Stora fina priser

Linda Skugge är nominerad till Stora Journalistpriset som årets förnyare. Motiveringen gäller dels hennes Sylvia-krönikor i Nerikes Allehanda, som kallas "blogginspirerade", dels hennes vanliga skriverier som "uppmanar unga kvinnor att göra sig hörda".

Eftersom hon skrivit sina vanliga krönikor i mer än tio år och under hela den tiden lyft fram unga kvinnor är det kanske lite underligt att själva förnyandet skulle komma just nu. Så varför skriver inte Journalistpris-juryn som det är, att Linda nomineras för bloggen? Det är ju den förnyelse (och definitivt en konkret sådan) som hon stått för just i år. Är det månne för att man ännu inte vill låtsas om bloggen som journalistik och därmed tvingas förhålla sig till hela bloggvärlden vid prisutdelningar framöver?

I samma kategori är också söte smarte Zanyar Adami och Pontus Schultz nominerade. Två av tre vettiga nomineringar alltså.

I kategorin årets berättare är Maciej Zaremba nominerad för sin fantastiska serie om sjukvården. Läs den!

Jag väljer sida

Hos Vassa Eggen-Lidbom hittade jag ett litet lix-index över kända svenska bloggar. Lix står för läsbarhet. Skalan ska läsas:

- 24 Mycket lätt • Barn- och ungdomsböcker
25 - 34 Lätt • Skönlitteratur för vuxna
35 - 44 Medel • Dags- och veckopress
45 - 54 Svår • Officiella skrivelser, populärvetenskapliga artiklar
55 - Mycket svår • Facklitteratur, avhandlingar, läroböcker, lagtexter

Här kan man testa sitt eget lix-värde. Jag lägger in text efter text från min verkstad. 31. 33. 30. 31. Obönhörligt rör jag mig i den näst lägsta kategorin. Eftersom Lidbom stoltserar med sina snittade 40 poäng blir jag lite ledsen. Är jag inte bättre än såhär.

Sen tänker jag efter. Vad vill jag helst vara? Läsbar eller oläsbar?

Facket skönlitteratur för vuxna känns sen som klippt och skuret. För det fanns ju inget för snyftiga kvällsis-murvlar med någorlunda stilistiska ambitioner.

Nya heta trenden

"Svenska kvinnor sexbloggar i hemlighet på nätet!" "De berättar allt i sina nätdagböcker", tydligen.

Jaha. Okej. Jag jobbar också på kvällstidning. Jag förväntar mig inte att en braskande text på sexsidan ska kunna förhålla sig till fiktionalisering eller nästanrealism. Den bör rent av inte göra det. Såklart att vinkeln blir att folk berättar allt.

Men sen får sexologen uttala sig. Och hon tycker att det är ett problem. "Det mest intima flyttar ut i offentligheten" tydligen. Vilket är dumt. Snälla nån. Jag hade nog inte gissat att just sexologer skulle tycka att folk borde hålla käften om sina relationer.

Samma gamla förakt som riktats mot allting som kvinnor tagit sig för i offentligheten. Antingen de varit avsändare eller mottagare. Kärleksromaner. Utgivna dagböcker. Dokusåpor. Popmusik. Relationsbloggarna. Att de inte tröttnar.

Men Johan då....

I början kollade jag typ en gång om dan. Sen insåg jag att han nog verkligen tänkte sluta. Och så gick veckorna. Ingen där. Jag slutade kolla. Och så nu upptäcker jag plötsligt att sugar Hilton har bloggat i typ mer än en månad igen! Utan att jag läst nåt alls. Jaja. Jag kan i alla fall bekräfta att han och jag visst kramades under bokmässan. Flera gånger. Sen kan han förstås skylla på alkohol om han vill. Ha.

Totalt jävla mörker

Mina inlägg om friska morgonpromenader i frostig flora stirrar mig hånfullt i ansiktet. I går kväll kan ha varit sämsta vädret på hela det här året. Självklart var jag ute i eländet. Självklart känner jag mig lagom förkyld i dag. Självklart är det så jävla mörkt ute att jag på allvar trodde i flera minuter att det blivit något fel på väckarklockan när den ringde vid vad som borde ha varit vid fyratiden på morgonen. Det hade det inte.

Som i ett parallellt förvridet universum tillbringade P1-morgon uppemot en halvtimme med att diskutera sällskapsfåglar. "Men tänk om man vill åka på semester med sin nymfparakit till ett land utanför EU?" frågade programledaren upprört. Det här kan vara ett problem av gigantiska proportioner. Jag kanske bara har dålig koll på sällskapsfågelshabituéeternas antal oc styrka.

Höstens överdrivna arbetstempo slår plötsligt igen dörren rakt i ansiktet på mig. Nähä, ingen ledig helg sen i augusti, borde du inte veta bättre än så? Och är det ditt fel eller någon annans?

Så kom en artikel som jag slitit med i veckor tillbaka från redaktören med käcka tillrop, inte om att slipa lite språkligt eller ändra någon detalj, utan om att "resonera lite längre och djupare" på ett par punkter. Jag måste alltså börja tänka på eländet igen. Och djupare än sist. Fan. Att tänka djupare är inte ens med i truppen över grejer jag spontant känner för att göra i dag.

Den andra texten som väntar blir bara oformligare för varje dag och för varje telefonsamtal som slutar med att folk inte vill säga något alls alternativt hänvisar till någon som är på tjänsteresa till i januari. Deadline närmar sig. Jag har ingen aning om vad jag ens vill säga. Varför håller man ens på med det här? Just den frågan vill man helst inte ställa sig för ofta. Varför håller man ens på?

Family values

Jag åt lunch med min bror i dag. Det var väldigt mysigt. Det är inte varje dag jag äter lunch med min bror. Jag äter heller aldrig lunch med min mamma eller pappa. Jag äter aldrig lunch med min bästa vän. Min syster är lite vanligare på lunchfronten, men det är bara fram till i december. Sen flyttar hon också flera hundra mil bort. Nästan ingen av dem som står mig allra närmast skulle ens ha en chans att komma och krama mig om jag desperat ringde en natt och behövde dem.

Det finns få människor som jag är så gruvligt avundsjuk på som dem som har sina familjer i närheten. Jag vet att vi i postmoderniteten förväntas välja våra egna stammar och känna gemenskap över stora avstånd för att vi är borna kosmopoliter and all that. Jag tror inte på det för ett ögonblick. Jag vill ha min mamma här.

Det handlar inte heller om att just jag skulle må särdeles dåligt och därför behöva de traditionella gemenskaperna mer. Äh, jag mår inte sämre än att jag klarar mig. Det finns ju inget annat val. Enligt allt fler och allt större rubriker mår dessutom nästan alla dåligt numera, så unik är jag då rakt inte.

Jag förstår att alla inte har en så bra relation till sina familjer som jag har. I de fallen är det förstås skönt att kunna bryta sig loss och hitta ett eget avskilt sammanhang. Å andra sidan ligger det något så genuint sorgligt i den moderna människans dåliga föräldrarelationer. Jag ska inte skylla det på dagis eller för mycket eller för lite krav eller något annat enkelt, lättfattligt och förmodligen felriktat. Men i ett samhälle där en majoritet av alla unga män säger att de knappt känner sina fäder är det något som gått radikalt fel. Jag tror att vi måste börja fundera över var felet ligger innan ytterligare många generationer plumsar rakt ner i ångestens individträsk. Och jag tror faktiskt inte att lösningen ligger i fler flyktiga, självvalda gemenskaper. Kanske faktiskt exakt tvärtom.

Ett herbarium i håret

Morgonpromenad i Hagaparken. Varje morgon borde inledas här. På brunnsviken simmar svanarna en och en. Den klara luften är fylld med ett egendomligt rasslande ljud. Det är löven som faller. De singlar inte längre utan kastar sig samfällt ut från grenarna så att man snabbt nog befinner sig mitt inne i ett gulgröntrött skyfall. Från kastanjen skjuter sig frukterna som handgranater och faller i dova dunsar mot marken. Ett par svischar förbi centimeter från mitt ansikte.

En alm har tappat alla sina ännu gröna blad över natten och står med fötterna meterhögt i sin egen avfällning. Gräset är täckt med frostig florsockerglasyr och frasar under fötterna när man bryter av de frusna stråna. En beagle leker i lövhögarna och kamoufleras perfekt i den rödbruna lönnmassan. Klara heter den. Det ropar i alla fall dess husse.

När jag kommer hem har jag ett helt herbarium i håret.

Helvetet i ett litet språkområde

I kväll är det tidskriftsgala. Årets bästa inom ett gäng kategorier ska utses. Här är de nominerade. Jag tänkte peka på ett par punkter.

Nominerade bland Årets tidskrift - nykomlingar är:
King
Att:ention
Gringo Grande.

Ni har redan sett vad jag tycker om Kings omslagspojkar. Å andra sidan är den ett försök att göra en killtidning som faktiskt handlar om mode snarare än tuttar. Inte för att det är något nödvändigtvis fel med bröst, men det finns ju redan rätt många sådana produkter.

Gringo Grande har jag bara läst ett nummer av, och kan inte säga något alltför kategoriskt. Jag ser att det finns något där, något nytt och intressant. Men jag ser också att det inte riktigt kommer fram än. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga.

Och så Pontus Schultz Att:ention. Jag hatar ord med klämkäcka tecken i. Re:agera, Re:public service, Att:ention. AAARGH. Så 99. Hela Pontus Schultz är å andra sidan en inkarnation av 1999. Man kan tro att personen Pontus Schultz är en konstinstallation som går runt och påminner oss om en tid när folk fick kapital kastat efter sig för att de skulle "dra igång nått helt nytt som kommer förändra sättet som vi ser på konsumtion" alt. bara var "sköna snubbar".

Det fanns å andra sidan roliga saker 1999 också. Lauryn Hill till exempel. D'Angelos magmuskler och sammetsröst.

Åter till Pontus. Han satt in juryn som nominerade Attention (jag skiter i hans fåniga meningslösa kolon) till årets nykomling. Fast han lär ha hoppat av när det blev klart att den fanns på kortlistan.

Han verkar fortfarande få pengar kastade efter sig av folk som gärna vill bli av med dem. Han är också nominerade till "Årets krönikör". Det måste vara en installation. När han krönikerade i Expressen brukade jag antingen somna mitt i texten alternativt läsa klart och önska att jag hade gjort det.

Jag var i början av sommaren på en attention-grej. Vad jag tyckte kan ni läsa här.

Andy i nya kläder

Kloke och snygge Andy Ek har piffat till sin blogg och bytt adress. Det är inte hans fel att han håller på IFK Göteborg, så mobba honom inte för mycket.

Det här med bollar och män

Det finns en visst sorts kvinnlig slipprighet över män som håller på med sport. Den förekommer nästan ingen annanstans. Jag säger inte att den är värre än manliga kommentatorers höhöande över friidrottstjejers fysionomier. Bara mer uppseendeväckande just eftersom kvinnor så sällan är slippriga offentligt. Och kanske lite jobbigare för mig personligen, eftersom kvinnors intresse för till exempel fotboll antas inskränka sig till att beundra vackra mäns kroppar.

Inte för att det inte är en del i charmen. Förr i världen hade Canal Plus ofta en kamera i omklädningsrummet direkt efter match och där fick man se både det ena och det andra. Jag minns till exempel tydligt some full frontal nudity av Samuel Wowoah. Man kunde inte annat än bli imponerad. Sen slutade TV med de där direktintervjuerna framför nakna lagkamrater. Kanske för att någon insåg att det fanns tittare som såg den där yndiga kroppsligheten som i alla fall delvis erotisk. Kanske för att spelarna kände sig objektifierade. Det blev de förstås. Det också.

