Helvetisk komedi

Så här går det när det som skulle ha kunnat vara en intressant diskussion om det sätt Carl Bildt använder sig av bloggen för att exempelvis tacka nej till debatter i medierna hanteras av någon som, milt talat, inte begripit mediet.

Kulturskymning

När jag först såg nyheten trodde jag att Realtid i det fallet hade plankat The Onion. Det handlade om att Westchester County förbjöd användningen av ordet "nigger". Det som gjorde ironin uppenbar var förstås slutklämmen:

"Alla har dock inte stått bakom den nya lagen. En del amerikanska advokater anser att förbjudandet av vissa ord inkräktar på yttrandefriheten."

Aha. En del advokater minsann. Vilka ordmärkare, de där ordvrängarna.

Sen glömde jag bort det. Men nu skriver alltså Lennart Pehrson i DN om att New York City i dag ska rösta om ett likadant förbud. I en smäktande text, av oklar anledning illustrerad av en av Benettons "Sentenced to death"-annonser, beskriver han hur obehagligt äldre människor på tunnelbanan tycker att det är att ett gäng svarta killar vänskapligt kallar varann just för n-ordet. Artikeln har också en faktaruta där man får lära sig de etymologiska grunderna (lat. niger = svart).

Tro nu inte att jag inte begriper det unika i den amerikanska rasismen mot svarta. Häromdagen kom det exempelvis fram att Al Sharptons förfäder en gång varit slavar åt Strom Thurmonds släktingar. Det handlar inte ens om särskilt många generationer tillbaka. Sharptons gammelfarfar Coleman Sharpton ägdes som slav av Julia Thurmond, vars barn i sin tur var sysslingar med Strom Thurmond. Självklart spelar Thurmonds politiska försvar för rassegregationen in i upplevelsen av den kunskapen, men även utan modern politik är det häpnadsväckande.

Så låt oss en gång för alla lösa detta. Låt oss förbjuda ett ord! Sådärja. Nu känns det genast mycket bättre.

(Synd bara att man får rensa i sin musiksamling så att den skulle kunna höra hemma hos Tipper Gore. )

Tills polisen kommer

Inspirerad av Annas trumpeter för den där nya plattan som aldrig verkar komma började jag lyssna på gamla Maxwell-låtar. Inte för att jag medvetet slutat, men man glider ju ibland ifrån skivor i perioder. Det är verkligen precis lika smeksamt glimrande som då.

Dikt och verklighet

Niklas Rislund bevakar för Dagens Medias räkning sin egen begäran om prövningstillstånd hos HD (och kallar blygsamt sig själv för "stjärnreporter"). Ungefär som om Niklas Svensson skulle blogga från sin egen rättegång.

(Tack Richard!)

Bellinis och böcker

Åh, jag missade Bellinis & books på New York Stories imorse. Sprit och böcker hör annars verkligen ihop. Bokreatips regnar ju omkring oss för ögonblicket, så jag ska inte trötta er med det. Mer än att man kan köpa både Nigella Lawsons Feast och Anthony Bourdains franska kök på de flesta bokhandlar och om man inte redan har dem och gillar sån mat som jag skriver om bör man nog göra det också. Dessutom J D Salingers Räddaren i nöden och Sylvia Plaths dagböcker. Och Sartres Äcklet, Birgitta Stenbergs Alla vilda och en vacker samlingsvolym med Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare, Bernard Foys tredje rockad och En kakelsättares eftermiddag. De senare på Adlibris. Okej, det blev några tips ändå. Sorry.

(Även om jag inte hann dit tackar jag de förtjusande bokhororna för Bellini-tipset)

Tjuvlyssnat:tjack i tuben

Plats: En fullsatt tunnelbanevagn någonstans mellan t-centralen och odenplan.
Två män i inte särskilt välsittande kostymer:
Man1: "Gud vilket bra tjack."
Man2: "Ja, verkligen. Det var länge sen man fick nåt så bra."
Jag såg mig omkring. Okej för att jag när en viss drogromantik ibland, men det här var ändå förvånande öppenhjärtligt. De rörde heller inte en min när jag sneglade, intresserad av deras samtalsämne.

