Nomineringarna till årets Bad sex award är klara. Förra året vann Tom Wolfe välförtjänt med I am Charlotte Simmons. Den vinnande formuleringen löd:
"Hoyt began moving his lips as if he were trying to suck the ice cream off the top of a cone without using his teeth ... Slither slither slither slither went the tongue, but the hand that was what she tried to concentrate on, the hand, since it has the entire terrain of her torso to explore and not just the otorhinolaryngological caverns ... "
En av hans hårdaste konkurrenter var André Brink med Innan jag glömmer:
"the vulva itself ... was of unusual plumpness, almost spherical, like a large exotic mushroom in the fork of a tree, a little pleasure dome if ever I've seen one, where Alph the sacred river ran down to a tideless sea."
Malte frågar sig vilka svenska verk som borde nomineras. Om inte den där kungen antagits vara så asexuell hade jag på enbart tidigare meriter lagt en hundring på Ernst Brunner.
onsdag, november 30, 2005
Dagens heta nya Nyheter
Varför försöker DN ens skriva om "Reklam och medier"? I dag kan man exempelvis läsa en krönika om "reklamfilmen alla pratar om". Eh? Vilken då? För det har väl inte kommit en ny snarlik studsbollsfilm som inte är samma som den som alla pratade om för en månad sen.
Lidbom kommenterade redan för två månader sedan att den första Reklam&Medier-krönikan tog upp det våldsamt nyhetspulserande ämnet dokusåpor.
Antingen är man intresserad eller inte. Vilket som gäller för DN:s mediebevakning är rätt uppenbart.
Lidbom kommenterade redan för två månader sedan att den första Reklam&Medier-krönikan tog upp det våldsamt nyhetspulserande ämnet dokusåpor.
Antingen är man intresserad eller inte. Vilket som gäller för DN:s mediebevakning är rätt uppenbart.
tisdag, november 29, 2005
Ännu mer att läsa
Jag vet att jag är sen med allt, men jag upptäckte faktiskt Roger Wilsons fantastiska blogg först nu.
Dessutom ruskiga välskrivna scener ur ett delvis plågat liv.
Och roliga välskrivna scener ur ett delvis händelsefattigt liv.
Och så en av mina smarta beundrare igen förstås.
Dessutom ruskiga välskrivna scener ur ett delvis plågat liv.
Och roliga välskrivna scener ur ett delvis händelsefattigt liv.
Och så en av mina smarta beundrare igen förstås.
Flera helt seriösa anledningar till att skaffa TV400 som inte handlar om att jag ibland är med där
Ännu har jag inte sett något av de här programmen som jag spelar in på tisdagarna. Jag har nämligen inte TV400. När jag i dag utanför studion spanade på deras programtablå kände jag dock en oerhörd lust att fixa den. Inte för att titta på mig själv så mycket som för debattprogrammens personkombinationer. Eller vad sägs om ett samtal mellan Carl M Sundevall och Ernst Billgren? Fredrik Strage och Tom Pyl? Eller, förmodligen allra bäst, Alexander Bard och Runar? Jag VILL höra det meningsutbytet!!
Något litet om bristen på intressanta svenska intellektuella
I kommentarsfältet en bit ner hävdar någon att vi i Sverige lider särskild brist på intressanta högerintellektuella. Det är helt sant. Men problemet är större än så. Vi lider nämligen av lika stor brist på intressanta vänsterintellektuella. Det finns helt enkelt inte så himla många människor alls här som tänker smarta och spännande saker kring samhället, livet och politiken. Det är väldigt tråkigt.
Jag ser flera anledningar till att det blivit så. En är att vi i Sverige inte skiljer särskilt tydligt mellan policy och politics. Eller rättare sagt. Det är bara politics som räknas. De enda grejerna folk funderar över är sånt som kan översättas i konkreta politiska förslag och helst genomföras inom en mandatperiod. Det blir lätt lite torftigt. Det i sin tur beror på att det finns förfärligt få arenor för samhällsengagerade intellektuella utanför de politiska partierna. Visst Timbro finns och Arena, men sen då? Och förresten är många på båda de tankesmedjorna ändå i någon mening kopplade till ett parti.
Inom LO får man tydligen inte ens vara lokalanställd i pensionsfrågor om man inte är socialdemokrat. Det organiserade näringslivet är något mindre partipolitiskt bundet, men säger å andra sidan knappt alls något om samhället längre, med undantag för den förtjusande Stefan Fölster. Han är faktiskt en klok intellektuell med breda icke partipolitiskt bundna förslag. Dessutom är det något med rösten som gör att jag har svårt att värja mig. Jag har aldrig påstått att jag var alltigenom förnuftsstyrd.
Inom kulturjournalistiken finns förstås en del oberoende röster i samhällsdebatten. På nästan alla kultursidor utom den jag medverkar vid kommer nära nog alla dessa röster vänsterifrån. En del av dem är galna slovener som skriver att det vore bra om Iran skaffade kärnvapen. Jag tycker ju i alla fall att de smartaste finns på Expressen, från vänster till höger, ha, men framförallt gillar jag att vi har den bredden. Både jag och Linton, både Per Svensson och Nina Lekander. Okej, det kanske inte var en extrem bredd mellan just dessa, men jag lovar att spännvidden mellan Nisse Schwartz och Leo Lagerqrantz är påtaglig. Det har förstört eller piggat upp ett antal redaktionsfester, beroende på vilken inställning man har.
Men det är inte särskilt lätt att försörja sig som oberoende samhällskritiker. Visst man kan få jobb på en tidning, men hur ofta händer det i dag? De som kan tar ofta anställningar inne i någon organisation och anpassar sig efter dess agenda. Om man jämför med större språkområden där man faktiskt kan leva på att skriva politiska böcker ligger vi betydligt sämre till. Magnus Linton fick exempelvis finansiera sin bok Americanos helt själv bara för att han brann för ämnet.
Ett angränsande bekymmer är att om de mer uttalat politiska intellektuella är för snävt inriktade på konkreta förslag så kan oberoende intellektuella inte sällan alldeles för lite om den konkreta politiken. Det gör att många idéer blir komplett verklighetsfrånvända. Sådana kan man förstås diskutera ändå, men då handlar det om filosofi mer än om samhället.
Ytterligare en unikt svensk aspekt är den närmast totala frånvaron av maktskiften. Högerns intellektuella har helt enkelt nära nog aldrig fått konfrontera sina idéer mot ideologiska likar med makt. Medan vänsterns ofta betraktar den politiska makten som självklar. Det första kan dels leda till ointresse eftersom ingenting egentligen betyder något, dels till fundamentalism eftersom ingenting nånsin måste prövas mot verkligheten. Det senare till uppfattningen att makten är viktigare än idéerna. På ingetdera hållet är det bra grogrunder för spänstiga diskussioner.
Visst finns det intressanta politiska tänkare och skildrare ändå, både innanför och utanför partierna. Av redan nämnda skäl är det främst utanför partierna som det roliga händer. Jag gillar förutom de jag redan nämnt (och då menar jag inte slovenen) Dilsa D-S, Roland P-M, Malin Ullgren, Zaremba, Karolina Ramqvist, Johan Hilton, Petra Östergren, Johan Norberg, Natalia, Merit Wager, Torbjörn Tännsjö, Nathan Schachar, Yvonne Hirdman, Göran Greider och många till.
Nä, alla dessa kan nog inte räknas som intellektuella i den gamla tweed-versionen och inte heller som klassiska politiska tänkare. Men de säger spännande saker om samhället och samtiden. Det betyder inte att jag håller med dem, det kan man rimligen inte göra med så olika människor samtidigt, men jag uppskattar deras tankar. Jag gillar oftast smarta människor som tycker annorlunda än jag.
Jag ser flera anledningar till att det blivit så. En är att vi i Sverige inte skiljer särskilt tydligt mellan policy och politics. Eller rättare sagt. Det är bara politics som räknas. De enda grejerna folk funderar över är sånt som kan översättas i konkreta politiska förslag och helst genomföras inom en mandatperiod. Det blir lätt lite torftigt. Det i sin tur beror på att det finns förfärligt få arenor för samhällsengagerade intellektuella utanför de politiska partierna. Visst Timbro finns och Arena, men sen då? Och förresten är många på båda de tankesmedjorna ändå i någon mening kopplade till ett parti.
Inom LO får man tydligen inte ens vara lokalanställd i pensionsfrågor om man inte är socialdemokrat. Det organiserade näringslivet är något mindre partipolitiskt bundet, men säger å andra sidan knappt alls något om samhället längre, med undantag för den förtjusande Stefan Fölster. Han är faktiskt en klok intellektuell med breda icke partipolitiskt bundna förslag. Dessutom är det något med rösten som gör att jag har svårt att värja mig. Jag har aldrig påstått att jag var alltigenom förnuftsstyrd.
Inom kulturjournalistiken finns förstås en del oberoende röster i samhällsdebatten. På nästan alla kultursidor utom den jag medverkar vid kommer nära nog alla dessa röster vänsterifrån. En del av dem är galna slovener som skriver att det vore bra om Iran skaffade kärnvapen. Jag tycker ju i alla fall att de smartaste finns på Expressen, från vänster till höger, ha, men framförallt gillar jag att vi har den bredden. Både jag och Linton, både Per Svensson och Nina Lekander. Okej, det kanske inte var en extrem bredd mellan just dessa, men jag lovar att spännvidden mellan Nisse Schwartz och Leo Lagerqrantz är påtaglig. Det har förstört eller piggat upp ett antal redaktionsfester, beroende på vilken inställning man har.
Men det är inte särskilt lätt att försörja sig som oberoende samhällskritiker. Visst man kan få jobb på en tidning, men hur ofta händer det i dag? De som kan tar ofta anställningar inne i någon organisation och anpassar sig efter dess agenda. Om man jämför med större språkområden där man faktiskt kan leva på att skriva politiska böcker ligger vi betydligt sämre till. Magnus Linton fick exempelvis finansiera sin bok Americanos helt själv bara för att han brann för ämnet.
Ett angränsande bekymmer är att om de mer uttalat politiska intellektuella är för snävt inriktade på konkreta förslag så kan oberoende intellektuella inte sällan alldeles för lite om den konkreta politiken. Det gör att många idéer blir komplett verklighetsfrånvända. Sådana kan man förstås diskutera ändå, men då handlar det om filosofi mer än om samhället.
Ytterligare en unikt svensk aspekt är den närmast totala frånvaron av maktskiften. Högerns intellektuella har helt enkelt nära nog aldrig fått konfrontera sina idéer mot ideologiska likar med makt. Medan vänsterns ofta betraktar den politiska makten som självklar. Det första kan dels leda till ointresse eftersom ingenting egentligen betyder något, dels till fundamentalism eftersom ingenting nånsin måste prövas mot verkligheten. Det senare till uppfattningen att makten är viktigare än idéerna. På ingetdera hållet är det bra grogrunder för spänstiga diskussioner.
Visst finns det intressanta politiska tänkare och skildrare ändå, både innanför och utanför partierna. Av redan nämnda skäl är det främst utanför partierna som det roliga händer. Jag gillar förutom de jag redan nämnt (och då menar jag inte slovenen) Dilsa D-S, Roland P-M, Malin Ullgren, Zaremba, Karolina Ramqvist, Johan Hilton, Petra Östergren, Johan Norberg, Natalia, Merit Wager, Torbjörn Tännsjö, Nathan Schachar, Yvonne Hirdman, Göran Greider och många till.
Nä, alla dessa kan nog inte räknas som intellektuella i den gamla tweed-versionen och inte heller som klassiska politiska tänkare. Men de säger spännande saker om samhället och samtiden. Det betyder inte att jag håller med dem, det kan man rimligen inte göra med så olika människor samtidigt, men jag uppskattar deras tankar. Jag gillar oftast smarta människor som tycker annorlunda än jag.
En riktig grävskopa
Ni som inte gjort det än bara måste läsa Knut Kainz Rogneruds senaste artiklar om professor Jan-Åke Gustafsson och forskningsmyglet.
Är detta Rogneruds fjärde seriösa grävlingsjobb på ett år? Tänk vad mycket riktiga nyheter man kan hitta om en redaktion faktiskt låter en journalist med nyhetsinstinkt och tåligt sittfläsk jobba heltid med att kolla upp saker och nysta upp trådar hela vägen.
Är detta Rogneruds fjärde seriösa grävlingsjobb på ett år? Tänk vad mycket riktiga nyheter man kan hitta om en redaktion faktiskt låter en journalist med nyhetsinstinkt och tåligt sittfläsk jobba heltid med att kolla upp saker och nysta upp trådar hela vägen.
måndag, november 28, 2005
Isherwho?
