"It is impossible not to love someone who makes toast for you. People's failings, even major ones such as when they make you wear short trousers to school, fall to insignificance as your teeth break through the rough, toasted crust and sink into the doughy cushion of white bread underneath. Once the warm, salty butter has hit your tongue you are smitten. Putty in their hands."
Första sidan i Nigel Slaters självbiografi Toast - the story of a boy's hunger. Mer behöver nästan inte sägas. Läs den.
Mat och kärlek är så tätt sammankopplat i mitt liv att jag nästan inte kan skilja de sensoriska minnena åt. Att laga mat åt någon är en kärleksförklaring. Att äta en annans mat är låta sig inbäddas i ömhet. Doften av en grillad kyckling, nyss uttagen ur ugnen. Smärtan i fingrarna när man omedelbart sliter loss en bit av skinnet längst fram på bröstet. Den knapriga, salta, feta smaken i munnen. Lyckan i minnesbilden är oskiljaktig från tanken på att den där kyckligen lagades varje söndag, vecka efter vecka, år efter år. Sällhetens monotoni.
Eller köttbullarna jag rullade nästan varje vecka vintertid. Blandfärs, mannagryn, riven parmesan direkt i smeten, oregano, vitlök, fransk senap, svartpeppar. Sjud i tomatsås, servera med spaghetti. Jag känner doften av tomatsåsen här vid datorn.
Jag ville så gärna vara den som gav mina barn grillad kyckling och köttbullar i tomatsås. Ville att de skulle blanda ihop min kärlek med min mat, att doften i köket skulle vara lika delar mamma och trygghet, mat och lycka. De skulle självklart få slita skinnet från kycklingen direkt i köket. Vuxenvärlden underskattar den rena glädjen i att äta med fingrarna. Inte jag.
Mitt första riktiga minne. Det måste vara 1980 eller 81. Min syster är fortfarande helt liten. Jag sitter under bordet i det stora köket i Staffanstorp. Leker med mina dockor. Det luktar varmt och tryggt och gott och mamma står vid spisen och jag är fullständigt säker på att ingenting ont kan hända mig.
Jag vill ha den förvissningen igen. Jag ville ge den förvissningen till någon. Men min mat smakar inte lika bra längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Har du receptet på köttbullarna?
Vilken fantastisk text. Jag känner också smakerna, och kommer åtminstone väldigt nära de känslor du beskriver mellan raderna.
Jag blir så förvånad över att du måste vara så ung! Jag återkommer ofta till din blogg, och jag har föreställt mig en kvinna mellan 34 och 40 ungefär - du måste ju vara under trettio? Vet inte vad som gett mig den bilden faktiskt.
Jag undrar också över vad som gör att maten inte är densamma längre. Jag kan gissa, kanske. Vad det än är, så känner jag starkt med dig.
Tack! Jag är 29. Men ålder är ju mest en siffra ändå.
Är också från Staffanstorp (utanför Lund - finns visst flera), men 3 år äldre ..
Där ser man, världen är bra liten.
Ja jag brukar säga det med, att ålder mest är en siffra. Och man kan mäta sin ålder i så många sifferkoder med, i bröstlängd t ex, eller antal handväskor:) Meningslösa siffror men kanske en bra lottorad?
Skicka en kommentar