tisdag, februari 20, 2007

Bobbyism


I dag skriver jag om min rädsla och svaghet för idealistiska politiker.

6 kommentarer:

Lundgren sa...

Efter dessa två mandaterioder uppstår -ur askan och all misär- det där skimret igen. Precis som det blixtrade till när Howard Dean ställde sig upp '04 (och skoningslöst fäktades ner) bländas vi nu av Obama.

francophobe sa...

Rätt stor skillnad på Obama och Dean politiskt, Dean stod en bra bit till vänster om Obama (egentligen vet väl ingen var Obama står), dessutom var inte Dean tillnärmelsevis lika populär som Obama är nu. Att Dean var populär bland svenskar är rätt irrelevant, ju längre till vänster en amerikansk politiker är desto populärare blir han i Sverige (och Europa).

Magnus sa...

Att ingen blir president eller premiärminister utan en del opportunism, intrigerande och vaga förenade formler är ju en banalitet, och det kände/känner säkert både RFK, Clinton och Obama till. Bobby behövde bara observera de yvå senaste presidenterna och deras karriär, och det vet vi ju att han gjorde. Men vill vi att ledande politiker ska vara korrekt grårandiga och visionslösa (eller rent av fantasilösa) emissarier, ängsliga slavar under den senaste gallupen? Så vill man ju inte nes att en VD ska agera nuförtiden.

Lyndon hade väl också sina stort tänkta mål, det var bara det att de inte kändes lika glansigt unga som de man kom att förknippa med namnet Kennedy. Han breddade på flera sätt den moderna amerikanska sociala tryggheten, han var helt säkert rätt man att driva igenom Civil Rights-lagarna, och han höll igång satsningen på rymden (som har betytt en hel del för de datorer vi alla använder numera).

Lundgren sa...

Francophobe: Dean var mer popular nar det gick som bast for honom (i USA) an vad Obama var nar han utropade sin kanditatur for ett par veckor sedan. Att Dean var popular i Sverige visste jag inte.

Jonathan sa...

välskriven artikel och ett utomordentligt val av rubriksättning.

Hur var filmen egentligen?

Isobel sa...

Filmen var väl ärligt talat mest halvbra. Men de inklippta journalfilmerna är underbara! Och den fångar en stämning, en tidsanda på ett strålande sätt.