Konversationen fortsatte några entustiastiskt berömmande varv till och det var inte förrän de började diskutera efterrätten som jag insåg att det de pratade om sannolikt inte var amfetamin utan något slags norrländskt uttalat "käk".

Läs Donnie Loewe

Det här är kanske bara roligt om man regelbundet läser DN Söndag. Det bryr jag mig inte om.

Mer fett

I helgen gjorde jag förresten Heston Blumenthals klyftpotatisar med smält oxmärgsfett. Ren och skär perversion förstås. Och precis lika vidunderligt som det låter.

Representativitet

Då jag halvhjärtat letar efter en större lägenhet kollar jag ibland bostadsannonser. Att de innehåller en alldeles särskild prosa behöver man inte kunna stava till representativa detaljer för att se, men ibland blir syftningarna ändå lite oklara. Som apropå en lägenhet på Industrigatan som jag tittade på:

"Det eftertraktade området har ett fantastiskt urval av butiker, banker, caféer och restauranger." säger mäklaren.

Alltså, lägenheten verkar jättefin, och jag har inget emot Kungsholmen, men vilket fantastiskt urval av restuaranger och caféer menar de? Jag kan komma på ett antal schysta etablissemang: Dovas, Fridhem, Teodoras, f d Lion bar, numera Grabbarnas, Biljardpalatset mm, men bara för att jag gillar sunkställen känns det inte som självklart att man gör det i mäklarprosa. Det är svårt att föreställa sig något som känns mindre homestageat än, tja, Fridhem.

Avlyssning

I dag har jag en ledare om avlyssning.

Statusproletärer vid alla redaktioner

Via Lisa och Gunilla hittade jag till Johan Berggrens gamla artikel om frilansjournalister - de nya statusproletärerna. Han och jag har nog inte särskilt lika uppfattning om hur arbetsmarknaden i stort bör förändras, men det betyder inte att jag inte håller med om nästan varje ord i just den här texten (fast han har fel om journalistförbundet som faktiskt protesterade mot förra regeringens bisarra förslag att korta las-tiderna, i sammanhanget torde det dock mest gå att placeras under kategorin blinda hönor och korn).

Inte minst är det intressant och sant det där med det negativa sambandet mellan en redaktions upplevda finhet och seriositet och de ersättningar de ger frilansar. Att jobba åt SR och SVT betalar uselt, att jobba åt Elle ger mer. Undantaget är möjligen DN som faktiskt har vettiga ersättningsnivåer. SvD däremot ger enligt mina källor sämst i hela dagstidningsbranchen. Låt i detta resonemang ingen skugga falla över Expressen kultur, jag må numera ofta vara kritisk mot mina redaktörers konstiga bedömningar av vad sorts sida de egentligen vill göra, men de betalar faktiskt helt okej. (nu kommer väl någon lustigkurre i kommentarerna hävda att det beror på att vi verkar i det slafsiga fältet, men snälla, allmänt kvällstidningshat biter helt enkelt inte på mig, bespara er mödan). Förresten fick jag vanlig månadslön från tidningen i går och känner mig följaktligt våldsamt förmögen och kommer inom kort att göra av med stora summor på typ paljettögonskuggor, så denna reflektion gäller mer branchen i allmänhet än som återknytning till mitt gamla gnäll om mina egna proletära inkomstnivåer.

Ändå läser jag nya numret av Vanity Fair och drömmer om amerikanska ersättningar. Lika mycket som jag kommer fantisera om tyska försäljningssiffror senare i vår. Man föddes in i fel språk, det är plågsamt uppenbart.

