Än en gång slås jag av samma sak. Det finns inga män därute. Eh, det där blev fel. Det finns massor av män därute. Därute i det här fallet betyder ungefär Rörstrandsgatan. Men det finns inga män härinne, på sidorna i min tidning. Överallt förstås som makthavare och analytiker, skjutjärnsreportrar och chefer. Men med ord från hjärtat och stor bildbyline? Inte så ofta. Och inte så bra. Jag har skrivit om bristen på unga män i medierna förut, men jag känner mig tvingad - och tro mig, med min lojalitet är det verkligen ett tvång - att revidera. Den där bristen är som allra tydligast i just min egen tidning. Och det är inte bara unga män förresten. Det är män i allmänhet.
Gör en lista på Aftonbladets manliga krönikörer och stora namn: Robert Aschberg, Jan Guillou, Johan Hakelius, Carl Hamilton, Fredrik Virtanen, Staffan Heimersson, Herman Lindqvist. Nä, jag gillar inte många av dem i bemärkelsen att jag håller med om särskilt mycket i deras texter. Men de är skarpa pennor och tunga namn och ibland kanske inte så skarpa pennor men i alla fall välkända namn. Hakke håller jag nära nog aldrig med om någonting, men han är en strålande krönikör. Och Guillou är ju Guillou. Det räcker rätt långt.
Dessutom har bladet Carlos och Ronnie Sandahl, som är två av ytterst få unga män i offentligheten vars offenliga identitet delvis bygger på just ungdom och kön. För medan det drösar av unga kvinnor som är castade i just den rollen finns det alltså nästan bara två män. Och av dem är det ju bara Ronnie som verkligen är "ung man". Han är å andra sidan fantastisk. Inte bara var han den enda som skrev något vettigt om Anna Sjödin-debaclet, han är också en jävligt skarp journalist och samtidigt emellanåt självömkande på det där valpigt avväpnande sättet som jag gillar.
Visst, på kvinnofronten slår vi bladet med ena handen bakbunden, men vilka män skriver egentligen personliga texter i Expressen? Ulf Nilsson, Lars Lindström och Anders Björkman.
Jag tror ärligt talat inte att det räcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
Så rätt. Och så dum man känner sig som manlig redaktör, en gång i tiden ständigt på jakt efter någon "ung, vass tjej-krönikör".
Hittade vi henne? Kanske. Missade vi några begåvade killar på vägen? Säkert.
hakke var klart bäst som riksdagskrönikör. jag saknar honom fortfarande i svenskan.
Är inte Carlos Rojas en man då?
Carlos könstillhörighet är jag förhållandevis säker på Ellen, och med sina 22 år är han ju rätt ung också. Men vad jag menade är att carlos specifikt är castad som "ung blatte" lika mycket som "ung man".
Ja herregud, Ulf Nilsons bäst före-datum gick ut för länge sen.
Ja herregud, Ulf Nilsons bäst före-datum gick ut för länge sen.
Det jag mer än allt annat kommer tt förknippa Ulf Nilson med är han s getingranking av länder och politiska aktörer under/inför Gulfkriget 1991:
"De saudiska prinsarna får en extra geting för sin beredvillighet att stödja Väst" :-)
¨
Idag hade det väl blivit:
Vladimir Putin - två getingar, han håller ordning i alla fall.
Hans Blix - överkorsad geting.
Förklaring 1: Det är väl tyvärr så det blir när medelålders manliga redaktörer nymornat inser att de borde göra ngt åt köns- och åldersfördelningen. Eftersom de helst inte sparkar sig själva, krävs det ngn form av motvikt för att hyfsa genomsnittet. Unga tjejer slår i det sammanhanget både ålders- och könsflugan i samma smäll.
Förklaring 2: Detta är luddigare, men jag har på känn att vi har fått en sorts kvinnligt och manligt journalistideal, där männen står för skutjärnandet och scoopandet medan kvinnorna gärna ska vara mera personliga i tilltalet och får därmed skriva med mera känsla (och känslighet, och känslor). Jag tycker att det är när Carlos bryter mot dessa bransch-könsroller som han blir bra.
Tja, vad vet jag. Hoppas jag har fel. Det känns lite unket, om förklaringarna skulle stämma, menar jag. (men jag VET inget om Expressen, så i den betydelsen är det spekulation)
Jag kan skriva i din tidning. Jag är (relativt) ung och man och inte dum alls, faktiskt. Djurgårdare dessutom. Ja, vad väntar du på?
Vad jag tycker om Ulf Nilsson kan inte sägas i såhär civiliserade sammanhang. Låt oss säga att jag inte trivs med att finnas i samma tidning.
