Dagens låt: D'Angelo - How does it feel?
Jag kan knappt begripa att det är mer än fem år sedan den magiska konserten på Cirkus när han sjöng en evighetslång version av den som ändå var kortare än vad vi alla helst önskade. Fem år sedan. Drygt fem och ett halvt år sedan jag mejlade låten till en nära vän för att trösta honom något ytterst litet. Han och jag gick sedan på den där konserten och det jag minns att vi talade om känns bokstavligen som en annan värld.
På de här fem åren har vi mellan oss ingått ett bröllop, tagit oss igenom en potentiellt dödlig sjukdom och sett tre barn födas och ett dö. Vi stod bredvid varandra i mörkret den gången och lät sammetsrösten lindra och smeka och aldrig hade vi kunnat föreställa oss den glädje och den sorg som låg framför oss. Jag minns vad jag hade på mig. Jag älskade sönder de skorna. Jag minns att vi efteråt gick tysta och tindrande till en bar och drack champagne. Det kändes passande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håller med. Jag läste det om och om igen.
Och nu gråter jag....
Vill egentligen plocka bort min smilande nuna tillfälligt här bredvid, för denna text tog tag i hela mig och jag gråter på riktigt....
Vad säger man...
Vet inte.
Som du sa nedan Isobel. Du kan skriva, skriva så att det berör och vi blir rörda. Och jag är så säker på att du kan så mycket mer.
Music is life, life is music.
Jag skulle översätta Wiehes "Mitt hjärtas fågel" till engelska för min kille och började gråta.Han kunde inte låta bli att skratta, (lite fånigt var det) men han blev också rörd.
Skicka en kommentar