Kärlek, rökverk och champagne

Jag kan snart inte skriva om mitt liv här längre. Det skulle bli en sån där partyblogg full av drinkar, dans och rökverk. Eller förresten. Det är kanske redan en sån blogg. Och vad är det för fel med det? Jag älskar själva ordet rökverk. Och jag kan ärligt säga att jag har förtjänat ett kalas eller två. I dag har jag följaktligen lite ont i huvudet. Eftersom gårdagskvällen innehöll nära nog allting jag gillar bäst i hela världen, inklusive flera av mina favoritmän, måste jag säga att det absolut var värt det. En av de där männen lagade skaldjursrisotto åt mig medan jag satt på en köksstol och drack champagne. Vi talade om livet och kärleken och firade att det händer så vidunderligt bra saker. Vackert.

Det är något underligt med vädret. Dagens promenad i Haga var som att bli inbäddad i ett ulligt täcke, fukten ihop med snön, dimman mot det vita, inga skarpa konturer utan bara oändliga vidder av omfamnande ljus. Det var som i den fina filmen The big empty från Wholphin-skivan där Selma Blair har ett gigantiskt islandskap inne i sig, bara mycket vänligare. Snö som vill väl. Snö för känsliga själar och skadskjutna hjärtan. Eller bara för oss som hade det lite för roligt i går.

Jag var förreste inte riktigt beredd på en så intensiv och så hetsig debatt kring min notis om schack-klubbsdebaclet. Jag har blivit van vid den kärleksfulla stämningen här i verkstan. Å andra sidan var det verkligt mysigt att läsa i kommentarstråden hur de hetsiga personangreppen så småningom gav vika för en rätt nyanserad diskussion och förbrödring över åsiktsgränserna. Det är det jag brukar säga. Man kan faktiskt gilla varann fast man tycker olika. I sakfrågan vidhåller jag att vuxenvärldens överreaktion är långt mer skadlig för barnen än några sekunders aldrig så rå pornografi, men jag inser också att det kanske verkade som att jag inte respekterade den faktiska upprivenhet som vissa av barnen kanske kände. Om någon blev ledsen av det ber jag uppriktigt om ursäkt.