Ingen meddelarfrihet mer

SVT:s mail går via England. Både Expressens och DN:s går enligt uppgifter här på redaktionen via USA. Försvarsminister Mikael Odenbergs förslag om att Försvarets radioanstalt ska ha rätt att avlyssna och spara all elektronisk kommunikation som går utanför Sveriges gränser innebär alltså i realiteten ett komplett upphävande av den grundlagsskyddade meddelarfriheten.

När jag i höstas inför valet rekommenderade enskilda riksdagsledamöter i olika partier var min man i Moderaterna Henrik von Sydow. Var är du nu Henke? Du kan rimligen inte låta det här förslaget gå igenom.

Han måste gå

I dag skriver jag ledare om Bildt.

Fett och politik

Caroline hävdar sig se en linje mellan nyliberalism och ätande av griskinder. Undrar vad K säger om det? Eller var det måhända den ideologiska överbyggnaden snarare än luftfuktigheten som gjorde att hans kind möglade.

(Jo, jag vet att det är ungefär lika faktiskt korrekt att kalla mig nyliberal som det vore att kalla Mona Sahlin för maoist, men jag har full respekt för behovet av att klistra skräckingivande etiketter på sina motståndare.)

Hejdå fontänen

Vi har förresten lagt ner Fountain. Jag tror att Anna kommer lägga ut någon liten text om det senare.

Vådan med läsarkontakt

De senaste dagarna har jag fått mail med innebörden att det 1) Minsann inte var Kennedy som startade Vietnam-kriget 2) Minsann inte var Nixon som drog tillbaka de amerikanska trupperna 3) Att George Bush verkligen inte är en idépolitiker 4) Att båda Kennedys (det står inte, men jag tror att han menar RFK och JFK, inte pappa Joseph eller Teddy. Eller för den delen John-John.) borde fått Nobels fredspris.

Alla utom ett av de här försöken till kommunikation är späckade med uttryck som "lilla du", "om du hade läst på bättre" "du förstår uppenbarligen inte bättre", "ta reda på fakta innan du skriver" "jag fattar inte att en sån som du får skriva i tidningen". Jag har både uppmanats att ta av mig min palestinasjal och anklagats för att vara en äcklig Bush-supporter. En person som var generellt uppskattande tyckte att det var bra att jag förklarade att det främst är vänsteraktivister som startar krig.

Tidigare under mina hittills tre veckor på tidningen har jag också fått anklagelser om att befinna mig "på den yttersta vänsterkanten", vara "fascist", gå "högerns ärenden" samt bara i allmänhet "gläfsa". En man tyckte att jag borde skämmas. Och då har jag inte ens börjat prata om människorna som kommenterar på Expressen.se. Jag vet inte var allt det där hatet vällde ut innan tidningarna började tillåta kommentarer, men det är en kontakt med det kollektiva undermedvetna som i alla fall oftast skrämmer mig.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta. Mer än att det inte alltid är särskilt kul att ha kontakt med läsarna. På samma sätt som när en anonym kommentator här häromdagen hävdade att jag hade hjärnan full med grisfett, blir det ibland bara för mycket. Jag vill vara humanist, jag vill tro alla om gott, jag vill leva i den möjligen debila tron att människor i allmänhet är kloka och civiliserade. Liberala önskedrömmar, jag vet.

Så om jag framstår som lite sur vet ni i alla fall vad det beror på. Jag sitter här surrad i palestinasjalar och rambo-patronbälten och försöker komma på vad det är jag förväntas skämmas för.

Förresten

Jag glömde att hänvisa till Natalias briljanta sågning av machojournalistikidealet och dess självupplevt råhårda tillskyndare.

Mer media

I dag blev jag moraltestad i Christer i P3. Jag fick ett okej betyg i alla fall. (Inslaget kommer ca 14.20)

Bobbyism

I dag skriver jag om min rädsla och svaghet för idealistiska politiker.

Fläsket brinner

Detta är en stilstudie i fett. Detta är matminimalism när den är som bäst. Detta är, som jag smög fram och berättade för griskindsleverantören själv i personalmatsalen i dag, en av mitt livs godaste köttupplevelser.

