Så länge varade det

I ett par dagar kunde jag hålla mig och skriva saker som till och med TV igår betecknade som "elaka". Men nu måste jag bara berätta om hur fint och ångestfyllt och alldeles alldeles äkta Staffans senaste inlägg är. Ångestfyllt i det här fallet menar jag som något mycket bra och inte som någon slags ytlig kritik av den som inte hoppar från tuva till tuva yr av oreflekterad självtillräcklighet. Jag har förresten aldrig begripit den där slängiga och ack så vanliga anklagelsen om bitterhet. Bitterhet antas ju vara det fulaste som finns i en samtid befolkad av sköna och antagligen extremt obittra killar. Som det slutgiltigt förnedrande argumentet mot den som inte redan själv solar sig på parnassen och ändå har mage att mopsa sig. Jag blev själv anklagad för en vecka sedan för att min kritik av Peter Wolodarski bara handlade om min presumtiva bitterhet över frånvaron av fast tjänst på Dagens Nyheter.

Eftersom jag i ett par dagar filat på en text om hur jag vill göra slutgiltigt slut med den fina tidningen känns kommentaren än mer intressant såhär i efterhand. Det blir nog ingen sån text. Det är för svårt att uttrycka exakt hur ledsen jag blir över att Maria Schottenius med komplett självklarhet aldrig sett ett problem i att vara bästis med Eva Bonnier, men däremot stänger av en schlagervikarie för att hon är med på Alexander Bards mail-lista. Jag skulle ljuga om jag sa att det bara handlade om den unkna självrättfärdigheten hos den som utan skäl men med absolut kulturellt och finansiellt kapital i ryggen anser sig moraliskt överlägsen. De allra flesta dagar hittar jag heller aldrig något intressant att läsa i blaskan. Men usch, jag är verkligen för trött på hela diskussionen. Då är det roligare att påpeka att svenskans nya söndagssatsning faktiskt verkar bli riktigt bra! Så snygg också. Herregud, ni hör, min polyanna-ism sitter jävligt djupt. "Det är roligare att säga ja" Sån är jag, på riktigt. Patetiskt.

Jag vet att jag kan ses som en av dem som Staffan vill distansera sig ifrån. Jag tycker saker. Hela tiden. Jag kan inte ens hindra mig. Jag skriver det jag tycker. Jag läser sånt som andra människor har skrivit att de tycker. Jag rekommenderar sånt jag tycker är extra smart eller roligt. Jag kan rent av nog anses som något så hemskt som en mediekarriärist. Inte för att min karriär är så strålande, men jag skulle förstås gärna vara framgångsrik. Jag söker på mitt eget namn för att se vad folk skriver om mig. Jag blir glad om de skriver snällt och ledsen om de skriver elakt. Det där med tystnad, med oskrivna sidor som breder ut sig åt alla håll, har jag alltid sett som en uppmaning att fylla tomrumet. Jag skriver alltid i jagform. Jag säger hellre ja. Ändå blir jag lycklig av den här intelligenta, uppriktiga kritiken mot allt det som är min professionella person. Kanske är det bara ett slutgiltigt tecken på min Panglossiska sinnesförvirring. Att kommer att bli bra. Allt är bra. Alla kan väl vara snälla?