torsdag, november 03, 2005

The owls are not what they seem

Den som är född i Sverige efter ca 1967 har ironin inympad i blodet. Den är vårt grundtillstånd. Vi måste specificera när vi inte är ironiska. Jag må tycka hur illa jag vill om det, men i likhet med andra strukturer måste man erkänna att man inte frigör sig från dem bara genom att veta att de finns.

Ändå känns det som att något är fel i medieklimatet när man gång på gång tvingas fundera över om skribenter eller produkter är på riktigt. Eller om någon kanske driver med oss?

I försomras var en av diskussionerna på redaktionen om den där slovenen med alla Z i namnet som först skrev i DN och sen i Aftonbladet verkligen fanns på riktigt. Alltför många artiklar kändes som att det skulle kunna vara en post-Diana Johnstone konstinstallation. (Det är bra för världen om Iran skaffar kärnvapen!).

I nya På Stan har jag ännu inte kommit fram till om jag tror att hon som skriver på sista sidan är ett spermaharen-projekt eller inte. (Det är töntigt att röka! Tjejer med stora tuttar är dumma i huvet!)

Via Andy hittar jag så en ny tidning. Den heter Journal Chocolat och utger sig för att vara en "tidskrift för god chokladkultur". Man ska märka talongen "kakao". Är det månne ett citrongräs i den högra koppen med smäktande mörkbrun sörja?

Om det är ett skämt så är det åtminstone oerhört väl genomfört.

7 kommentarer:

Goesta sa...

Det är jobbigt som fan, det där ironioket som gör att man tvingas hålla garden uppe vad man än förhåller sig till. Jag tycker ofta att jag skriver helt icke-ironiska saker som av vissa bemöts med ett hö-hö-hö-där fick du till det-blink-blink. Det är underligt. Men jag är väl likadan själv, emot andra.

Förresten trodde jag att du hade petat mig från länklistan, tills jag såg att jag var på Älsklingslistan. Hurra!

nb sa...

Om hon på sista sidan i På Stan är ironisk så är det iaf riktigt trist ironi. Så kort hon skriver orkar jag inte ens läsa skiten... Kort sagt: hela På Stan borde brännas. Men jag borde antagl sluta spy min galla över PS i ditt kommentarsfält känns det som, sorry ;)

Magnus sa...

Det är en poäng att veta vad man inte behöver *förhålla sig till*, just för att det inte tänder något hos en. Jag behövet inte förhålla mig till vare sig Madonna eller Antikrundan (eller mera allmänt: boomen i intresse för gamla prylar och stilfullt efterapad design), de har helt enkelt aldrig varit min grej.

"Mognad: att återfinna det allvar man hade som barn, i sina lekar" (Nietszche)

journalistprisse sa...

Personligen tror jag att nån driver med oss. Eller dig.

Isobel sa...

Klart du inte är petad, goesta! Men det är verkligen plågsamt att hela tiden se världen genom ett ironi-filter. även om jag aktivt tar avstånd från det kommer jag inte bort från det där seendet. Å andra sidan är det ju också oerhört kul att föreställa sig att någon hittat på den där chokladblaskan som ett medelklasskritiskt konstprojekt. Ni ser, man kommer aldrig ur det.

Kareem Abdul Jabbar sa...

Ahhh... mitt favorituttryck från Twin Peaks.

annika b sa...

Ironi är en sak. Hur är det med allmän hederlighet? Citera rätt, lyssna på intervjuoffer, försöka framställa saker och ting i någon sorts sant ljus? Gamla mossiga journalistdygder? Eller har ironin nått till över uppgivenhetens gräns, där man inte bryr sig om objektivitet därför att den ändå inte går att genomföra till 100%? Det undrar jag ofta. Och oroar mig för.