Politisk-freudiansk felskrivning?

Jag tycker själv att a-kassan bör vara hög inledningsvis för att därefter trappas ner mot en bortre parentes. Detta för att gynna rörlighet på arbetsmarknaden och undvika att tillfällig arbetslöshet blir ett ekonomiskt dråpslag. Om det är just 80 procent, eller 75 eller 85, får man diskutera.

Jag har dock förstått att just procentsatsen är det viktigaste internt i arbetarrörelsen och begriper därför absolut Mona Sahlins och Wanja Lundby-Wedins utspel. Det är exempelvis talande att de inte säger att de vill avskaffa den bortre parentesen. En sådan har ju reformorienterade sossar argumenterat för i decennier. Att de sedan hävdar att nästa skattesänkning för den borgerliga regeringen är ett avskaffande av värnskatten, trots att finansministern surrat sig vid masten för att kommande skattesänkningar måste riktas mot låginkomsttagare, får nog bara ses som tidig förstamajretorik.

En sak i deras text är dock djupt förvirrande. Just det här stycket ur ingressen citeras också med gillande av bloggare med s-sympatier:

"Den borgerliga regeringens försämring av arbetslöshetskassan drabbar dem med lägst löner hårdast. En anställd som har 25.000 kronor i månadslön förlorar nästan halva sin inkomst vid arbetslöshet."

Det här måste väl vara en felskrivning. Eller tycker Mona & Wanja verkligen att den med 25 000 kronor i månaden tillhör låginkomsttagarna? Eller till och med det ännu tydligare "dem med lägst löner"?

Miljöpartiet gjorde ju det här tricket åt andra hållet häromveckan när de drog gränsen till höginkomsttagare vid 19 000 kronor i månaden i sin uträkning av vilka som tjänade på regeringens politik. Med den gränsen, och inräknat dem som inte jobbar alls, som hemmaboende barn och studenter, blev det förstås ett glasklart utfall. Det är möjligen politiskt smart, men inte särskilt intellektuellt hederligt. Det blir ju lite klurigt i en potentiell regeringsbildning också om (s) tycker att man är låginkomsttagare om man tjänar 6000 kronor mer än där miljöpartiet anser att gränsen till höginkomsttagare går.

Uppdatering om min framtida ekonomi (eh, kanske)

Boken är tillfälligt slutsåld hos Adlibris! Det är inte riktigt klokt. Den har ju inte ens kommit ut än. Och jag vet ju att de sålde den för bara ett par dagar sedan. Nu kanske de bara tog i fyra exemplar, så jag har förstås ingen aning om vad det betyder, men bra känns det ju i alla fall.

På Hedengrens låg 10 exemplar i en hög på ett bord med nyheter i går. På lilla akademibokhandeln på Fridhemsplan fanns 5 stycken och det såg misstänkt ut som om minst en var såld (i förhållande till placeringen).

På Internetbokhandeln har de boken på förstasidan. Jag känner tyvärr inte till företaget särskilt väl, men om de vill kränga mina ord är de otroligt välkomna.

Jag vill också passa på att uttrycka min oerhörda glädje och tacksamhet över dem av er som hört av er i kommentarerna och sagt att ni tyckte om den. Ni betyder mer än allt annat.

Vi i villa

Jag säger inte att jag begriper den socialdemokratiska ideologiska preferensen för hyresrätter framför ägda bostäder för det gör jag inte, men den här nyheten är ändå en smula underlig. Det skulle alltså vara upprörande att s-riksdagsmän främst bor i villa eller bostadsrätt? Hurdå? Och varför?

Rätt många riksdagsledamöter har sin huvudsakliga bostad utanför Stockholm. Och om man är medelålders höginkomsttagare, som riksdagsledamöter generellt är, och bor i Borås, eller Falköping eller Borlänge, då bor man i villa. Det är inte konstigare än så. Lägenhetsboende för andra än ungdomar och låginkomsttagare är i Sverige nästan uteslutande ett storstadsfenomen, helt oavsett upplåtelseform.

Med tanke på bruksvärdeshyressystemets subventionering av tjusiga innerstadslägenheter skulle jag bli långt mycket mer upprörd om det visade sig att politiker i allmänhet bodde i stora fina billiga hyresrätter inne i stan. (Och ännu mer förstås om de sedan tryckte på för omvandling till bostadsrätter bara för att berika sig själva)

Det finns ju sådana exempel också, också sådana där hyreskontraktet fixats genom trevliga politiska eller fackliga kontakter. Ta förre bostadsministern Lars-Erik Lövdén exempelvis. Han fick, som ni kanske minns, en trea inne i stan på politiska meriter och behöll den trots att han som landshövding bodde på Halmstad slott. Sedan arbetade han hårt för att göra om lägenheten till en bostadsrätt för att tjäna ett par miljoner på en försäljning av en lägenhet som han inte ens bodde i.

Det är upprörande. Inte om Ulrica Messing har en villa i Gävle.

ps. Jag skrev inte om det, men för första gången på länge är jag förresten djupt tacksam mot folkpartiet. Beslutet att undanta Stadsholmen från försäljningen av Stockholms hyreslägenheter är utmärkt. Den enorma kapitalöverföring från alla skattebetalare till ett litet fåtal som det skulle innebära att sälja ut kulturhusen på rea till de eliter som genom kontakter eller kontanter lyckats få bostad där skulle inte ha någon enda allmän positiv effekt (till skillnad från att exempelvis sälja hyreshus i förorterna). Att sedan kulturarbetare som bor i 1600-talshus i Gamla Stan gråter ut i tidningarna över hur elaka folkpartisterna är för att just de inte får göra ett bostadsklipp bör mest ses som ett kvitto på att det verkligen var rätt beslut att fatta.