Haha. Caroline är verkligen inte bekväm med att jag gillar henne. Det är rätt roligt. Men jag vet inte vem den där Isherwood är. Fast när jag sökte på namnet upptäckte jag att en Martin Isherwood skrev Englands bidrag till eurovisionsschlagerfestivalen i år (det som kom sist). De kanske är släkt.
söndag, november 27, 2005
Dagens låt
What I don't know won't hurt me - Paul Thompson
(Jag skulle så gärna lägga upp låtarna, men jag vet faktiskt inte hur man gör med blogger. Ja det, och så är det visst olagligt. Inte för att jag sannolikt skulle bry mig särskilt mycket om det om jag bara visst hur man gjorde. Nu får vi hoppas att inte Pontén läser.)
(Jag skulle så gärna lägga upp låtarna, men jag vet faktiskt inte hur man gör med blogger. Ja det, och så är det visst olagligt. Inte för att jag sannolikt skulle bry mig särskilt mycket om det om jag bara visst hur man gjorde. Nu får vi hoppas att inte Pontén läser.)
Saker jag gjorde i går
1. Köpte en kruka med vita hyacinter. Den fick sen inte plats i den fina gråblå ytterkrukan med lejonhuvuden på som jag hade tänkt ha den i. Jag fick plantera om den och ta bort nästan all jord och en del rötter. Kanske kommer den nu att dö hellre än att blomma.
2. Hängde upp julstjärnor i två fönster. En är i guldfärgad metall och hängde i juletid i mitt flickrum hemma i villan sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Den andra är vit och den fick jag för några år sedan i förejulklapp av några pappersföretagslobbyister.
3. Grät ett tag.
4. Läste Financial Times weekend-del.
4. Möblerade om i köket. Det vill säga slängde fem stycken stora pappkartonger som stod travade i ett hörn och bar ner en lampa som köptes för två år sedan men som behöver installeras av elektriker, och följaktligen aldrig har installerats, i källaren.
5. Grät en stund till.
6. Gjorde egna gnocchi som gratinerades i ugnen med egenkokad tomatsås, basilikaspäckade köttbullar och buffelmozzarella. Det blev allvarligt så gott att man nästan svimmade. Till det en Brolio från 1999.
Ha, jag kan inte ens räkna till sju. Jag låter det stå kvar ändå.
2. Hängde upp julstjärnor i två fönster. En är i guldfärgad metall och hängde i juletid i mitt flickrum hemma i villan sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Den andra är vit och den fick jag för några år sedan i förejulklapp av några pappersföretagslobbyister.
3. Grät ett tag.
4. Läste Financial Times weekend-del.
4. Möblerade om i köket. Det vill säga slängde fem stycken stora pappkartonger som stod travade i ett hörn och bar ner en lampa som köptes för två år sedan men som behöver installeras av elektriker, och följaktligen aldrig har installerats, i källaren.
5. Grät en stund till.
6. Gjorde egna gnocchi som gratinerades i ugnen med egenkokad tomatsås, basilikaspäckade köttbullar och buffelmozzarella. Det blev allvarligt så gott att man nästan svimmade. Till det en Brolio från 1999.
Ha, jag kan inte ens räkna till sju. Jag låter det stå kvar ändå.
lördag, november 26, 2005
Saker jag gillar och inte gillar med den här årstiden
Bra saker: Män i överrock. Överrocken är ett så självklart vuxet manligt plagg. Alla män ser snygga ut i en välsittande överrock. Själv är jag svårt svag för det lätt tweediga eller fiskbensmönstrade. Jag föredrar också den lite längre rocken som går nedanför knäna. Grått går också bra. Helst en stilig halsduk till. Ah.
Dåliga saker: Snöblandat regn. Pågår just nu.
Dåliga saker: Snöblandat regn. Pågår just nu.
fredag, november 25, 2005
Jag vill vara en sån som tror att allt kommer att ordna sig
Den sista bilden jag har på min dotter togs för exakt ett år sedan. Ultraljudet i vecka 10. Jag klippte till en plastficka och hade med den överallt sen. Man ser tydligt att det är ett barn. Huvudet och den lilla kroppen. Man ser i alla fall tydligt att det är ett barn om man vet att det är det. Kanske skulle hon i annat fall lika gärna kunna vara en färgfläck.
De ville att man skulle betala i förväg för ett foto sen på det stora ultraljudet, så vi betalade 120 kronor. De tog Mastercard. Men vi fick aldrig någon bild. Det kändes väl inte aktuellt. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att vi kom på det flera veckor senare när vi hittade kvittot på betalningen.
Så jag sitter med den första och sista bilden framför mig på henne som snart borde ha varit ett halvår gammal. Det är som om det cykliska kalendersystemet i sig självt gör allt värre. Det finns alltid någon fasansfull bemärkelsedag att uppmärksamma. Aldrig mer firar vi jul bara vi, sa vi till varandra så här års förra året. Min cynism har inga gränser när jag tänker på hur naiva, hur fullkomligt fruktansvärt förtröstansfulla vi var. Ändå bara ett år sen. Jag känner mig hundra år äldre. Jag är förmodligen också hundra år äldre enligt sådana där tabeller som kvällstidningarna brukar annonsera med "så gammal är du egentligen" och så får man dra bort år om man tränar och lägga till om man har mycket konflikter på jobbet.
Tidigare i dag kunde jag heller inte hindra mig själv från att slänga ur mig några bittra självömkande kommentarer till en nygravid vän. Jag vill inte vara en sån person som gör det.
Jag vill vara en sån som har orealistiska förväntningar. Jag vill vara en sån som naivt utgår från att allt kommer ordna sig till det bästa, som tror att de flesta människor är snälla och obekymrat väljer att ta ut glädje i förskott. Jag vill hellre vara glad först och besviken sen än jämntjockt nollställd hela tiden. I hela mitt liv har jag levt lika mycket i drömmar som i verklighet och de drömmarna har nästan uteslutande varit förtjusta förväntningar om allt roligt och bra som kanske kommer att hända mig. Kanske har bra saker rent av hänt mig just för att jag hoppats så att de skulle det.
Men jag har inga förväntningar eller drömmar längre. Jag tänker inte ens längre än till nästa vecka. Detta är sorgens verkliga handikapp. Cynism som livshållning är så jävla ocharmigt. Jag vill inte vara en sån person.
De ville att man skulle betala i förväg för ett foto sen på det stora ultraljudet, så vi betalade 120 kronor. De tog Mastercard. Men vi fick aldrig någon bild. Det kändes väl inte aktuellt. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att vi kom på det flera veckor senare när vi hittade kvittot på betalningen.
Så jag sitter med den första och sista bilden framför mig på henne som snart borde ha varit ett halvår gammal. Det är som om det cykliska kalendersystemet i sig självt gör allt värre. Det finns alltid någon fasansfull bemärkelsedag att uppmärksamma. Aldrig mer firar vi jul bara vi, sa vi till varandra så här års förra året. Min cynism har inga gränser när jag tänker på hur naiva, hur fullkomligt fruktansvärt förtröstansfulla vi var. Ändå bara ett år sen. Jag känner mig hundra år äldre. Jag är förmodligen också hundra år äldre enligt sådana där tabeller som kvällstidningarna brukar annonsera med "så gammal är du egentligen" och så får man dra bort år om man tränar och lägga till om man har mycket konflikter på jobbet.
Tidigare i dag kunde jag heller inte hindra mig själv från att slänga ur mig några bittra självömkande kommentarer till en nygravid vän. Jag vill inte vara en sån person som gör det.
Jag vill vara en sån som har orealistiska förväntningar. Jag vill vara en sån som naivt utgår från att allt kommer ordna sig till det bästa, som tror att de flesta människor är snälla och obekymrat väljer att ta ut glädje i förskott. Jag vill hellre vara glad först och besviken sen än jämntjockt nollställd hela tiden. I hela mitt liv har jag levt lika mycket i drömmar som i verklighet och de drömmarna har nästan uteslutande varit förtjusta förväntningar om allt roligt och bra som kanske kommer att hända mig. Kanske har bra saker rent av hänt mig just för att jag hoppats så att de skulle det.
Men jag har inga förväntningar eller drömmar längre. Jag tänker inte ens längre än till nästa vecka. Detta är sorgens verkliga handikapp. Cynism som livshållning är så jävla ocharmigt. Jag vill inte vara en sån person.
torsdag, november 24, 2005
Queer as fuck, hot as hell
Bara en kommentar till Sigges och Johans intressanta inlägg om bögserien Queer as folk och bristen på oproblematiserande homokaraktärer i samtida populärkultur.
Eller rättare sagt. Mest en kommentar om serien förresten. Alltså, sexet är så jävla hett. Jag minns när jag först såg QAF för kanske fem år sen och sen lånade ut videobandet (det här var alltså när man spelade in teve på video, barn) till en dåvarande kollega. "Vi vill också bli bögar", tjöt vi på morgonmötena, möjligen till de övrigas förvirring. "Det är orättvist!" Jag ville mest vara Nathan, hon ville mest vara Stuart. Ingen av oss ville förstås vara den misslyckade smygkillen som jobbar på Tesco. Och mest av allt ville vi kunna ha åtminstone den teoretiska möjligheten att ha ohämmat oproblematiserat opersonligt sex med otaliga heta män utan att känna oss som slampor. Och det verkade man mest kunna om man var bög. Vi var så jävla avundsjuka.
Eller rättare sagt. Mest en kommentar om serien förresten. Alltså, sexet är så jävla hett. Jag minns när jag först såg QAF för kanske fem år sen och sen lånade ut videobandet (det här var alltså när man spelade in teve på video, barn) till en dåvarande kollega. "Vi vill också bli bögar", tjöt vi på morgonmötena, möjligen till de övrigas förvirring. "Det är orättvist!" Jag ville mest vara Nathan, hon ville mest vara Stuart. Ingen av oss ville förstås vara den misslyckade smygkillen som jobbar på Tesco. Och mest av allt ville vi kunna ha åtminstone den teoretiska möjligheten att ha ohämmat oproblematiserat opersonligt sex med otaliga heta män utan att känna oss som slampor. Och det verkade man mest kunna om man var bög. Vi var så jävla avundsjuka.
Snyltblogg galore
Karin fortsätter glädja oss med sitt snyltbloggande hos Martin. (Nej, jag känner ingen av dem, men jag gillar den låtsade förnamnsintimiteten).
Nu skriver hon så smart så smart om nya och gamla svenska tidningar.
Nu skriver hon så smart så smart om nya och gamla svenska tidningar.
Egoboosting samt rätt allvarlig fundering om hur kvinnor bör se ut om de också vill få folk att tro att de kan tänka
Det är nån som tycker att jag är snygg! Ha. Tackar ödmjukast förstås. Min egen förtjusning i denna lilla egoboost förstärker bara min övertygelse om att en liten aning utseendefixering inte är helt fel. Det tyckte förresten inte Maria Schottenius heller när jag pratade med henne häromveckan. Hon sprudlade av glädje över min och Björns bedömning av hennes tjuskraft och kände sig inte det minsta förminskad.
Samtidigt vet jag inte. Än en gång blir jag påmind om hur man bör se ut som kvinna för att tas på allvar som intellektuell varelse. När jag först la upp en bild på mig själv på bloggen kom liknande reaktioner. Ni blev förvånade. Ni tyckte att jag borde ha mörk page. Så enkelt är det alltså fortfarande. Långt blont hår = inte särskilt smart.
För om de allmänna gränserna för kvinnors acceptabla utseende är snäva, så är de än snävare för oss med intellektuella pretentioner. Jag kommer ihåg en intervju med en skådespelerska för ett par månader sedan. "Jag får inga allvarliga roller. Min kropp kan uppenbarligen inte se allvarlig ut" sa hon (ej exakt citat). Hon var förstås blond och yppig.
I trendspaningarna kring nyviktorianismen kopplas intelligens också oupphörligen ihop med kroppsform. Karolina Ramqvist skrev i DN för en månad sedan om hur modeanalytikerna utan att blinka kan skriva om trenden med den smarta plattbystade tjejen, helt enligt den fräscha ekvation stora bröst = pantad (artikeln finns varken på nätet eller i Presstext, något har BTW gått radikalt snett i DN:s internetarkivering). Den uppfattningen hävdade man ju förresten också uppriktigt i På Stan ungefär samtidigt.