Mina bästa förslag på unga män som Expressen borde lyfta upp (mer) som personliga röster är Johan Hilton och Manne Forssberg.
" Jag är han som dansar runt runt runt på dansgolvet.
Jag är han som varenda killgäng i lokalen vill spöa.
Jag är Elvis på ett pingisbord.
Mitt sista minne, det innan mörkret tar över, är att jag tar sats ända ut- ifrån korridoren och kastar mig raklång fram på golvet in i baren.
Jag är förresten singel igen.
Sa jag det?" Ronny Sandal
Den där Ronnie är usel. Du var ironisk tidigare, eller?
"Jag är Elvis på ett pingisbord"
suck.
Lägg av Isobel. Du är själv strålande, liksom Hakke, men Linna? Belinda? Carlos "buhu-jag-är-så-förtryckt-så-jag-måste-byta-namn-stackars-mig" Rojas? Kom igen!
Dessutom: Du som kallar dig borgerlig(?), vad är det du aldrig håller med Hakelius om? Är du militant nykterist? Fi-anhängare? Vad är problemet? Jag blir bekymrad...
/m
Om man inte märker skillnad på Linna och Belinda vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Som jag sa tycker jag att kvinnorna på Expressen är oerhört mycket bättre än kvinnorna på Aftonbladet. (jfr Linna, Linda Skugge, Liza Marklund, Marie Söderqvist, Natalia, Cecilia Hagen med EvaEmma, Belinda, ja vilka har de egentligen? Jag kommer inte ens på namnen och det säger väl en del. Jo Anna Ekelund och Kerstin Thorwall kan jag ju gilla, på olika sätt.) Men de har oerhört mycket bättre och tyngre män.
Som sagt, jag kan uppskatta krönikörer utan att hålla med om vad de tycker, som Hakelius eller Guillou, och jag håller alls inte alltid med Carlos heller. Men jag gillar hans tilltal, jag gillar att han är personlig, att han visar känslor. (Och om man tror att det är en buhu-grej att han la till Beskow när han ville komma in i salongerna har man nog inte fattat mycket om hur mediemarknaden fungerar) Samma sak med Ronnie, som jag helt uppriktigt är galet förtjust i. Av lite samma anledningar. Han vågar vara pinsam. Det är en av en viss sorts krönikörers viktigaste egenskaper.
Och Hakke? Ja, vi kan väl säga att jag är lite för mycket feminist och lite för mycket på allvar för jämlikhet för att hålla med honom om nästan något. Men jag läser honom alltid med nyfikenhet.
Å, herregud, jag glömde Matsy. Hur kunde jag? Bladet har dessutom supersnygge och smarte och bra Mats Strandberg. We should be so lucky.
Fattar inte hur man kan undgå att skriva under på precis allt i tex Hakkes 1 feb-krönika. Särskilt inte om man kallar sig liberal (el något liknande) och är professionell skribent i en demokrati./ m
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,771847,00.html
Sen har du fel om en annan sak också. Snällhet är inte the new black. Snällhet funkar bara för dem som lyckats, som är framgångsrika och har makt. De kan unna sig (o möjligen enstaka andra) det, för oss andra är det en lyx som vi måste vara mycket misstänksamma mot. Tyvärr. Sån är verkligheten. Men kul för dig att du har lyckats.
Också klockrent:
http://www.magasinetneo.se/blogg/?p=78
/m
Hakelius har skrivit krönikor på autopilot i flera år. Utgå från valfritt altruistiskt/gulligt/PK subjekt och dissa det sedan utifrån den vanliga rasande-gubbe-i-tweed-positionen.
Originalet PJ O'Rourke outar sig själv åtminstone som fyllo, det är roligare.
Marie Söderkvist och Anna Ekelund, brrrr. Om du är lite för mycket feminist för Hakke, borde du ju ducka för de här två mörkerkvinnorna. Annars har du rätt om Expressens kvinnor, helt rätt men Marie S borde inte få passera Gå.
ja, men jag säger ju att jag inte går bara efter att folk tycker som jag utan att de är bra på sitt jobb. Och jobbet som krönikör är att skriva rappt och intressant och väcka känslor. Jag håller aldrig med marie om något heller.
Annars får man det jämt serverat att det knappt finns några kvinnor (unga) som skriver om hårda saker. Varför måste man alltid skriva om hårda saker för att vara seriös? Varför är det så eftersträvansvärt?
Ja, det är antagligen för få män som vågar skriva hjärtligt eller om man ska kalla det personligt. Men en del exempel är inte särskilt roliga att läsa. Som Hamilton, som upptäckt den mjuka världen, jag vet inte, men det blir lite för flåsigt.