Riktiga nyliberaler äter väl inte ens sallad

Bra av Sofia Appelgren. Eller som en kompis sa dystert: "Jag röstade på den där mannen, och vad fick jag? En jävla salladsbar."

Foxy fredag

Gårdagskvällen var minst sagt hektisk. Först, som sagt, uppläsning och journalistmingel på Bonniers konsthall. Jag hälsade på Eva Bonnier för första gången. Hon fyllde år. Jag sa "Isobel". Hon sa "Eva". Hon sa: "Jag vet förstås vem du är." Jag fnittrade och förklarade att jag visste vem hon var också. Abbe Bonnier hade en vansinnigt snygg kostym. "vi har väl setts på någon liknande tillställning tidigare?" sa han. Jag nämndes inte påpeka att vi nog framförallt setts på Riche.

Efter läsningen, som jag tror gick bra, och otaliga fotosessioner och miniintervjuer och utbytta artighetsfraser bar det iväg till inspelningen av Det känns som fredag. "Till tv-huset" sa jag. Taxichauffören, en fryntlig ryss, visste inte var det låg. "Oxtorgsgatan" sa jag. Han knappade in det i GPS:en. Uppe vid Karlaplan kom en insikt smygande om att någonting var fel. Jag tittade i pappren. Aha. Programmet spelas över huvud taget inte in på Gärdet. Att nu säga "åk till Debaser" kändes som en utmaning för mycket för den godmodige Sergej. Han skrattade omåttligt när jag i stället dirigerade gata för gata, sväng för sväng.

Väl i studion, på Debasers bakficka, minglade festklädda statister runt, medan den underbara Johanna Koljonen spelade in en trailer i baren. Det är förstås inte bara hennes röst som gör henne fantastisk, men jag har aldrig kunnat motstå finlandssvenska. Den andre programledaren David Bexelius berättade att min artikel om det som kallas kärlek hade fått honom att storstäda hemma. "Det är verkligen så, att min högre smutstolerans gör att min tjej får anpassa sig." Bra, sa jag. Johanna protesterade. Varför ska man säga bra för att en man städar? Det ska man inte. Men om jag får en enda man att se sig själv inne i strukturerna är jag lite nöjd ändå.

Anledningen till att jag var där var ett samtal om det moderna reproduktionsprojektet med Jane Magnusson och Roger Wilson. Det blev rätt pladdrigt. En del bra one-liners, en del pinsamma tystnader, kloka åsikter överlag. Alltihop sänds fredagen den 4 maj.

Trevliga programledare, okej diskussion. Det är väl bra då. Men vad är det mot en perfekt skuggad globlinje? Om det är något på SVT:S nyaste fredagssatsning som måste hyllas så är det nämligen sminket. Jag kan knappt minnas när jag var såhär snygg sist. Med tanke på val-incidenten nedan kanske jag ska vänta tills jag ser programmet innan jag jublar allt för mycket, men samtidigt är det insikten att jag faktiskt var precis såhär foxy i går kväll som gör att jag kan ta min fotografiska whaleishness i hemmatidningen med sådant jämnmod.

Allt som krävs är en proffssminkös och MAC satin Club. Artificiell skönhet är verkligen tillgängligt för alla. Det är så innerligt trösterikt.

ps. Sen åkte jag hem och skrev om Göran Persson. Lämnade text vid 23. Ett rimligt dagsverke.

ps2. Jag inser förstås det provocerande i att publicera en bild på sig själv ihop med ett inlägg där man berömmer sitt eget utseende, men kan ni inte snälla unna en 8-månaderskoloss som undertecknad det nöjet?

St Göran och valen

Man tycker kanske att det borde innebära fördelar att jobba väldigt mycket åt en och samma tidning. Som till exempel att de inte skulle publicera bilder på en där man ser ut som en strandad val. Men nej. Sådana ynnestar får man inte på Expressen.

Däremot har jag en text i tidningen i dag om när jag i går träffade Göran Persson. Komplett med valbild. Jag ser större ut än han. Och jag må vara rätt frodig* även i verkligheten, men större än Göran är jag faktiskt inte.

* Frodig är ett roligt ord. Det är dock inget jag skulle använda själv, om mig själv, utan ironiska undertoner. När jag anlände till Bonniers konsthall i går, där den där pressträffen ägde rum, möttes jag dock av Ernst Brunner. Vi hälsade. "Så underbart frodig du är" sa han. Det lät oironiskt. Vi hade aldrig träffats förut. Jag log undvikande. "Graviditet tar fram kvinnors behag på ett så fascinerande sätt" fortsatte han. Det här kan ha varit kodord för att han beundrade mina gravidtuttar. Lite senare fick jag profylax-tips av Paolo Roberto.

Återkomst

Katrine har alltså börjat blogga igen. Det känns som hundra år sedan jag upptäckte hennes fantastiska smartness direkt från den amerikanska mellanvästern, men det är bara en hundradel så länge.

Kvinna, mamma, partiledare?

Det här uttalandet av Marit Paulsen är helt bisarrt.

"Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare, säger Paulsen till TT."

Om Cecilia Malmström, 39. Hon har två barn som är två år gamla. Jan Björklund, 45, har ett barn på fem och ett på två. Men i hans fall är alltså inte åldern eller de två små barnen något problem. Tydligare än så här ser man i dag sällan de strukturer formuleras som omöjliggör jämställdhet.

Mycket bra text av Mustafa Can, förresten.

