Tacksamhet

Jag kan inget annat än att skriva. Tro mig, jag har försökt, men att sätta ihop bokstäver till ord till meningar är det enda jag är något så när bra på. Och det liggare djupare än så. Att skriva är för mig nästan utbytbart mot att tänka. Om jag inte skriver tänker jag inte. Tankarna föds och utvecklas i samma ögonblick som fingrarna pressar ner tangenterna och orden formuleras. Att jag delar versioner av mitt allra innersta med er är alltså lika mycket en bearbetningsprocess som ett uttryckssätt. Det hela är i grunden ytterst egoistiskt.

Det gör förstås inte min tacksamhet för ert hjärtevarma gensvar mindre. Och om min halvt offentliga sorgeresa kan göra någon annans bara aningen mindre plågsam, om så bara helt tillfälligt, så är det värt mer än nästan allt annat.

Men jag har också så mycket att vara tacksam för. I går tillbringade jag kvällen i sällskap av tre av de allra vackraste, smartaste och mest förtjusande unga män jag känner. Åt renkalv. Drack rödvin och rom. Skrattade. Fick tårarna torkade. Satt förundrad över deras kloka synpunkter och vassa argument. Jag är så lyckligt lottad, sa jag till mig själv. Och det är helt sant. Jag måste bara påminna mig om det ibland när det inte riktigt känns så.