Skammen

Med risk för att låta som en mycket ung Lena Philipsson så syr jag emellanåt mina egna kläder. En kombination av hyfsat handlag, skral ekonomi, egensinnig klädsmak och opraktiska storlekar har fått hemma-couturen att kännas som ett rimligt val.

Med opraktiska storlekar menar jag dels att ha drastiskt olika storlek på lite olika kroppsdelar, dels förstås alltför stora storlekar. Jag är kort sagt för tjock, eller har åtminstone för stor rumpa, för att kunna ha sådana kläder som jag skulle vilja ha. Senast jag tittade på jeans av ett coolare märke var den största storlek jag hittade 29. Jag kunde inte ha så små byxor när jag var 18 år och hobby-bulimiker. Idag, well, let's not go there. Det har hänt att jag köpt jeans på Lindex. Jag rekommenderar det dock inte, grensömmen är för lång. Man får en så kallad unibutt. Som sagt, jag rekommenderar det inte.

Nu är det så länge sedan som jag ens tittade i dyrare affärer efter något annat än skor och smink (och parfymer och ylletröjor, men det hör inte hit) att jag liksom hade skakat av mig den där skammen man känner när man inser att de faktiskt inte vill att man ska handla där om man är ett sånt fetto som man obönhörligen inser att man är, konfronterad med byxlårsomfång som passar lagom rymligt runt ens egna överarmar. Jag gick därför in på den fina lilla Whyred-affären på Mäster Samuelsgatan. I fönstret hängde en potentiellt gudomlig klänning. Okej, jag har lite bebisfett kvar, men man behöver ju motivation för det där sista. Och jättedyrt är det faktiskt inte heller.

För att vara någon som hatar dagens mode med ett innerligt och glödgat hat som katlaeld gick jag omkring därinne med ett löjligt leende på läpparna. Alaia-kopior, bedårande draperingar utan att grejerna såg ut som tält, den där klänningen i fönstret med plisserad kjol som ser ut som min dröm om Sylvia Plath. Så tittar jag mer aktivt, kanske skulle jag våga prova den ändå.

Den största storlek de hade var 38. Det fanns 34, 36 och 38. Skammen välde över mig. Vad gör en sån tjockis inne i vår butik, hörde jag nästan butiksbiträdena viska till varann. Skammen, skammen, skammen. Det är inte vi, det är du, sa de fina 34-klänningarna till mig medan de prasslade och försökte vända mig ryggen. Mellanstadietjejer har inget mot 34-klänningar i grymhet. Är det meningen att den som har storlek 38, och som alltså har den största storleken som finns, ska känna sig lite småfet. Gud vilken tur att jag inte åt den där kakan, då hade jag inte ens fått vara här.

Själv gjorde jag mig så osynlig som möjligt och gick därifrån på små små steg. Någonstans mellan klänningsgalgarna och 62:ans busshållplats gick skammen över i ilska, sen resignation. Jag tror aldrig att jag vill gå tillbaka.

Saker man inte vill ha fått sagt till sig, del 1 i en liten serie

"Du är min egen lilla späckhuggare."

St Göran och valen

Man tycker kanske att det borde innebära fördelar att jobba väldigt mycket åt en och samma tidning. Som till exempel att de inte skulle publicera bilder på en där man ser ut som en strandad val. Men nej. Sådana ynnestar får man inte på Expressen.

Däremot har jag en text i tidningen i dag om när jag i går träffade Göran Persson. Komplett med valbild. Jag ser större ut än han. Och jag må vara rätt frodig* även i verkligheten, men större än Göran är jag faktiskt inte.

* Frodig är ett roligt ord. Det är dock inget jag skulle använda själv, om mig själv, utan ironiska undertoner. När jag anlände till Bonniers konsthall i går, där den där pressträffen ägde rum, möttes jag dock av Ernst Brunner. Vi hälsade. "Så underbart frodig du är" sa han. Det lät oironiskt. Vi hade aldrig träffats förut. Jag log undvikande. "Graviditet tar fram kvinnors behag på ett så fascinerande sätt" fortsatte han. Det här kan ha varit kodord för att han beundrade mina gravidtuttar. Lite senare fick jag profylax-tips av Paolo Roberto.