I dag hoppades jag annars få av en man kläderna av komplett asexuella skäl. Men Niclas Rasck frös och ville inte. Jag hoppas att han förstod ändå hur mycket vi älskar honom. Ett värdigt avslut för en av de allra finaste spelarna, en av de finaste människorna. När 14 000 sjunger "Niclas Rasck är nummer hundra" gång på gång begriper man att det här med sportens kommersialisering inte nått ända till våra supporterhjärtan. Vi älskar mest dem som älskar oss tillbaka. Legoknektarna kan vi hylla och sjunga för och gilla och vilja ha i laget. Men vi gör skillnad. Rasck var en av de största. Jag sörjer ibland att vi inte fick sjunga så för Markus Karlsson förra året. Han hade varit värd det.

Ofrivilligt gästspel/ Inga-Lill i våra hjärtan

När jag för ett tag sedan skrev om att släppa fram talanger förekom olika uppfattningar om Kristoffer Poppius storhet som journalist.

Själv letade jag efter en speciell artikel i arkiven. En intervju med Inga-Lill Gräs från tillståndsenheten på Stockholmspolisen. Jag visste att den fanns. Jag har läst den flera gånger. Men den finns inte längre i Presstext.

Så rensade jag i en bortglömd hög under vardagsrumsbordet. Bland magasin från förrförra året och utrivna recept hittade jag en gammal utskrift. Av just den där intervjun. Jag måste helt enkelt dela med mig. Jag vet inte hur detta funkar upphovsrättsligt, men artikeln publicerades alltså i DN På Stan 020830. Enjoy.

Ofrivilligt gästspel av Kristoffer Poppius:
Det kan vara olagligt att umgås med folk man inte känner

- Tillståndsenheten, Inga-Lill Gräs.

Hej, jag heter Kristoffer. Jag och några kompisar tänkte arrangera en liten utomhusfest, det behöver man väl inget tillstånd till?

- Jo, om ni tänker bjuda in folk.

Vi tänkte bara ringa runt och bjuda in lite kompisar och så...

- Hur många? Om det är över 20, är det en offentlig tillställning. Tänker ni dansa?

Ja, kanske det.

- Ja, då är det ingen picknick, då är det ett rejv, och det är väldigt svårt att få tillstånd till.

Men ett rejv är väl när man spelar techno och har självlysande kläder?

- Nej, jag hör att det är ett rejv ni vill arrangera, mig lurar du inte.

Så var exakt går gränsen mellan rejv och picknick?

- Den är hårfin, men ni tänker ju bjuda in folk, och då blir det alltid kompisars kompisar och så. Och då är det en offentlig tillställning.

Men om något annat sällskap på stranden närmar sig och börjar prata med oss? Vad ska vi göra då? Får vi inte hänga med dem då?

- Då kan ni bli rapporterade.

Så det är bara tillåtet att umgås med dem man redan känner?

- Precis. Annars är det ju en offentlig tillställning.

Men man kanske lär känna dem? Då blir de ju kompisar.

- Jo, det är väl trevligt. Men det måste ni ha tillstånd för. När tänkte ni ha festen?

Nu i helgen.

- Det går inte. Sådana här saker tar tid att handlägga. SKa jag skicka ansökningshandlingarna?

Nä, jag kommer förbi.

Edit: Någon sa att det var helt säkert okej att trycka del av texten, så jag tog bort den tråkiga inledningen.

Att slungas tillbaka i tiden

Jag laddade för samtalet i flera minuter. En avstängd mobiltelefon och så måste man ringa det fasta numret. Bara för att riskera att mötas av en öm modersröst och tvingas säga: "Hej, är X hemma?"

Bara att säga orden luktar främmande pojk- eller flickrum och fnittrigt gravallvarligt hångel och arga pappor eller timslånga samtal med halltelefonens spiralsladd dragen in genom dörren som sedan stängdes så tätt det gick. Där låg jag på den grå trasmattan och höjde eller sänkte stereon med tårna (Höj på Somebody, sänk efter Master and Servant, höj sen ännu mer för att höra det underbara skrammelintrot på Blasphemous Rumours). Min stereo hade en stor rund volymknapp som man precis lagom fick grepp om med stortå och pektå. "Hallå, kan du inte gå dit i stället, jag behöver ringa" hördes till slut irriterat utifrån. Den jag nästan alltid pratade med bodde två gator ner.

Här finns en av nycklarna till så många kvinnors fixering vid barnafödandet som sätt att göra livet fullkomligt. Någon gång till vill vi få uppleva den där totala närheten, den kompletta sammansmältningen och mänskliga symbiosen som det innebar att som 14-åring flicka ha en bästa vän.

Det gäller mig också. Det finns något så förmätet i att peka på strukturer men själv hävda sig stå över och utanför dem. Jag står inte över något. Jag ser alla strukturer och lever under dem, i dem. Själva seendet är ändå en tröst, antar jag.

Sen svarade han själv. Så jag fick inte förflyttas till de ljuva vidriga tonåren just i dag. Jag blev lite besviken.

Milstolpe

Lite egoboosting. Nu har jag haft mer än 50 000 unika besökare sen jag installerade den här räknaren för ungefär två månader sedan. Tack!

Fräsch, frisk och nedslagen

En homosexuell man blev nedslagen i omklädningsrummet på SATS Odenplan i gårkväll av två män som bland annat skrek "bögjävel" åt honom. Den fräscha gymmonopolisten valde att inte ingripa utan låta de två gärningsmännen fritt lämna lokalen. Till DN hävdade de att det var den angripne som inte ville polisanmäla, något han klart förnekar.

Sylvester har pratat med den ansvariga på SATS. I den intervjun svarar hon bland annat på frågan:

"Om det varit, låt oss säga, en kvinna som blivit våldtagen i era lokaler, hade ni agerat på samma sätt då och låtit gärningsmannen lämna gymet och inte ringt polisen?

- Ja. Vi uppmanar den som utsatts för våld att polisanmäla saken, vi ingriper inte."

Om man blir misshandlad eller våldtagen inne på ett SATS-gym kan man alltså inte vänta sig någon hjälp från personalen. Det är nämligen: "inte vår sak att ingripa i sådana fall".

Är det någon som känner för att stödja ett företag med en sådan inställning till sina kunder?

Å, å Alexandra

Jag gissar att ni läst gårdagens vidaregranskning av Pascalidous journalistiska värv. Solklart plagiat förstås. Inte värre än vad Peter Borgström gjorde i DN, men det lär nog inte tystas ner lika effektivt som den kopieringsskandalen.

Ny blogg!

Nu öppnar vi en ny blogg! Om man vill läsa om parfymer, glasögonvåndor, estetisk infantilisering, asymmetriska skärningar, dieter, mode-mode kontra kläder, kajaltricks, Touce Éclat, Nigella Lawson, Dr Feelgood, väskor, citrusdofter, Christopher Brosius, ögonbryn, läppstift, lättja, ytan som revolutionsredskap, vackra kvinnor, vackra män, vackra skor, Biotherms chokladmoussefoundation, nagellacksåtervinning, Nyakio, läppstift, klassanalys ur ett kosmetiskt perspektiv, puder, diverse förändringar som uppkommer i samband med tilltagande ålder, den vilda jakten på de små hårstråna, bristen på äkta glamour i vår samtid och modefenomen man inte förstår sig på är det helt rätt ställe.

Här kommer jag förstås fortsätta skriva om det som inte passar in på ovanstående.

Fler kamrater

Det dyker upp nya ungar i kvarteret hela tiden.

1) De galet söta kidsen på Gringo bloggar också numera.

2) En annan begåvad bloggande 80-talist är rare Simon Bynert, som av okänd anledning menar att jag är "vis". Detta är alltså mannen som uppfann tantslems-begreppet. En lingvistisk nyskapare så god som någon alltså.

3) Max hänger ju här då och då, men jag har tidigare bara länkat till hans plommonsylt och andra ljuvliga enskildheter.

4) Förmodligen inte född på 80-talet, men väl så spännande bloggare i form av nattlig kollektivtrafik.

5) Via popkulturjunkien hittade jag Carrecas botoxignorerande blogging.

6) Emanuel träffade jag i lördags när jag av orsaker jag inte riktigt kan gå in på hamnade på en svartklubb i Bergshamra där spriten hade tagit slut. Han är smart och verkar snäll.

Bantningens faror

"Berusad naken politiker simmade från polisen - tände eld på stuga, flydde till sjöss" Den här nyheten är fantastisk nog i sig själv.

Men sedan får man reda på att hela debaclet skett efter att politikern i bantningssyfte fastat i en hel vecka. "När han äntligen fick äta och dricka vräkte han i sig spaghetti och köttfärssås som han sköljde ned med öl, vin och konjak - och blev helt galen."

Och tände sedan eld på en sommarstuga och försökte simma ifrån polisen. Det är det jag alltid har sagt. Bantning är farligt.

Det är så här det ska vara

Inledde dagen med att promenera runt Kungsholmen med en väninna. Rimfrost i gräset och höstmilda solstrålar i ögonen. Älvorna dansade på Karlbergs kanal. Detta blir en dag som gjord för att luta huvudet mot en tweedklädd axel och dricka te ur vackra koppar.

På Dalagatan passerade jag en far och hans sjuårige son. Precis nedanför huset där Astrid Lindgren bodde. ”Allt handlar om mental inställning” sa pappan. De höll varandra i handen. ”det handlar om hur man tänker” preciserade han sig. Sonen nynnade lågt på någon melodi. ”Och så trillar man” sa han plötsligt. ”Jo, man trillar också” svarade pappan. Sonen skulle börja på aikido.

The best a King can get?

1) De började med Marcus Schenkenberg. Det låter som ett skämt. Jag menar, Marcus Schenkenberg. Men okej. Någon hade kommit på att där fanns en kille som svenska killar verkligen såg upp till. Han har ju bevars haft ihop det med både Pamela och, eh, Robinson-Emma. Okej, om han hade bidragit med privata bilder från sin samvaro med någon av damerna hade jag förstås begripit det rent kommersiella övervägandet, men så roligt var det ju inte heller.

2) Sen kom det där omslaget där Markus Rosenberg såg ut exakt som Björn af Kleen. Jag har en gång haft en rätt erotisk dröm om Markus Rosenberg. Det var när han spelade i Halmstad och verkligen långt innan jag ens träffat Björn och i den drömmen såg han förresten inte alls ut så ut så, utan hade den där ytterst tveksamma Chippen-inspirerade fotbollsvarianten av ZTV-hockeyn. Jag har aldrig vare sig tidigare eller senare i vaket tillstånd känt någon medveten dragning till honom, så jag kan tyvärr inte förklara den där drömmens existens. Men sånt händer, antar jag.

3) Därefter ett i sammanhanget oproblematiskt omslag med Andreas Wilson med söt plutmun och vattenkammad bena. Kanske lite fel i förhållande till den gissade målgruppen, men jag klagar inte.

4) Dolph Lundgren. Det behöver inte kommenteras mer va? Jag tror att han vit kavaj utan något under.

5) Beckham. Jag råkar ju gilla Becks, men det kan ändå inte ses som ett så upphetsande val. Fluffiga blonda lockar och sängkammarblick.

