Therese är som vanligt så smart att man svimmar. Precis det hade jag velat säga själv, men är förstås tacksam när nån annan gör det bättre. En ytterligare liten sak som verkligen irriterade mig med Andres artikel var de uttänkt vaga hänvisningarna.
"Läsvärda kulturrelaterade bloggar", skrev han och menade sannolikt Thereses blogg och Juntan. Det är briljant i sin småsinthet. En liten komplimang för att verka schysst, samtidigt som han nogsamt ser till att inte ge sina många tusen läsare direkt möjlighet att kolla upp om motståndarnas argument kanske är något vassare än att det är fult att gilla Garden State.
Just Garden State är väl dessutom så allmänt hånad att den som ärligt ställer sig upp och försvarar dess storhet framstår som lite, ja, rebellisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Alltså jag har inte sett filmen, vilket väl är ett unikum i sig, men jag har tagit del av väldigt lite ofördelaktig kritik av den. Jag tycker snarare att det verkar tvärt om, den är rätt hyllad, överlag.
Snart hoppas jag få göra mig en egen åsikt också förstås.
så smart så man svimmar? för en gångs skull håller jag inte med dig alls. Jag tycker inte att det är sådär supervackert att leva i en liten ö och bara ha hittat en enda grej som man gillar mer än allt annat. det är sjysst att verkligen verkligen tycka om saker och stå för det. det är jobbigt med människor som ängsligt följer vissa smakdomare i medierna. men man k a n tycka om garden state och jt leroy. man kan tycka om en sak v ä l d i g t mycket och något annat g a n s ka mycket. man kan hitta ljuspunkter i saker man inte trodde att man skulle tycka om. och att förvägra sig nya upplevelser för att man en gång hittat sin grej känns.. trist. och rätt trångsynt.
Andres krönika var nonchalant kryptisk eftersom relevanta referenser utelämnats. Lika snobbigt och oinkännade som att vara beroende av smakdomare. Skriver du för en tidning med Svenskans spridning bör du vara något mer detaljerad. Personligen tycker jag mindre synd om bloggarna som inte blivit nämnda än läsarna som förmodligen blivit irriterade eller uttråkade.
Karin, jag tolkade inte det Therese skrev huvudsakligen som att man när man väl hittat det man älskar ska stänga öron och ögon och hålla sig till det.
Däremot är jag så förfärligt trött på det positionerande gillandet. Visst kan man säkert älska JT Leroy (jag tyckte att Sarah var bra när jag läste den för några år sedan) och det är förstås möjligt att Andres uppriktigt älskar allt det där han räknade upp, men jag har extremt svårt att tro att alla hans believers gör det. Jag är så i döden trött på det ljumma, på tidningar som man bläddrar igenom för att man köper dem för att man antas vilja det men inte hittar något att läsa i, på att populärkulturbevakningen i Sverige är antingen Andres-Strage-Ika eller DN På Stan. Och i den senare ersätter man verklig passion med små tecknade hjärtan bredvid sånt som man känner att man borde gilla.
Ingenstans finns något som är på riktigt, bortom möjligen den lilla tätt sammanslutna Pop-smakdomareliten, som jag inte alls vill utesluta att de kanske faktiskt gillar tidningen Vice på riktigt.
Och när det riktas begåvad kritik mot hur deras kanske riktiga ideal blir till en hel ljumhetskultur blir Andres skitsur och skriver en snobbig artikel där han för liv och pina inte vill visa sina läsare på vad kritikerna egentligen säger. Det är verkligt ledsamt. Och jag tycker att Therese fångade det väl, både i sin första och sin senaste text.
Det finns såklart jättemycket skriven text i det här landet som "är på riktigt" Isobel, och som inte är andres-strage-ika eller dn på stan. Bara för att du inte orkar lyfta ögonen från tangentbordet betyder det inte att det inte existerar. Det finns jättemycket bortanför på stan, andres svenskan-krönikor eller strages "fans". Andres vet nog om det, det är därför hans syrligheter faktiskt är ganska träffande. Att spendera varje vecka med att få folk att hitta NYA saker och sedan bara avfärdas som positionerande, rigid och trött, det blir ju bara larvigt.
Andres hade ju så lätt kunnat bli bara sitt rykte och en sedan länge definiserad uppsättning åsikter. Men faktum är ju att han faktiskt har fortsatt att vara relevant som kulturskribent genom att ständigt vara i rörelse.
Alla som hade prickat in att han skulle skriva om Alan Bennett, Soft Hearted Scientists och Lio den här veckan räcker upp en hand liksom. Alla som kände att han företrädde en trött och förutsägbar God Smak när han intervjuade den där helt bisarra britten i cape och tunnhårig progrock-frisyr i TIOM härom sistens kan få ställa sig upp och applådera också.
Hela JT Leroy-tidningen Sex-Accelerator-paketet som bespottats så i den här debatten känns väl egentligen ganska överspelat? Det här känns på något sätt som en diskussion som blivit över från VICE-året 2004.
Om det är någon position som känns färdigtuggad så är det väl den som är anti-Andres. På sätt och vis var den väl ganska nödvändig efter den värsta POP-trojkan på 90-talet, men fan vet om inte tolkningsföreträdet finns någon annan stans idag. Det hade känts betydligt roligare att få läsa en snyggt formulerad text som fördömer Jet Set Junta-mörkret som sänker sig över Sverige vintern 2005 eller något liknande.
Kanske är den här sortens motreaktioner helt enkelt lite slöa i starten. Kommer Momus-backlashen framåt våren eller så tro?
Garden State är för övrigt en fantastisk film.
Känns inte hela Lokkos pryl bara fruktansvärt omodern nu? Det där ängsliga känns bara 90-talstrött, if you ask me.