Låt oss vara helt ärliga. Emellanåt får jag för mig att jag borde gå ner ett gäng kilo för att kunna ha mer modekläder, då dessa inte görs för kvinnor med underhudsfett. Det skulle i och för sig inte påverka min kroppskonstitution så mycket som min generella omfattning, och oftast känns det ändå rätt okej. När jag beundrar andra kvinnor tycker jag förresten personligen sällan att BMI under sisådär 23 är särskilt stiligt alls. Jag har dessutom mitt hår långt för att jag gillar det och blont för att, well, för att det är blont.
Men det klart att jag påverkas. Att överträffa människors låga förväntningar är bara roligt ett helt kort tag. Jag kom förbi det stadiet för länge sedan. Nu är jag så kinkig att jag bara blir trött över att en smart kille som Morian faktiskt förvånas över att man kan se ut som Karolina och ändå kunna upphovsrätt. Visst är det bra av honom att erkänna sina fördomar. Men rätt trist att han alltså inte tidigare under sina 30-nånting år upptäckt att söta modeintresserade blondiner ibland har något i huvudet.
Det jag gör när jag utser snyggast på bokmässan eller bloggar på Fountain har klara beröringspunkter med att en bright juristbrud bloggar som glamourprinsessa. Vi vill kunna vara både och. Både yta och djup, intresserade av både ögonskuggor och EU-konstitutionen alternativt modern arabisk poesi. I vanliga fall känner jag att det går rätt bra. Men så blir man än en gång slagen i pannan med insikten att vanliga begåvade människor fortfarande delar in kvinnor i snygga och smarta. Har vi verkligen inte kommit längre än så?
Samtidigt vet jag inte. Än en gång blir jag påmind om hur man bör se ut som kvinna för att tas på allvar som intellektuell varelse. När jag först la upp en bild på mig själv på bloggen kom liknande reaktioner. Ni blev förvånade. Ni tyckte att jag borde ha mörk page. Så enkelt är det alltså fortfarande. Långt blont hår = inte särskilt smart.
För om de allmänna gränserna för kvinnors acceptabla utseende är snäva, så är de än snävare för oss med intellektuella pretentioner. Jag kommer ihåg en intervju med en skådespelerska för ett par månader sedan. "Jag får inga allvarliga roller. Min kropp kan uppenbarligen inte se allvarlig ut" sa hon (ej exakt citat). Hon var förstås blond och yppig.
I trendspaningarna kring nyviktorianismen kopplas intelligens också oupphörligen ihop med kroppsform. Karolina Ramqvist skrev i DN för en månad sedan om hur modeanalytikerna utan att blinka kan skriva om trenden med den smarta plattbystade tjejen, helt enligt den fräscha ekvation stora bröst = pantad (artikeln finns varken på nätet eller i Presstext, något har BTW gått radikalt snett i DN:s internetarkivering). Den uppfattningen hävdade man ju förresten också uppriktigt i På Stan ungefär samtidigt.
Låt oss vara helt ärliga. Emellanåt får jag för mig att jag borde gå ner ett gäng kilo för att kunna ha mer modekläder, då dessa inte görs för kvinnor med underhudsfett. Det skulle i och för sig inte påverka min kroppskonstitution så mycket som min generella omfattning, och oftast känns det ändå rätt okej. När jag beundrar andra kvinnor tycker jag förresten personligen sällan att BMI under sisådär 23 är särskilt stiligt alls. Jag har dessutom mitt hår långt för att jag gillar det och blont för att, well, för att det är blont.
Men det klart att jag påverkas. Att överträffa människors låga förväntningar är bara roligt ett helt kort tag. Jag kom förbi det stadiet för länge sedan. Nu är jag så kinkig att jag bara blir trött över att en smart kille som Morian faktiskt förvånas över att man kan se ut som Karolina och ändå kunna upphovsrätt. Visst är det bra av honom att erkänna sina fördomar. Men rätt trist att han alltså inte tidigare under sina 30-nånting år upptäckt att söta modeintresserade blondiner ibland har något i huvudet.
Det jag gör när jag utser snyggast på bokmässan eller bloggar på Fountain har klara beröringspunkter med att en bright juristbrud bloggar som glamourprinsessa. Vi vill kunna vara både och. Både yta och djup, intresserade av både ögonskuggor och EU-konstitutionen alternativt modern arabisk poesi. I vanliga fall känner jag att det går rätt bra. Men så blir man än en gång slagen i pannan med insikten att vanliga begåvade människor fortfarande delar in kvinnor i snygga och smarta. Har vi verkligen inte kommit längre än så?
onsdag, november 23, 2005
Det kan jag inte erinra mig
Tillbaka från en förtjusande lunch med Leo. Roppongi. Jag åt Gyoza, han Yakiniku. Det hela urartade snabbt till en hyllningsorgie till Johan Croneman. "Han kan bli en lika stor sexsymbol som Depardieu" sa Leo. "Jag måste starta ett Croneman-fanzine" sa jag. Leo är ledsen över att Croneman numera knappt hälsar på deras gemensamma kvartersfik. "Jag ville ju bara skriva att jag gillar honom" sa han. Croneman verkar ha missuppfattat.
Sedan diskuterade vi det som kan vara en av årets underligaste metanyheter. Claes de Faire har alltså lånat ut Resumés taxikort till Dominika som åkt upp tusentals kronor. Nu kräver Viggo henne på pengar, men hon skyller på Björn. Han har i sin tur lovat att överväga att kommentera saken här senaste i dag. Viggo säger att han inte längre minns något alls. Fortsättning följer.
Sedan diskuterade vi det som kan vara en av årets underligaste metanyheter. Claes de Faire har alltså lånat ut Resumés taxikort till Dominika som åkt upp tusentals kronor. Nu kräver Viggo henne på pengar, men hon skyller på Björn. Han har i sin tur lovat att överväga att kommentera saken här senaste i dag. Viggo säger att han inte längre minns något alls. Fortsättning följer.
Obegriplig PR eller bara total förvirring
Häromdagen fick jag ett fint svart kuvert i brevlådan. Tjockt papper, handskriven adress. Jag öppnade det förstås före alla räkningar och tråkiga bankpapper.
Inuti låg ett vikt kort i likadant fint tjockt svart papper. Å, det måste vara en rolig inbjudan, tänkte jag förväntansfullt och öppnade kortet. Det var tomt.
Jag menar alltå helt tomt. Det stod ingenting. Jag tittade i kuvertet igen för att se om något trillat ur. Nej. Tomt där också.
Min första tanke var att det skett ett misstag. Den som ville bjuda in mig till någon tjusig fest hade glömt att skriva något i själva inbjudan. Onekligen bittert i såfall.
Sedan slog det mig. Det kan vara ett PR-trick. Som den där gången, om ni minns det, när Bindefeldt lyckades skrämma upp hela Stockholms B-kändiselit med ett kuvert fullt med sand mitt i värsta anthrax-hysterin. Vi fick förresten kuvert med potatismjöl i till tidningen också. De var i och för sig förmodligen inte premiärinbjudningar.
Om det är ett trick väntar jag på fortsättningen. Då måste det väl komma ett till kuvert med förklaringen. För det kan väl inte vara så att jag förväntas begripa att "aha, ett svart tomt kuvert betyder att färgfabriken har en ny utställning" eller nåt. Färgfabriken var bara ett exempel. De har förresten en ny utställning också, men den blev jag inbjuden till via mail. Jag gillar gammeldags begriplig kommunikation. Bokstäver formade till ord på papper eller i elektronisk form. Telefon går förrsten också bra. Tomma papper går mindre bra.
Inuti låg ett vikt kort i likadant fint tjockt svart papper. Å, det måste vara en rolig inbjudan, tänkte jag förväntansfullt och öppnade kortet. Det var tomt.
Jag menar alltå helt tomt. Det stod ingenting. Jag tittade i kuvertet igen för att se om något trillat ur. Nej. Tomt där också.
Min första tanke var att det skett ett misstag. Den som ville bjuda in mig till någon tjusig fest hade glömt att skriva något i själva inbjudan. Onekligen bittert i såfall.
Sedan slog det mig. Det kan vara ett PR-trick. Som den där gången, om ni minns det, när Bindefeldt lyckades skrämma upp hela Stockholms B-kändiselit med ett kuvert fullt med sand mitt i värsta anthrax-hysterin. Vi fick förresten kuvert med potatismjöl i till tidningen också. De var i och för sig förmodligen inte premiärinbjudningar.
Om det är ett trick väntar jag på fortsättningen. Då måste det väl komma ett till kuvert med förklaringen. För det kan väl inte vara så att jag förväntas begripa att "aha, ett svart tomt kuvert betyder att färgfabriken har en ny utställning" eller nåt. Färgfabriken var bara ett exempel. De har förresten en ny utställning också, men den blev jag inbjuden till via mail. Jag gillar gammeldags begriplig kommunikation. Bokstäver formade till ord på papper eller i elektronisk form. Telefon går förrsten också bra. Tomma papper går mindre bra.
tisdag, november 22, 2005
Cloudberry Christmas
Ibland måste man ägna sig åt de verkligt viktiga sakerna. Såhär års gäller det till exempel varma alkoholhaltiga drycker. Det är strängt taget enda sättet att klara av en vinter som slutligen bestämde sig för att anpassa temperaturen efter almanackan. Och Blossa 05, det här årets specialglögg med Armagnac och hjortron, är faktiskt absolut strålande. Inte för söt med intressant hjortronton. Inte för stark men ändå med tydligt armagnac-bett. Den är förvisso inte lika god som Blossa 2004 med äpple och calvados. Den var å andra sidan den godaste glögg jag någonsin smakat. Ändå är 05:an min följeslagare genom detta års vintermörker. Om jag tar mig ut på andra sidan är det dess förtjänst.
måndag, november 21, 2005
Lejonet och björnen
Nä, Björn ska såvitt jag vet inte börja gästblogga hos PM och Leo, även om det är en rolig tanke. Det var mest en bra rubrik.
Som jag sa i lördags på Bloggforum: Jag kan inte för mitt liv begripa hur Otto Sjöberg kunde godkänna Leos bloggande. Han har redan ryckt upp bloggtakten till flera om dagen, annonserat nyheter och redaktionsskvallet och vänta bara på fortsättningen. Ni kan bara gissa vilka högoktaniga skandalrykten som kan komma den vägen om han så väljer.
Detta är alltså en allmän uppmaning, håll koll på Leo! Det är där ni kommmer att läsa det först.
Som jag sa i lördags på Bloggforum: Jag kan inte för mitt liv begripa hur Otto Sjöberg kunde godkänna Leos bloggande. Han har redan ryckt upp bloggtakten till flera om dagen, annonserat nyheter och redaktionsskvallet och vänta bara på fortsättningen. Ni kan bara gissa vilka högoktaniga skandalrykten som kan komma den vägen om han så väljer.
Detta är alltså en allmän uppmaning, håll koll på Leo! Det är där ni kommmer att läsa det först.
"Jag älskar Vita Huset mer än jag älskar livet"
Rubriken kom i ett mess i går kväll. Jag vet inte om jag är beredd att dra det så långt själv, men visst har serien och dess karaktärer ympat in sig i själva blodomloppet sedan den där oktoberkvällen för fem år sedan när de först kom in i mitt liv.
Under de första febriga åren kunde man över huvud taget inte tänka sig att göra något annat på tisdagskvällar som sedan blev måndagsdito. Jag gjorde listor över vilka personer jag för ögonblicket gillade mest. CJ eller Toby, generellt. Ibland Donna. I säsong tre föll jag förstås huvudstupa för Amelia Gardner som var den sexigaste, smartaste och tuffaste vuxna kvinna jag någonsin sett på mainstream-TV.
I fyra säsonger fick Aaron Sorkin, seriens skapare, vara med. Precis som någon sade i kommentarerna till mitt förra Vita huset-inlägg är det utbredda missnöjet med tiden efter Sorkin nu närmast en kliché i sin egen rätt. Varken säsong ett eller fyra är heller ens i närheten av lika bra som två och tre. Säsong fem däremot var klart sämre än övriga år och det var också då post-Sorkin-gnället kom igång på bred front.