6) Alexander Östlund. Okej. Nu börar det närma sig gränsen för min tolerans och framförallt för min fattningsförmåga. Särskilt som Alex på bilden är airbruschad till oigenkännelighet och iförd tajt jeansskjorta med smal slips och välansat könshårsskägg främst ser ut som en tysk gayporrstjärna. Jag har aldrig varit särskilt svag för hans piratlook i första taget, men i vanliga fall har han ändå något annat i blicken än "Hey Mister" på tyska. Och hans skägg brukar se ut som ansiktshår.

Hur väljer då tidningen King sina omslagspojkar? Hur gick diskussionen innan valet av Dolph eller innan redigeraren festde loss i photoshop med stackars Östlund? Och antas något sånär fashionmässiga fotbollskillar och före detta framgångsrika modellpojkar och kampsportsfilmstjärnor verkligen ha en så bred supporterskara att de säljer tidningar?

Framtiden i backspegeln

Gud, vilket härlig DN-rubrik! Uppenbart är att det är lätt att hamna i plattityder. Anyway, det finns nästan ingen roligare läsning än den av gamla förutsägelser om framtiden. Då menar jag inte primärt underliga sekter som menat att jorden skulle krossas av en komet den 5 oktober 1983, utan torra, sakliga, statligt sanktionerade framtidsutredningar.

Copyriot har kollat lite på statliga profetior om medieutvecklingen. Johannes spanade tidigare i höstas på ett gäng framtidsforskare anno 1969.

Men vilka av dagens sanningar om tomorrow kommer vi skratta oss gråtfärdiga över om 20 år? Och vad tror vi egentligen om framtiden i dag? De politiska visionerna är ju inte särskilt framträdande. De tekniska har jag tyvärr inte kompetens att kommentera, men de känns smalare och mindre samhälleligt intressanta just nu än tidigare. Kanske just för att vi insett hur snabbt det går innan dagens revolution blev morgondagens stickspår. Men var är de kulturella? Sociala?

Det enda jag själv vågar förutsäga med tvärsäkerhet är vilka modenycker och andra ytligheter som kommer och går. En dag, senast i början på januari, kommer vi alla vakna, titta ner mot våra instoppade jeansben och bruna stövlar med träklack och tänka: "nä, men va fan??" Snälla, låt den spådomen stämma!

Mer om Tore

Tore verkar, efter kommentarerna på hans blogg, ha en huvudsakligen kvinnlig fanclub. Fast kamraterna på Kustarnik är också fett nere med Tore. I den där flipp-flopp-panelen var också Tores smått obekväma men djupt allvarliga analys av utvecklingslinjen från synthpop till eurodisco en liten pärla.

Tore bloggar!

Via Andreas Ericson upptäckte jag att allas vår FCZ-favorit Tore bloggar. Jag har inte skrivit om FCZ här tidigare. Men det är lätt den bästa dokusåpran som gjorts.

"Jag tycker att det var rätt jämt, förutom att de gjorde fler mål." Sagt efter en 0-6-förlust. Man kan inte inte älska det uttalandet.

Edit: Tore har förresten namnsdag i dag. Grattis!

Mats Hård, nu med pärmar

De bloggromaner som kommit hittills har hållit minst sagt sviktande kvalitet. Från delikata sexskildringar i Belle de jour och mindre delikata men inte dessto mindre läsvärda i The Washingtonienne till det krampaktigt trista i svensk dokusåpamiljö.

Så i dag fick jag ett spam-mejl. Den störste svenske bloggaren ger äntligen ett giltigt skäl till sitt frånfälle under sommaren. Mats Hård kommer ut med en bok. "Förläggaren kallar det för bloggroman, jag kallar det 286 sidor av en riktigt jävlig skitsäsong" skriver han. Han vill att jag ska göra reklam eftersom jag gillar bloggen. Gillar? Verben räcker inte till.

Så där ja!

Det var ju inte så svårt. Stockholms stolthet har nu fler SM-guld än de två lite sämre och mindre fina lokalkonkurrenterna tillsammans. Precis som det ska vara.

Jag skulle förstås kunna rapa dryga förtjusta läten i timmar. Men jag är nog lite för dagen efter för det. Både kroppsligt och emotionellt. Fler analyser kommer så småningom (ihop med fler odrägliga vinnargester, naturally). Nu nöjer jag mig med att det känns bra. Riktigt bra.

"Hellre allsång på Skansen än guldpytt på kamratgården" hade ÖIS diktat på en banderoll. Fina killar, de där Öisarna. Inte lika fina som våra vackra blårandiga guldkaminer, men fina.

Tiggarbrev

I går publicerade Expressen författares tiggarbrev till Författarfonden. Alla argument är uppenbarligen giltiga för att få stålar. Jag behöver betala flyttfirman, jag har dålig koll på ekonomi, jag tvingas betala skatt.

Min personliga favorit är nog den ständigt lika aktuella Alexandra Pascalidou:

"Dels har jag ingen som kan försörja mig då jag tvingas frilansa och tid är en bristvara. Dels har jag ingen arbetsplats där jag i lugn och ro kan sitta och skriva. Alla mina verk produceras hemma på soffan eller vid köksbordet."

Helt bortsett från meningsbyggnader och syftningsfel som om inte annat borde ha manat henne att snarast skaffa en spökskrivare är innehållet underbart. "Ingen försörjer mig, alltså borde ni göra det!" Hon fick 40 000 spänn det året.

Jag vet inte om jag är emot författarfondens stipendier som sådana. Däremot visar breven obevekligt att det tar fram det sämsta i människor att på det här sättet ansöka om allmosor. Stackars mig som det är så synd om, snarare än jag är en omistlig författare. Å andra sidan kan man inte gärna säga det senare om sig själv heller.

Men Ingvar då...

"Testa nya Ikea-sexet" föreslår Aftonbladet. Lysande rubrik och fantastiskt obehagligt bildval. Man börjar föreställa sig särskilda bollhavs-ställningar eller kanske hylsnycklar som avancerade sexleksaker.

Artikeln blir därefter en besvikelse. Vad föreslås? Sex på en köksstol. Ba. I innovationskraft ligger Ingvar Kamprad fortfarande långt före.

Prövning eller passion

Per Svensson skriver strålande i dag om modernismen som religion för masochistiska kulturskribenter som inte tycker att litteraturen är fin nog förrän den både värkts fram ur författaren och in i läsaren:

"Ta den svenska författaren Ulf Eriksson, länge beryktad för sin knöliga prosa. Kritikerna suckade visserligen rutinmässigt, men suckarna bidrog snarast till att förstärka bilden av Ulf Eriksson som en omåttligt autentisk författare, oförmögen att fläcka sin heder med billiga underhållningsknep."

Texten kommer förhoppningsvis på nätet så småningom.

Jag kommer också skriva mer om detta, men nu måste jag göra en fänkålsgratäng och steka en vindsvinskarré. Fänkålen är en gravt underskattad grönsak.

Allt är mitt fel

Jag borde inte ha köpt biljetterna. Jag borde inte se till min egen tillfredsställelse i det här. Jag borde verkligen inte åka med det där tåget till Göteborg.

Jag är otur nämligen. Jag åker och hoppas och dricker öl för att lugna nerverna och skriker och sen förlorar vi. Oundvikligen. Den enda bortamatch på mer än två år som jag sett på plats och som vi ändå vunnit var i svenska cupen mot IFK Norrköping förra hösten. Okej, jag får väl skylla mig själv som oftare åker till Malmö än Gävle, men statistiken är likafullt beveklig. Den statistiska sannolikheten för bortavinst med mig på plats är väldigt nära noll. Betongklumpen i Solna är enda undantaget. (Däremot följer, som det visade sig i våras, Söderstadion den generella regeln.)

Ändå har jag biljetterna i plånboken. Och jag kommer att vara på stationen vid halv tolv-snåret imorgon. Om Ailton gör hattrick kommer det alltså vara helt mitt eget fel.

Fjortisar

Den där pastasalladen har ju nått viss ryktbarhet. Men även innan dess funkade mina bloggkommentarer som dejtingservice. I går kväll träffade jag så matbloggeliten för ett glas vin igen. En ytterligare anslöt sig. "Det är jag som är Vassa Eggen" sa han. En annan urskuldade sig med att han inte bloggade. "Det är bara en tidsfråga" svarade nån.

Hemkommen bubblade jag förtjust om bloggen som kontaktannons. J svarade roat: "det är fint att medieeliten numera bondar på samma sätt som jag och mina vänner lärt känna varandra sen trettonårsåldern." Han har förstås rätt. Bloggen och Lunarstorm är inte särskilt olika, after all. Nu väntar vi bara på att larmrapporterna om bloggandets faror ska dra i gång på riktigt.

Nöjesdöden

Jag älskar Johan Croneman. Nu var det sagt. Jag älskar Johan Croneman. Han har en alldeles särskild sorts nästan alltigenom charmfull bitterhet som man i längden bara inte kan motstå. Och det gäller oavsett om man håller med honom eller inte.

I dagens tevekrönika, ännu ett litet mästerverk i genren, tar han upp den erbarmliga nutida nöjesjournalistiken. När jag får tid över ska jag skriva mycket mer om den. För i högen på köksbordet har jag senaste numret av Nöjesguiden och Rodeo och dagens På Stan. Och jag kan inte säga att jag vill läsa någon av dem, alternativt kommer ihåg något som stod i dem. Jo, jag kommer förresten ihåg Margrets och Rebeckas Jessica Simpson-artikel i Rodeo, som jag, om jag får vara lite ålderdomligt bitter själv, tyckte var väl tänkt men rätt illa skriven.

Var har den begåvade nöjesjournalistiken tagit vägen? För oss som vuxit upp med Pop och Bibel och Expressen Fredag och SvD City och för all del På Stan när den var bra (det fanns alltså en tid när man slogs om att få rätt fredagsbilaga först vid frukostbordet, barn) är dagens utbud en enda träskvandring genom dåliga texter och slappa åsikter. Jag har ingenting emot dokusåpafiering i sig, eller mot riktningen mot skvaller och läppglans i de allra bredaste nöjesprodukterna. Jag är ju som bekant galet svag för Ebba också. Men var finns det andra, det som behandlar lätta ämnen på ett smart sätt, som vi lärde oss i tidigt 90-tal? För, som fantastiske Martin Gelin skrev i sin blogg för ett tag sedan:

I konventionell media är man dock begränsad till två alternativ; antingen får man skriva det vanliga slabbskvallret (var kräktes Paris Hilton?) eller så måste man göra en gravallvarlig kultursidesanalys med akademikercred (vad betyder Paris Hilton?)

Kom nu inte och prata om Sonic och Litkes, eller ens om att Andres och Strage fortfarande skriver. Jovisst, och alltihop är väldigt bra och upplyftande på sitt sätt. Men den breda intelligenta nöjes och modejournalistiken och de nya rösterna saknas nästan helt.

Det är inte så att det inte finns intresse. Tvärtom syns ju inte minst i bloggsfären hundratals begåvade analyser och smarta uppfattningar om den sköna nya nöjesvärlden, och blotta konkurrensen borde göra att de allra allra bästa av dem började jobba på de halvbreda satsningarna.

Men nej. Där sitter de i yngre medelåldern som varit anställda så länge att de klarat sig kvar i de senaste årens nedskärningar (och som inte heller var bra nog eller initiativrika nog att ta avgångsvederlag för att de hade något kul som de faktiskt drömde om att göra) och som väl får göra den däringa ungdomsbilagan som vi ju måste ha. Och så piffar man upp med en ung arg invandrartjej på sista uppslaget. AAAAAAARGGGH. Okej, just det där handlade bara om På Stan. Och jag har inte ens läst dagens exemplar. Det säger en del om vad man förväntar sig av den.

