Grundaren till tidningen Mana påhittad?

Det påstår i alla fall Peter Wennblad på Neo och Lawen Mohtadi, tidigare redaktör på Mana, bekräftar det hela. Av de två andra, gissningsvis inte påhittade, Mana-grundarna, förnekar den ena allting och hävdar att Neo har rasistiska motiv bakom sina frågor, och den andra vill inte kommentera.

Läs mer hos Neo.

Med önskan om ett lyckligare slut

Hur pratar man om det oomtalbara? Visst går inte att tala om för att det är för svart. Den barriären fanns inte för mig. Tvärtom var olycka nästan alltför lätt, visade det sig. Det var bara att ösa ur evighetshavet, bara att låta ångesten ge bränsle åt orden så kom de av sig själva. Jag använde bloggen för att lufta tankar jag knappt borde ha vågat tänka, definitivt inte ha fäst med tangenter på skärmen.

Parallellt växte texten, ja den texten, den stora texten, den viktiga texten, hemma i datorn och här i små utdrag. Jag delade med mig, provade formuleringar, lyfte ut stycken hit för att deras bitterhet annars helt skulle ha begravt mig. Så andades jag lättare en stund. Och fortsatte skriva. Att det faktiskt blev en bok är delvis er förtjänst. Jag vet inte om jag hade klarat det ensam.

Men jag klarade det. I alla fall blev det något, i alla fall fanns där en berättelse till slut. Som människor läste och grät och läste och, tror jag, faktiskt tyckte om. Jag försöker återkalla känslan när jag stod i tunnelbanetåget den där dagen, det var på alla hjärtans dag förra året, den fjortonde februari 2006, klockan var ungefär halv fyra och jag var sen till ett seminarium nere i stan. Han hade lämnat fem meddelanden på min mobiltelefon. Jag ringde upp.

"Hej" sa jag. "Jag vill gärna ge ut din bok" sa han. "Va?" sa jag. "Jag vill gärna ge ut den." Jag begrep inte. Det var en vän som visserligen har ett förlag som hade bett att få läsa, men jag hade hela tiden trott att det var för att han ville vara snäll. För att han ville se om han kunde hjälpa till med lite kontakter eller kanske tipsa om några redigeringar. Han ger ju knappt ens ut skönlitteratur. "Jag vill hemskt gärna ge ut din roman. Jag tycker att den är fantastisk." Jag lutade mig mot glaset och kände hur mungiporna som av sig själva strävade uppåt. "Ojdå" sa jag. "Vad roligt. Det hade jag inte väntat mig." Sedan bestämde vi en tid för att träffas. Jag kunde inte sluta le, kunde knappt ens begripa.

Ett dryg vecka senare ringde de från Bonniers. Och efter förskottsförhandlingar och förskott och tid att skriva om och till och underbar hjälp från min förläggare och redaktör och val av omslag och typsnitt och färger och ungefär hundra korrekturrundor som säkert ändå missat något, så kommer böckerna från tryckeriet i nästa vecka. Den tionde april är det lovat. Då går böckerna ut till recensenterna och redaktionerna och tre veckor senare, den 4e maj, det är en fredag, är det dags.

Jag får svindel bara av att tänka på det. Då kommer jag att kunna bli tvärsågad i Svenskan eller DN eller var det nu blir. Nina Björk har beställt ett förhandsex till exempel. Hon är nog arg på mig just nu. Jag vet att det är fånigt att vara rädd för kritiken, men hur ska man kunna vara något annat? Visst, man borde låta det rinna av, borde inse att alla inte kan gilla etc, men jag är så förtvivlat dålig på sånt. Jag vill att alla ska älska mig, alla ska älska min text som är en del av mig och som jag ändå inte har någon kontroll över alls längre.

Imorgon trycker Expressen utdrag ur romanen över hela kultursidesuppslaget. Som någon sade skulle de knappast göra det om de inte tyckte att den var bra, det skulle ju bli pinsamt för dem. Den insikten hjälper bara rätt lite. Inne i själva tidningen är det en intervju med mig också. Jag ska få läsa den innan den går i tryck. Jag väntar ivrigt, oroligt vid mailen.

Där är vi dock tillbaka vid inledningsmeningen. För hur ska man tala om det som är så himlastormande fantastiskt bra att man inte får fram orden? Det som är så osannolikt läskigt och ännu mer underbart och som jag helt enkelt inte har haft ork eller möjlighet att formulera förrän nu? Ni ser, jag kan inte säga det. När människor i verkliga livet gör intervjuer blir det mindre komplicerat. Det går liksom inte att komma i från att det växer i mig, jag behöver inte säga något alls, de ser och förstår och det blir en annan sorts ingång bara, en annan berättelse, ett lyckligare slut. Förmätenheten i det uttalandet har förstås inga gränser. Ändå känns det så. Det känns som om allt kommer gå bra. Jag önskar att jag kunde ha samma visshet med boken. Å andra sidan är den faktiskt inte lika viktig.