Månadens Sverker

Detta är en varning. Gör inte, jag upprepar, gör inte pedikyr på Centralbadet! Jag kan ju knappt nå mina egna fötter för ögonblicket och hade fått ett presentkort i tja, present. Jag kom därifrån i går, efter en rätt obehaglig upplevelse där jag flera gånger fick aktivt påpeka att hon filade och skrapade på min tunna hud på ovansidan av fötterna och att det gjorde rätt ont, med fötter som är mindre tjusiga än om jag gjort det själv. Bortsett från att jag inte når mina egna fötter då.

Detaljer från eländet (utöver de tre små såren jag nu alltså har på ovansidan och kanterna av fötterna):

"Nu ska jag bara ha på överlack" säger hon, misstänkt snabbt efter att hon börjat med själva lackningen. "Hm, hade du underlack?" frågar jag, mest för säkerhets skull. "Nej, det är slut." Okej, det kunde du kanske ha berättat innan jag valde ett mörkrött lack som nu alltså glatt sjunker in i mina naglar för månader av framtida infärgning. Eller förresten kanske du, eller någon annan, kunde ha köpt ett nytt när det gamla tog slut.

Man får ligga på rygg och ha fötterna uppe på själva britsen. Detta gör att hon, för att komma åt att behandla hälarna, lyfter upp fötterna en och en och håller dem i ena handen samtidigt som hon akrobatiskt försöker nå runt med den andra. Fötterna är fortfarande lite fuktiga och hon slinter upprepade gånger. Detta måste inte bara vara en förfärlig arbetsposition utan gör också i förlängningen (för att hennes axlar ska hålla, antar jag) att själva filandet går rasande snabbt. Vilket förstås lämnar kvar huvuddelen av de stalagmitiska förhårdnader som jag samlat på mig under vintern.

Det senare är på inget sätt hennes fel, men hennes chefer är uppenbart lika lite bekymrade om hennes arbetsmiljö som om nöjda kunder.

Strax innan lackandet småpratade vi om hur lätt man förstör pedikyrer genom att snabbt efteråt dra på sig skorna och springa iväg. Det geggar förstås till lacket. Den här gången hade jag avsatt 20 minuter extra, och satt därför stillsamt med en bok utanför behandlingsrummet och väntade. När jag kom hem upptäckte jag att hon haft på ett så tjockt lager att inte ens detta hjälpt.

Nu ser fötterna alltså, med småsår, kvarvarande förhårdnader och halvt avskavda röda fläckar på tårna, ut ungefär som de gör när man kan börja drömma om proffsvård av dem. För det nöjet hade jag, om jag betalat själv, pröjsat 450 kronor. Det är inte riktigt prisvärt.

Det känns, så här på arbetarnas dag och allt, som en bitter påminnelse om vad som egentligen händer när man börjar leka borgarbracka. "Pedikyr, schmedikyr, vad är det för fel på raggardusch?" Det undrar jag också.

Och så lite reklam

Nu kan man beställa min bok på både Adlibris och Bokus. På det senare stället kan man se att de som har beställt den också verkar gilla svenska deckare.

Den här debatten är det bästa sätt jag hittills upplevt för att tämja shoppingbegäret. Vem vill ens se åt en jävla handväska längre?

Daniel Björk är otroligt rolig. Fast när jag tänker efter kan det roligaste tillfället i den här nu sjukt utdragna diskussionen ha kommit redan när Bo Madestrand, ca tre veckor in i alltihop, skrev och försvarade sig med att han ju var ironisk när han sa det där om att alla läste poesi och var svartklädda när han var ung.

Mellanskiktets ångest

Rent lingvistiskt var det hemskt roligt när socialdemokraterna i sin valanalys talade om bekymret att nå ut till "mellanskiktet". Det är länge sedan s svängde sig med den sortens klassiskt marxistiska begrepp. Det är däremot rätt vanligt på Aftonbladets kultursida. I går var där exempelvis en intressant artikel om hur konsumtionskritiken just nu mest handlar om det bildade mellanskiktets ångest för deklassering.

Plastic fantastic

Tror ni inte att jag begriper hur trist det är här numera. Jag tänker halvsmälta tankar om liljekonvaljeparfymer eller kulturelitens konsumtionskräck men jag kommer liksom ingenstans. Apropå det senare är det rätt lustigt hur jag på många sätt förstås delar den där sortens inteloelitistiska känsla av överlägsenhet inför ekonomfräscha människor med Mulberryväskor och ultrarenoverade kök de aldrig har tid att laga mat i, men ändå bara suckar inför Sisela Lindblom. Kritiken av ytligheten blir liksom ytligare än aldrig så många Alcro Designer-ommålningar. För att inte tala om Stureplansfixeringen. Det är jättejättehemskt med smink i P1 och att vilja ha dyra väskor, typ. När barnen i Afrika svälter. (Eller mer bokstavligt enligt Lindblom, när vissa inte har råd att åka på semester.) Jaha.

Bo Madestrand frågar alltså i det läget inte om varför det är hemskare än att köpa dyr konst, om man nu har råd med det. Vad är det hemska, att ha pengarna, att konsumera, eller att konsumera vissa saker? Och varför är viss sorts konsumtion, om det nu är det riktigt eländiga, värre än annan?

När jag läser DN Kultur påminns jag framförallt om hur människor i biosalongen skrattade åt Darling-Evas bottenfrusna gestalt vid exakt samma ögonblick som jag själv var tvungen att kämpa tillbaka tårarna.

Ps. I Svenskans tv-krönika i dag (ej på nätet) kallas Annie Wegelius "välkänd kolportör av plast-tv". Min personliga relation till Wegelius handlar främst om att jag var en av de där åtta personerna som kollade på K World och älskade det (man kan inte annat om en kanal som tog Nigella till Sverige bara helt kort efter att How to Eat kommit ut) men man kan nog enkelt konstatera att Magnus Eriksson inte var en av oss.