Men Nöjesguiden har ju inte heller haft en intressant artikel på flera år. Rodeo hade smarta Martin Gelin om rockismen i förra numret förvisso, och man kan ana någon slags begåvning i den redaktionen. Moore-polaren Pause har faktiskt haft några bra texter också. Det blir intressant att se hur den funkar på lågprisbetalmarknaden.

Sedan finns ju som sagt Martins briljanta blogg. Och den klarar man sig rätt långt på. Och Anna Hellstens. Och jag vill läsa Marit Bergmans modetidning. Men resten är dött kött. Och det behöver faktiskt inte vara så.

Footballers' wifes

Häromdagen fick vi insikt i den speciella P3-frisyren. Det är uppenbarligen inte bara inom etermedierna som utseendenormerna är snäva. Undrar om det är vanligt att killarna tar fel när de firat klart och ska hem?

Recept för lycka

I går talade jag med en av mina allra yngsta och klokaste vänner. Om lycka, ångest och vad man ska göra för att undvika det senare men nå till det förra. Vi enades om att kärlek är den enda vägen. Men det räcker ju tyvärr inte. Man måste ha tur också, sa jag. Han nickade. Vi satt tysta. Inte heller får man tappa bort sina egentliga drivkrafter på vägen. Inte ryckas med i materialism och kortsiktigt framgångstänkande.

Fast jag blir lycklig av skor, sa jag. Jo, sa han och höll med. Saker är också viktiga. Kärlek, tur och skor alltså.

Edit: De här skulle jag till exempel bli märkbart lyckligare av.

Hårlistan

De flesta nobelpristagare är tyvärr mindre heta. Men många av dem har rasande intressant ansiktbehåring. Här är några exempel. (O'Neill, Steinbeck, Soyinka, Faulkner, Shaw, Grass, Golding, för dem av er som inte omedelbart kunde placera rätt mustasch)

Snyggastlistan

Malte föredrar alltså Faulkner. Det gör nog inte jag. Min spontana kortlista över snyggaste nobelpristagarna i litteratur är som följer i alfabetisk ordning.

Samuel Beckett
Albert Camus
Nadine Gordimer
Harry Martinsson
Toni Morrisson

Nobelt värre

Ni måste förstås följa Malte Perssons nobelprisblogg där han vidarebefordrar skvaller och rykten inför torsdagens tillkännagivande. Han kommer nog, och det här får ses som en kvalificerad gissning, inte skriva om de eventuella pristagarnas utseende.

Låt dem fira

Vid Mellqvist fönsterbord sitter Mats Rubarth och Daniel Tjernström. Tjerna har lågt skurna Replay-jeans med en dryg decimeter synliga Ralph Lauren-undisar under. Grå. Daniel Hoch kommer in. De kramas. Han tar av sig till en svart t-shirt och visar upp solbrända seniga underarmar trots det kyliga draget från det öppna fönstret. De har alla välvaxade lockar och skummiga cappucinos.

De ser glada ut. Talar med huvudena tätt ihop. Skrattar den sortens lugna trygga skratt som man nog inte skrattat om man varit spelare i AIK på flera år. Jag gratulerar. De ler förtjust. Låt dem glädjas. De har trots allt nyss vunnit en serie.

Ah, Sebastian

Min största vinupplevelse i livet kom när jag för ett par år sedan blev bjuden på en Clos de Vougeout från 1975.* Den kommer förmodligen aldrig att överträffas. Aaaaaaaaahhhhhhhhhh! När jag försökte beskriva känslan av denna övermåttan ljuvliga men genom sin blotta ålder vagt melankoliska dryck var det enda som flög förbi smaklökarna av tillräckligt utsökt vemod en teveserie. "Det är som att vara med i Brideshead Revisited" sa jag. En ytterligare Brideshead-fanatiker var med vid bordet. Han förstod precis.

Här finns en till förtjusande Sebastian. Jag behöver väl inte säga att han är tio år yngre än det där vinet.


* Jävligt dyr och gammal bourgogne.

En av de stora

Jag antar att ni sett att Pelle Wendel har dött. Han var en av de riktigt stora journalisterna och jag kommer att sakna honom. Att han dog av samma sorts cancer som en av mina bästa vänner haft gör inte att något känns lättare. Jag hatar att påminnas om dödligheten.

Dagens läsarbrev

I dag fick jag ett mejl från en kille som utger sig för att vara född 1987. Han skrev:

"Har förstått att du är svag för begåvade 80-talister, och jag tänkte därför berätta lite om mig själv."

Självsäkerhet intill vanvettighetens gräns är nog bara förtjusande hos 18-åringar. När han skriver något som jag tycker är särskilt bra kommer jag självfallet berätta om det här.

Tröstmat

Jag älskar begreppet comfort food. Jag älskar för all del nästan all mat som inbegrips i termen också, men det är något så hoppingivande i tanken på att det faktiskt finns mat som tröstar.

Det finns elände som mat inte hjälper mot, men det finns få saker som är så hemska att det inte i alla fall blir lite lite bättre om till exempel en god vän dyker upp i ens kök med alla nödvändiga ingredienser för att laga världens godaste potatismos. Eftersom den där vännen med kassen full med mjölig potatis, smör, matlagningsgrädde, fransk senap och västerbottenost brukar vara jag, så hoppas jag åtminstone att det även hjälper andra. Potatismos är tröstmatens basartilleri.

Men potatismos är, contrary to popular belief, inte allt. Det finns till exempel lamm också. Det här receptet (ja, det är detta djuret som tröstade en liten smula under Kroatien-debaclet i lördags) motsvarar allt du någonsin drömt om ett lamm. Gör dubbelt så mycket som du tror att du kommer att vilja äta.

En hel bit lammrygg med ben och helst fettkappa. Du behöver alltså mycket. Kanske 1,5 kilo för fyra personer med ben. (Även benlösa personer kan förstås bjudas, men då behövs möjligen ännu mer)
En hel vitlök i klyftor, skalade
Ett nät eller två schalottenlök, skalade.
En eller två purjolökar, väl sköljd och delad i 5 cm långa bitar.
Timjan, helst färsk, men torkad går utmärkt.
Ett glas vitt vin

Stick hål på fettkappan här och var med en vass kniv. Salta och peppra rikligt och gnid in lammet i timjan. Hetta upp olja i en ugnsfast gryta med lock. Bryn lammet på fettsidan. Vänd lammet och töm eventuellt ut överflödigt fett. Lägg vitlöken och schalottenlöken under lammet. Ha på vinet och lite vatten. Lammet ska bara ha vätska om fötterna. Sätt in i 225 grader utan lock i 30 minuter. Sänk sedan värmen till 150 grader och sätt på locket. Låt vara i 1,5-2 timmar. Ha i purjolöken. Ha inne 30 minuter till. Man kan vilja skumma av lite fett från buljongen. Servera med pressad potatis och ett gott rödvin. Själv gillar jag en Barbera d'Asti.

Webcam-action

En rätt stor andel av dagens besökare kommer härifrån. Som den angelägna pleaser jag är blir jag orolig över att innehållet här på bloggen nog inte var riktigt så roligt som de trodde.

Än värre med de envisa läsare som kommer hit efter att ha googlat "hemmaporr" och hamnar på det här inlägget. De blir nog inte heller så nöjda.

Jag är ledsen, men det blir faktiskt ingen webcam-action här framöver heller. Nånstans måste man dra en gräns för publikfrieriet. Möjligen kan ni få se mig trilla köttbullar. Matporr är också porr har jag hört.

Vi bloggade en sommar

Jaha. Nu slutar Björn och Karin också. Det blåser kallare. Och fina fina Hanna skriver vackert om sin bloggångest.

Deras bloggslut skiljer sig förstås åt. Karin och Björn har andra arenor att skriva i och lysande välförtjänta mediekarriärer i full galopp. Hanna väljer att helt avstå från det offentliga skrivandet.

Men allt detta ställer ändå frågan. Varför skriver vi? Inte bara på bloggen, men också där. Den allmänna möjligheten till publicering har bara mångfaldigat de svårigheter och underverk som alla skrivande människor ställs inför.

Vad har jag för ett hål i hjärtat som jag tror att jag kan fylla med läsare? Nu talar jag inte primärt om min offentliga gråtgegga, den är trots allt ett än så länge begränsat inslag i mitt samlade skrivande. Men vad är det jag behöver så innerligt i den ständiga bekräftelsen i att skriva, publiceras, läsas?

Jag kan ju inget annat, kan jag säga. Och det är sant. Jag har fuskat i lite andra yrken med akut panikångest och förtvivlade kunder och förfärliga resultat som resultat.

Sätta ihop ord på papper med mening och tanke är jag rätt bra på. Och så kan jag laga mat, sjunga country, sy kläder och öppna champagneflaskor helt ljudlöst. Well, det var en nära nog total sammanfattning av mina talanger. Det känns som om skrivandet i dagsläget är det bästa kortet, rent yrkesmässigt.

Men här betalas ju inga hyror. Jag tror knappast heller på några metaeffekter, att rika redaktörer läser här och plötsligt inser min briljans och slänger stålar efter mig. I wish. (Om det är någon redaktör som läser detta och får en plötsligt lust att lägga ut betalartiklar på mig finns en mejladress under min profil. Jag levererar i rätt längd och rätt tid och oftast fullt läsbart. Förläggare är förstås också välkomna.)

Ändå skriver jag. Och jag har aldrig ens övervägt att sluta. Det finns något här som flyr när jag försöker sätta bokstäverna i rätt ordning. Jag är inte färdig med den här tanken. Jag blir nog aldrig färdig med den här tanken.

Dagens aktiviteter

I dag har jag talat på Frihetsforum om vad det egentligen är för poäng med de politiska ungdomsförbunden. En nyckelmening i mitt föredrag: "Det är väl bra att det finns ställen där också de med slipover och dålig hy får ligga lite."

Och så försökte jag förklara att man kanske inte kan kominera uppgiften att fostra fram partikarriärister med den att driva opinion bland vanliga ungdomar eftersom de förra helt enkelt inte är så himla heta för de senare. Åhörarna delade sig i två läger. Inte helt osannolikt i just de två grupperna. De tyckte olika.

Gamle nyliberalen Henrik Alexandersson tog en massa bilder. Kanske dyker de upp på hanses blogg. Jag hoppas förstås att jag såg snygg ut.

Dagens låt står hårt brejkande Kornél för (han medverkar bl a i senaste Rodeo). Så bra, så söndag!

Vår obefogade rädsla för svaghet

Jag läser de spännande kommentarerna till Sigges bloggreflektioner. Det är tydligt att det vi nyförälskat trodde i somras om ett nytt samtalsklimat på bloggen var fel. The rice of niceness försvann visst snabbare än sommarvärmen. Bloggmobben skrev Johan Lundberg intressant om i svenskan för någon vecka sedan.

Ändå känner jag samma mänskliga värme strömma mot mig. Är det så att jag är sällsynt lyckligt lottad? Visst var diskussionen om Kulturbloggen delvis sårande, men de glada tillropen mångdubbelt fler. Visst får jag mothugg på politiska ståndpunkter här såväl som i vanliga livet. Men jag kan ta att man tycker olika. Det är ju vad diskussioner är till för.

Och när det gäller de svåraste frågorna har jag hittills aldrig stött på något annat än omtanke. Jag blottar ju halsen oupphörligen. Hur lätt vore det inte för den som ville att gå till attack?