När jag nu försökt göra en lista över de allra bästa avsnitten inser jag att alla utom ett enda kommer från säsong två och tre. Jag försökte verkligen hitta pärlorna ur resten, men de var helt enkelt inte tillräckligt bra.
nr 10. La Palabra (Säsong 6)
Super Tuesday. Primärvalsdramatik när den är som bäst. Vi återser gamla favoriter som Amy Gardner och Cliff Calley, den unge republikanen som först hade ihop det med Donna och därefter stoppade kongressförhöret med Leo innan det hann komma in på alkoholismen.
nr 9. Galileo (Säsong 2)
Lite klassisk didaktik. Utifrån en obemannad rymdfärd till mars lär vi oss i högstämda ordalag att det är okej att misslyckas men att vi ändå måste försöka nå stjärnorna. Vackert på riktigt.
nr 8. And it's surely to their credit (Säsong 2)
Ainsleys första dag på jobbet börjar illa när hennes chef kommer vrålande och säger att han ska slå ihjäl någon med ett cricketträ han fått av den engelska drottningen (som han i ögonblicket håller på ett rätt hotfullt sätt i ena handen). Hon är förstås förtjusande och blir hänvisad till ett kontor i källaren som i vanliga fall tjänar som pannrum. Hon blir senare förolämpad av några demokratiska juridiska tjänstemän och Sam rycker ut till hennes försvar.
nr 7. Dead Irish Writers (säsong 3)
Det här avsnittet tar begreppet tjejsnack till en ny nivå när Abbey, CJ, Amy och Donna flyr från Abbeys födelsedagsfest med en flaska Belle Époque och sitter fnittrande i ett par soffor en trappa upp. Amy är så snygg och smart att man dör och Donna blir av misstag tillfälligt kanadensare när gränsen flyttas till någon mil på fel sida om hennes födelseort.
nr 6. In this White House (Säsong 2)
Här träffar vi Ainsley för första gången. Hon kommer som en karikatyr på den blonda snygga (presumtivt pantade) republikanska krönikören till en tevedebatt om skolpolitik med Sam och har aldrig gjort TV förut. Hon mosar honom.
Den mest minnesvärda repliken kommer efter att Sam hävdat att presidentens skolförslag är viktigt för att vanliga skolor, som exempelvis i ställen som Kirkwood, Oregon, inte har några skolböcker. Efter en utläggning om den republikanska skolpolitiken säger hon: "Textbooks are important, if for no other reason that they accurately place the town of Kirkwood in California and not Oregon."
nr 5. Bartlet for America (Säsong 3)
Leo ska förhöras av representanthuset om presidentens MS, men en av de närvarande republikanerna kommer utnyttja tillfället när han är under ed för att tvinga honom att berätta om ett återfall i alkoholismen. Det här avsnittet har allt. Politisk småsinthet och hat, mänsklig tragik och sedan oväntad rättrådighet tvärs över partigränserna.
nr 4. Noël (Säsong 2)
Josh går i traumaterapi för att hantera skotten i Roslyn. Det är jul. Yo-Yo Ma spelar på kongressens julfest. Josh är otrevlig mot alla, men hans slutna förtvivlade ansikte är som en illustration på ett sammanbrott.
nr 3. Two Cathedrals. (Säsong 2)
Ännu ett strålande avsnitt där Bartlets vredestal till Gud inne i National Cathedral efter Mrs Landinghams begravning korsas med bilder från hans skoltid. Vi får reda på den svåra konflikten med fadern, ser de första stegen på hans kamp för rättvisa och känner inte minst den stora plats som religionen har i hans liv. Avslutningsscenen när Bartlet med vått hår sticker händerna i fickorna och berättar för den samlade presskåren att han ställer upp i valet igen är magisk.
Nr 2. In the shadow of two gunmen 1 & 2
Det första dubbelavsnittet på säsong två inleds där förra säsongen slutade, i kaoset efter skottlossningen mot presidentföljet. Korsat med utvecklingen av hur det går med alla skador ser vi början på Barlets presidentkampanj, där Leo avskedar alla utom Toby och sedan anställer Josh och senare CJ. Scenerna när CJ får sparken från en pr-firma i Hollywood är fantastiskt roliga, liksom när hon senare trillar ner i sin egen pool. Donnas ansikte när hon får reda på att Josh är svårt skadad är mer än gripande. Dessutom antyds de senare MS-problemen. Detta är absolut strålande drama i två timmar.
Nr 1. Posse Comitatus
Sista avsnittet på säsong tre. Första och andra plats var de enda jag var helt säker på när jag började göra den här lista. Detta är kanske det allra bästa tevedrama som någonsin gjort. Bilderna, ljussättningen, skuggorna, musiken. Kopplingen mellan rosornas krig och den moderna politikens omöjliga val mellan det som är rätt och det man måste göra. "Victorious in war, will be made glorius in peace" sjunger den elisabethanska kören. Samtidigt dör Simon Donovan i ett simpelt butiksrån efter att framgångsrikt ha tillfångatagit CJ:s förföljare. Bartlet träffar motståndaren Richie i en fantastisk liten dialog. Jag gråter i slutscenerna. Perfekt musikval.
Bubblare utan inbördes ordning, eftersom jag kände att jag borde ha med något från de andra säsongerna:
Han (Säs 5) En nordkoreansk pianist begär politisk asyl samtidigt som regeringen för kärnvapensamtal med Nordkoreanska staten.
Debate Camp (4)
Vi får bl a följa Tobys kamp att få tillbaka sin exfru och samtidigt se deras tidigare kamp för att få barn.
Twentyfive (4)
Inledningen när Leo berättar för Bartlets att Zoey är borta är underbar. Fotografierna och glaset som far i marken, den hjälplösa fadersblicken. Dessutom en tvillingfödsel
A proportional response (1)
Josh intervjuar Charlie för jobbet som presidentens personlige assistent trots att han bara sökt jobb som cykelbud.
The black Vera Wang (3)
Äntligen får CJ lite amour i sitt liv, något som ju saknats hittills under serien bortsett från den där skäggige Washington Post-reportern och mellan dem slog det faktiskt inga gnistor. Det gör det däremot med secret service-agenten Simon Donovan.
The women of Qumar (3)
"Apartheid is a New Hampton clam bake compared to what these women go through. Thank god we never had to refuel in Johannesburgh." CJ står upp för kvinnorna i den lilla gulfstaten Qumar.
söndag, november 20, 2005
Vintermagi
Vi kom ut från elverket nån gång kring halv sex och han skulle ha varit någon annanstans redan för 30 minuter sen. En liten bit gick vi. Men mina höga klackar och hans brådska fick oss att ge upp efter mindre än hundra meter. Jag uppgav hans namn till taxibolaget när jag ringde. Mitt är sällan någon bra idé med taxiväxlar.
Medan vi stod där och väntade och pratade och skrattade började de första flingorna falla. Stora, ljudlösa tumlade de ner från himlen och jag vände upp ansiktet och tog emot dem. Den första snön är en sådan lycka. Jag sträckte ut tungan för att fånga den. Han skrattade åt mig och ville ta en bild. Jag vände ansiktet mot hustaken och log på det där sättet som man gör när man i just det ögonblicket faktiskt glömt bort allting som finns att vara olycklig över. Och det över frusna iskristaller. Så enkelt är det ibland.
Det kom ingen taxi. Vi hade lyckats säga rätt nummer men fel gata. Om jag hade vetat var vi var hade vi inte fått någon snö i ögonbrynen. Okunskap är onekligen ibland sällhet.
Medan vi stod där och väntade och pratade och skrattade började de första flingorna falla. Stora, ljudlösa tumlade de ner från himlen och jag vände upp ansiktet och tog emot dem. Den första snön är en sådan lycka. Jag sträckte ut tungan för att fånga den. Han skrattade åt mig och ville ta en bild. Jag vände ansiktet mot hustaken och log på det där sättet som man gör när man i just det ögonblicket faktiskt glömt bort allting som finns att vara olycklig över. Och det över frusna iskristaller. Så enkelt är det ibland.
Det kom ingen taxi. Vi hade lyckats säga rätt nummer men fel gata. Om jag hade vetat var vi var hade vi inte fått någon snö i ögonbrynen. Okunskap är onekligen ibland sällhet.
lördag, november 19, 2005
fredag, november 18, 2005
Jo, förresten
Imorgon ska jag vara med på Bloggforum och diskutera relationen mellan bloggen och traditionella medier med Sigge, Helle Klein, Elin Sandström och Per Gudmundson.
Det är på JMK mellan 2 och 3 och kom gärna dit.
Det är på JMK mellan 2 och 3 och kom gärna dit.
Medeltidsvecka
Först älskade jag den, sen tröttnade jag och sen började jag älska den igen. Ni som mot förmodan inte redan gjort det kan göra samma resa hos gycklarbloggen.
Äntligen bloggar BLM
Via Malte hittade jag Bogdans Litterära Magasin.
"Igår jag läste en bok som den hette Idioten. Författare rysk Dodstojeksti eller vad han heter? Den mycket krånklig bok. Först de åker tåg, sen jag inte orkar läsa mer. Jag kände som bokens namn."
Kanske den bästa beskrivningen någonsin.
"Igår jag läste en bok som den hette Idioten. Författare rysk Dodstojeksti eller vad han heter? Den mycket krånklig bok. Först de åker tåg, sen jag inte orkar läsa mer. Jag kände som bokens namn."
Kanske den bästa beskrivningen någonsin.
Våldtäkt är inte Kazakstans nationalsport
Ännu ett skäl att kolla flera gånger om dagen för att se om Martin Gelin kanske uppdaterat. Nu uppmärksammar han att stackars Borat/Sasha Baron Cohen verkar ha hamnat i knipa igen. Den kazakstanska regeringen vill stämma honom: "Vi utesluter inte att Mr. Cohen styrs av politiska krafter som är efter att ställa Kazakstan och dess folk i dålig dager".
Gelin passar på att länka till artikeln där den kazakstanske pressattachén i Washington, Roman Vassilenko, förklarade mer för The New Yorker:
"while Borat has claimed that “in Kazakhstan the favorite hobbies are disco dancing, archery, rape, and table tennis,” Vassilenko concedes only the first and the last."
"According to Borat, a Kazakh man gets a wife by buying a woman from her father for fifteen gallons of insecticide. Vassilenko disputes this, too: “The men propose marriage with engagement rings."
Vassilenko medger dock att det funnit en tradition då män kidnappat sina blivande brudar, men säger att det nästan (!) inte förekommer längre. Dock: “If you want to do it for fun, you can do that,”
Gelin passar på att länka till artikeln där den kazakstanske pressattachén i Washington, Roman Vassilenko, förklarade mer för The New Yorker:
"while Borat has claimed that “in Kazakhstan the favorite hobbies are disco dancing, archery, rape, and table tennis,” Vassilenko concedes only the first and the last."
"According to Borat, a Kazakh man gets a wife by buying a woman from her father for fifteen gallons of insecticide. Vassilenko disputes this, too: “The men propose marriage with engagement rings."
Vassilenko medger dock att det funnit en tradition då män kidnappat sina blivande brudar, men säger att det nästan (!) inte förekommer längre. Dock: “If you want to do it for fun, you can do that,”
En kväll i vasastan
"ska vi äta middag då?"
"jo, men kan vi inte äta framför teven?"
Björns intresse för min dvd-box av säsong 6 i Vita Huset hade nått kokpunkten. Så visst. Vi kunde äta framför teven. En festival planerades. Pasta i sängen och fjärrkontrollen i fast hand. Två avsnitt och två glas vin senare somnade han efter att ha avslöjat amorösa tankar om en av mina grannar. Det glamorösa storstadslivet verkar tära på vår nyaste journaliststjärna. Det eller vintermörkret.
Det måste sägas. Säsong 6 är klart bättre än säsong 5. Primärvalskampanjer är något särskilt. Visst är de kanske också lättare att dramatisera än tragglandet i en sittande administration, men vilken rollbesättning! Alan Alda som republikanernas presidentkandidat och Jimmy Smits som demokraternas. Mary-Louise Parker är tillfälligt tillbaka som ultracoola sexiga Amy. Mary McCormack som Kate Harper blir bara mer intressant för varje avsnitt. Nä, det är inte lika bra som på Sorkin-tiden. Men de mänskliga relationerna fördjupas och bara blickarna mellan Josh och Donna tvärs över hotellkorridoren i Iowa är värda dvd-priset.
"jo, men kan vi inte äta framför teven?"
Björns intresse för min dvd-box av säsong 6 i Vita Huset hade nått kokpunkten. Så visst. Vi kunde äta framför teven. En festival planerades. Pasta i sängen och fjärrkontrollen i fast hand. Två avsnitt och två glas vin senare somnade han efter att ha avslöjat amorösa tankar om en av mina grannar. Det glamorösa storstadslivet verkar tära på vår nyaste journaliststjärna. Det eller vintermörkret.
