var det förstås rena ilsketårar, men han är nog inte den gråtande typen heller. Till skillnad från många av sina generationskamrater i internationell fotboll är han fast rotad i en äldre sorts manlighet. Den där ilska är den enda känsla man visar och man hellre betalar för att få smisk på stjärten än säger förlåt för att man slog någon i skrevet.
Som betraktare ska man heller inte sticka under stol med utseendefaktorn. Det ger bättre effekt med tårglans i långfransade rådjursögon än, tja, än om det vore hos Wayne Rooney. Efter straffeländet såg man hur det rann till i tårkanalerna hos de flesta av de engelska krigarna. Tre lejon på bröstet och heroisk kamp och förlust och sedan oundvikligt: tårar.
Dramats elisabetanska karaktär förstärktes sedan på Beckhams presskonferens när han kastade kaptensbindeln unde ny bitter gråt. Eva har redan skrivit om det bättre än jag kan.
Men känslostormarna är inte särskilt förvånande. Nästan ingenstans är känslorna så ofiltrerade som på en fotbollsläktare. Ingen annanstans är överjaget så frånkopplat och hjärtat så nära hjärnan. Och munnen. Och ögonen. Tårarna flödar. Och spelet fortsätter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst hänger fotboll och känslor ihop, visst kan man bli förtvivlad bortom all fattning när ens lag åker ur. MEN att hålla på och hulka som värsta ungen när man är en vuxen man det känns fan ovärdigt. Hellre då bita ihop en erfarenhet rikare och se till att försvara sina färger bättre nästa gång. Själv tycker jag det är ett sympatiskt drag att vi har långt till tårar här uppe i vårt kalla land, gråta gör man på begravning inte på en fotbollsmatch!
Det är märkligt att män tillåter sig att gråta offentligt just inom fotbollen.
Som Edmund White så träffande skriver i My Lives: "Maybe women allow themselves to cry, though many feminists resent their own susceptibility to cruelty or rejection or sadness; they'd like to be tougher. Imagine how a man feels. When he cries, he's a sissy, and no man, straight or gay, looking at him is touched or persuaded by the lovely sight of his face bathed in tears. He looks ridiculous. That's all. When women cry they sometimes win arguments with their tears; when a man cries he's unbalanced or a pain in the ass and people turn away in disgust."
Skicka en kommentar