söndag, februari 25, 2007

Statusproletärer vid alla redaktioner

Via Lisa och Gunilla hittade jag till Johan Berggrens gamla artikel om frilansjournalister - de nya statusproletärerna. Han och jag har nog inte särskilt lika uppfattning om hur arbetsmarknaden i stort bör förändras, men det betyder inte att jag inte håller med om nästan varje ord i just den här texten (fast han har fel om journalistförbundet som faktiskt protesterade mot förra regeringens bisarra förslag att korta las-tiderna, i sammanhanget torde det dock mest gå att placeras under kategorin blinda hönor och korn).

Inte minst är det intressant och sant det där med det negativa sambandet mellan en redaktions upplevda finhet och seriositet och de ersättningar de ger frilansar. Att jobba åt SR och SVT betalar uselt, att jobba åt Elle ger mer. Undantaget är möjligen DN som faktiskt har vettiga ersättningsnivåer. SvD däremot ger enligt mina källor sämst i hela dagstidningsbranchen. Låt i detta resonemang ingen skugga falla över Expressen kultur, jag må numera ofta vara kritisk mot mina redaktörers konstiga bedömningar av vad sorts sida de egentligen vill göra, men de betalar faktiskt helt okej. (nu kommer väl någon lustigkurre i kommentarerna hävda att det beror på att vi verkar i det slafsiga fältet, men snälla, allmänt kvällstidningshat biter helt enkelt inte på mig, bespara er mödan). Förresten fick jag vanlig månadslön från tidningen i går och känner mig följaktligt våldsamt förmögen och kommer inom kort att göra av med stora summor på typ paljettögonskuggor, så denna reflektion gäller mer branchen i allmänhet än som återknytning till mitt gamla gnäll om mina egna proletära inkomstnivåer.

Ändå läser jag nya numret av Vanity Fair och drömmer om amerikanska ersättningar. Lika mycket som jag kommer fantisera om tyska försäljningssiffror senare i vår. Man föddes in i fel språk, det är plågsamt uppenbart.

8 kommentarer:

Gunilla sa...

Ja, hjälp, vem drömmer inte om amerikanska ersättningsnivåer à la Vanity Fair..?! Men dessvärre finns det gott om statusproletära betalningsnivåer även här i USA. Att skriva för hyperseriösa Christian Science Monitor är t ex inget man blir fet på, se: http://www.csmonitor.com/aboutus/guidelines.html#payment. (Fast tänk om svenska tidningar hade sådana utarbetade anvisningar till sina frilansmedarbetare!) Arvodesspridningen är ganska stor här. New York Times betalar höga löner till sina anställda, men åtminstone vissa avdelningar av tidningen betalar rena skambud till frilansar. Newsweeks arvoden är inget att hänga i julgranen, etc. Men så kallade "consumers' magazines", t ex damtidningar, kan betala $2/ord, vilket är bra.

I Sverige gäller ofta "en krona per tecken". Får man det blir man glad. Ändå var det det som gällde även när jag började frilansa, för 12 år sedan. Löneutveckling i detta yrke? Nej, inte mycket. Högkonjunktur? Nej.

Vi SvD-frilansar har alltid haft våta drömmar om hur mycket mer de som skriver för DN får. Och det stämmer nog absolut rent generellt, men det varierar mellan olika avdelningar på SvD. Jag fick t ex utan prut betalt enligt SJF-rekommendationen (sic!) från SvD:s nyhetsredaktion i somras. Och DN betalar nog ofta helt OK, men jag har hört exempel på rena skambud även där. Tyvärr är dock SvD:s dåliga rykte i frilansvärlden vad gäller arvoden dock ganska välförtjänt. Särskilt tror jag att detta gäller dem som skriver kritik/recensioner.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag har inte varit så hård på sistone, men som man ser tydligt i högerkolumnen är det inte tillåtet med anonyma kommentarer.

Jessica sa...

Okej, jag fattar kanske långsamt men vad tjänar man som frilansskribent mellan tummen och pekfingret (typ någonstans mellan uselt betalande tidning och bra betalande tidning)?
Jag har haft månadslön/månadsersättning de senaste fem åren och är obekant med den här sortens ersättningar.

Anonym sa...

Det stavas "branschen" (fel på två ställen).

Anonym sa...

DN Kultur är väl inte i detta avseende vad det har varit. Jag hörde nyligen ett rykte om att de var i färd med att sänka sina frilansarvoden ännu en gång (plus införa bisarra ordningsregler). Någon kanske vill bekräfta/dementera?

Gunilla sa...

Malte: Bisarra ordningsregler på DN Kultur? Så bisarrt och intressant. Men förvånar mig inte. Kulturskribenter måste vara de enda i Sverige som haft en löneutveckling _nedåt_ det senaste decenniet (DN Kultur sänkte väl med 20 procent på ett bräde för några år sedan)?

Jessika: Omöjligt att svara på utan att gå in på detaljer om respektive jobbs svårighetsgrad, tidsåtgång, omkostnader etc. Men det jag skrev om "en krona/tecken" var så mycket mellan tummen och pekfingret som det kan bli, för ganska många typer av tidningar. Det är inget bra mått, men ibland det enda som funkar. Man kanske inte gör upp om arvodet på det viset, men det är ungefär där det ofta landar.
Journalistförbundets frilansrekommendation säger 6.000:–/ dag (som fakturerat belopp, alltså motsvarande ungefär 4.000:– före skatt för den som inte har firma) för att man ska komma upp till ungefär samma lön som anställda. Då räknar de med att man har cirka 8 faktureringsbara dagar per månad (tror jag).
Detta dagsarvode är dessvärre en illusion alltsomoftast, de flesta redaktioner tycker det är OK att betala betydligt lägre (även när de själva har SJF-satta löner). Och även de tidningar som faktiskt följer rekommendationen – de finns! – tenderar att vilja betala för 1–2 dagars arbete, men inte mer. Stora och komplicerade jobb gör vi statusproletärer alltså inte precis för pengarnas skull... och min erfarenhet är att de flesta anställda ramlar baklänges när de får höra hur stora omkostnader man har i en firma (lokalhyra, resor, tidningar/böcker, dator/kamera/bandspelare, skatter och sociala utgifter, försäkringar, pensionsinbetalningar, vidareutbildning etc).

För övrigt inser jag att en av Isobels kategorier för detta är "gnäll", och att det är bäst att jag slutar här...