Uppbrott för uppbrottets skull

Jag medger att jag ibland ägnar mig åt just det. Det är roligare att vara i opposition och om för många människor, eller alldeles särskilt människor som jag upplever som gammal elit och etablissemang, tycker en sak kan jag utmärkt väl få för mig att hävda motsatsen. Bara för att. Bara för att intellektuellt prova den nya tesen. Bara för att det är mer stimulerande att inte tycka lika. Jag vet att det är barnsligt, och jag vet att man borde ta åsikter på större allvar än så. Jag vet också att det här förhållningssättet rimmar mycket illa med mitt hat mot begreppet politiskt korrekthet som ju används som nedgörande klistermärke på just sådana åsikter som kombinerar någon form av upplevd godhet med allmän utbredning i någon form av maktlager. Å andra sidan tror jag att jag lär mig rätt mycket om vad jag egentligen tycker genom att vara mentalt öppen för att, i alla fall i vissa sorters frågor, tillfälligt eller permanent, byta sida. Man kan åtminstone hoppas.

När det gäller estetik är det annorlunda. Det är förstås rätt självklart för den som tycker att den klasisskt berättande romanen och det antika dramat är optimala sätt att förmedla en historia (eller för all del för den som svärmar för klassiska versmått och anser att yttre tvång frigör känslorna i litteraturen), men i konsten ser jag inte normbrytandet som positivt, eller ens intressant, på samma sätt.

I den här debatten i Aftonbladet är jag därför såklart helt på Therese Bohmans sida. Jag tycker å andra sidan nästan alltid att hon är briljant.

Inte illa

Till skillnad från de flesta fotbolls- och/eller skvallerengagerade har jag aldrig varit vare sig särskilt mycket för, eller särskilt mycket mot David Beckham. Jag gillade att han stannade hemma med Brooklyn när den lille blev plötsligt sjuk och Victoria var i London, trots att Fergie hatade honom, och så småningom sålde honom för det. Han har och har alltid haft ett av världens bästa tillslag på stillaliggande boll. Men han är ingen riktigt stor fotbollsspelare för det. Hans pretty boy-grej är inte för mig. Och han klär sig förfärligt.

Om den här bilden är på riktigt är jag dock beredd att sälla mig till Beckham-lägret. Ta nu inte det alltför bokstavligt. Jag är trots allt höggravid.

Och så lite reklam

Nu kan man beställa min bok på både Adlibris och Bokus. På det senare stället kan man se att de som har beställt den också verkar gilla svenska deckare.

Den här debatten är det bästa sätt jag hittills upplevt för att tämja shoppingbegäret. Vem vill ens se åt en jävla handväska längre?

Daniel Björk är otroligt rolig. Fast när jag tänker efter kan det roligaste tillfället i den här nu sjukt utdragna diskussionen ha kommit redan när Bo Madestrand, ca tre veckor in i alltihop, skrev och försvarade sig med att han ju var ironisk när han sa det där om att alla läste poesi och var svartklädda när han var ung.

Läs Kjell Häglunds vackra blogg om de största av mirakel.

Läs!

Anna om god mat. Mycket inspirerande även om jag inte alls håller med Gustav Otterberg på Leijontornet. Om man gråter när man slaktar en gris som garanterat haft ett lyckligt liv bör man nog hålla på med något annat än djurhållning.

Barn är mjuka, bilar är hårda, pengar är gröna

Det här är den enskilt roligaste detaljen under de senaste veckornas nyheter. Han sydde alltså in 3 miljoner i sedlar i en bilbarnstol! Verklighet och dikt, osv.

Ernst, Göran och jag

Jag ska vara med på en pressträff där några av Bonniers vårförfattare berättar en stump om sina böcker. Det är jag, Ernst Brunner, Bengt Ohlsson, Göran Persson, Leif GW Persson, Paolo Roberto och Cilla Naumann. Jag vet inte riktigt hur hemma jag känner mig i den testosteronfesten. Det kanske bara är jag, men känns inte kombinationen av väldigt kända, tunga, etablerade män och den unga piffiga kvinnliga debutanten med sin självutlämnande bok om döda barn lite, tja, trött? Okej, Naumann är också där, och hon passar inte in i tesen, men ändå. Först fnittrade jag över att dela scen med Göran Persson, men nu vet jag inte riktigt.

Modedikt

Jag är egentligen så trött på den här konsumtionsdebatten att jag vill kräkas, men Göran Greiders dikt om sitt hat mot kläder är ett undantag.

(Jo, jag tycker också att de könsaspekter som Linna och Belinda lyfter fram är väsentliga och Karin Eder- Ekmans artikel i DN var en välbehövlig utvidgning av själva diskussionen, men själv orkar jag inte riktigt. Men läsa Greider, det orkar man alltid.)

Uppdatering: Det här är förresten också en poäng, som Per Wirtén gör. Att det mest upprörande inte är höga priser utan chockerande låga.

Birgitta Rydbergs hat mot missbrukare, forts.

Det sprids nya hiv-stammar i Stockholm för att tunga missbrukare delar sprutor med varandra. Hittills i år har 26 smittats. Smittskyddsinistitutet ser situationen som allvarlig. I Skåne har man inte haft ett enda nytt hiv-fall på många år. Där delar man sedan länge ut fria sprutor till missbrukare. Ändå hävdar landstingsrådet Birgitta Rydberg att det är en ”väldigt hypotetisk möjlighet” att sprutbyten skulle rädda liv. Jaha. Själv ser jag det som en ytterst hypotetisk möjlighet att Rydberg skulle drivas av något annat än ett förblindat hat mot, nej inte drogerna, utan dem som använder dem. Varför skulle hon annars blunda för det alla andra begriper?

Läs också Ann-Charlotte Marteus i dag.

Uppdatering: S i Stockholms läns landsting vill alltså ha sprutbyten. Det borde innebära att en majoritet är för, eftersom både kristdemokraterna och centern sagt sig vilja rösta igenom ett sådant förslag i strid mot allianskompisarna. Eller är jag för dålig på att räkna, har folkpartiet och moderaterna egen majoritet?