Men så finns det skribenter som låter som torr brun kofta, eller manchesterkavaj med armbågelapp. Av någon anledning är de oftast män. Och låter någon som en angripande stövelklack, är det förmodligen en ung kvinna. Jag hoppas det är en slump och att jag inte håller på att drunkna i fördomar.
Louise: Jaha, men för att iscensätta en diskussion med t ex Marie Söderqvist och få den att röra sig litet grann, så måste man nog göra rösten lika aggressivt fet och vetbästerlig som hon. Inte för att saken kräver det, utan för att det verkar vara det enda tonfall som triggar henne; att komma med en replik som vill vara saklig eller öppen skulle bara resultera i en treraders ironisk sågning. Så tonen måste få lika skarpa stövelklackar som hon själv visar upp. Hade hon suttit på ledarsidan för länge innan hon gick över till Expressen?
Det är ju intressant att man kan föra mycket mera nyanserade diskussioner med sina vänner (utan att bli speciellt ense) eller kursare än mot en person som har högt betalt för att skriva och debattera. Men ett tecken på att det offentliga rummet har blivit utarmat är det också.
Jag håller med men vill samtidigt påpeka att det är sällan kvinnor syns som experter. De är mer välkomna att synas i sidorna när de är villiga att blotta sitt privatliv.
Inom mitt ämne mat är det främst manliga kockar, manliga läkare och kostrådgivare som utnämnts till auktoriteter. Kvinnor uttalar sig om sin aneroxi, sin vikt, om sitt sensuella förhållande till mat och ger vardagsrecept på gratänger och falukorv. Ett intressant exempel var när DN tog in eminente matskribenten Jens Linder och valde att ge honom den tunga titeln kock (trots att han inte är kockutbildad men har en examen med litteraturvetenskap).
Absolut Lisa, men det är ju bara motsatta sidan av samma sak. Och jag inbillar mig att det finns en medvetenhet om problemet med bristen på kvinnliga experter och hårda analytiker (även om det alls inte nödvändigtvis innebär att det kommer att ordna sig).
Men nästan ingen talar om bristen på manliga mjukisar, på män som talar om sig själva och sina liv på det sättet som kvinnor alltid gjort i offentligheten.
När jag läste de här raderna ur en spännande text om amerikanska Top Model, som Linna postade på sin blogg i höstas, kändes det direkt att de kunde läsas som en bild för mötet mellan två olika slags skribenter/tyckare:
de andra modellkidsen "ger henne inget motstånd, de gör sig små och Tyra blir så provocerad av att se svaghet att hon blixtrar till och omedelbart mosar dem. Hon har för länge sen lämnat Janice Dickinson bakom sig i fråga om elakhet, Dickinson trixar med underbara nonsensliknelser men liksom på lek (---) Hon gjorde inte som Tyra hade gjort, och därmed *såg* hon inte Tyra och Tyra _står_bara_inte _ut_ med det."
Man kan ju fråga sig hur en polemik mellan till exempel Hakke och Natalia skulle se ut, föär att inte tala om mellan Anders Ehnmark coh Marie Söderqvist. De skulle vara oförmögana att hitta en gemensam verbal arena atnnat än ömsesidig shitslinging ioch oförståelse och därmed skulle det på något sätt vara över innan det hade börjat.
Medan två kiloar med helt olik balgrund och status, nämligen Dogge och Horace Engdahl, direkt hittade in på samma fritidsgård när Arena parade ihop dem för ett par år sedan i ett samtal om talspråk, slang och språkutveckling.Det blev ett av de mest spännandeinlägg om språk som synts till på senare år, och det utan att någondera behövde böja sig in under den andres språkliga "normalläge".
Det är ju årtionden sedan tjejer började ta plats i landets kvällstidningar (Annette Kukllenberg!) så inte handlar det här bepansrade sättet att skriva bara om att man känner sig höra till en förfördelad grupp och kan åka ut igen i morgon?
Det jag saknar i sammanhanget är manliga krönikörer som inte står för en politisk inriktning, som är opinionated utan ideologi. Det klagas på att unga kvinnor typecastas som just det, men de får vara ganska fria i sina roller, medan män mallas in i rollen höger-vänster. Typ Hakelius. Över huvud taget är det en brist på briljanta skribenter som har sin giltighet i det och inte i sina åsikter (typ mina favoriter i engelsk press, som AA Gill och Giles Coren).
Jag väljer att lansera mig själv som "ung man". Även om jag börjar bli till åren kommer, som det känns. Dessutom har jag en för låg ambitionsnivå och alltför intensiv alkoholkonsumtion för att etablera mig. Men när jag är bra så är jag helt okej.
Så, Otto S, slå en pling.
/Goesta
Skicka en kommentar