Det måste sägas. Säsong 6 är klart bättre än säsong 5. Primärvalskampanjer är något särskilt. Visst är de kanske också lättare att dramatisera än tragglandet i en sittande administration, men vilken rollbesättning! Alan Alda som republikanernas presidentkandidat och Jimmy Smits som demokraternas. Mary-Louise Parker är tillfälligt tillbaka som ultracoola sexiga Amy. Mary McCormack som Kate Harper blir bara mer intressant för varje avsnitt. Nä, det är inte lika bra som på Sorkin-tiden. Men de mänskliga relationerna fördjupas och bara blickarna mellan Josh och Donna tvärs över hotellkorridoren i Iowa är värda dvd-priset.
torsdag, november 17, 2005
Förebild, moi?
Snälla söta Karolina (jag vet att jag upprepar mig, men kolla bara på bilden, hon är ju bedårande) frågade om hon fick länka till mig. Så jag gick in och kollade vad hon skrivit och det visade sig vara värsta komplimangen. Herregud, jag och Magica de Hex. Vad säger man? Tack!
(Ebba Lindsö är dock ingen riktigt bra förebild Karolina. Varför vill jag inte gärna säga här eftersom detta ska vara ett trevligt ställe, men jag lovar att jag vet vad jag talar om.)
(Ebba Lindsö är dock ingen riktigt bra förebild Karolina. Varför vill jag inte gärna säga här eftersom detta ska vara ett trevligt ställe, men jag lovar att jag vet vad jag talar om.)
I'm only in it for the love
Jag vet att det är fånigt med engelska rubriker, men när man väl börjat är det svårt att hindra sig själv. Det ser, för att anknyta till förra inlägget, fräckare ut.
Söta Caroline tycker att jag är för oreflekterat kärleksfull. Well, det är nog en analys som har större sanning i sig än vad hon känner till, men, vad ska jag göra då? Ska jag låta bli att tycka att folk är smarta och snygga och snälla och i stället börja kasta spydigheter omkring mig?
Jag vill inte det. Det finns tillräckligt många som lever ut sina textuella aggressioner. I spalterna gör jag ju det också emellanåt. Men i verkligheten, här, i det här alternativet av verklighet, så gillar jag mest folk. Jag vet att det framstår som naivt, till och med lite pantat att faktiskt tycka att både Therese och Andres är jättesmarta när de pucklar på varandra, men jag kan inte hjälpa det! Jag må beundra Nisse Schwartz och Johan Croneman hur mycket som helst, men jag har det nog inte i mig att vara en sådan charmfullt bitter intellektuell. Ibland undrar jag ens om jag är det sistnämnda. Herregud, jag gillar ju till och med Björn Ranelid. Lägre kan man knappt sjunka.
Fast lite ledsen är jag ändå nu. Therese verkar irriterad på riktigt över Andres svar på mina frågor. Kanske borde jag inte ha låtit honom, han som har all annan övrig plats i världen att breda ut sig, hoppa på henne igen här. I verkstan som ska vara ett mysigt ställe.
Jag vet inte. Jag gillar debatter. Men jag tänkte nog inte på att det är annorlunda för den som inte är proffs (och med det menar jag inget nedsättande, utan bara att man inte jobbar med att tycka saker). Man blir ju lite avtrubbad till slut och tar inte till sig kritik på samma hudlösa sätt som i början. Lyckligtvis förstås, annars skulle man inte kunna finnas i offentligheten många timmar.
Usch, nu framstår jag i stället som förnumstig, som om jag klappar Therese på huvudet. Det vill jag ju inte. Andres var också jävligt grinig i sin text i tidningen. Och det klart att det tar att bli attackerad av någon som han. Aargh. Jag känner mig som systern som först tussat brorsorna på varandra och sen besvärat vill att de ska bli sams när de börjar bråka på riktigt.
Kan vi inte kramas i stället?
Söta Caroline tycker att jag är för oreflekterat kärleksfull. Well, det är nog en analys som har större sanning i sig än vad hon känner till, men, vad ska jag göra då? Ska jag låta bli att tycka att folk är smarta och snygga och snälla och i stället börja kasta spydigheter omkring mig?
Jag vill inte det. Det finns tillräckligt många som lever ut sina textuella aggressioner. I spalterna gör jag ju det också emellanåt. Men i verkligheten, här, i det här alternativet av verklighet, så gillar jag mest folk. Jag vet att det framstår som naivt, till och med lite pantat att faktiskt tycka att både Therese och Andres är jättesmarta när de pucklar på varandra, men jag kan inte hjälpa det! Jag må beundra Nisse Schwartz och Johan Croneman hur mycket som helst, men jag har det nog inte i mig att vara en sådan charmfullt bitter intellektuell. Ibland undrar jag ens om jag är det sistnämnda. Herregud, jag gillar ju till och med Björn Ranelid. Lägre kan man knappt sjunka.
Fast lite ledsen är jag ändå nu. Therese verkar irriterad på riktigt över Andres svar på mina frågor. Kanske borde jag inte ha låtit honom, han som har all annan övrig plats i världen att breda ut sig, hoppa på henne igen här. I verkstan som ska vara ett mysigt ställe.
Jag vet inte. Jag gillar debatter. Men jag tänkte nog inte på att det är annorlunda för den som inte är proffs (och med det menar jag inget nedsättande, utan bara att man inte jobbar med att tycka saker). Man blir ju lite avtrubbad till slut och tar inte till sig kritik på samma hudlösa sätt som i början. Lyckligtvis förstås, annars skulle man inte kunna finnas i offentligheten många timmar.
Usch, nu framstår jag i stället som förnumstig, som om jag klappar Therese på huvudet. Det vill jag ju inte. Andres var också jävligt grinig i sin text i tidningen. Och det klart att det tar att bli attackerad av någon som han. Aargh. Jag känner mig som systern som först tussat brorsorna på varandra och sen besvärat vill att de ska bli sams när de börjar bråka på riktigt.
Kan vi inte kramas i stället?
onsdag, november 16, 2005
Nya ord
Skojiga ord och uttryck som borde användas oftare i svenska språket:
Såpass
För exempel se den precisa användningen nästan mitt i Andys frustande Bourdieu-intervju. Andy hävdar att det är ett typiskt skånskt uttryck, men jag är ju också uppvuxen i Staffanstorp.
Fräck
Ett 80-talsord som fallit i nästan total träda. Uppiggande.
Klumpeduns
Klafsa
Spisa
Både plattor och mat.
Spattig
Tjorva sig
Alla ord med prefixet Kalas-
Ex. Kalasfull, kalaskul, kalasbyxa
Dock ej fullt lika gärna adjektivformen, som i "det var kalas".
Edit: Sagolik felskrivning. Andy hade förmodligen gärna intervjuat Bourdieu, men det var alltså den där koleriske amerikanske kocken jag menade. Jag låter det stå kvar till allom varnagel.
Edit2: En mig närstående statsvetare meddelar ystert att han hädanefter kommer att kalla Bourdieu för Bourdain på alltför trista poststrukturalistiska seminarier för att pigga upp.
Såpass
För exempel se den precisa användningen nästan mitt i Andys frustande Bourdieu-intervju. Andy hävdar att det är ett typiskt skånskt uttryck, men jag är ju också uppvuxen i Staffanstorp.
Fräck
Ett 80-talsord som fallit i nästan total träda. Uppiggande.
Klumpeduns
Klafsa
Spisa
Både plattor och mat.
Spattig
Tjorva sig
Alla ord med prefixet Kalas-
Ex. Kalasfull, kalaskul, kalasbyxa
Dock ej fullt lika gärna adjektivformen, som i "det var kalas".
Edit: Sagolik felskrivning. Andy hade förmodligen gärna intervjuat Bourdieu, men det var alltså den där koleriske amerikanske kocken jag menade. Jag låter det stå kvar till allom varnagel.
Edit2: En mig närstående statsvetare meddelar ystert att han hädanefter kommer att kalla Bourdieu för Bourdain på alltför trista poststrukturalistiska seminarier för att pigga upp.
Han är en cutie, den där jäveln
Kommentar på mejlen om Andres svar:
"Han är en cutie, den där jäveln. Det är därför man aldrig kan börja göra upp med honom. Han är alldeles för charmig."
Det är helt sant. Själv är jag dessutom i utgångsläget galet svag för smarta människor. Även om de tycker olika. Även om jag inte håller med.
Hjärnan är den sexigaste kroppsdelen. Eh, jag är inte säker på att jag egentligen tycker det förresten. Underarmarna kan vara de sexigaste kroppsdelarna. Eller kanske ögonbrynen. Men hjärnan kommer i alla fall trea.
Här är en till smart kille som jag faller för.
"Han är en cutie, den där jäveln. Det är därför man aldrig kan börja göra upp med honom. Han är alldeles för charmig."
Det är helt sant. Själv är jag dessutom i utgångsläget galet svag för smarta människor. Även om de tycker olika. Även om jag inte håller med.
Hjärnan är den sexigaste kroppsdelen. Eh, jag är inte säker på att jag egentligen tycker det förresten. Underarmarna kan vara de sexigaste kroppsdelarna. Eller kanske ögonbrynen. Men hjärnan kommer i alla fall trea.
Här är en till smart kille som jag faller för.
Leo bloggar också!
PM har bestämt sig för att hämta hjälp i bloggäventyret. Leo Lagercrantz, violinvirtuos, debattuppviglare och stolt tvåbarnsfar får uppdraget. De finns följaktligen nu under PM & Leo.Edit: Nu har Leo skrivit sitt livs första blogginlägg! Viggo, Björn, Croneman, alla är med.
tisdag, november 15, 2005
Grattis Gringo!
Zani vann!! Jag trodde det i och för sig från början, men stort varmt grattis till alla snälla och smarta gringosar.
Hoppas också att stoltheten över priset gör att Zanyar kan växa de 1,5 centimeter som hans doktor hävdar att han har krympt på de år han jobbat med Gringo. Vad gör de med honom där på redaktionen, staplar tidningskartonger ovanpå honom?
Hoppas också att stoltheten över priset gör att Zanyar kan växa de 1,5 centimeter som hans doktor hävdar att han har krympt på de år han jobbat med Gringo. Vad gör de med honom där på redaktionen, staplar tidningskartonger ovanpå honom?
Hallå Andres Lokko!
Vad menade karln egentligen? Gillar han verkligen Garden State? Jag var tvungen att mejla och fråga. Andres svarade med nära nog vändande post: - jag tycker garden state är en komplett ointressant film, om än lite småtrevlig.
hela den där klipp-ut-och-spara listan var bara en helt "objektiv" sammanställning av grejer som lika oinitierat, raljant och slarvigt klumpats ihop i den här "debatten".
det har egentligen inte med saken att göra - men personligen hatar jag t ex jt leroy. och vem som helst med det minsta intresse för populärkulturell journalistik eller bara en grundläggande musikkunskap förstår att t ex fredrik strages smak är min diametrala motsats. vi har ju verkligen ingenting gemensamt och har aldrig skrivit om saker som ens befinner sig i samma kommun. och ika? god bless her, men hon gillar ju metal för guds skull:-)
vad jag i grund och botten tycker är så sorgligt är hur enkelt det alltid är att definiera sig själv genom vad man INTE tycker om, istället för genom det man älskar. det slutar alltid med att man en vacker dag vaknar upp en morgon och är intrasslad i ett hörn så teoretiskt att man bara är kapabel att uppskatta, säg, kylie minogues nya singel. eller guns´n´roses alternativt kommersiell hiphop och r´n´b. och givetvis en och annan mainstreamkomedi med jennifer lopez.
therese bohmans initiala inlägg i ämnet var ett skrämmande exempel på detta. (Edit, scrolla ner hos Therese till 2005-11-05 för att hitta inlägget.) erbjud ett eget alternativ, for x sake! men då finns det en risk att någon Godkänd Person kanske, kanske tycker likadant. och se det går ju inte för sig...
att fenomen och strömningar som dave eggers och the believer får ganska mycket uppmärksamhet i de få "finpopkulturella" spalterna i dagspressen är dock inte nödvändigtvis resultatet av ren och pur kärlek. Snarare beror det på att de är så uppenbart inflytelserika att de bara därför bör kommenteras och analyseras i en eller annan form. och eftersom finkultursidorna inte bryr sig om, eller ens känner till, säg, vendela vidas romaner, faller det på det fåtal av "oss" som befinner sig i det luddiga gränslandet mellan "fint" och "fult" att rapportera om detta. like it or not.
cheerio / andres lokko
ps. nej, vänta, strage och jag möts faktiskt i vår kärlek till timmy i south park! men det är nog allt:-)
xx /a
Bloggdöden fortsätter
Okej, det där med bloggdöden var rätt överdrivet i första taget. Eftersom Hanna Flodr börjat igen kan bloggdödens kända offer räknas till hela fyra stycken.