Is it worth it?

Jag har, för första gången någonsin, tackat nej till ett erbjudet uppdrag för att det var för dåligt betalt. Visst, jag säger regelbundet nej till att göra saker gratis, och jag kan ha skyllt på ersättningsnivån när jag inte velat göra något, men att erbjudas ett jobb till en viss ersättning och säga nej tack enbart för att ersättningen är för låg, det har aldrig hänt förut.

Det känns verkligt jobbigt. Det handlar om en uppdragsgivare som jag gillar, en produkt jag skattar högt. Men det går bara inte att jobba för så lite pengar. Jag skulle alltså läsa en avhandling och tänka ut något smart om den och skriva 3000 förhoppningsvis insiktsfulla tecken. Avhandlingar är oftast rätt långa och rätt tankekrävande. Jag beräknar att jobbet skulle ta allra minst 3,5 dagar, förmodligen 4. Jag erbjöds 1500 kronor. Inklusive sociala avgifter.

Omräknat till vanlig lön är det 1000 spänn för nästan en hel veckas arbete. Det blir mellan 30 och 35 kronor i timmen. Jag ser de här siffrorna på skärmen och ändå har jag dåligt samvete för att jag sade nej. Det är något allvarligt fel på mig.

Uppdatering: Jag kan uppenbarligen inte räkna. Det blir alltså nånstans mellan 1100 och 1200 som vanlig lön.

Italian toast/italienska riddare

Jag minns inte vad det var Brillat-Savarin sa om värdet av att uppfinna nya maträtter, men en sak vet jag. När man faktiskt gör det sprider sig en sällsam glädje i hela kroppen. Med början i munnen förstås. Så har jag heller aldrig riktigt lämnat den orala fasen.

Nu kanske vidareuvecklingar av etablerade rätter inte riktigt räknas, och med sådana reservationer och ursäkter presenterar jag här the Italian Toast.

Som alla uppfinningar startade det hela med en slump. Jag fick en Colomba i påskpresent. Alltså inte en levande italiensk duva, utan den sortens påskig panettone med kanderat apelsinskal som kommer i (ytterst valhänt) form av en duva. Panettone är alltså, för dem som inte känner de italienska bakverken, ett slags brioche. När vi skar upp små bitar för att smaka fälldes den avgörande kommentaren: "Det här är ju en frukost."

Så självklart. Det är en frukostkaka. Och vad kan man göra med frukostkakor? Rosta dem förstås. Men inte bara. Jag ville också förstärka apelsinkaraktären och göra den till en hel frukosträtt. Hos min frukostguru Bill Granger har jag läst om fyllda french toast (han fyller både med persikor och skinka/ost) och där fanns lösningen.

Jag filéade två apelsiner och toppade med en liten sked hemgjort vaniljsocker*. Lät det stå medan jag skar tjocka små skivor av Colomban. Skar fickor mitt i skivorna för att kunna stoppa i apelsinklyftorna. När stoppningen var klar skedade jag över lite av den vaniljiga apelsinjuicen över brödbitarna. Jag tycker att french toast oftast är alldeles för soggigt med den vanliga blötläggningen av brödet i ägg och mjölk, därför var jag försiktig med vätskan. Jag hettade upp en stekpanna med lite smör i, och stekte på medelhög-hög värme ett par minuter på varje sida. Pudrade kanel ovanpå och serverade med grekisk yoghurt med en gnutta vaniljsocker i.

Detta kan vara det optimala frukostbakverket för hemmabruk (ni vet ju vad jag tycker om croissanter, men de kräver att man bor i närheten av Xoko på Rörstrandsgatan). Apelsinerna är inte så söta längre, men i det här receptet var deras relativa syrlighet bara en fördel.
Frasig yta, mjukt men inte kletigt inre, sötma, syra, smörighet, en viss substantiell känsla i konsistens och tuggmotstånd som kommer av att det trots allt är bröd vi talar om. Jag hejdar mig kanske inför ord som perfektion, vågar inte riktigt ta i de pretentionerna, men om man bjuder en frukostgäst på dessa italienska läckerbitar och de inte ser leende och drömska ut både före och efteråt är det helt klart: det är inte du, det är dem.

Q & A

Jag kan inte minnas att jag svarat på någon sån här sedan sommaren 2005. Men det är ju bedårande redaktör Slätt som frågar och då kan jag sällan säga nej.

Tio första
Första bästa kompis: Linda. Hon övergav mig senare som bästis för en tjej som hette Paula som jag är nästan helt säker på blev dansbandssångerska.
Första bil: Har aldrig ägt någon. Däremot lärde jag mig köra bil i en fantastisk blå diesel-Peugeot som hette Bettan. Bettan fick nästan aldrig motorstopp och var som bäst i ytterst olagliga hastigheter.
Första kärlek: Mattias. Han gick i tvåan. Jag gick i ettan. Han var djurgårdare. Så började det alltså.
Första husdjur: Har aldrig haft några p g a allergi i familjen. Men jag matade igelkottarna i trädgården.
Första semester: Den första jag minns var när jag fem år gammal bilade med familjen till Italien. Där fick man gå ut och äta klockan 9 på kvällen och bygga sandslott på dagarna och äta världens godaste glass. Stark kärlek uppstod.
Första jobb: Tidningsbud. Alla mina jobb har alltså varit inom media.
Första köpta skiva: Det måste nog ha varit den där Herreys med schackrutor på framsidan.
Första riktiga kärlek: Jag minns inte vad han hette. Och jag var ändå 14. Det är bisarrt att inte minnas namnet på sin förste riktige kille. Å andra sidan kan jag nog inte i efterhand säga att det var en så värst riktig kärlek heller.
Första piercing: Inga. Aldrig. Om inte hål i öronen räknas?
Första konsert: Jag fick följa med min storebror till ett splitternytt Globen för att se Phil Collins våren 1989.