Receptet är enklare än det mesta. Tag en griskind. Klappa in med salt och peppar. Lägg i en form med höga kanter. Häll på olivolja så att det täcker (ca 7-8 dl). Sätt in i 125 grader i ca 4-4,5 timmar. Ta ut ur ugnen och låt svalna i oljan. Kyl. Ta upp kinden ur oljan. Skär bort den yttersta svålen. Skär i halvcentimetertjocka skivor. Fräs i het panna till knapriga.

Servera med ex senap, tärnade äpplen och grovt rotsellerimos. (Jag vet att det ligger ruccolasallad på tallriken på bilden, och dess pepprighet var faktiskt inte dum heller till, men egentligen är det för mycket crossover för just den här rätten.)

När vi slagit oss ner i söndags med de här faten framför oss såg vi andäktigt ner. Vi tog en varsin tugga. Det frasade mellan tänderna. Konsistensen var krasande och len samtidigt, dessutom med en oanad lätthet, som vore det invispad luft i fettvecken. Vi såg upp på varann. Sa ingenting. Våra stora blanka ögon matchade vår hänförelse. Vi tog en tugga till. Fras, fras. Den fettnötiga sältan fyllde hela munnen, hela huvudet. "Herregud" sa jag. "Ja" mumlade han. Vi testade de olika senapssorterna. Tog en äppeltärning. "Det finns inga ord" sa jag tyst. Han skakade instämmande på huvudet. Munnen full med grisfett. Huvudet fullt med fettlycka.

Läs! Läs!

Läs Karolina Ramqvist om läget för den samtida feminismen.

Engelsk polischef vill legalförskriva heroin

Via Pressylta hittade jag den här intressanta Independent-artikeln.

Saker håller verkligen på att hända. (Tja, inte i Stockholms läns landsting då, där politikerna tycker att tunga missbrukare gott kan dela sprutor och sjukdomar, men runt om i världen.)

Jag vet inte om jag tycker att legalförskrivning är rätt i varje läge, men jag blir så glad över själva inställningen. Syftet måste vara att minska människors lidande.

Indiedrottning

Alltså, jag är helt kär i den här lilla bedårande indie-flickan. Obs, jag känner inte hennes föräldrar mer än vem som helst som ibland gått ut i Stockholm det senaste decenniet. En gång beställde Emelie för all del en text av mig. Det här är bloggens förtjänst. Det plus att alla veckogamla knyten ger mig hormonchocker.

Wet'n'green

Förresten har jag hört att stackars Oskar Öholm blivit våldsamt attackerad i yngre moderata kretsar för den här kloka artikeln.* Det säger ganska mycket om hur långt vissa människor (eh, typ yngre moderater) befinner sig från verkligheten. Och om varför Fredrik Reinfeldt för allt i världen bör se till att de också hålls så långt borta från makten som möjligt.

* Jag skulle ju aldrig kalla mig konservativ, men i sammanhanget känns det som mer av en etikettsfråga.

Kategorier!

Jag har upptäckt att jag också kan ha kategorier för mina inlägg. Mycket roligt.

Två hål i väggen

Klockan var kanske fem i nio i fredags kväll. Vi satt vid bardisken på Annakhan, hade precis fått varsitt gräsgrönt cocktailglas framför oss. Introt till Strangelove ljöd ur högtalarna. Vi smakade, nynnade, gladdes. Tvärs över baren satt Gustav Gelin och såg nedstämd ut. (I efterhand har jag insett att det kanske handlade om 0-3 i en träningsmatch mot Gif Sundsvall tidigare på dagen.) Han kände inte igen mig, antingen hade han glömt att sätta i linserna, eller också var han för upptagen av ett par söta tjejer som verkade försöka muntra upp honom. Det senare framstår förstås som verkligt rimligt i sammanhanget. Så plötsligt, mitt i en refräng tar allting slut. Det blir beckmörkt. Eller rättare sagt, rätt mörkt, lite varstans i lokalen finns tända värmeljus. Däremot blir det helt tyst. Ingen mer Dave Gahan. Ingen mer el.