Själv brukar jag numera hävda att Björn borde starta en anonym sexblogg i stället för Diagnos, såna därna är populära har jag hört. Så skulle han kunna vara med, anonymt förstås, i en larmartikel i en kvällstidning om hur svenskarna berättar allt på internet!. Stoffmängden antydde han ju redan i sitt avsked till blogglivet.
Men i dag upptäckte jag en verkligt tråkig bloggnedläggning. SARTS lägger ner. Där har man kunnat läsa intressanta intervjuer, spännande diskussioner och just massor av olika kritiska synvinklar på konst. Läs särskilt den långa kommentarstråden om konstkritikdebatten, som lyckligtvis ligger kvar.
Själv brukar jag numera hävda att Björn borde starta en anonym sexblogg i stället för Diagnos, såna därna är populära har jag hört. Så skulle han kunna vara med, anonymt förstås, i en larmartikel i en kvällstidning om hur svenskarna berättar allt på internet!. Stoffmängden antydde han ju redan i sitt avsked till blogglivet.
Men i dag upptäckte jag en verkligt tråkig bloggnedläggning. SARTS lägger ner. Där har man kunnat läsa intressanta intervjuer, spännande diskussioner och just massor av olika kritiska synvinklar på konst. Läs särskilt den långa kommentarstråden om konstkritikdebatten, som lyckligtvis ligger kvar.
måndag, november 14, 2005
Bullshit?
En av antiglobaliseringsrörelsens ikoner, Vandana Shiva, har varit i stan. Hennes film Bullshit hade premiär här i fredags. Jag har inte sett den. Den handlar om att det är dumt med frihandel. Det kan man förstås tycka. Och Shiva är åtminstone konskvent. I DN i dag hyllar hon John Bové och de andra franska protektionistiska bönderna och säger att utvecklingsländerna inte alls bör försöka exportera till västvärlden. I stället behövs "priskontroll".
Priskontoll på jordbruksprodukter förekommer redan i många utvecklingsländer och det brukar innebära att den enskilda bonden tvingas sälja sina varor till staten till ett lägre pris än världsmarknadspriset och sen tar staten mellanskillnaden. Ett slags uppochnervänt jordbruksstöd alltså, som generellt leder till att jordbruksbefolkningen överger sina gårdar och flyttar in till städerna eftersom det inte går att leva på statens reglerade priser. På så sätt ligger statlig priskontroll bakom hungersnöden i delar av Afrika.
Å andra sidan verkar Shiva inte ha så mycket emot hungersnöd. Hon är också motståndare till den gröna revolutionen, då man på kort tid tredubblade veteskördarna i Shivas hemland Indien och räddade många miljoner människor från svältdöden. Jag erkänner villigt att det finns problem med det alltför industrialiserade jordbruket, men i de fattiga utvecklingsländerna är inte gourmetnördig slow food alternativet för merparten av befolkningen. Valet står mellan högproducerande jordbruk till följaktligen rimliga priser eller hunger. Johan Norberg hittade en beräkning på hur många indier som skulle dö varje år av svält om jordbruket skedde enligt Shivas modell. Det handlar om miljoner.
Jag känner stor sympati för vissa av tankarna bakom den globaliseringskritiska rörelsen. De fattiga länderna måste få större chanser att hävda sig på världsmarknaden och liberaler måste inse att kapitalister och storföretag sällan är några goda förkämpar för verklig marknadsekonomi.
Men varför i all världen envisas globalvänstern med att kultförklara de allra värsta galningarna? Att rada upp deras största stjärnor ger en lista direkt tagen från Aftonbladets kultursida där det enda verkligt viktiga kriteriet tycks vara verklighetsfrånvänt USA-hat.
Just nu håller WTO:s Doha-runda, där utvecklingsländerna äntligen skulle få driva agendan och flytta fram sina positioner, på att bryta ihop. Det får liten uppmärksamhet. Utveckling i världen är inte längre på tidningarnas framsidor. Då behövs förstås de som envetet fortsätter tala om det i alla fall. Men Vandana Shiva tycker inte att de fattiga länderna ens ska försöka handla med omvärlden. Hon vill att indierna ska odla hirs för husbehov i stället för att bli dataingenjörer. Jaha.
Priskontoll på jordbruksprodukter förekommer redan i många utvecklingsländer och det brukar innebära att den enskilda bonden tvingas sälja sina varor till staten till ett lägre pris än världsmarknadspriset och sen tar staten mellanskillnaden. Ett slags uppochnervänt jordbruksstöd alltså, som generellt leder till att jordbruksbefolkningen överger sina gårdar och flyttar in till städerna eftersom det inte går att leva på statens reglerade priser. På så sätt ligger statlig priskontroll bakom hungersnöden i delar av Afrika.
Å andra sidan verkar Shiva inte ha så mycket emot hungersnöd. Hon är också motståndare till den gröna revolutionen, då man på kort tid tredubblade veteskördarna i Shivas hemland Indien och räddade många miljoner människor från svältdöden. Jag erkänner villigt att det finns problem med det alltför industrialiserade jordbruket, men i de fattiga utvecklingsländerna är inte gourmetnördig slow food alternativet för merparten av befolkningen. Valet står mellan högproducerande jordbruk till följaktligen rimliga priser eller hunger. Johan Norberg hittade en beräkning på hur många indier som skulle dö varje år av svält om jordbruket skedde enligt Shivas modell. Det handlar om miljoner.
Jag känner stor sympati för vissa av tankarna bakom den globaliseringskritiska rörelsen. De fattiga länderna måste få större chanser att hävda sig på världsmarknaden och liberaler måste inse att kapitalister och storföretag sällan är några goda förkämpar för verklig marknadsekonomi.
Men varför i all världen envisas globalvänstern med att kultförklara de allra värsta galningarna? Att rada upp deras största stjärnor ger en lista direkt tagen från Aftonbladets kultursida där det enda verkligt viktiga kriteriet tycks vara verklighetsfrånvänt USA-hat.
Just nu håller WTO:s Doha-runda, där utvecklingsländerna äntligen skulle få driva agendan och flytta fram sina positioner, på att bryta ihop. Det får liten uppmärksamhet. Utveckling i världen är inte längre på tidningarnas framsidor. Då behövs förstås de som envetet fortsätter tala om det i alla fall. Men Vandana Shiva tycker inte att de fattiga länderna ens ska försöka handla med omvärlden. Hon vill att indierna ska odla hirs för husbehov i stället för att bli dataingenjörer. Jaha.
söndag, november 13, 2005
Saker jag gillar med Wonder Boys
Inte i någon särskild ordning.
- Michael Douglas hånglar inte med Katie Holmes
- Tobey Maguire hånglar inte med Katie Holmes, men väl med Robert Downey Jr.
- Katie Holmes är intellektuell och inte härligt spontan. Hon har visserligen röda cowboy boots och stöter på Michael Douglas, men hon lyckas göra det på ett sätt som inte går över gränsen till härligt spontan.
- Själva förekomsten av Tobey Maguire, Frances McDormand, Robert Downey Jr och Michael Douglas. Jag gillar Katie också, sedan inte minst alltför många timmar framför Dawsons Creek, men hon är inte i samma superkategori.
- Frances McDormand är snygg och cool och har ett växthus utan att vara härligt spontan
- Michael Douglas och Tobey Maguire röker gräs i bilen.
- En påtänd Tobey Maguire skrattar högt i aulan efter att den superframgångsrike författaren inlett sitt föredrag med att säga: "I am a writer (konstpaus)"
- Michael Douglas och Robert Downey Jr hittar på en berättelse om Vernon Hardapple på en pub ( Tobey bidrar med den avgörande pusselbiten).
- Vernons gravida tjej heter Oola. Jag kommer inte ihåg vad skådespelerskan heter, men hon är väldigt lik Joyce Carol Oates.
- Det snöar och regnar på ett sätt som gör att det verkar blött och kallt, men ändå okej.
Första gången!
Jag har fått mina första elaka kommentarer! Nej, jag räknar inte att man tycker olika, sånt händer ju hela tiden och är rätt uppfriskande. Det var i och för sig en som tyckte att jag var elak som vidarebefordrade Darin-skvallret, men det tror jag grundade sig i en åsiksskillnad också.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För jag har ju galet många nojor, men att inte kunna tänka och formulera mig är faktiskt inte en av dem. Jag tar därför emot de anonyma huggen med tacksamhet. Tänk att folk bryr sig så mycket om det jag säger att de finner det värt att skriva anonyma ogrundade påhopp i mina kommentarer. Det är egentligen rätt rart.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För jag har ju galet många nojor, men att inte kunna tänka och formulera mig är faktiskt inte en av dem. Jag tar därför emot de anonyma huggen med tacksamhet. Tänk att folk bryr sig så mycket om det jag säger att de finner det värt att skriva anonyma ogrundade påhopp i mina kommentarer. Det är egentligen rätt rart.
lördag, november 12, 2005
Gillar Andres Lokko verkligen Garden State?
Therese är som vanligt så smart att man svimmar. Precis det hade jag velat säga själv, men är förstås tacksam när nån annan gör det bättre. En ytterligare liten sak som verkligen irriterade mig med Andres artikel var de uttänkt vaga hänvisningarna.
"Läsvärda kulturrelaterade bloggar", skrev han och menade sannolikt Thereses blogg och Juntan. Det är briljant i sin småsinthet. En liten komplimang för att verka schysst, samtidigt som han nogsamt ser till att inte ge sina många tusen läsare direkt möjlighet att kolla upp om motståndarnas argument kanske är något vassare än att det är fult att gilla Garden State.
Just Garden State är väl dessutom så allmänt hånad att den som ärligt ställer sig upp och försvarar dess storhet framstår som lite, ja, rebellisk.
"Läsvärda kulturrelaterade bloggar", skrev han och menade sannolikt Thereses blogg och Juntan. Det är briljant i sin småsinthet. En liten komplimang för att verka schysst, samtidigt som han nogsamt ser till att inte ge sina många tusen läsare direkt möjlighet att kolla upp om motståndarnas argument kanske är något vassare än att det är fult att gilla Garden State.
Just Garden State är väl dessutom så allmänt hånad att den som ärligt ställer sig upp och försvarar dess storhet framstår som lite, ja, rebellisk.
fredag, november 11, 2005
Älsklingar
Anna är briljant som alltid. Det där med att sätta små hjärtan på det man gillar känns väldigt, tja På Stan. Not a good thing. Det är förstås fullt möjligt att de som tar På Stans uppfattningar på större allvar än jag faktiskt uppskattar att få reda på vad det är redaktion verkligen älskar den här veckan.
Å andra sidan kan jag, trots att jag förstås håller med Anna om den generella bedömningen, inte sluta skratta vid tanken på kombination Virren-TV8. Den är genuint oväntad. A good thing.
Apropå diskussionen hos Anna om Love Actually häromsistens kollade jag lite på den i går kväll. Det verkligt tragiska med den filmen är att man ser att det finns något där som skulle ha kunnat bli verkligt bra.
Emma Thompson är underbar och den lilla storyn om hon som överger sin stora kärlek, som för övrigt är så snygg att man svimmar, för att prata i telefon med sin förståndshandikappade bror varje möjlig sekund är hemsk på riktigt. Det är när kvalitet göms och dränks under floder av meningslöst skräp som man blir verkligt ledsen. Om där inte finns något av värde alls rycker man på axlarna. Det går inte åt Love Actually. Man måste tycka aktivt illa om den.
Å andra sidan kan jag, trots att jag förstås håller med Anna om den generella bedömningen, inte sluta skratta vid tanken på kombination Virren-TV8. Den är genuint oväntad. A good thing.
Apropå diskussionen hos Anna om Love Actually häromsistens kollade jag lite på den i går kväll. Det verkligt tragiska med den filmen är att man ser att det finns något där som skulle ha kunnat bli verkligt bra.
Emma Thompson är underbar och den lilla storyn om hon som överger sin stora kärlek, som för övrigt är så snygg att man svimmar, för att prata i telefon med sin förståndshandikappade bror varje möjlig sekund är hemsk på riktigt. Det är när kvalitet göms och dränks under floder av meningslöst skräp som man blir verkligt ledsen. Om där inte finns något av värde alls rycker man på axlarna. Det går inte åt Love Actually. Man måste tycka aktivt illa om den.
Hur känns det (2)?
Dagens låt: D'Angelo - How does it feel?