Skitbra blogg du har förresten.
Usch, jag måste erkänna att jag har lite svårt att ta till mig anonyma kommentarer. Klart att man inte behöver ha en registrerad identitet, men jag tror att diskussionen skulle gynnas av att folk hade efternamn. Nåja, det är väl en gammeldags uppfattning. Jag har nämligen, i motsats till vad vissa tycks tro, inget särskilt behov av att vara trendig. Jag kan till och med ta att bli utpekad som så hopplöst ocool som något som blivit över från 2004. Det känns i min värld inte riktigt som ett argument.
Jag gillar Andres, det är långt ifrån nån hemlis. (Mycket mer än jag gillar Juntan, generellt sett.) Jag tycker att han ofta skriver utmärkta kulturartiklar och att han inte alls bara ägnar sig åt positionering. Men krönikan från i går är bara fånig och snobbig och obegriplig, och att han inte berättar om vilka hans kritiker är och var man som läsare själv kan komma i kontakt med deras uppfattningar ger ett extremt ängsligt och småsint intryck.
Den som skrev att Garden State var fantastisk får förreste gärna förklara varför. Själv tyckte jag att den var bara ännu en idyllisering och förminskning av det kvinnliga naturbarnet som förväntas vilja ge av sin kärlek och spontanitet till det behövande manliga intellektet som på så sätt kan komma förbi sitt svårmod och komma i kontakt med sina känslor. Som kvinnlig tittare känner man hur man förlorar hjärnceller i realtid i biosalongen, vilket å andra sidan förmodligen är en bra sak eftersom det inte är hjärna vi förväntas ha. Smart postmodern antifeminism. Musiken var bra, det kan jag hålla med om.
Först och främst: jag hade väl egentligen gärna låtit bli att vara anonym. Men internet är en kall och hård plats, och jag vill inte behöva ligga sömnlös och undra hur folk reagerar på vad jag skriver ihop lite snabbt i nåt kommentarinlägg. Med det "riktiga" samtalets icke-anonymitet kommer också en vilja att vara lyhörd och förstående som inte finns här. Du, Isobel, som har en nätpersona med ansikte, personlighet och status kommer nog lättare undan det. Men det känns allt för lätt att avfärda en ansiktslöst inläggspersona som en idiot, och då känns det bättre att vara anonym. Inte för att kunna ge sig på någon annan, utan för att slippa undan själv.
Så, Garden State. Jag såg den som en väldigt fin berättelse om uppfuckade människor som försökte må lite bra. Jag är ju inte kvinna å andra sidan. Det hänger väl på vad man tar med sig till filmen antar jag.
Nej, Isobel, du skrev "realtid"...
Det får man bara inte göra.
Allt för många intellektuella män vill ha en plommonplutande, duvkuttrande Betty Blue. Helst ska hon bli skogstokig och dö innan man hinner tröttna på hennes banaliteter.
Lisa? Svenskans spridning utanför Stockholm är nog inte så stor. Det kan man tänka på. Andres Lokko känns folkkär.
Isobel, du är så positiv.
läs hur det egentligen ligger till här:
http://skunk.spray.se/visaskunk.jsp?id=2652776
Hade också tänkt skriva något här, men insåg att d. redan sagt det som behövdes. Och det där om Internet som en kall och hård plats var väl formulerat. Det är ju bara att gå in på närmaste ungdomspolitikers blogg och läsa skällsorden som haglar i både inlägg och kommentarer.
Des! Med spridning menar jag inte bara geografiskt utan också demografiskt vad gäller ålder och intressen. Man behöver inte vara utslätad och generell i sitt skrivande men man måste lämna ingångar om man vill tala till fler än de redan frälsta.
Jag blir ibland lite trött på att vetenskapsjournalistik måste illustreras med flödesscheman, ordförklaringar och sprängskisser. Sällan förutsätts att läsaren vet hur en cell fungerar. Medan kulturjournalister får vara hur kryptiska och snåriga som helst.
Alltför få kulturjournalister vågar vara folkbildare.
Varning utfärdas för "Elisabethtown"!
Nu är det säkert jag som inte kan skilja på god och helt jävla meningslös kulturjournalistik, men personligen så tycker jag att Lokkos svar är bra mycket sakligare och mer läsvärt än Therese verbala spya. Är det någon som bör anklagas för vaga hänvisningar så är det väl hon. Vad och vilka som innefattas av "Accelerator-kulturen", annat än allt det som Therese ogillar (oj, förlåt, äkta känslor skulle det ju vara), jag menar HATAR, blir jag inte klok på. Var exakt står det smarta som får dig att svimma, Isobel?
Nu tycker jag inte att man kan kräva samma standard av skunk-dagboksinlägg som av svd-texter som AL förmodligen får rätt schysst betalt för, men visst är thereses första ilskeattack oprecis, även om hon ju nämner tidningen sex och björns strage-intervju osv. Observera att jag tyckte att björns artikel var jättebra, så jag och therese har inte samma smak.
det var nu iofs inte det jag syftade på i den här bloggen utan hennes svar till andres, där hon, liksom jag, inte begriper varför han blir så arg över att bli anklagad för att posera för att därefter dra till med en lista grejer som man omöjligen kan tro att han faktiskt gillar. Som han skriver i sitt svar till mig så gör han ju inte det heller, men det begrep jag faktiskt inte när jag läste artikeln.
I likhet med Therese längtar jag också efter fler vuxna människor som verkligen älskar saker med besinninglös styrka snarare än ljumt gillar det ena eller det andra (i huvudsak då kanske de grejer som skrivits upp av någon populärkulturell ikon). Det tyckte jag hon beskrev fantastiskt väl.
Skicka en kommentar