Efter ett par förvirrade utrop finner sig folk väl. Herregud, dricka kan man väl göra i mörker. Några överförfriskade killar intill mig börjar sjunga så kallat ekivoka sånger som tycks handla om att de vill knulla 13-åringar. Gustav stämmer för att kontra upp i "en råtta svart och gul". Jag kan förstås inte låta bli att sjunga med. Killarna intill blir sura. En av dem säger "Fan, man borde ringa firman". Jag börjar fnittra. De tittar hotfullt på mig. Jag känner mig måttligt hotad.

Tyvärr leder inte den frånvarande elen, som i en av mina favoritfilmer Dinner Rush, till att man får gratisdrinkar och leker frågelekar med bartendern. Efter 20 minuter lyckas någon visst byta en propp. Ljuset kommer tillbaka. Kvällen kan fortsätta.

Ps. Tidigare på kvällen såg vi Bobby. Den ska jag dock skriva om i tidningen, så jag tänker inte avslöja mina tankar här. Mer än att alla politiker borde se den om inte annat för modetips. Det går att se snygg och seriös ut samtidigt.

Älskade tabloider

I dag ståtar båda tidningarna med riktiga underbara tabloidnyheter:

Hos Aftonbladet: "Fick räkpizza, drog vapen"

Hos Expressen: "Maddes hundvakt jobbade svart"

Jag gillar som bekant kvällstidningar och de här nyheterna har allt som krävs. De är sanna (hoppas jag), de är spektakulära och de tar båda två upp verkliga allvarliga samhällsproblem, i det första fallet det ökande oprovocerade (för det måste man väl ända kalla en miss i pizzabeställningen) våldet, i det andra hur asylsökande utnyttjas som billig arbetskraft.

Själv ägnar jag mig åt att confitera en griskind. På sitt sätt även det spektakulärt, vanvördigt (hejdå fettskräck) och förstås fullkomligt vansinnigt. Jag hoppas det blir gott.

News AND views

Å, vad jag hoppas att TV4-nyheterna igår kväll sågs och begrundades av massorna. Själv satt jag och skrek och jublade framför teven som vore det en för de flesta andra oviktig match i svenska cupen mot Väsby United.

Förstanyheten redogjorde glasklart för stockholms-politikernas ideologiskt grundade önskan att så många missbrukare som möjligt lider i hepatit och hiv. För någon annan slutsats kan man inte dra av deras motstånd mot att dela ut rena sprutor till heroinister. Birgitta Rydberg framstod som precis lika känslokall som den förda politiken och förhoppningsvis begrep en och annan som tittade äntligen hur den klassiska svenska narkotikapolitikens nollvision mot knark i verkligheten blir en nollvision mot missbrukare. Ju fortare de dör av dessto bättre.

Sedan nästa nyhet, från Kalla Faktas reportage samma kväll, om hur politiker, i det här fallet i Håbo, glatt sparar in på lärartjänster och skolmat, alltmedan utbildningsadministrationens tjänstemän och politiker åker på ledarskapskurser och personalfester i fröjd och gamman. Elevernas resultat är förstås bland de sämsta i Sverige. Och den ansvariga politikern, nyligen avsatta s-kommunalrådet, tyckte verkligen inte att man kunde ställa de två utgifterna mot varandra. Vilka utgifter som faktiskt ska ställas mot varann i strävan att hålla kostnaderna nere framgick inte? Mer än att man uppenbarligen fick välja mellan skolböcker och lärare åt sina ettagluttare.

Pirater

Svenska pirater i Vanity Fair.