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Alldeles för jävla länge sen. Om man inte räknar menlöst smuttande på vin och det gör verkligen inte jag.
Senaste bilfärd: Bil från min lägenhet till Vasaparken (skratta inte, ha foglossning själva så får ni se hur bra det går att gå!) med en fotograf i förra veckan.
Senaste filmen du såg: På bio - Darling.
Senaste ringda telefonsamtal: Min mamma.
Senaste bubbelbadet: Centralbadet någon gång i höstas.
Senaste spelade cd: Minns faktiskt inte. Spelar inte cd-skivor längre.
Senaste kyss: Nyss.
Senaste gången du grät: Jag fick tårar i ögonen i går eftermiddags av ett läsarmail apropå påskdagsintervjun.
Senaste måltiden: Bircher müsli till frukost. A little bit Heidi, a little bit Bondi, som det står i Bill Granger-receptet jag nästan följer. Toppa med torrostade mandlar och lönnsirap.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej. Jag har nog faktiskt aldrig dejtat över huvud taget i den moderna bemärkelsen.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Ja.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ofta.
Fastnat med blicken i någons urringning: Alltid.
Fått ditt hjärta krossat: Absolut.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.
Haft ett one night stand: Ja.
Busringt till någon: Ja, men inte sen sjätte klass.

Sju saker du har på dig just nu
1. Badrock
2. Örhängen
Hrm, inte så mycket mer. Räknas avskavt nagellack?

Sex saker du gjort idag
1. Hånglat
2. Bråkat
3. Tvättat håret
4. Lyssnat på Icebox
5. Haft en förvärk
6. Klappat på den allra första boken. Den kom alltså med bud i går. Den är så fin att jag får lite hjärtklappning.

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Män
2. Skrivande
3. Sprit
4. Djurgården
5. Mat

Fyra personer du kan berätta allt för:
1. S
2. L


Tre val
Blått eller rött? Blått.
Sommar eller vinter? Sommar.
Choklad eller chips? Choklad.

Två saker att göra innan du dör
1. Ge ut en roman
2. Få en frisk levande unge
Jag inser att jag, om allt går väl, måste uppdatera den här önskelistan efter sommaren.


En sak du ångrar
Som en person med både förfärligt humör och svår konflikträdsla ångrar jag både otaliga gånger när jag har skällt ut folk och lika många gånger när jag inte gjort det.

Who Do You Love?

I flera år har jag verkligen gillat Gringo-possen. En bitvis rätt bra tidning, praktiska integrationsprojekt för att länka förortsungar till folk med kontakter (fast vad hände egentligen med den där kontaktdatabasen, jag fick bara ett enda mail när jag hade anmält mig som potentiell kontaktförmedlare), roliga fester, flera otroligt smarta och trevliga personer.

Inte för att jag inte förstått de invändningar som kommit från både liberalt och mer vänsterinriktat håll, men rent känslomässigt har jag ändå hållit fast vid att det handlar om bra människor som vill väl. Just det tror jag väl fortfarande, men när Zanyar Adami kliver vidare in på feministfältet tar mitt tålamod slut. Eller feminist, förresten, det säger han ju att han inte är. Han vill hellre ha kärlek. Och att män inte ska känna sig skuldbelagda. Jaha. Men vem är det som ska älska och vem ska älskas? Och varför?

Kärlek är det bästa som finns, men när begreppet används politiskt handlar det alltid om att tona ner motsättningar, att låtsas som om det finns enkla lösningar på svåra problem. När just kvinnor och feminister anklagas för kärlekslöshet går det dessutom inte att låta bli att koppla till hur män i alla tider alltid levt på kvinnors kärlekskraft. Flickor och kvinnor uppfostras att vara kärleksfulla, att ta om hand. Män behöver inte ta ansvar för kärleken eftersom kvinnor gör det åt dem. Det är liksom det vi vill komma bort från. Och då får unga självproklamerade feminist- (eller "femanist"-) killar gnälla om mer kärlek bäst de vill. De kan väl älska själva om det är det som saknas.

I dag skriver jag mer om det här i tidningen.

Som vi är mot de allra svagaste

Otroligt viktig och bra artikel i Stockholms Fria.

Kazakstansk humor större än Borat

Enligt bokhororna ser Kazakstans finansdepartement från himlen ut som ett dollartecken. Själva huset alltså. Jag älskar sånt. Jag har letat men hittar ingen bild som kan bekräfta detta. Den som bidrar i den jakten får min eviga tacksamhet.

Läs

Läs Johannes utmärkta text om facket idag.

Mat och tänkande

Gelin d.y tipsar om en artikel av Adam Gopnik i The New Yorker om mat i litteraturen. Gopnik lagar rätter från litterära verk: "Eating Günter Grass’s flounder was actually like reading one of his novels: nutritious, but a little pale and starchy." och funderar apropå en fisksoppa från Ian McEwans “Lördag” på matlagning och tänkande. Går dessa två, ja i alla fall i mitt liv absolut centrala sysselsättningar att kombinera?

"While you are doing all this (pysslar med fisksoppan alltså, min kommentar), I was reminded as I did it, you are thinking about the bouillabaisse, not about life in our time. Or, rather, you are not thinking about the bouillabaisse, or about anything: you are making the bouillabaisse. And here, I suspect, lies the difficulty with using cooking as the stock for the stream-of-consciousness stew. It is that the act of cooking is an escape from consciousness—the nearest thing that the non-spiritual modern man and woman have to Zen meditation; its effect is to reduce us to a state of absolute awareness, where we are here now of necessity. You can’t cook with the news on and still listen to it, any more than you can write with the news on and still listen to it. You can cook with music, or talk radio, on, and drift in and out. What you can’t do is think and cook, because cooking takes the place of thought."