Jag kan knappt begripa att det är mer än fem år sedan den magiska konserten på Cirkus när han sjöng en evighetslång version av den som ändå var kortare än vad vi alla helst önskade. Fem år sedan. Drygt fem och ett halvt år sedan jag mejlade låten till en nära vän för att trösta honom något ytterst litet. Han och jag gick sedan på den där konserten och det jag minns att vi talade om känns bokstavligen som en annan värld.
På de här fem åren har vi mellan oss ingått ett bröllop, tagit oss igenom en potentiellt dödlig sjukdom och sett tre barn födas och ett dö. Vi stod bredvid varandra i mörkret den gången och lät sammetsrösten lindra och smeka och aldrig hade vi kunnat föreställa oss den glädje och den sorg som låg framför oss. Jag minns vad jag hade på mig. Jag älskade sönder de skorna. Jag minns att vi efteråt gick tysta och tindrande till en bar och drack champagne. Det kändes passande.
Jag kan knappt begripa att det är mer än fem år sedan den magiska konserten på Cirkus när han sjöng en evighetslång version av den som ändå var kortare än vad vi alla helst önskade. Fem år sedan. Drygt fem och ett halvt år sedan jag mejlade låten till en nära vän för att trösta honom något ytterst litet. Han och jag gick sedan på den där konserten och det jag minns att vi talade om känns bokstavligen som en annan värld.
På de här fem åren har vi mellan oss ingått ett bröllop, tagit oss igenom en potentiellt dödlig sjukdom och sett tre barn födas och ett dö. Vi stod bredvid varandra i mörkret den gången och lät sammetsrösten lindra och smeka och aldrig hade vi kunnat föreställa oss den glädje och den sorg som låg framför oss. Jag minns vad jag hade på mig. Jag älskade sönder de skorna. Jag minns att vi efteråt gick tysta och tindrande till en bar och drack champagne. Det kändes passande.
torsdag, november 10, 2005
You take my breath away
I dag fick jag en bok på posten. Den heter Den lilla sorgen och jag minns att jag bläddrade i den på en bokhandel för något år sedan. Den finns inte att köpa längre men jag fick alltså ett exemplar i ett paket i brevlådan av Lotten Bergman som hade läst här på bloggen och tänkte att jag kanske ville ha den. Snällheten överväldigar mig. Ni överväldigar mig.
Så ofta känner jag att samhället blir kallare och hårdare och ändå möts jag hela tiden av denna oväntade oanade kärlek. Jag vet inte längre. Kanske märks de kärleksfulla handlingarna mer just för att vi inte förväntar oss dem, eller också har jag fel när jag i vanliga fall oroar mig över tilltagande egoism och likgiltighet. Jag vill förstås gärna tro det sista. Fast jag kanske helt enkelt har särdeles snälla varma läsare. Det är i det lilla perspektivet också rätt mysigt att föreställa sig.
Deja vu all over again
Om det var vanligare med journalister som gjorde som Magnus, alltså seriös långvarig research, skulle en eller annan av kommentatorerna kanske ha funderat över att det för drygt elva år sedan också var upplopp i franska förorter. Ungefär samtidigt flyttade jag till en liten by utanför upploppets centrum i Val Fourré. Mina klasskompisar bodde inne i HLM-ghettot och berättade om när militären kom med attackhelikoptrar till slut för att ta tillbaka kontrollen från upprorsmakarna. I min lilla helvita by röstade i stället 40 procent på fronten.
Då försökte inrikesministern Charles Pasqua hångla upp le Pen-väljarna. Nu gör Sarkozy något liknande. Det verkligt tragiska ligger förstås i att ingenting egentligen gjorts på tio år för att lösa de verkliga problemen med gigantisk arbetslöshet och klassgränser höga som kinesiska murar. Johan Norberg skrev faktiskt rätt intressant i frågan häromdagen. Annars kan man ju dela upp kommentarerna i två trista genrer, antingen: "stackars utsatta förortsungar, klart att detta är en naturlig reaktion mot samhället" eller: "de där jävla araberna, klart att de är våldsgalningar".
Det är inte en naturlig reaktion på någonting att elda upp sina småsyskons lekskola. Och rasist-gnället är så tröttsamt förutsägbart att det alltså kontinuerligt har sin egen plats i regeringen. Politikerna låtsas inte om att de ägnat decennier åt att skylla på invandrare och globalisering och medierna älskar bilder på brinnande bilvrak. Jag tycker förstås också synd om Kim som fått sin bil uppbränd, men honestly, det är kanske inte den viktigaste frågan.
Nu flyttar Nalin Pekgul från Tensta för att hon inte tycker att det är säkert nog att bo där med sina barn. Borgarrådet Theres Lindberg är på radion och försöker bortförklara det.
Då försökte inrikesministern Charles Pasqua hångla upp le Pen-väljarna. Nu gör Sarkozy något liknande. Det verkligt tragiska ligger förstås i att ingenting egentligen gjorts på tio år för att lösa de verkliga problemen med gigantisk arbetslöshet och klassgränser höga som kinesiska murar. Johan Norberg skrev faktiskt rätt intressant i frågan häromdagen. Annars kan man ju dela upp kommentarerna i två trista genrer, antingen: "stackars utsatta förortsungar, klart att detta är en naturlig reaktion mot samhället" eller: "de där jävla araberna, klart att de är våldsgalningar".
Det är inte en naturlig reaktion på någonting att elda upp sina småsyskons lekskola. Och rasist-gnället är så tröttsamt förutsägbart att det alltså kontinuerligt har sin egen plats i regeringen. Politikerna låtsas inte om att de ägnat decennier åt att skylla på invandrare och globalisering och medierna älskar bilder på brinnande bilvrak. Jag tycker förstås också synd om Kim som fått sin bil uppbränd, men honestly, det är kanske inte den viktigaste frågan.
Nu flyttar Nalin Pekgul från Tensta för att hon inte tycker att det är säkert nog att bo där med sina barn. Borgarrådet Theres Lindberg är på radion och försöker bortförklara det.
Tu vuò fa l'Americano
I tisdags kväll när jag istället hamnade på den där roliga middagen hade jag egentligen tänkt gå på releasefesten för Magnus Lintons reportagebok Americanos. Karolina Ramqvist skulle spela skivor och det lär ha funnits romdrinkar. Rätt hett för en bokutgivning. Så är Magnus en rätt het författare också och Americanos är definitivt värd ett bra kalas. Jag har bara precis börjat läsa, men jag kan nästan inte nog rekommendera den. Den här sortens reportage skrivs nästan aldrig i Sverige längre. Inga tidningar har råd att betala någon att faktiskt lära känna platser och människor på riktigt. Vi får vara glada när någon bortser från de ekonomiska realiteterna och finansierar sin nyfikenhet och yrkesutveckling själv.
Edit: Jag får de där trista frågorna om jag verkligen håller med Linton. Nä, inte i allt. Jag tycker att han ibland blandar ihop liberalism med storföretagsintressen t ex. Men man kan tycka att någon är en strålande journalist och ändå tycka olika. Faktiskt.
Edit: Jag får de där trista frågorna om jag verkligen håller med Linton. Nä, inte i allt. Jag tycker att han ibland blandar ihop liberalism med storföretagsintressen t ex. Men man kan tycka att någon är en strålande journalist och ändå tycka olika. Faktiskt.
onsdag, november 09, 2005
Tacksamhet
Jag kan inget annat än att skriva. Tro mig, jag har försökt, men att sätta ihop bokstäver till ord till meningar är det enda jag är något så när bra på. Och det liggare djupare än så. Att skriva är för mig nästan utbytbart mot att tänka. Om jag inte skriver tänker jag inte. Tankarna föds och utvecklas i samma ögonblick som fingrarna pressar ner tangenterna och orden formuleras. Att jag delar versioner av mitt allra innersta med er är alltså lika mycket en bearbetningsprocess som ett uttryckssätt. Det hela är i grunden ytterst egoistiskt.
Det gör förstås inte min tacksamhet för ert hjärtevarma gensvar mindre. Och om min halvt offentliga sorgeresa kan göra någon annans bara aningen mindre plågsam, om så bara helt tillfälligt, så är det värt mer än nästan allt annat.
Men jag har också så mycket att vara tacksam för. I går tillbringade jag kvällen i sällskap av tre av de allra vackraste, smartaste och mest förtjusande unga män jag känner. Åt renkalv. Drack rödvin och rom. Skrattade. Fick tårarna torkade. Satt förundrad över deras kloka synpunkter och vassa argument. Jag är så lyckligt lottad, sa jag till mig själv. Och det är helt sant. Jag måste bara påminna mig om det ibland när det inte riktigt känns så.
Det gör förstås inte min tacksamhet för ert hjärtevarma gensvar mindre. Och om min halvt offentliga sorgeresa kan göra någon annans bara aningen mindre plågsam, om så bara helt tillfälligt, så är det värt mer än nästan allt annat.
Men jag har också så mycket att vara tacksam för. I går tillbringade jag kvällen i sällskap av tre av de allra vackraste, smartaste och mest förtjusande unga män jag känner. Åt renkalv. Drack rödvin och rom. Skrattade. Fick tårarna torkade. Satt förundrad över deras kloka synpunkter och vassa argument. Jag är så lyckligt lottad, sa jag till mig själv. Och det är helt sant. Jag måste bara påminna mig om det ibland när det inte riktigt känns så.
söndag, november 06, 2005
Uppdatering livskurvan
Jag åkte ut till kyrkogården. Tände ett ljus. Grät långa svarta mascaratårar nedför kinderna. På den lilla plätt där hon finns stod det 206 ljus. 206 döda barn. Det går nästan inte att ta in.
När jag känner mig lite bättre än just nu (en svag trea, kanske snarare två och ett halvt) tänker jag på det en av mina allra bästa vänner sa när jag berättade om var hon skulle få vara. En minneslund för bara barn. "Det blir som ett dagis i himlen" sa han. "De stora barnen kan ta hand om henne."
När jag känner mig lite bättre än just nu (en svag trea, kanske snarare två och ett halvt) tänker jag på det en av mina allra bästa vänner sa när jag berättade om var hon skulle få vara. En minneslund för bara barn. "Det blir som ett dagis i himlen" sa han. "De stora barnen kan ta hand om henne."
Hur är det?
I många år svarade jag på den frågan precis som folk brukar. Tack bra. Det är bara fint. Bra och själv då? Det är den där sortens civilisatoriska smörjmedel som behövs i kontakterna mellan människor men som språk betraktat egentligen inte antas betyda någonting. Jag har respekt för det behovet. Vi vill inte veta hur ytliga bekanta egentligen mår, vi vill inte höra om deras sömnsvårigheter eller sår på magmunnen eller nyligen bortgångna familjemedlemmar. Jag klarar bara inte av att följa den där tysta överenskommelsen längre.
Jag vet inte hur länge till jag kan tillåta mig att säga som det verkligen är. För det klart att det finns en uppmätt tid, när människor förstår att just jag inte ständigt har äppelkäcka repliker på lut. Att det krävs väldigt mycket mindre sorger än min för att gråta i tysthet åt de tomma alltärbra-fraserna tänker man inte riktigt lika mycket på. Jag känner redan hur jag naggar deras tålamod i kanten. "Vi vill inte veta" läser jag i deras halvt bortvända ögon. Så jag anpassar artighetsvokabulären. Kan inte förmå mig till att säga "bra" om inte den enskilda dagen och ögonblicket faktiskt når upp dit. Jag säger därför att det är sådär. Utan att utveckla vidare. Det tycks passera.
Men alla skyggar lyckligtvis inte. "Hur mödosamt är begreppet "sådär" förövrigt i din vokabulär? Vilken siffra motsvarar på ett till tio-listan?" frågade en vän. Jag preciserade att sådär generellt kan betyda ett spann mellan tre och sex. Just i det tillfället kanske fyra och ett halvt. Vi talade vidare om Sigges livskurva. Jag har sett den och vet att den finns på riktigt.
När han först skrev om den började jag skissa på en över det senaste året. Men den blev så vanvettigt deprimerande att jag lade ner redan efter att ha fyllt i själva punkterna. Jag orkade inte tänka på att jag lyssnade på gammal Michael Jackson i början av december förra året och dansade med magen i vardagsrummet. "Jag ska lära dig att moonwalka själv en dag" sa jag till den. Fast jag är ärligt talat inte särskilt bra på det. Eller att jag sjöng You are the sunshine of my life när jag trodde att den eller jag själv behövde muntras upp. Långt innan några seriösa sådana behov förelåg, förstås.