Svart eller inte

Jag fattar inte hur man ska göra för att posta en filmsnutt här, men gå till Emma och kolla på The Colbert Report om huruvida Barack Obama egentligen är svart. "If he isn't black, we need a new word" "Exactly" "What about nouveau black?" Jag dör.

Om man inte kände till en smula om det postmoderna amerikanska politiska diskussionen skulle man knappt tro att Debra Dickerson var på riktigt.

Dagens, veckans, eller kanske årets upptäckt!

Fryst grillad anka! Jag säger bara fryst grillad anka. Köpes i en benfri klump på valfri asiatisk livsmedelsaffär, kostar ca 80-100 kronor för 700-900 gram. Tina i kylen över natten, ta fram på kvällen, skiva upp, fräs snabbt i het oljad panna. Resultatet är det knaprigaste skinnet, det mest smältande köttet och den där fantastiska tröstande söttunga anksmaken som jag i min enfald trodde krävde långt större finansiell och tidsmässig investering. Kvack!

Deliver us from all evil

Om man ska vara religiös bör man helst be såhär vackert.

Lästips om blondiner och män

Några (kvinnliga) bloggare skriver bra om en förfärlig text från Lars Lindström. Vilken tur att tidningen också hyser några kloka och bra (kvinnliga) skribenter, som älsklings-Katrine.

Att fly arbetet

Märks det förresten att jag sitter på redaktionen och totar med en ledare till imorrn. Jag är mästare på att undvika arbete. När jag är här kan jag dock inte få för mig att organisera om mina sminkböcker eller (erkännes extremt ovanligt under alla omständigheter) diska. Så jag bloggar och läser bloggar i stället. Känns mycket konstruktivt.

Mat (och sprit) från NY

Precis som jag alltid tycks att kommentars-Karin varit det bästa med Martin Gelins (för all del också bra) blogg, så är hon självklart den lysande stjärnan på den nya mat-och-sprit-bloggen de startat.

Det här är sånt som gör att man älskar bloggen

Emelie Thorén håller alltså på och får, eller har redan fått sin unge. Och det fick man reda på i små små steg i går, inklusive allmän ilska mot lång-Kalle som valt att åka till Trondheim för en spelning strax innan hennes förvärkar satte igång (han tycks alltså ha kommit hem i tid ändå, hata honom inte). Jag har hängt intensivt på Emilies blogg på sistone och följt hennes kamp mot loftsängen, vidrigheterna på Babyland (furu!) och den allmänna sysslolösheten i väntan på att barnet skulle behaga komma ut. Och nu är det typ ute. Eller på väg. Spänningen är olidlig.

Den där ledaren

Jag snodde ihop en abortledare i alla fall.

Citronbitare

Jag har tyvärr något av en matsnobb i mig. Angränsande matnörden, men oändligt mycket tristare, sitter den där på axeln och fnyser åt snabbmat och halvfabrikat, såtillvida de inte har oläsbara kinesiska etiketter förstås, och talar i stället om svårhittade arabiska kryddor, gräsuppfött nötkött och matlagning som kräver en hel diskarmé. Jag bekämpar matsnobben, jag gör verkligen det. Inte minst för att den en gång hade mig att köra i 14 timmar i sträck längs USA:s västkust eftersom inget av snabbmatshaken vi passerade fann nåd i dess ögon. Då hade jag iofs nyss läst en hel massa om e-coli också.

Men man måste bekämpa sin inre matsnobb ändå. Snabbmat kan ju vara jättegott, och det finns faktiskt en anledning till att folk gillar hamburgare. Det smakar, i idealfallet, underbart. Samma sak gäller fiskpinnar. Då jag för ögonblicket lunchar i tidningsdrakarnas personalmatsal, en kulinarisk öken och helvetisk hemvist åt den särskilt gummitrista panerade fisken, vet jag förstås att det inte alltid stämmer. Men i går gjorde jag fiskpinnar som skulle kunna få fin-gourmeter och genomsnittliga 4-åringar att sjunga ikapp.