Bortsett från den intressanta reflektionen är jag förstås mest avundsjuk på själva artikelupplägget. Om någon redaktör som vill köpa en text där jag lagar rätter ur världslitteraturen är det bara att höra av sig!

sextiosju, sextiosju

Donnie matbloggar fint om vår barndom (som iofs inföll ett tag efter 1967).

Fler böcker!

Jag har precis upptäckt att "Saker min sambo och jag tyckte olika om" har blivit en bok! Eller i alla fall inspiration till en bok. Det var en av de första bloggarna jag verkligen fastnade för och följde slaviskt och jag ser otroligt mycket fram emot boken.

Hon som skrivit den, som då kallade sig Saskia, heter Sabina Strand och bloggar vidare här.

Mellanskiktets ångest

Rent lingvistiskt var det hemskt roligt när socialdemokraterna i sin valanalys talade om bekymret att nå ut till "mellanskiktet". Det är länge sedan s svängde sig med den sortens klassiskt marxistiska begrepp. Det är däremot rätt vanligt på Aftonbladets kultursida. I går var där exempelvis en intressant artikel om hur konsumtionskritiken just nu mest handlar om det bildade mellanskiktets ångest för deklassering.

Intervju

Den där intervjun gick alltså i dag i stället. Jag är lite missnöjd med bilden och helt skräckslagen inför omfånget.

Smoke gets in your eyes

Det var det där med röken då. I somras körde jag förbi den lilla fiskeaffären i Idre, mittemot Konsum för dem som varit där. Utanför stod en skylt. "Abu-rök 199 kronor" En rök! Jag föreställde mig genast hemrökt sidfläsk, hickoryrökt röding, ja vad som helst utom rökta hjortron som jag en gång provat och helst aldrig mer återser. Två hundralappar senare var den lilla plåtlådan min.

Kanske såg mannen i affären att jag inte var vanerökare för han påpekade att man måste ta bort den blåa skyddsplasten innan man satte i gång. Det gjorde jag. Så har den stått sedan dess. Jag har oroats över grannarnas invändningar om man använde den på gården, ryggat lite för det otentiellt komplicerade. Men i går var den invigningsdags. Klart man ska röka sin påsklax själv.

"Vill du komma hit efter skiftet och provköra Abu-röken ikväll" frågade jag sedan en tröttkörd tabloid-kollega, tillika storebror. Det ville han förstås. Redan på morgonen lade jag portionsbitar av laxfilé (skinnet kvar) i två olika sorters saltning. Två bitar gnuggades först lätt med socker, täcktes sedan med grovt salt. Två bitar lades i saltlake. Allt för vetenskapen, allt för att se vad som blev bäst.

Vid sjutiden mixade jag en av dessa eviga alkoholfria fruktdrinkar som jag bittert nog håller till godo med för ögonblicket och började skrapa bort saltet. Ja, alltså de andra fick vin. Sen whisky. Sen vin igen. Det är så jävla orättvist. Fisken som legat i grovt salt var verkligt fast. Den hade torkat ur och kändes på konsistensen redan tillagad. Saltlakebitarna var tvärtom mjuka och lite sladdriga.

Själva rökmomentet var löjligt enkelt. Häll på det medköpta abu-spånet (alspån) i lådan. Lägg fisken på det för ändamålet avsedda gallret på plåt och ställ uppepå. Skjut på locket, men lämna ca 0,5 cm öppet. Bär ut alltihop på gården. Häll i T-röd i den lilla runda plåtburken som hör till röken. Tänd på. Ställ röklådan mitt ovanpå elden. Vänta. Efter en minut börjar det ryka.

Sedan väntade vi. Spanade lyckligt på den väldigt lilla röksignalen som spred sig. Det ryker alltså mycket mindre än vid vanlig grillning. Förmodligen också mindre än om två-tre personer samtidigt röker cigaretter. Det går alltså att använda en abu-rök på balkongen utan att grannarna torde klaga. Efter ca 15 minuter slocknade elden. Vi hade fyllt bränsleburken till drygt hälften. Enligt instruktionshäftet skulle fisken vara klar då. Så vi öppnade röklådan. Och där låg de! De vackraste bitar rökt lax vi skådat. De delade sig i stiliga flagor och färgen var djupt rödrosa. Tillagningen något av det enklaste man kan tänka sig.

Skillnaden i saltning gav också skillnad i smak. Den torrsaltade var hårdare rökt och hade lite fastare konsistens. Den våtsaltade var mildare, mesigare om man gillar det riktigt rökta men likafullt delikat. När vi satt där och suckade började vi diskutera nya mer avancerade recept. Terökning? Hur gör man för att flisa upp en enbärsbuske? Rökta korvar, rökta fläsksvålar. Allt går att röka. Efter laxfesten bjöd jag på älsklings-Mannes gräddfilspannacotta, gjord på någon sannolikt sjukt exklusiv vaniljstång jag fick helt gratis i present på Xoko när ägaren/bagaren kände igen Lisa. Det har sina fördelar att känna matskribenter. Liksom att känna ägare av röklådor. Om någon dragit upp en sällsamt fin öring och vill testa abu-röken är det bara att höra av sig.

Bonusrecept: gräddfilspannacotta. Jag modifierade M:s för att jag inte hade plats för gräddslattar i kylen.

