måndag, juli 10, 2006

Alla kort på borden

"Nu vill jag inte träffa någon alls på en vecka" sa jag till M där vi satt i trädgården till vårt 1700-talshus och pustade ut i går förmiddag. Vi hade packat ihop. Städat. Var på väg till flygplatsen.

Almedalsveckan var över och vi längtade efter ensamhet och nykterhet. Stillhet. Hemmalagad mat. Lagad mat överhuvud taget vore rätt bra efter att i 5 dagar levt på smörgåsar i pressrummet, rester från Svenskt Näringslivs grillbuffé och iofs fantastisk shishkebab från det nattöppna ståndet halvvägs mellan Wisby Hotell och Strand. Ja, och alkohol, alltså.

I den totala öppenhetens namn, och för att på så sätt summera veckan, räknar jag ihop det jag blivit bjuden på och av vem. Viss osäkerhet kan förekomma. Jag bjöd också ett antal personer på rosévin i min trädgård, men det betalade jag själv och belastar inte Expressen. Samma sak kan förstås gälla en del av dem som bjöd mig:

Onsdag:
Äcklig ceasarsallad, ellobbyist
Ett glas champagne, Jens Orback
Ett glas champagne, Mafioso pr
Ett glas champagne, skattebetalarnas förening
Ett glas rosévin, okänd kille som jag tror har något med socialdemokratiska studenter att göra
Ett glas vitt vin, kille okänd, organisation likaså

Torsdag:
Rosévin, okänt antal glas, Prime pr
Två glas vitt vin, Arena (det här är jag iofs rätt säker på betalades privat)
Ett glas champagne, Mafioso pr
Ett glas champagne, Moderata Ungdomsförbundet (tror jag)

Fredag:
Ett glas champagne, pr-byrå, minns ej vilken
Ett glas rosé, Moderaterna
Ett glas rosé, Centerpartiets ungdomsförbund
Inbjöds att dela en white russian, typ Folkpartiet

Lördag:
En club sandwich, tre flaskor mineralvatten och en dubbel espresso, Centerpartiets ungdomsförbund
Kvällens alkohol betalade jag själv. Nu hade lobbyister och politiker åkt hem så vi dansade oss genomsvettiga med sommarstekarna på Gutekällaren i stället. Det är väldigt konstigt att ett sådant ställe inte har öppet längre än 2. Å andra sidan är det kanske också en lättnad i efterhand.

Jag blir en aning yr av uppräkningen. I den gotländska hettan, med kroppens vätskebalans på det här sättet förändrad till ett inslag av minst 20 % alkohol, kändes det dessutom som om jag skulle självantända. Yrseln är nog lika delar hälsomässig och politisk.

Jag skulle också kunna berätta om exakt vad jag fick göra för att få den här graden av gratis berusning (prata i tio minuter om energipolitik, bli utskälld för en artikel av någon som samtidigt begraver ansiktet i urringningen, le och diskutera verkligt viktiga allvarliga saker med snälla och kanske lite fulla personer, osv). Men jag minns inte riktigt allting. Och det vore nog rätt trist att läsa.

Den här listan är dock både menad att vara lite rolig och lite allvarlig. Almedalen är en orgie i det som kallas nätverkande, som väl handlar ungefär om att flirta med kommersiella/politiska snarare än sexuella motiv. Jag kan för all del inte svära på att inte en del av de offererade drinkarna handlar om det senare också. Men skandalerna var få i år. Bloggarna och den tilltagande skvallerkulturen har gjort att högt uppsatta personer inte längre vågar hångla i oväntade kombinationer på Donners uteservering. Det är trist men inte förvånande.

Jag tror inte att man kan förbli opåverkad av detta. Jag väljer själv att dricka allas sprit, och vill förstås helst tro att detta gör mig mindre korrumperad snarare än mer. Jag är ju inte journalist heller, utan skribent och månglare i åsiktsbranschen. Det gör det lite lättare. Jag börjar inte hålla med Jens Orback bara för att han bjuder på ett glas. Men för mig är det ändå bra att skriva ner och berätta. Öppenheten gör motståndskraften lite större, hoppas jag.

Nu ska jag ha en vit vecka. Ingen sprit, ingen social samvaro. Jag vill ha stillhet och tystnad och laga egen vanlig mat hemma i mitt kök. Kanske blir det här en receptblogg igen. Eller också är jag bara tyst.

12 kommentarer:

Redaktörn sa...

Välkommen tillbaka till fastlandet.
Och du skriver både roligt och viktigt. Som vanligt.

Anonym sa...

Vilket intressant inlägg.
mat säger mycket mer än adjektiv.
peace

Tonårspuckot sa...

vill du byta recept med mig? jag funderar allvarlig på att starta en matblogg istället för mina litterära ambitioner. jag lagar ju ändå mat hela dagarna som folk ständigt hyllar, betydligt mer än mina texter. sommarjobb som piga är inte alls fel...

Tonårspuckot sa...

Vill du byta recept med mig? Jag borde nog starta en matblogg istället för den jag har nu. mina litterärar alster är inte alls lika älskade som min mat som ständigt når nya höjder. har man sommarjobb som hushållerska så har man.

the blogger himself sa...

Det där vad det mest intressanta jag har läst om/från Almedalen i år.

Goesta sa...

Centern och moderaterna verkar helt plötsligt valbara efter att ha bjudit på rosé.

Marko Huttunen sa...

Som privatist borde jag kanske bjudit på ett glas champagne ändå för att jämna ut statistiken lite... men vid närmare eftertanke.. varför försöka sopa rent efter andra? ;-)

Kalle sa...

Och exakt hur skiljer sig yrkesidentiteten mellan journalist och skribent?

block sa...

alla journalister ska jämt rättfärdiga all gratis sprit och luncher – eller vad det nu kan vara - som vi stoppar i oss. jag fattar det inte. vill man dricka köper man själv. oavsett om man är "månglare i åsiktsbranschen" eller politisk reporter. så slipper man argumentera oombett för sitt bjudsupande efteråt.

Isobel sa...

Jag upplevde nog inte att den här texten primärt var ett argument för att låta sig bjudas. Och allt jag skriver här är ju strängt taget oombett, så det är en konstig invändning.

Sjävklart skulle man kunna hålla sig med sin egen alkohol under exempelvis Almedalsveckan. Jag ser det nog inte som ett stort problem att låta sig bjudas, men visst skulle man rent praktiskt kunna låta bli. För ögonblicket jobbar jag ju dessutom på redaktion och får resa och uppehälle betalt så även om jag i vanliga fall är verklig låginkomsttagare så klarar jag mig för ögonblicket.

Då är det betydligt svårare med större och potentiellt mer påverkande bjudgrejer. Säg att man som frilans vill skriva ett reportage som kräver långa resor och mycket arbete och får erbjudande om att åka på någon annans bekostnad. Ska man tacka nej och inte kunna göra reportaget alls (frilansrep betalar extremt illa) eller åka med och veta att man riskerar att påverkas av det och försöka förhålla sig till den risken? Jag vet inte. Men frågan är nog betydligt mer komplicerad än att det bara skulle vara att säga nej.

Daniel Somos sa...

Gute har väl bara öppet till två för att det är förbjudet att ha öppet längre...

Federley sa...

Vill bara påpeka innan någon nykterhetsfalang ger sig på mitt ungdomsförbund att rosén betalades ur min ficka och inte ur CUF:s ;-)