Men detta är också en av de sanningar som jag värderar allra högst. Det är inte farligt att vara svag. Så indoktrinerade är vi i modernitetens ensamstarka ideal att vi tror att en stiff upper lip är den rätta hållningen, den enda möjliga hållningen till livets temperatursvängningar. Ett glatt leende, en iskall blick och mössan käckt på svaj mot en omvärld som bara väntar på blottor.

Men det är ju precis tvärtom. Aldrig får man så mycket kärlek som när man visar att man behöver den. Aldrig vågar människor komma så nära som när man villigt erkänner att man inte klarar sig själv.

Jag erkänner. Det fungerar inte alltid så. Vissa blir rädda för känslosvallet och springer åt andra hållet. Men de är rätt få. De flesta uppskattar att plötsligt känna sig behövda. Om man så bara behöver en riktigt hård kram.

Silver lining

Allt är förresten inte hemskt. Det doftar av lamm och timjan och vitlök från ugnen och Mellberg kan spela och i går kväll var jag ute och träffade horder av snygga och snälla och roliga människor. Ibland får jag för mig att den här bloggen också ska bli en mingelblogg med namn på alla halvkändisar jag träffar, men nån måtta får det ändå vara på viggofieringen.

Kanske får ni receptet sen om vi vinner.

Jag vill helst inte gå sönder mer nu

Det är inte bara jag som har ångest. Det är inte bara jag som gråter på nätterna i stället för att sova, inte bara jag som dricker för mycket och hänger med för söta killar för att hantera meningslösheten, inte bara jag som längtar efter en enkelhetens lycka som alltid tycks strax bortom räckhåll. Där ljög jag förresten. Den verkar längre bort än så. Snart ser jag den inte ens längre.

Långsiktiga ömsesidiga beroenden. En av mina allra klokaste vänner har det som grundtips för den mänskliga lyckan. Man måste både klara av att älska och låta sig älskas, både behöva och vara behövd.

Jag har inga problem med att visa mig svag längre. Hur skulle jag kunna låta bli att visa mig svag? Ångesten förstärks tusenfalt av att tryckas tillbaka. Det låtsat starka är det sköraste som finns. Jag vill inte gå i tusen bitar. Så jag gråter öppet i stället.

Behöv mig lite tillbaka då! Det ömsesidiga måste finnas där. Både bli omhändertagen och ta hand om på en gång. "Jag behöver ingenting" säger nån. Jag vet inte hur man låter bli. Jag vet inte hur man kommer nära den som inte behöver.

Men jag har ju nästan allt redan. Ändå räcker det inte. Ångesten skapar sitt eget utrymme mellan oss. Där bor den in sig och sträcker ut. Tänker inte flytta på sig i första taget. Ler milt överseende åt våra fåfänga försök att komma runt, att nå varandra trots allt. För det går inte. Inte just nu. Kanske senare. Jag vet bara inte hur jag ska klara mig tills dess.

(Här är en till fin text om att inte alltid må toppen.)

Hopp

I går när jag satt och åt middag kom messet jag väntat på. Mer än två dygn tidigare hade de åkt in till BB och jag hade börjat oroa mig. Kan det ta sådär lång tid? Kan det ha hänt något? En liten hård knut i mellangärdet annonserade att den satsade på alternativ nummer 2.

Men nej. I går klockan fem föddes han. Frisk och glad. Henry Morgan. Föga förvånande döpt efter Henry Morgan. Fast snart 20 timmar gamla Henry har ett annat efternamn också.

Jag trodde inte att jag hade det i mig att bli så glad. Jag var inte det minsta ädel och unnande när jag i våras vande mig vid tanken på att lille Henry skulle komma ett drygt år efter det lyckliga bröllopet. Jag hatar ju egentligen dem som lyckas planera graviditeter.

Så jag trodde att sorgen hade ätit upp allt som fanns kvar av generositet och förmåga att glädjas åt andra. För det är så jävla orättvist. Ändå strålade jag hela kvällen av lycka åt detta nyfödda gossebarn. "Det är bättre med orättvisa än att alla är olyckliga" sa jag. Och det var inte ens en efterkonstruktion eller ett försök att vara en bättre person än jag egentligen är. Även om jag förstås inte är så god egentligen.

Vad gör ni egentligen med mig?

Sigge utvärderar sitt bloggande. Det borde jag också göra.

Det som började på riktigt den första juni med trevande inlägg utan vare sig kommentarer eller läsare har kommit ända hit. Mina kommentarsrutor har blivit mingelplatser där man möts. Jag har blivit bjuden på sprit av folk som vill förekomma i mina bloggtexter. Människor jag inte känner har skrivit till mig om sina innersta sorger. Under dessa fyra månader har bloggen givit mig flera nya verkliga vänner och mängder av bekanta. Bloggvärlden har sin egen intimitet, där det plötsligt blir lätt att skicka iväg ett mejl till någon du aldrig någonsin träffat. Det händer aldrig i tryck.

Själv har jag otaliga gånger lagt upp mitt åter nyskivade hjärta på bloggbänken och i utbyte fått tårar rinnande från okända kinder som tröst. Om ni visste vilken tröst det är. Inget blir kanske egentligen bättre, men trycket lättar ändå av insikten att det jag går igenom kan hjälpa någon annan. Det blir lite lättare att andas då.

Men bloggandet sätter i gång så mycket. Hur kommer det att kännas på lång sikt att ha utlämnat sig så komplett? Vad kommer det att göra med min sorg, med den tid som förhoppningsvis kommer efter sorgen? Nu ska man inte överdriva det absolut autentiska. Jag redigerar mig själv här likaväl som i tryckta texter. Hela mitt jag får inte plats på de här raderna. Här finns "Isobel". En person som är till förvillelse lik mig och vars känslor på det stora hela är mina. Men ändå en annan.

Skulle jag öppna mitt bröst lika hämningslöst om det som blottades var något mindre ädelt tragiskt än ett dött barn?

För det ni tycker påverkar mig. Kanske för mycket. Kommentarerna kommer in förbi de där skyddande citationstecknen, statistiken som visar antalet besök stressar mig mer än jag kanske vill erkänna. Varför läste ni inte detta? Varför kommenterades inte det här? Jag är en entertainer, vill roa och förtjusa. Behövs lite mer elände stoppar jag in mer elände. Fast så kan jag ju inte tänka. Det är ändå mitt känsloliv vi pratar om. På något sätt.

Scoop

Som enda journalist publicerar Manne Forssberg i dag ett citat från Alexandras spökskrivare!

En till Forssberg

Linda Skugge boostade i morse ännu en Forssbergare, nämligen den för er förhoppningsvis bekante Manne. De är sjukt smarta de där bröderna.

Och Skugge (och den hon länkar till) pekar på något intressant i medielandskapet. Där finns nästan inga etablerade unga män. Det finns massor av äldre män men få äldre kvinnor. Och massor av yngre kvinnor men nästan inga yngre män. De få som finns har dessutom oftast en annan kategorietikett, som Gringo-killarna som framförallt uppträder som blattar. Carlos Rojas Beskows krönika i förra veckan om F! och 80-talistsnubbarna var en av extremt få artiklar på länge som över huvud taget skrivits utifrån ett uttalat ung-kille-perspektiv.

David Zaudy på Expressens ledarsida skriver ibland utifrån sin egen position som ung man och han har berättat om den flod av respons sådana texter leder till. Unga män ser nästan aldrig sig själva och sina problem speglade, förutom i dess extremer av våld och kriminalitet. När det någon gång händer är det i speciella serier på Idag-sidan eller Insidan, där skribenterna själva aldrig inkluderar sig i det skildrade.

Är det för att unga mäns själsliv inte anses ha allmänintresse? Är det för att unga män i Flickaprojektets anda inte ens förväntas ha några problem värda att diskutera eller reflektera över? Eller antas unga män helt enkelt inte ta del av medieutbudet bortom fildelning och WoW?

Edit: Jag får frågor om hur det kommer sig att jag så sällan kommenterar människors utseende här på min egen blogg. Well, på kulturbloggen var jag ju mer av en persona och här är jag mer av en person. Och riktigt så utseendefixerad är jag inte i verkligheten. Fast alla män som nämnts i exempelvis det här inlägget är hur heta som helst.

Veckans scoop

På tevenyheterna är fantastiska Karin Olssons H&M-scoop förstanyhet. Karin är inte 80-talist, men nästan, och en av de bästa och mångsidigaste journalister jag jobbat med. Om hon inte får guldkantade kontrakt kastade efter sig efter först sommaren på Expressen och nu jubeltåget på Resumé är det något djupt fel med mediebranchen.

Att göra-listan

Saker att göra i stället för att jobba:

- Läsa hela Konsten att förlora i kronologisk ordning.

- Fundera över om man är den enda kvinnan i landet som gör listor över allsvenskans bästa vänsterfötter.

- Lista allsvenskans bästa vänsterfötter.

- Lista allsvenskans fulaste klubbemblem.

- Ta upp och eventuellt justera dokumentet med världselvan efter den senaste veckans macher.

- Diska.

- Efter disken känna sig om om man har arbetat och fira genom att ta en kaffe på Mellqvist. Prata med Alex om Roma-misären. Fråga om någon vet hur det är med Ermis. Världens vackraste barista har bara försvunnit. Han är visst sjuk eller nåt. Förstår han inte att vi längtar efter honom?

- Ta en promenad i det fina vädret.

- Gå på biblioteket och slumpleta böcker. Låtsas som att Kärlek i Europa har något med dagens uppdrag att göra. Birgitta Stenberg är så ljuvligt bra.

- Blogga.

- Läsa lite bloggar.

- Kolla bloggstatistiken och upptäcka att Roland Poirier-Martinsson jämfört mig med Per Svensson. Jag älskade Pers blogg så jag tar det som en komplimang.

- Skicka fakturor (vid det här laget har jag verkligen lyckats inbilla mig att jag jobbar - herregud, jag ser ju konkret till så att jag får pengar).

- Kolla mailen. Jag hade inte fått de mail jag väntar på, varken av jobb- eller privatkaraktär. Får kolla igen om en stund.

Snart kan man ringa någon och fråga om de vill fika. Jag måste verkligen försöka hindra mig själv från att göra det.

Äntligen!

Jag vet att bokmässan känns so last week, men äntligen upptäckte jag lite rolig kritik! Entusiastisk bitterhet är den bästa sorten. Hur kan man motstå ett så frustande påhopp?

En anmärkning bara. Det där med rasbiologi fattar jag faktiskt inte. Om bara supersöte Kristofer Lind hade kommit med på kortlistan hade nomineringarna till bokmässans snyggaste sett ut som en veritabel Benetton-annons. Alla anklagelser om estetisk rasism är alltså helt ogrundade.

De förbjudna orden

Jag känner mig åter som en professionell bloggare som postar ett par gånger i timmen. Tyvärr utan alkohol numera. Vitt vin vid tretiden i skybaren, där har ni en vana jag skulle kunna lägga mig till med. Vad säger du M?

Men jag måste bara uppmärksamma er på Annas fantastiska utläggningar om begrepp som borde förbjudas i poplyrik. Än så länge:

Demoner

Röda klänningar

samt

Utsläppt hår

Vad mer borde bort? Jag är rätt böjd för att kraftigt inskränka all användning av årstider.

