Mil efter mil åkte vi. Natten utanför rymde bokstavligen både drömmar och vilda djur. En gång såg jag en björn i skogen utanför Särna. Men de har aldrig riktigt trott på det. Renar och enstaka älgar var vanligare. Och alltså mer trovärdiga som underhållningsberättelse om vad som hänt under resan. Om nu ren kan räknas som vilt. Gästande amerikaner i fjällandskapet ovan trädgränsen brukar i och för sig tro det.
I mina minnen är det alltid snö i den där natten utanför. Evighetslånga resor från den skånska slätten till allra längst upp där Dalälven rinner till. Det tysta vita landskapet som rinner förbi. Värmen inne i bilen. Ljusen från mötande bilar och det hypnotiserande återskenet från reflexerna längs vägkanten.
Min plats var direkt bakom förarsätet. Bredvid mig i mitten sov hon. Hennes huvud föll ömsom åt mitt håll, ömsom mot axeln på andra sidan. Tyngden av hennes älskade sömndruckna lilla ansikte mot kroppen. Jag ville gärna att hon sov mot mig. Jag har alltid varit svag för kroppskontakt. De sov förresten allihop. Alla utom jag och pappa. Vi satt klarvakna i en linje ut mot vägens mitt. Han för att han körde, jag för att jag inte kunde sova i bilen. Bilresor är visserligen djupt vilsamma, men man tänker så bra att det inte går att somna. Jag satt och tänkte och han satt och körde och vi lyssnade på country. Ibland sjöng vi med. Ibland hade vi låg volym för att inte väcka de sovande och nynnade ohörbart. Han framför, jag bakom. Ibland höjde han blicken och tittade på mig i backspegeln. Bara kort. Bara för att se att jag fortfarande var vaken och höll honom sällskap. Jag somnade nästan aldrig.
När de andra var vakna spelade vi annat också. Den där Elvis-inspelningen när han gapskrattar sig igenom, är det Holy Night? Och körtjejerna försöker hålla masken. Ett varmt innerligt skratt som lätt smittar fem personer, varav i alla fall två mest skrattar för att de andra skrattar. Som om det skulle göra någon skillnad. Beatles-bandet förstås. Då sjöng både jag och min bror. Julbandet med Agneta och hennes dotter. Om vi åkte i december, vill säga. På natten: Dolly och Emmylou.
And I don't want to hear a sad story
Full of heartbreak and desire
Fast det ville jag förstås. Det har jag alltid velat.
I have come to listen for the sound
Of the trucks as they move down
Out on ninety five
And pretend that it's the ocean
coming down to wash me clean
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Bra skrivet. Snyggaste på länge. Gällande Elvis-låten så är det nog "Are you lonesome tonight?" som du är ute efter. Han byter ut en rad mot "do you gaze at your bald head and wish you had hair?", och efter det kan han inte hålla sig.
Ja, jäklar. Instämmer med Tomas: detta är ju en novell. Och att väva bilderna runt melankolin i Boulder to Birmingham. Så fint. Åtminstone min morgon blev åtskilligt vackrare efter att ha läst detta. Tack.
åh, jag älskade också julskivan med agneta och linda. även om jag fått många nya julfavoriter sedan dess måste jag fortfarande spela den en gång om året - det blir inte riktigt jul annars.
Please, Isobel. Mer al dente tankar och kommentarer, tack. Du kan ju så bra när du vill. Inte detta...ser ut som om du läst för mycket Ronnie Sandahl på sistone (eller Silverfisken...*rys*).
var det inte love me tender? tjusigt.
Skicka en kommentar