Andra halvan av december var Jeff Buckleys. Love is not a victory march, it's a long and it's a broken Hallellujah. Hur kunde jag tro att en evighetslång repeat av den sorgligaste låt jag vet inte skulle få några konsekvenser? Hur kunde jag inte se att kroppen kanske redan visste, att mitt behov av att gråta berodde på att jag hade all anledning i världen att göra det?
Min vän har en egen graf. Den är mycket mindre avancerad än Sigges och heter "Leva eller dö"-kurvan. Måendet graderas alltså från ett till tio.
I dag: fyra. Soundtrack: Emmylou Harris och Joni Mitchell. Fasa: Jag vet inte om jag orkar åka till hennes grav. Jag vill, men jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag har det i mig att klara av det utan att det ytterst instabila men ändå på något sätt acceptabla välbefinnandet kollapsar. Jag kommer att göra det ändå förstås. Jag kanske kan ta med ipoden och spela I want you back så att hon hör.
Jag vet inte hur länge till jag kan tillåta mig att säga som det verkligen är. För det klart att det finns en uppmätt tid, när människor förstår att just jag inte ständigt har äppelkäcka repliker på lut. Att det krävs väldigt mycket mindre sorger än min för att gråta i tysthet åt de tomma alltärbra-fraserna tänker man inte riktigt lika mycket på. Jag känner redan hur jag naggar deras tålamod i kanten. "Vi vill inte veta" läser jag i deras halvt bortvända ögon. Så jag anpassar artighetsvokabulären. Kan inte förmå mig till att säga "bra" om inte den enskilda dagen och ögonblicket faktiskt når upp dit. Jag säger därför att det är sådär. Utan att utveckla vidare. Det tycks passera.
Men alla skyggar lyckligtvis inte. "Hur mödosamt är begreppet "sådär" förövrigt i din vokabulär? Vilken siffra motsvarar på ett till tio-listan?" frågade en vän. Jag preciserade att sådär generellt kan betyda ett spann mellan tre och sex. Just i det tillfället kanske fyra och ett halvt. Vi talade vidare om Sigges livskurva. Jag har sett den och vet att den finns på riktigt.
När han först skrev om den började jag skissa på en över det senaste året. Men den blev så vanvettigt deprimerande att jag lade ner redan efter att ha fyllt i själva punkterna. Jag orkade inte tänka på att jag lyssnade på gammal Michael Jackson i början av december förra året och dansade med magen i vardagsrummet. "Jag ska lära dig att moonwalka själv en dag" sa jag till den. Fast jag är ärligt talat inte särskilt bra på det. Eller att jag sjöng You are the sunshine of my life när jag trodde att den eller jag själv behövde muntras upp. Långt innan några seriösa sådana behov förelåg, förstås.
Andra halvan av december var Jeff Buckleys. Love is not a victory march, it's a long and it's a broken Hallellujah. Hur kunde jag tro att en evighetslång repeat av den sorgligaste låt jag vet inte skulle få några konsekvenser? Hur kunde jag inte se att kroppen kanske redan visste, att mitt behov av att gråta berodde på att jag hade all anledning i världen att göra det?
Min vän har en egen graf. Den är mycket mindre avancerad än Sigges och heter "Leva eller dö"-kurvan. Måendet graderas alltså från ett till tio.
I dag: fyra. Soundtrack: Emmylou Harris och Joni Mitchell. Fasa: Jag vet inte om jag orkar åka till hennes grav. Jag vill, men jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag har det i mig att klara av det utan att det ytterst instabila men ändå på något sätt acceptabla välbefinnandet kollapsar. Jag kommer att göra det ändå förstås. Jag kanske kan ta med ipoden och spela I want you back så att hon hör.
Morgonnotering
Vokabulären för att beskriva morgonpromenaderna har förändrats. Inte bara orden utan bokstäverna och fraseringen är ny. Där frostnupet gräs tidigare frasade under fötterna finns i dag bara ett dovt klafsande. Jag vadar genom multnande lövgegga och blir blöt inpå bara fötterna. Stan är omstoppad med dimma snarare än nyvaket krispigt klarögd. Det finns något trivsamt tillåtande i den nya trötta blöthösten.
Vid kolonilotterna utmed Karlbergs kanal gick jag om TV4:s Lasse Bengtsson. Han var rosig om kinderna och hade en hund i koppel. Den såg ut som en väldigt mycket mindre Sankt Bernard och ville slicka mina fingrar. Jag kan alldeles för lite om hundar.
Vid kolonilotterna utmed Karlbergs kanal gick jag om TV4:s Lasse Bengtsson. Han var rosig om kinderna och hade en hund i koppel. Den såg ut som en väldigt mycket mindre Sankt Bernard och ville slicka mina fingrar. Jag kan alldeles för lite om hundar.
lördag, november 05, 2005
Paketöppning
Jag har knappt haft en dag ledigt sedan augusti och jag har inte ens läst ut Gangsters. Herregud, jag jobbar ju med sånt här, jag är följaktligen en dålig människa OCH yrkesmänniska som inte hinner läsa ordentligt. I går hämtade jag ändå ut ett paket på posten (eller rättare sagt på den förtjusande kvartersbutiken som har öppet när jag har tid att gå dit) som får mina ögon att tindra som vore det julafton. Joan Didion - The year of magical thinking. Margaret Atwood - The Penelopiad. Joyce Carol Oates - Mother missing.
Jag vet att jag förväntas vara kritisk och avvaktande till ännu oläst litteratur, men jag lade i stället böckerna i en fin hög bredvid sängen för att riktigt kunna njuta av tanken på att jag faktiskt får läsa dem allihop. Så snart jag vill! Eller i alla fall så snart jag hinner, om jag har kvar ena stortån i marken. Men man kan väl drömma.
Jag vet att jag förväntas vara kritisk och avvaktande till ännu oläst litteratur, men jag lade i stället böckerna i en fin hög bredvid sängen för att riktigt kunna njuta av tanken på att jag faktiskt får läsa dem allihop. Så snart jag vill! Eller i alla fall så snart jag hinner, om jag har kvar ena stortån i marken. Men man kan väl drömma.
fredag, november 04, 2005
Aha!
"Nä, du menar inte?" sa jag. "Jo" sa han och måttade en väldigt liten bit med händerna. 2-3 centimeter. Platsen för det inträffade hade varit urinoaren på Strasbourgs flygplats. Tiden, bara någon vecka sedan. De hade stått bredvid varandra. En livvakt på andra sidan. Han hade sett tydligt. Det lilla som fanns att se, vill säga. "Kan det vara så enkelt?" frågade jag när jag smält upplysningen. "Kanske inte bara" sa han "men det måste ju ha haft betydelse."
torsdag, november 03, 2005
The owls are not what they seem
Den som är född i Sverige efter ca 1967 har ironin inympad i blodet. Den är vårt grundtillstånd. Vi måste specificera när vi inte är ironiska. Jag må tycka hur illa jag vill om det, men i likhet med andra strukturer måste man erkänna att man inte frigör sig från dem bara genom att veta att de finns.
Ändå känns det som att något är fel i medieklimatet när man gång på gång tvingas fundera över om skribenter eller produkter är på riktigt. Eller om någon kanske driver med oss?
I försomras var en av diskussionerna på redaktionen om den där slovenen med alla Z i namnet som först skrev i DN och sen i Aftonbladet verkligen fanns på riktigt. Alltför många artiklar kändes som att det skulle kunna vara en post-Diana Johnstone konstinstallation. (Det är bra för världen om Iran skaffar kärnvapen!).
I nya På Stan har jag ännu inte kommit fram till om jag tror att hon som skriver på sista sidan är ett spermaharen-projekt eller inte. (Det är töntigt att röka! Tjejer med stora tuttar är dumma i huvet!)
Via Andy hittar jag så en ny tidning. Den heter Journal Chocolat och utger sig för att vara en "tidskrift för god chokladkultur". Man ska märka talongen "kakao". Är det månne ett citrongräs i den högra koppen med smäktande mörkbrun sörja?
Om det är ett skämt så är det åtminstone oerhört väl genomfört.
Ändå känns det som att något är fel i medieklimatet när man gång på gång tvingas fundera över om skribenter eller produkter är på riktigt. Eller om någon kanske driver med oss?
I försomras var en av diskussionerna på redaktionen om den där slovenen med alla Z i namnet som först skrev i DN och sen i Aftonbladet verkligen fanns på riktigt. Alltför många artiklar kändes som att det skulle kunna vara en post-Diana Johnstone konstinstallation. (Det är bra för världen om Iran skaffar kärnvapen!).
I nya På Stan har jag ännu inte kommit fram till om jag tror att hon som skriver på sista sidan är ett spermaharen-projekt eller inte. (Det är töntigt att röka! Tjejer med stora tuttar är dumma i huvet!)
Via Andy hittar jag så en ny tidning. Den heter Journal Chocolat och utger sig för att vara en "tidskrift för god chokladkultur". Man ska märka talongen "kakao". Är det månne ett citrongräs i den högra koppen med smäktande mörkbrun sörja?
Om det är ett skämt så är det åtminstone oerhört väl genomfört.
onsdag, november 02, 2005
Yes, yes, yes
PM bloggar vidare! Jag var orolig ett tag. Och han fortsätter där han är som bäst, i den begränsade ytan mellan villakvarteret och fyrmannaredaktionen i Marieberg. Jag var inte ens medveten om hur mycket jag saknat doktor Ekberg.Nä, bilden föreställer förvisso inte den PM Nilsson jag känner. Men enligt min favoritpublikation tidningen Stureplan är det visst han. Popjunkien tipsar om fler härliga stureplans-sammanblandningar. Siw Malmqvist, anyone??
tisdag, november 01, 2005
Fan, fan, fan
Dagens ihärdigaste rykte från tevehuset: Darin har setts hångla med sin 30-årige manlige manager. Okej. Det är kanske inte någon chock. Men ändå. Darin. Jag ville så gärna tro att det var vi.
Känd från TV
En dryg timme är det sedan jag kom hem från TV4-huset. Bli nu inte alltför upphetsade över min snara fame and glory - programmet var ärligt talat sådär. På TV400. Har de ens några tittare alls?
Fast vad ska jag säga? Jag kommer ju glatt åkande när Per Gudmundsson frågar på SVT24. Då kan man väl ge lite av sig till den knappa handfull som tittar på konkurrenten också.
Och jag delar åtminstone ruta med bedårande Carlos R-B. Jag och Latin Kings-Salle kom överrens om att det bara är en tidsfråga innan Ebba ringer från Veckorevyn och vill att Carlos ska ta av sig kläderna. Carlos kontrade med sin gissning att Zanyar skulle komma högt på QX:s sexigast-lista efter det nakna håriga Gringo Grande-omslaget. Salle toppade med avslöjandet att hans favoritprogram på teve var Antikrundan. Jag älskar när fördomar går sönder.
När jag kom hem doftade hela lägenheten av köttfärssås som kokat i mer än en timme. Nötfärs, selleri, vitlök, lök, morot, lagerblad, hela tomater.
I handen ett glas rött vin. Det är då man känner att det kanske inte är så illa ändå.
Fast vad ska jag säga? Jag kommer ju glatt åkande när Per Gudmundsson frågar på SVT24. Då kan man väl ge lite av sig till den knappa handfull som tittar på konkurrenten också.
Och jag delar åtminstone ruta med bedårande Carlos R-B. Jag och Latin Kings-Salle kom överrens om att det bara är en tidsfråga innan Ebba ringer från Veckorevyn och vill att Carlos ska ta av sig kläderna. Carlos kontrade med sin gissning att Zanyar skulle komma högt på QX:s sexigast-lista efter det nakna håriga Gringo Grande-omslaget. Salle toppade med avslöjandet att hans favoritprogram på teve var Antikrundan. Jag älskar när fördomar går sönder. När jag kom hem doftade hela lägenheten av köttfärssås som kokat i mer än en timme. Nötfärs, selleri, vitlök, lök, morot, lagerblad, hela tomater.
I handen ett glas rött vin. Det är då man känner att det kanske inte är så illa ändå.
Isobel är den nya Johan T
Nä, jag tänker inte skaffa backslick. Men folk har i dag kommit hit i strida strömmar efter att ha googla eller knuffat på personnamn. Verkstan som skvallercentral. Ha. Roligast är det flertal (!) som söker på Viggo och det kvinnliga förnamn som jag vet att hans tjej heter. Eftersom jag däremot inte vet hur offentlig hon är håller jag förstås knäpptyst om alltihop. Men några försöker alltså kolla upp den där relationen. Och kommer hit, oklart varför. Kanske skulle jag satsa på ett frisyr- och karriärbyte ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