Skolflickor

I går blev jag och Björn af Kleen anfallna i Sveriges kanske sämsta tidning - Göteborgsposten. (Stenungsunds-Posten kan förresten vara sämre)

Ingrid P Bosseldal skrev (i en artikel som lämpligt nog inte finns på nätet) att vår kulturblogg "plaskade /.../ gladeligen omkring långt ute i det riktigt skoltidningssunkiga."

Hon var i och för sig inte bara mot oss personligen. Kulturbloggandet i allmänhet åkte på en snyting också: "Det som är privat förankrat och snabbt nedskrivet har - eller åtminstone borde ha - väldigt lite att göra med det eftertänksamma, subjektiva kritiska samtal som det är varje kulturredaktörs uppgift att i varje stund slå vakt om."

Björn svarar i dag om Bosseldals egna kontakter med bokmässans höjdare. Men när det gäller just skoltidningsskriverierna räcker det med att läsa GP:s egna bokmässerubriker för att inse var de verkligen frodas. Eller hur kritiskt och eftertänksamt är: "Roddy Doyle fångar det irländska"? Eller, apropå bokmässans Litauen-tema: "Litauen är ett grannland som vi alla bör intressera oss för"?

Titta det spökar

För en vecka sen avslöjade Kjell Häglund i Dagens Media att Alexandra Pascalidou har spökskrivare för sina Metro-kolumner. Det blev ingen större uppståndelse även om Johan Norberg, Lidbom och säkert flera andra skrev om det. Om det beror på att ingen bryr sig eller att ingen egentligen läser Dagens Media är oklart.

Nu har Pascalidou svarat. Och jag förstår ärligen inte vad hon säger. Ytligt sett ser det ut som om hon hävdar att Häglund ljuger och att hon alltså inte har haft någon spökskrivare. Men det verkar ju lite osmart med tanke på att Häglund uppenbarligen haft kontakt med skribenten ifråga. Nu dyker det dessutom upp fler personer som hävdas ha fattat Pascalidous penna. Hon stryker också under sina lögnanklagelser med antagandet att Häglund har rasistiska och sexistiska motiv för sitt avslöjande. Om Häglund ljög skulle det förstås kunna vara ett sätt att tolka det, men sanningshalten i hans påstående tycks mycket lättverifierad.

Är det alltså sexism och rasism att över huvud taget tala om Pascalidous krönike-underleverantör? Kan man alls kritisera någon som inte är en vit medelålders man utan att få sådana tillmälen slentrianmässigt kastade i ansiktet? Pajkastningen har förstås visst underhållningsvärde, men jag hoppades nog ändå att vi kommit längre än såhär.

Jag vet att jag tjatar

Erik Stattin gnäller över att jag lyfter upp mina begåvade 80-talistpolare i ljuset. Jag kan förstå mycket kritik utan att hålla med om den, men detta är komplett obegripligt. För till skillnad från Erik ser jag det som en av mina viktigaste uppgifter.

När man har kommit en liten bit på väg är det ens förbannade ansvar att hjälpa de yngre talangerna att följa efter. Det är intressant att den så allmänt hånade Viggo Cavling självklart fattar detta, medan erkände Stattin inte gör det. Att sedan Viggos inflytande över yngre kulturjournalisters karriärer nog inte är så stort som han tror är en annan sak.

Jag kan heller inte hjälpa att jag faller handlöst för unga überbegåvningar. Igenkännandet kombineras med oerhörd ödmjukhet inför insikten att jag nog inte var riktigt så smart som jag trodde när jag var 18. Åtminstone inte på långa vägar lika klok och välformulerad som de är.

Jag gillar den insikten. Man måste skärpa sig för att de inte ska springa om. Man måste hjälpa dem att springa så fort de kan. Och hoppas att de sedan drar med sig ännu yngre, ännu mer briljanta personer i sin tur.

Allt högre höjder

I förra veckan fick jag förbluffat reda på att Leif Pagrotsky håller koll på mig och att Gellert Tamas läser allt jag skriver. Dessutom åt jag frukost med två nobelpristippade poeter samtidigt. Det kändes konstigt. Men nu blir det nästan för mycket. Mats Hård länkar till mig! Kan man komma mycket längre i bloggväg?

Plötsligt händer det

Love at first sight. Nu pratar jag inte om de bedårande LAFS-flickorna utan om the real thing. Kärlek vid första ögonkastet. Det går en skiljelinje mellan dem som tror att det finns och dem som inte gör det.

Jag tror. Även om jag inte trodde skulle jag vilja tro. Och även om jag inte ville tro skulle jag veta att det fanns.

Det där överhoppade hjärtslaget när man ser in i varandras ögon och alla känslokanalerna är så vidöppna att han ser in i dig, genom dig. Han ser allting och accepterar det. Han ser allting och älskar det. Mellan er pulserar den där insikten, fram och tillbaka. Du ser allting och älskar honom. Det finns inget bättre.

Oftast är sådan ögonblicklig kärlek av amorös, erotisk karaktär. Det är underbart. Men hur ofta kan man ens teoretiskt få uppleva det? Förhoppningsvis varar ju den omedelbara kärleken för evigt. Eller åtminstone länge. Och utesluter därmed alla andra liknande känsloexplosioner.

Men någon enstaka gång är det vänskap stark som kärlek som sköljer över det allra första mötet. Någon enstaka gång ser man in i en annans själ och inser att om detta inte är på riktigt så är inget det. Och det finns ingenting att förlora. Inga liv rycks upp, inga såras i striden, inga lögner, inga krav. Sällheten i det mötet är oändlig. Värmen strålar ut i kroppen. Han ler. Du ler tillbaka. Vi hörs väl imorgon.

Post-Göteborgsangst

Det gick inte som det var tänkt i Göteborg. Jag pratade nästan ingenting med Sigges tjej som verkar fantastisk, kanske till och med mer så än han. Det är sådär med vissa människor. De utstrålar kärlek. Och jag jobbade för mycket för att ens ha tid att prata. Jag pratade nästan ingenting med söta söta Margret. Jag sa inte ens att hon hade snygga skor. Bara en sån sak. Jag pratade nästan ingenting med lika söte Philip, fastän jag knarkar hans blogg dygnet runt. Jag hade längtat så efter att äntligen träffa Joakim Borda, men sen såg jag knappt honom heller. Jag var så trött på lördagen att jag missade när snygge, trevlige Mohammed och gudomlige Jonas Khemiri spelade skivor på Bakåt framåt, eller vad klubben nu hette. Å andra sidan satt jag då i ett långt innerligt samtal med en annan person vars namn jag inte avslöjar. Jag erkände för Björn hur lugnt jag sover när han ligger där och andas bredvid. Då sa han att han sov bättre när jag inte var där. Där fick jag. Ha.

Bokmässan fortsätter...

Då kulturbloggen stängt för den här gången får det fortsatt indroppande bokmässeskvallret få plats här istället.

För vilken f d chefredaktör för en nationell tidning hittade ett par trosor i hissen till Gothia Towers? Och, betydligt mer intressant, vem lämnade dem där?

Vilken stor författare försökte dra i gång allsång på Bonniers författarmidddag bara för att minuten därpå glömma bort texten?

Vilka är djupt missnöjda med att inte ha hamnat med på listan över bokmässans snyggaste?

På den sista frågan kan jag redan nu svara att de är otaliga. Men det var ett svårt val. Och om det glädjer er kan jag meddela att skillnaden i gorgeousness mellan plats 5 och ca plats 11 var väldigt liten.

Så jävla enkelt

Egentligen finns inga ord för den här känslan. Men då skulle jag ju bli arbetslös. Jag försöker alltså summera euforin.

Dagens lättnad: kollektiv i nionde minuten.

Dagens ljud I:
Den perfekta träffen när Johan Arnengs sträckta högervrist träffar bollen i 73:e minuten.

Dagens ljud II:
Mellan 39:e och 46:e minuten hörs drygt 13 000 glädjerusiga vråla mot den stockholmska natthimlen: "Djuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu."

Dagens besvikelse:
Marcus Johannesson misslyckas knappt med att göra såväl 5-1 som 7-1. Han kastar sig på knä och skriker ut sin frustration.

Dagens citat I:
"Herregud, anfall då, vi måste tänka på målskillnaden" Sägs av mannen snett bakom mig på sektion N i 86:e minuten.

Dagens citat II:
"Det är läskigt när vi börjar sjunga den så här tidigt" Sägs av mannen strax till vänster när Å vilken härlig härlig dag börjar ljuda ur söndersjungna strupar i 88:e minuten.

Dagens leende: Janne Anderssons när han går mot Kjell Jonevret för att skaka hans hand efter slutsignalen. Ibland blir det såhär, säger leendet. Gratulerar, säger gesten.

Dagens sång: "Var är änglarna, var är änglarna, var är änglarna, änglarna från götet?"

Dagens man: Fredrik Stenman.

Dagens siffra I: 188,33 gånger pengarna.

Dagens siffra II: 6-1.

Jag tror att jag säger det igen.

Dagens siffra II: 6-1!

Mats Hård är tillbaka!

Som vi väntat och längtat. Nu, inför allsvenskans sista skälvande minuter är han äntligen tillbaka!

Post festum

Att blogga från bokmässan var ett av de roligaste och jobbigaste uppdrag jag någonsin haft. Det är inte en barnlek att dricka bubbel med Viggo, gå på seminarier om homerisk poesi och hänga med snorsnygga 80-talister och småfulla författare dygnet runt och dessutom blogga om det. Hela tiden. Läs på kulturbloggen om mina och Björns äventyr i Göteborg. Som sista blogghandling utsåg vi förstås bokmässans snyggaste. Det var verkligen inte lätt att välja. Det är en gigantisk myt att kulturarbetare inte är attraktiva.

Nu borde jag förstås vila. Det har jag inte tid med.

cp-foto

Häromdagen blev jag kallad för det fina gamla 80-taliga skällsordet "störd". Som i "du är ju helt störd ju". Nostalgin flödade. På min nya bild ser jag kanske inte störd ut men definitivt lätt vindögd. Det är en bra bild egentligen! (Finns på kulturbloggen och som min bildbyline i pappersexpressen.)

På min förra bild såg jag alltså brudig, permanentad och lite korkad ut (enligt källor), men å andra sidan glad och snäll. Nu ser jag kanske tuffare ut, men vindögd.

Om jag någon gång kommer på vilka kläder jag vill packa och om någon med digitalkamera skulle stöta på mig när jag råkar se rätt snygg ut får jag fixa en ny bild i Göteborg.

Jag behöver hjälp!

Det är så tråkigt att Expressen-bloggen inte har några kommentarer. Jag behöver ju hjälp ju. För vad har man på sig på en bokmässa? Jag vill ju mest bara vara snygg och träffa heta författare, plus att jag ska gå på lite seminarier och verka smart också. Och blogga förstås.

Vad är årets bokmässelook? Jag har alltså ännu inte tillverkat någon mellanblå servitrisuniform, annars skulle den väl vara given.

Snart börjar det!

Från och med nu finns min och Björn af Kleens bokmässeblogg uppe på Expressen. Där kommer vi att skriva om allt som alla egentligen vill ha reda på från bokmässan.

Vem blir för full, vem hånglar upp förlagsassistenter på Park och vem är egentligen snyggast på bokmässan 2005? Gällande den sista punkten har vi redan inlett spekulationerna.

Alla tips gällande såväl heta författare, förläggare och kulturjournalister som hett skvaller om vad dessa gör välkomnas till våra båda adresser: kleenis@hotmail.com och isobelh@hotmail.com.

Den här bloggen kommer från onsdag till söndag uppdateras ytterst sparsamt.