För 4 (eller, hrm, 3)
2 dl vispgrädde
3 dl gräddfil
2 gelatinblad
5 msk socker
1 vaniljstång

Lägg gelatinbladen i kallt vatten. Häll grädden i en kastrull ihop med sockret. Dela vaniljstången och gröp ur fröna, ha ner alltihop i grädden. Koka upp. Dra åt sidan. Ta ur stången. Vispa ut fröna ordentligt, de har förmodligen kloggat ihop sig. Krama ur vattnet ur de nu mjuka geletinbladen, vispa ner i den varma grädden. Rör ner gräddfilen. Häll upp i portionsglas och ställ i kylen i ett par timmar eller mer.

En långfredagsberättelse

Här är alltså romanutdraget. Dock ingen intervju vad jag kunde se. Det där avslöjandet jag gjorde med stor möda i gårkväll var alltså helt i onödan. Ha. Nåja, det kommer fler intervjuer rätt snart där allting också framgår.

Med önskan om ett lyckligare slut

Hur pratar man om det oomtalbara? Visst går inte att tala om för att det är för svart. Den barriären fanns inte för mig. Tvärtom var olycka nästan alltför lätt, visade det sig. Det var bara att ösa ur evighetshavet, bara att låta ångesten ge bränsle åt orden så kom de av sig själva. Jag använde bloggen för att lufta tankar jag knappt borde ha vågat tänka, definitivt inte ha fäst med tangenter på skärmen.

Parallellt växte texten, ja den texten, den stora texten, den viktiga texten, hemma i datorn och här i små utdrag. Jag delade med mig, provade formuleringar, lyfte ut stycken hit för att deras bitterhet annars helt skulle ha begravt mig. Så andades jag lättare en stund. Och fortsatte skriva. Att det faktiskt blev en bok är delvis er förtjänst. Jag vet inte om jag hade klarat det ensam.

Men jag klarade det. I alla fall blev det något, i alla fall fanns där en berättelse till slut. Som människor läste och grät och läste och, tror jag, faktiskt tyckte om. Jag försöker återkalla känslan när jag stod i tunnelbanetåget den där dagen, det var på alla hjärtans dag förra året, den fjortonde februari 2006, klockan var ungefär halv fyra och jag var sen till ett seminarium nere i stan. Han hade lämnat fem meddelanden på min mobiltelefon. Jag ringde upp.

"Hej" sa jag. "Jag vill gärna ge ut din bok" sa han. "Va?" sa jag. "Jag vill gärna ge ut den." Jag begrep inte. Det var en vän som visserligen har ett förlag som hade bett att få läsa, men jag hade hela tiden trott att det var för att han ville vara snäll. För att han ville se om han kunde hjälpa till med lite kontakter eller kanske tipsa om några redigeringar. Han ger ju knappt ens ut skönlitteratur. "Jag vill hemskt gärna ge ut din roman. Jag tycker att den är fantastisk." Jag lutade mig mot glaset och kände hur mungiporna som av sig själva strävade uppåt. "Ojdå" sa jag. "Vad roligt. Det hade jag inte väntat mig." Sedan bestämde vi en tid för att träffas. Jag kunde inte sluta le, kunde knappt ens begripa.

Ett dryg vecka senare ringde de från Bonniers. Och efter förskottsförhandlingar och förskott och tid att skriva om och till och underbar hjälp från min förläggare och redaktör och val av omslag och typsnitt och färger och ungefär hundra korrekturrundor som säkert ändå missat något, så kommer böckerna från tryckeriet i nästa vecka. Den tionde april är det lovat. Då går böckerna ut till recensenterna och redaktionerna och tre veckor senare, den 4e maj, det är en fredag, är det dags.

Jag får svindel bara av att tänka på det. Då kommer jag att kunna bli tvärsågad i Svenskan eller DN eller var det nu blir. Nina Björk har beställt ett förhandsex till exempel. Hon är nog arg på mig just nu. Jag vet att det är fånigt att vara rädd för kritiken, men hur ska man kunna vara något annat? Visst, man borde låta det rinna av, borde inse att alla inte kan gilla etc, men jag är så förtvivlat dålig på sånt. Jag vill att alla ska älska mig, alla ska älska min text som är en del av mig och som jag ändå inte har någon kontroll över alls längre.

Imorgon trycker Expressen utdrag ur romanen över hela kultursidesuppslaget. Som någon sade skulle de knappast göra det om de inte tyckte att den var bra, det skulle ju bli pinsamt för dem. Den insikten hjälper bara rätt lite. Inne i själva tidningen är det en intervju med mig också. Jag ska få läsa den innan den går i tryck. Jag väntar ivrigt, oroligt vid mailen.

Där är vi dock tillbaka vid inledningsmeningen. För hur ska man tala om det som är så himlastormande fantastiskt bra att man inte får fram orden? Det som är så osannolikt läskigt och ännu mer underbart och som jag helt enkelt inte har haft ork eller möjlighet att formulera förrän nu? Ni ser, jag kan inte säga det. När människor i verkliga livet gör intervjuer blir det mindre komplicerat. Det går liksom inte att komma i från att det växer i mig, jag behöver inte säga något alls, de ser och förstår och det blir en annan sorts ingång bara, en annan berättelse, ett lyckligare slut. Förmätenheten i det uttalandet har förstås inga gränser. Ändå känns det så. Det känns som om allt kommer gå bra. Jag önskar att jag kunde ha samma visshet med boken. Å andra sidan är den faktiskt inte lika viktig.

Mer läsning

I senaste Arena skriver jag utifrån feministisk utvecklingspsykologi om hur de unikt barnavårdande svenska fäderna kan komma att förändra själva människan (aktuellt inte minst i skenet av bitterfittedebatten). Katrine Kielos skriver också mycket intressant i samma nummer om uppsåtskriteriet i våldtäktslagstiftningen (även om jag inte riktigt begriper hennes slutsatser).

Come sit on my lap

För att fortsätta i konsumtionens tecken: Dagens låt är Beyoncés Sugar mama.

