Hur är det?

I många år svarade jag på den frågan precis som folk brukar. Tack bra. Det är bara fint. Bra och själv då? Det är den där sortens civilisatoriska smörjmedel som behövs i kontakterna mellan människor men som språk betraktat egentligen inte antas betyda någonting. Jag har respekt för det behovet. Vi vill inte veta hur ytliga bekanta egentligen mår, vi vill inte höra om deras sömnsvårigheter eller sår på magmunnen eller nyligen bortgångna familjemedlemmar. Jag klarar bara inte av att följa den där tysta överenskommelsen längre.

Jag vet inte hur länge till jag kan tillåta mig att säga som det verkligen är. För det klart att det finns en uppmätt tid, när människor förstår att just jag inte ständigt har äppelkäcka repliker på lut. Att det krävs väldigt mycket mindre sorger än min för att gråta i tysthet åt de tomma alltärbra-fraserna tänker man inte riktigt lika mycket på. Jag känner redan hur jag naggar deras tålamod i kanten. "Vi vill inte veta" läser jag i deras halvt bortvända ögon. Så jag anpassar artighetsvokabulären. Kan inte förmå mig till att säga "bra" om inte den enskilda dagen och ögonblicket faktiskt når upp dit. Jag säger därför att det är sådär. Utan att utveckla vidare. Det tycks passera.

Men alla skyggar lyckligtvis inte. "Hur mödosamt är begreppet "sådär" förövrigt i din vokabulär? Vilken siffra motsvarar på ett till tio-listan?" frågade en vän. Jag preciserade att sådär generellt kan betyda ett spann mellan tre och sex. Just i det tillfället kanske fyra och ett halvt. Vi talade vidare om Sigges livskurva. Jag har sett den och vet att den finns på riktigt.

När han först skrev om den började jag skissa på en över det senaste året. Men den blev så vanvettigt deprimerande att jag lade ner redan efter att ha fyllt i själva punkterna. Jag orkade inte tänka på att jag lyssnade på gammal Michael Jackson i början av december förra året och dansade med magen i vardagsrummet. "Jag ska lära dig att moonwalka själv en dag" sa jag till den. Fast jag är ärligt talat inte särskilt bra på det. Eller att jag sjöng You are the sunshine of my life när jag trodde att den eller jag själv behövde muntras upp. Långt innan några seriösa sådana behov förelåg, förstås.

Andra halvan av december var Jeff Buckleys. Love is not a victory march, it's a long and it's a broken Hallellujah. Hur kunde jag tro att en evighetslång repeat av den sorgligaste låt jag vet inte skulle få några konsekvenser? Hur kunde jag inte se att kroppen kanske redan visste, att mitt behov av att gråta berodde på att jag hade all anledning i världen att göra det?

Min vän har en egen graf. Den är mycket mindre avancerad än Sigges och heter "Leva eller dö"-kurvan. Måendet graderas alltså från ett till tio.

I dag: fyra. Soundtrack: Emmylou Harris och Joni Mitchell. Fasa: Jag vet inte om jag orkar åka till hennes grav. Jag vill, men jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag har det i mig att klara av det utan att det ytterst instabila men ändå på något sätt acceptabla välbefinnandet kollapsar. Jag kommer att göra det ändå förstås. Jag kanske kan ta med ipoden och spela I want you back så att hon hör.