Isobels citronbitare
2 personer

ca 300 gram fisk
Jag frågade Stockholms sötaste fiskhandlare, Pär-Anders på Hav i Hötorgshallen alltså, vilken fisk han rekommenderade till fiskpinnar. Han såg lite roat på mig, men gav mig sen en bit hälleflundra. Den visade sig vara perfekt. Bara att skära till fina fingrar, ca 1/2 cm tjocka och ta bort skinnet.
vetemjöl
finrivet skal av 1 citron
1/2 näve fint strimlad basilika (går att ersätta med persilja)
1 ägg
salt o peppar
pankosmulor, ca 1 dl (finns att köpa på asiatiska affärer, ex HongKong Trading på Kungsgatan och den kinesiska affären i källaren på Olofsgatan. Är just nu slut på China Market på Olof Palmes gata)

Vispa ägget och häll i en djup tallrik. Häll upp vetemjöl på ett fat. Häll upp pankosmulorna och blanda med citronskalet, basilikan, salt och peppar. Vänd först fiskpinnarna i vetemjöl, därefter i ägg och sist i smulorna. Lägg upp på en skärbräda.


Hetta upp smör i pannan och lägg i när det precis börjat ryka. Sänk då värmen och stek ca 2 minuter per sida.

Servera med mos. Jag gjorde ett potatismos med purjolök och mycket senap.

La Famiglia

Nyss insåg jag att jag måste ha haft Pella och Märta Myrsteners pappa som lärare på litteraturvetenskapen i Uppsala. Jag är så dålig på att fatta sånt där, när man är från landet utgår man aldrig från att folk faktiskt skulle kunna vara släkt med andra människor inom någon slags intellosfär. Mina släktingar är typ hantverkare i Sandviken. Det tog jättelång tid innan jag begrep att Eva Ström var Karins Ströms mamma (och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis moster) också. Nej, jag är faktiskt inte avundsjuk, tro det eller ej. Jag gillar att den lilla position jag har är en jag kämpat mig fram till helt själv.

I senaste Arena intervjuar Karolina Ramqvist och Per Wirtén Eva och Åsa Beckman om makt- och släktbanden i svenskt kulturliv. "Sverige är ett litet land. Ni är systrar. Alla som sitter i det här rummet är beroende av varandra. Åsa ger frilansjobb till Karolina och är gift med en inflytelserik förläggare som publicerar Pers nästa bok." Det är lite obehagligt och extremt intressant.

Grattis förresten till CRFN som blir ny redaktionschef på Rodeo. Natalia blir ny konstredaktör, men hon är såvitt jag vet inte släkt med någon annan inom offentligheten.

PS. Det här skriver jag främst för att jag inte riktigt vet hur jag ska få ihop en ledare om abort. Att undvika arbete är också en konst.

Förresten

skrev jag igår om de kommunala prioriteringar som går ut på att handbollsträning åt vuxna är viktigare än stöd för misshandlade kvinnor.

Grabbar?

Det är med bedrövelse jag läser hos Elin att klassiska sunkhaket Lion bar har stängt. Jag tröstar mig med att i dess ställe Grabbarnas snart öppnar. Elin har vissa invändningar mot namnet, men jag tror att hennes oro härör sig från ren begreppsförvirring. Åtminstone har jag svårt att tolka namnet i strikta maskulinitetstermer (och bortse nu från Mendel-Enk ett ögonblick) snarare än som ett lockrop till killar som vill slåss i grusgropar, men som också kan förbrödras över fulöl och järnglas. Vackert. Birgit Friggebo skulle kunna stämma upp en sång.

Matnörderi

Det var alltså det där med oväntade uppdragsgivare. För inte hade jag någonsin väntat mig att DN På Stan skulle höra av sig och fråga om jag ville skriva för dem. Jag har ju inte direkt hållit inne med min kritik. Men Elin Sandström ringde och uppdraget att skriva om Stockholms saluhallar var så roligt att jag förstås inte övervägde att tacka nej. Särskilt inte när hon tycktes helt obekymrad om min skeptiska inställning till hennes produkt. "Då får väl du hjälpa till att göra den bättre."