Smöra mer

När jag gick igenom statistiken upptäckte jag en kille som verkar gilla mig. Om man vill få mig att svara på oupptäckta frågor i kommentarfältet är smicker helt rätt väg!

Smöret alltså. Nej smöret Smör, den enda sort som finns i våra svenska affärer, är inte något riktigt smör. Åtminstone inte om man med det menar smör som kärnats på syrad grädde med riktiga mjölksyrebakterier som smakar som smör ska. Arla-smöret görs på osyrad pastöriserad grädde, vilket i sig inte smakar någonting. För att det ska smaka tillsätts syntetiska maktillsatser från DairyChem. Både smör- och bregottfabriken är alltså rätt industriella ställen.

Om man vill undvika de där kemiska smörsmaksättarna är man illa ut på den svenska monopolistiska matmarknaden. Men, och detta är matelitism på hög nivå och det står jag för, det finns faktiskt alternativ. Ett sådant är Willy Olsson i Östermalmshallen. Där har de rätt ofta ett fantastiskt smör från Normandie. Riktigt, syrat, opastöriserat smör utan kemiska tillsatser. De brukar kunna ta hem om man frågar också. Det är förstås ganska dyrt. Men smaken går nästan inte att jämföra.

Po Tidholm har också skrivit en bra artikel om smör i DN.

Den okände mannen

Jag och Björn af Kleen var uppe på redaktionen för att gå igenom ramarna för vårt topphemliga projekt som avslöjas imorgon.

Gunilla Brodrej och Forsberg diskuterade vilken Gunilla som hade beskrivits som ursnygg i den här bloggens reportage från onsdagens frilansfest. Jag lade mig inte i. "Det var inte menat att vara ett sånt party" sa Wiman urskuldande apropå min upplevelse av brist på riktig festyra.

"Men märkte du den okände mannen?" frågade han. Det hade jag inte gjort. En blond man i militärgrön jacka hade suttit i ett hörn. Druckit redaktionens gratisvin, ätit av buffén. Jag minns honom vagt från yttre delen av synfältet.

Björn Wiman hade trott att det var någon av Carl-Michael Edenborgs polare. Carl-Michael hade trott att det var en av våra medarbetare. Det hade ironiskt nog också Per Svensson gjort, som gått fram och hälsat, förbannat sin dåliga syn, och sagt något till intet förpliktigande om ett trevligt samarbete.

Mannen hade sagt något snällt tillbaka, druckit mer vin och så småningom försvunnit ut i Stockholmsnatten.

Fylleshopping

Jonas har länkat till mig i flera månader. Det här var så osannolikt rart och roligt att jag måste börja återgälda. Själv brukar jag åtminstone bara handla böcker och skivor sent på nätterna under the influence.

The smaller person

Jag är jävlar i mig inte stor i förlusten. Det enda roliga som hände i dag stod GAIS för.

Nya gudar

Jag köpte ett nytt exemplar av Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya på Pocketshop i dag. Hade tappat bort min gamla. Förhoppningsvis har jag lånat ut den till någon som läst och älskat den som den förtjänar.

För jag öppnade boken redan där nere i källaren i Västermalmsgallerian. Och läste. Och läste. Åkte uppför rulltrappan som i trance med den tunna boken öppen framför mig. Ramlade nästan över en barnvagn. Satte mig på en bänk och läste till sista sidan. Började nästan gråta en stund i mitten.

Hur kunde jag ha glömt bort att den var så fantastiskt jävla bra? Hur kan det komma sig att Anyuru inte är ännu mer av en superstjärna?

"De stora, tysta höghusen, hur de reser sig
mot natthimlen
(avlägsna och därför tyngdlösa):
man vill likna dem vid något,
diagram av ljus, blå handavtryck, en
jättelik, upplyst blueprint
rest mot himlen; ja, jag vill helt enkelt hitta
en formulering, som...jag vet inte...något;
jag tror att det finns en jättelik räddning där,"

Lundellianian

Diskussionen om Ulf Lundells nya pågår förstås överallt. (Här, här och här t ex) Rätt få verkar ha läst boken. Inte heller jag, ännu.

Själv har jag ju ingenting emot könsinvektiv, även om Natalias debattmutta var roligare än Bulls tristfittor. Men är inte det mest fascinerande att Lundell råkar ut för det som historiskt alltid varit kvinnliga författares särskilda privilegium? Ingen skiljer mellan honom och hans romankaraktärer. Allt antas vara ett och samma känsloliv.

Även om jag håller med PM om det intressanta med en person som så ohämmat vantrivs i kulturen, så tycker jag att det är viktigt att upprätthålla någon form av respekt för gränsen mellan liv och fiktion. Till och med när författaren är en grånad man.

Andy Ek har förresten gjort en riktigt bra intervju med föremålet självt.

Bättre och bättre dag för dag

Niklas Svensson tycker att det är knäppt att jag är nere med Natacha. Han utvecklar det inte närmare så jag vet inte varför.

Samtidigt i en mailkommentar från min nye favoritåttiotalist: "fett bra skrivet om natacha". Han skriver mer utförligt, men eftersom det inte var menat för allmänheten konstaterar jag bara att när det gäller i vid mening feministiska frågor, om kvinnobilder, sexualisering, könsroller och dito förtryck så har kidsen ett fantastiskt försprång. De är uppvuxna med både Fittstim och feministiska självförsvarskurser på skolan och webcam-porr från världens alla hörn. Om man bara kan orientera sig i allt det där är man rätt väl rustad.

Om man inte kan det är det förstås mer besvärligt. Det är därför det är så sorgligt att regeringens Flicka-projekt förenklar den redan tveksamma radikalfeministiska doktrinen intill idiotins gräns och vill att tjejer ska välja mellan att vara "snygga och sexiga" och "smarta och självständiga". Lyckligtvis ser i alla fall en del av målgruppen igenom det.

Rösta på Gösta

Efter att frustande ha läst i månader utan att länka måste även jag ge upp. Gösta Westling på Örnsköldsviks Allehanda kan vara en av Sveriges bästa rubriksättare. Tack Prisse för att du lanserat Gösta för världen!

Barbie Doll

Jag är lite kär i Natacha Peyre.

Ljuvligt selfmade står hon över förtryckande utseendeideal och den naturliga kvinnlighetens snäva ramar.Det är bokstavligen omöjligt att se ut som hon utan modern konstruktionskonst. Inget jävla helylle-klassens-lucia-ideal där man förväntas födas in i perfektionen. Hellre photoshop och skalpeller än genetikens orättvisa lotteri.

Jag vet att det är galet yesterday med feminister som gillar utvikningsbrudar (även om Belinda hävdar att det är det nya heta) men min dragning till Natacha är personlig mer än politisk.

Man vill leka med henne som man gjorde med sina barbiedockor. Nej, kom inte springande med era fantasier. Jag menar leka som en sjuåring. Klä på och av. Kamma hennes hår. Det sexuella finns möjligen där som en oskuldsfull möjlighet utan tvång eller konventioner. Hon konstruerar sig själv som en flickleksak. Kan man bli annat än bedårad?

Diktanstånd

Alexandriner är för jävla svåra. Jag kan dem dessutom mest på franska och det gör knappast er gladare. Här kommer under tiden en haiku om en av måndagens huvudpersoner.

Hemmaplan, sa han
yr av revanchens glädje
kärlek till salu

Observera att jag inte är emot legoknektarna. De är en del av den moderna fotbollen, som vi får leva med.

Domestic goddess

Tjejen med plommonorgasmen kallar mig nu för en kakgudinna. Vad säger man inför sådana komplimanger? Tack!

Här är ytterligare en gudomlig husmorsaspirant. Vägen till kvinnliga hjärtan går också genom magen. Män som gör egen Reine Claude-sylt och poserar med ett spädbarn på armen är oemotståndliga.

Å vilken man (2)

Johannes Forssberg lämnade en smart kommentar nedan. Här har han skrivit smartare om bakgrunden till regionala bidrag. Dessutom driver han nättidningen Politik. Och han är lika gammal som Patrick Amoah.

Det är bara lite vanligare att vara briljant på fotboll när man är 19 än att vara det på politisk analys.

Jag är fortfarande ångerfull för att jag i en notis i Expressen i somras glömde att hänvisa till Politiks scoop-intervju med Björn Fries där han lanserade tanken på en missbrukarpeng: att den enskilde missbrukaren själv skulle få bestämma över sin vård. Ännu mer så eftersom den bedårande Johannes skrev ett glatt mejl och tackade för artikeln utan att ens nämna att jag snott hans material! Vilken kille.

Mer Stig, mindre step

Nyss hemkommen från frilanskalas med Expressens kulturredaktion. Jag kom försent. Hade köpt ett par knähöga kängor. De hade platsat direkt.

När jag kommer in på Kafé Edenborg hör jag en omisskännlig stämma: "Linda Skugge har gjort mer för svensk språkutveckling än jag" Ett helt rum fyllt med kulturegon är blickstilla. Stig Larsson har en ölflaska i handen. Han pratar. Högre och högre.

Carl-Michael själv står i baren. Han har en tröja med texten "Classwar, probably the best war in the world". Jag får ett dricksglas vitt. "Det där med att vita medelålders män skulle gynnas är en ren myt. Det handlar bara om kvalitet." Stig igen. Jag frustar till med vin i näsan. Vågar nästan inte möta Malin Ullgrens blick tvärs över rummet. Det vore ofint att gapskratta. Ser Björn Wimans breda men ändå hyfsat diplomatiska leende.

Några klagar på att ständigt tvingas lämna ifrån sig de skarpaste, rappaste mest blankslipade texterna. Jag säger det inte högt, men den kulturjournalist som inte får prestationsångest av Nisse Schwartz recensioner har valt fel yrkesbana.

Talar en stund med Ann Hedén och Gunilla Brodrej om textuella avrättningar med skarpa vapen. Vi enas om det fascinerande i att det alltid är Natalia eller Linda Skugge som får personifiera underhållningsvåldet. Aldrig Nisse. Fast han har hållit på i decennier. Alltid lika underhållande. Färre könsord möjligen. Men det är ju en stilfråga.

"Det där med att kommunicera är jävligt överskattat" Stig igen. Vem annars? Han är motståndare till läsarkontakter.

Dan Hallemar lovar nästan en vers om saknaden av Kennedy i den här bloggens serie dikt&fotboll. Han kan dock inte slå fast versmått på stående fot. Anders Mildner kommer ut som trogen läsare av bloggen. Malin och Gunilla är ursnygga som alltid. Magnus Linton har nya glasögon. Per Svensson har polotröja. Wiman har ännu inte hunnit till frisören.

"Det var mer party förra året" säger Malin när jag går. Besvikelsen är tydlig. Hon borde ha varit på redaktionen i somras.

Dementier

Jag kan efter vissa efterforskningar absolut dementera att Dominika besökt loftsängen på Hornstull. "Loftsängar är så jävla osexiga" hävdar den aktuelle loftsängens ägare. Med emfas.

En ickedementerande dementi alltså. För han sa inget om andra möbler.

The blogg must go on

PM slutar inte blogga! Och han inleder höstbloggandet med att resolut stå upp för bombhögerns sak. Det är en viss chutzpah i det som jag inte kan låta bli att gilla. Även om jag inte håller med.

Åh vilken man!

Sportsmän hette årets bästa debut (Ola Klippvik).

Nu får den litterära sportsmannen plötsligt konkurrens i Goesta som publicerat sin Zlatan-sonett. Trots min sjukdom kommer jag självklart kasta mig över min diktarlyra och snart färdigställa några alexandriner till Stefan Rehns ära.