Mer konsumtionsdebatt

Imorse diskuterade jag vidare med Sisela Lindblom i P1-morgon. Jag återkommer med fler reflektioner kring detta. Nu måste jag lära mig hur min rök fungerar för att kunna röka min egen påsklax.

En bra dag

I dag fyller en man jag gillar år. Vi åt Stockholms bästa croissanter till frukost. Som jag har letat efter bra croissanter. I år efter år har jag testat mig igenom tonvis av tänkt frasiga smörbomber, men funnit att ingen varit ens tillnärmelsevis lika smörig och frasig som sådana som kommer från ens de enklaste franska kvartersbagerier. Men nu har jag hittat hem. Till smöret, skulle man kunna säga. Leverantören är Xoko på Rörstrandsgatan. Gå dit om ni värderar franska frukostbakverk lika högt som jag. På helgerna tar de små läckerheterna av naturliga skäl ofta slut redan vid 11-tiden.

Vi hade presentutdelning också. Och tulpaner på frukostbordet. Och blodapelsinjuice i fina glas. Som jag skriver i en krönika i dag om konsumtionskritiken gillar jag ju fina saker, även om det klassas som ytlighetens omoral. Födelsedagsbarnet fick en flaska roséchampagne som jag knutit en rosett om halsen på och en crème brulé-brännare. Den senare kan man förmodligen också använda till att rosta bröd om man är på pyromanhumör. Det står dock på förpackningen att man inte ska tända den riktad mot sitt eget eller någon annans ansikte. Det kan vara bra att veta.

För att fortsätta firandet i den charmfulla borgerlighetens tecken blir det i kväll skaldjursplatå på Wasahof. Jag tar nog fram mina pärlor. Det känns som om det kommer att bli en riktigt bra dag.

Begåvningsreserven var det

Det här tycker jag är rätt roligt. (Jo, jag vet att det sannolikt finns en klassdimension i det där, men vi får väl utgå ifrån att sd-tjejen från Täby valdes ut för att hon skulle hedra sina partikamrater.)

Jag försöker sedan några dagar äntligen skapa en länk till Martin Jönssons utmärkta blogg, men först blev det bara en massa errors, nu går länken av någon outgrundlig anledning till Aftonbladet. Länken ser alltså ut såhär: http://www.svd.se/dynamiskt/blogg/did_12676000.asp

Är detta månne ett skämt från någon mer datakunnig av de försvarare av Aftonbladets opinionsmaterial som kände sig tvingade att ge sig tillkänna nedan? Eller är det av mer kosmisk natur?

Viggo om AB

"Många tror att DN:s kulturredaktion är Sveriges mest improduktiva tidningsavdelning. Men jag vet att detta är fel. Den redaktion som producerar i särklass minst i Sverige är Aftonbladets ledaravdelning. Betänka att sex-sju personer har fast lön för att fylla en(1) sida om dagen. Dessutom finns det ett antal verksamma frilansare som även de ska fylla ut halva området. En gång i veckan skriver Olle Svenning ut sina dagboksanteckningar från 70-talet. En gång i veckan skriver en kvinnlig skribent till häst om sina upplevelser på hästryggen och resten av tiden skriver en man i murarskjorta som ser ut som Göran Greider Light att allt regeringen gör är dåligt."

Okej, det här är konkurrenttidningen, och man ska ju hålla sig för god etc. men Viggos elakheter är för roliga för att inte föra vidare. Om de verkligen är 6-7 personer + frilansar är dessutom bara det helt bisarrt.

Mer läsning

Johan Wirfält skriver också bra om kulturkoftornas konsumtionsanalys.

Mer om konsumism och kulturproggare

Kolla, Annina har orkat formulera sig lite bättre än jag om det där med köken och kultureliten.

Mediesplatter

Hörrni, var det här ett aprilskämt eller inte?

Plastic fantastic

Tror ni inte att jag begriper hur trist det är här numera. Jag tänker halvsmälta tankar om liljekonvaljeparfymer eller kulturelitens konsumtionskräck men jag kommer liksom ingenstans. Apropå det senare är det rätt lustigt hur jag på många sätt förstås delar den där sortens inteloelitistiska känsla av överlägsenhet inför ekonomfräscha människor med Mulberryväskor och ultrarenoverade kök de aldrig har tid att laga mat i, men ändå bara suckar inför Sisela Lindblom. Kritiken av ytligheten blir liksom ytligare än aldrig så många Alcro Designer-ommålningar. För att inte tala om Stureplansfixeringen. Det är jättejättehemskt med smink i P1 och att vilja ha dyra väskor, typ. När barnen i Afrika svälter. (Eller mer bokstavligt enligt Lindblom, när vissa inte har råd att åka på semester.) Jaha.

Bo Madestrand frågar alltså i det läget inte om varför det är hemskare än att köpa dyr konst, om man nu har råd med det. Vad är det hemska, att ha pengarna, att konsumera, eller att konsumera vissa saker? Och varför är viss sorts konsumtion, om det nu är det riktigt eländiga, värre än annan?

När jag läser DN Kultur påminns jag framförallt om hur människor i biosalongen skrattade åt Darling-Evas bottenfrusna gestalt vid exakt samma ögonblick som jag själv var tvungen att kämpa tillbaka tårarna.

Ps. I Svenskans tv-krönika i dag (ej på nätet) kallas Annie Wegelius "välkänd kolportör av plast-tv". Min personliga relation till Wegelius handlar främst om att jag var en av de där åtta personerna som kollade på K World och älskade det (man kan inte annat om en kanal som tog Nigella till Sverige bara helt kort efter att How to Eat kommit ut) men man kan nog enkelt konstatera att Magnus Eriksson inte var en av oss.