Det får vi allt se om jag lyckades med. Men läs gärna min text i alla fall.

Jag tog bort ett inlägg här för att jag var osäker på hur okej det egentligen var att låna en bild av en annan bloggare. För gärna pälsdiskussionen i posten nedan där jag nämner Ninas leopardkappa.

Och förresten

De där tre vise männen. Jo. Nej. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mer än att de uppenbarligen tycker att de äldre männen fått för snålt utrymme på sistone.

I sammanhanget hjälper det bara mycket lite att Nina Lekander varje morgon dyker upp på redaktionen i en äkta leopardpäls från 30-talet och är coolast i världen.

Uppdatering:
Det bästa svaret på alltsammans är förstås att fråga. De tre vise männen alltså. Som Linda och Lisa föreslår i kommentarerna, och Hanna Löfqvist gör på sin blogg.

Skicka alltså din egen fråga till Anders, Nisse eller Lasse!

Mer isobel

I dag skriver jag om hur borgarna riskerar att schabbla bort den emanciperande kraften i ökat egnahemsägande genom att främst sälja ut undervärderade innerstadslägenheter till den redan välbeställda medelklassen.

I går kväll insåg jag en av anledningarna till att jag alltid haft så svårt för Christer Sturmark

Underbara kvinnor med pennor

Ännu vet jag inte riktigt vad som kommer att bli av Karin Thunbergs blogg, men om den i det allra minsta förmår leva upp till hennes journalistiska gärning kan vi vänta oss storverk. I skymundan, både genom de så kallat lättviktiga ämnesvalen och genom själva sin stillsamma gestalt, är Thunberg nämligen en av Sveriges verkligt stora journalistiska berättare. Kan det måhända också bero en liten liten aning på kön att hon alltid varit mindre vederbörligt hyllad än alla jämnåriga oftast underlägsna manliga kollegor?

Jack with one eye

Jag står nästan inte ut med denna förväntan. I min hand håller jag en box med episoderna 8 till 18 av Twin Peaks. Exakt, den andra säsongen har äntligen änligen äntligen släppts på DVD* och jag äger den. Jag har hittills blott haft den på inspelade VHS samt nedladdad i halvkass kvalitet på spanska. Jag vet, jag begriper vilken nörd det gör mig till.

Min glädje har nästan inga gränser. Som av en händelse köpte jag dessutom nästan ett par svartvita brogues i förra veckan, som tagna från Audrey Hornes näpna fötter. Förbered er på mycket körsbärspajer, servitrisuniformer och hemliga dagböcker framöver.

* Det som släppts är alltså bara första delen av säsong 2, fram till episod 18 i vilket Andrew Packard dyker upp levande, David Duchovny som den transexuella DEA-agenten Denise utreder Dale Coopers agerande och Nadine Hurley blir ihop med Mike Nelson.

Faderskärlek

Dagens låt tillägnas alla pappor som älskar och tar hand om sina barn.

Luther Vandross - Dance with my father.

Varning för lågtrafik

I går började jag ett vikariat på Expressen, så det finns risk för mindre frekvent bloggande framöver. PM inledde vårt samarbete med att bekymrat titta på mig och fråga om jag inte borde börja äta järntabletter. Jag ser visst hemskt trött ut. Jag berättade inte för honom att det också kan bero på att jag kvällen innan bland mycket annat var på Baba Sonic för första gången på flera år. Jag fick förunderligt nog visa körkort i dörren. Särskilt förunderligt med tanke på att de övriga gästerna fortfarande huvudsakligen såg ut som om de knappt börjat gymnasiet. Det är något med mig och 18-årsställen på söder. Jag är såvitt jag vet den också enda person över 30 som fått visa leg för att komma in på Carmen.