Klassiska versmått och fotboll hör ihop! Andy borde tralla ihop lite blankvers om Håkan Mild eller nån.

Lista 2005

Jag gick igenom en gammal anteckningsbok. Hittade en inköpslista för våren 2005. Jag gillar listor. Jag gör ofta listor för att både ransonera pengar och få ordning på tankar eller begär. I efterhand är listorna en ögonblicksbild av livet.

Lista 2005
- Röda Lacostesneakers m kardborrband (ca 1300:-)
- Rosa Pumasneakers/balettskor (ca 700:-)
- Svart knälång mammakjol (sy själv, ca 300:-)
- Knälång omlottklänning i svartvitt (500-3500:-!!)
- Vagn (max 5000:-)
- Bärsjal/Bärsele (ca 500:-)
- Skötväska/skötbädd (sy själv)
- Amningströjor (vet ej)
- Filtar/tvättlappar/plastad frotté
- Örontermometer (600:-)
Att kolla: vad kostar blöjor?

Jag minns precis när jag gjorde den här listan. Jag såg de röda skorna den 12e januari på Lacosteaffären på norrmalmstorg. Precis nyinkomna vårskor låg de där och glänste mot mig. Jag försökte rationalisera köpet med att man ju behöver kardborrband när man inte kan böja sig ner för att knyta skorna så lätt längre. Men det var fortfarande för kallt ute så jag köpte dem inte. Sedan gick jag hem och försökte göra en lista på alla dyra saker som behövdes framöver för att se om jag skulle ha råd. Jag minns faktiskt inte exakt varför de rosa skorna platsade på listan, mer än att jag sett dem på bild och blivit förtjust. Jag hade ingen direkt tanke på att köpa en Diane von Furstenberg-klänning heller, men skrev upp det högsta priset på skoj.

Jag köpte aldrig de röda skorna. Det var glada skor, skor som man vill ha när man är lycklig och man förbereder sig på att inte kunna knyta skorna själv på ett tag. Skor som passade exakt för den personen som var jag den 12e januari.

Jag har för all del inte inhandlat någon plastad frotté heller.

The bigger person

Andy försöker vara storsint. Det är onekligen stort av honom. Jag är aldrig storsint i förlusten. I vinsten är jag euforiskt odräglig. Lallare, var det va Andy? (eller som det ju heter numera, "laulare")

Den finaste kulturen

Innan säsongen startade i våras grasserade en haiku-våg bland blåblåa supportrar. Vart och vartannat inlägg på supportersajterna skrevs som japanskinspirerad vers. Efter några veckors intensiv träning och kritisk peer-review blev vissa så bra att de borde ha blivit banderoller.

Frågan är dock om förfiningen ens skulle ha märkt på pressläktaren. Sportjournalister i gemen är inte så skolade i poesi. Och deras syn på oss är att vi behöver reklamarmband i rosa gummi för att älska fotboll. Nej, pärlor åt västar skulle det ha varit, pr-mässigt sett.

Blåblåa hjältar
hemkomna från västerkamp
tomma i magen

Okej, den blev kanske inget vidare. Goesta har däremot skrivit en sonett till Zlatan. Genialiteten i tilltaget matchas väl av musans storhet. Jag vill läsa Goesta! Vi kan ha bloggpoetryslam om våra största hjältar. Om jag bara blir av med flussen ska jag strax skissa på några alexandriner om Stefan Rehn.

Det är det här som är kärlek

Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Det är nu man börjar fatta att det kanske, kanske kan gå vägen i år igen.

Jag vet inte hur det är möjligt att älska elva främmande män så mycket. Jag vet bara att jag gör det. Jag vet bara att inte ens halsflussen från helvetet, som förhindrat mig från att så mycket som viska hela dagen, kunde stoppa det där urtidsvrålet efter Sjölunds smörpassning och Hyséns första mål. Tobias, darling Tobias, som missar fyra chanser av fem och som idag plötsligt gjorde nästan allting rätt. Till och med i motståndarnas straffområde.

Att han sen kan uttrycka sig i fullständiga intelligenta meningar direkt efter att ha sprungit en tre-fyra mil i sprinterhastighet bidrar förstås ytterligare till charmen.

Sen ska man ha tur också. Och större tur, eller värre otur, än den som styrde Selakovics fot när han lyckades skjuta över en knapp meter från mållinjen i 90 minuten har sällan skådats. Kan man ens föreställa sig ångesten? 90 minuter, en meter, där är målet, här är jag, det är bara jag och bollen och målet och jag skjuter över. Tack Stefan! Det kommer direkt från hjärtat.

Det är följdenligt att Tobias får sätta 3-1. Har man varit så bra och sprungit så snabbtoch så mycket och äntligen lyckats sikta något innanför hörnflaggan förtjänar man det.

Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Redan om två veckor kan det vara klart. Kvällen den tredje oktober strax efter nio kan älskade älskade Djurgårdens IF vinna sitt elfte SM-guld och bära hem gnagarfettots fula pokal till Kaknäs där den hör hemma.

Hur kan sådan kärlek ens vara möjlig?

Ynkedom

Jag har halsfluss och kan inte åka till Göteborg. Det är förmodligen bra, vi har aldrig vunnit en bortamatch jag åkt på. Men ändå. Här har jag skrutit med recept och nu kan jag inte äta. Kan inte svälja. Kan inte skrika mig hes över felaktiga offsideavvinkningar eller hopplösa mittfältslongörer. Kan knappt prata. Ynkedom, onekligen.

Kan inte gå till stan och köpa Gansters som var slut på Akademibokhandeln vid Odenplan i lördags. Kan uppenbarligen inte heller stava. Det säger en del om den förmodade banaliseringen av det svenska kulturlandskapet när en nyutkommen högst finlitterär roman tar slut på en enda dag. Vad vi alla måste ha längtat efter den där lugubra lägenheten på Hornsgatan. Jag också. Jag får ge någon i uppdrag att köpa den åt mig. Aaaaargh. Kan inte svälja. Kan inte jobba. Den här korta texten tar redan för mycket av hjärninnehållet i anspråk. Har ingen som kan mata mig med te. Ynkedom.

Matporr forts.

Min plommonkaka är stor i bloggosfären. En av Lindas läsare beskriver den som en "orgasm i munnen". Är det bara jag som får konstiga associationer av just det uttrycket? För den ska faktiskt inte serveras med grädde.

Ni ber om det

Ni ber om recept. Jag säger det igen. Ni ber om recept. Om ni inte aktar er kommer det här förvandlas till matbloggen från helvetet, komplett med tips på var man egentligen kan köpa smör som inte är gjort med syntetiska smaktillsatser från Dairy Chemicals i New Jersey.

Men okej då. Jag har inget riktigt recept på köttbullarna, men de startade med ett Nigella-program från den tiden när hon gick på K-world. Om ni inte aktar er kommer jag förresten göra om det här till en fanatisk Nigella-stalker-blogg. Jag vet att jag är hopplöst otrendig och att tevekockar inte ens var förrförra årets svarta. Men jag har älskat Nigella sedan hon skrev sin matspalt i Vogue. Jag älskar hennes jeansjackor, hennes hår, hennes fingrar med lite för stora vigselringar som delar på ägg direkt i händerna (om man inte ska använda äggvitan är det också det överlägsen enklaste sättet). I min How to eat kladdar sidorna ihop och i kväll ska jag bjuda en god vän och en vän till honom på hennes lemon linguine.

Nåväl, tillbaka till köttbullarna.

För 2 hungriga.
Ca 300 g blandfärs.
1 ägg.
1 vitlöksklyfta, helst riven men pressad är ok.
torkad oregano, efter smak.
salt, peppar.
riven parmesan. jag tar ett par tre riv mot rivjärnet. mer om man vill.
mannagryn. kanske 1-2 msk.
1 tsk fransk senap.

Blanda ihop. Låt stå en stund. Trilla köttbullar.

Tomatsås.
Kör 1 lök, 2 vitlöksklyftor och mer oregano i matberedaren. Ett lysande nigella-tips, som skyddar ögonen, spar tid och ger exakt rätt finhackat lökmos-känsla. Ha olja i en hög stekpanna eller vid kastrull och fräs lökhacket på låg värme. Ha i en burk passerade tomater. lite socker. ett litet glas vatten. Koka i ca 10-15 minuter. Ha i ca 1 dl mjölk, helst röd. smaka av med salt och peppar. ha i köttbullarna en och en. Koka på låg värme i 20 minuter. rör inte. Servera med spaghetti och mer parmesan.

Man kan självklart ha i andra örter om man vill. Versionen med lammfärs och rosmarin är en höjdare. Persilja är bra. Man kan riva i lite citronskal i färsen också, men det är överkurs och man bör nog inte börja med det. Om man inte har mannagryn kan man förstås ta brödsmulor, men konsistensen blir bättre med mannagryn.

Kärlek och rostebröd

"It is impossible not to love someone who makes toast for you. People's failings, even major ones such as when they make you wear short trousers to school, fall to insignificance as your teeth break through the rough, toasted crust and sink into the doughy cushion of white bread underneath. Once the warm, salty butter has hit your tongue you are smitten. Putty in their hands."

Första sidan i Nigel Slaters självbiografi Toast - the story of a boy's hunger. Mer behöver nästan inte sägas. Läs den.

Mat och kärlek är så tätt sammankopplat i mitt liv att jag nästan inte kan skilja de sensoriska minnena åt. Att laga mat åt någon är en kärleksförklaring. Att äta en annans mat är låta sig inbäddas i ömhet. Doften av en grillad kyckling, nyss uttagen ur ugnen. Smärtan i fingrarna när man omedelbart sliter loss en bit av skinnet längst fram på bröstet. Den knapriga, salta, feta smaken i munnen. Lyckan i minnesbilden är oskiljaktig från tanken på att den där kyckligen lagades varje söndag, vecka efter vecka, år efter år. Sällhetens monotoni.

Eller köttbullarna jag rullade nästan varje vecka vintertid. Blandfärs, mannagryn, riven parmesan direkt i smeten, oregano, vitlök, fransk senap, svartpeppar. Sjud i tomatsås, servera med spaghetti. Jag känner doften av tomatsåsen här vid datorn.

Jag ville så gärna vara den som gav mina barn grillad kyckling och köttbullar i tomatsås. Ville att de skulle blanda ihop min kärlek med min mat, att doften i köket skulle vara lika delar mamma och trygghet, mat och lycka. De skulle självklart få slita skinnet från kycklingen direkt i köket. Vuxenvärlden underskattar den rena glädjen i att äta med fingrarna. Inte jag.

Mitt första riktiga minne. Det måste vara 1980 eller 81. Min syster är fortfarande helt liten. Jag sitter under bordet i det stora köket i Staffanstorp. Leker med mina dockor. Det luktar varmt och tryggt och gott och mamma står vid spisen och jag är fullständigt säker på att ingenting ont kan hända mig.

Jag vill ha den förvissningen igen. Jag ville ge den förvissningen till någon. Men min mat smakar inte lika bra längre.

Kungligt

"Jag föredrar en snabb motorbåt. Med den lilla fritid jag har så gäller det att snabbt kunna ta sig fram."

Dåvarande kronprinsen, alltså kungen, förklarar vikten av en snabb båt i skärgården i tidningen Kings lysande kungspecial.

(Tyvärr kan jag inte klistra in de bilder som visar vilken rykande het monark vi en gång hade men här finns i alla fall en fin badbild.)