Vi och dom, en berättelse om avgrunden mellan oss

Jag är en fruktansvärt dålig förlorare. I vissa sammanhang kan jag lura mig själv att det inte betyder så mycket, som i sällskapsspel. Då blir jag bara tyst och sur.

I andra sammanhang finns inte den möjligheten. Som i fotboll.

Det finns någon grundläggande psykologisk skillnad mellan oss som förstår hur allvarligt fotboll är, och dem som inte gör det. De som inte förstår hur man kan slita sitt hår, som inte förstår att känslan vid ett avgörande mål kan vara bokstavligen himmel eller helvete. Som inte begriper att den känslan till varje pris måste ut ur kroppen innan man exploderar.

I går konfronterades jag med de andra.

Kvällen inleddes annars trivsamt. Jag och Leo körde formligen över poppanelen i the battle of the panels. Fredrik Strage såg ett tag ut som om han höll på att börja gråta. Förmodligen berodde det mer på Leos bulldozer-utfall mot DN Kultur än på att han och Jonna Sima inte ens kunde popfrågorna. Å andra sidan, om man själv, som Strage gjorde, säger att Otto Sjöberg borde ställas inför Haagtribunalen har man liksom satt och accepterat en rätt låg nivå redan från början. Jag och Jonna kan förresten ha fått honom ur balans en smula redan innan sändning när vi påpekade att hans bröstvårtor syntes genom skjortan.

Lite senare skrek jag, innan Virren ens ställt klart frågan, att Göran Perssons pressekreterare heter Anna Helsén. Strage/Sima trodde att jag sa Anna Hellsten och blev oerhört förvånade. Helsén hade de aldrig hört talas om.

Vi vann en varsin flaska Åkessons mousserande. Jag har båda stående hemma i köket. Leo placerade sin i min väska och försvann. Han får skylla sig själv. Jag auktionerar nu ut den till högstbjudande. Budgivningen sker i kommentarerna nedan.

Från Virrens releasefest på Riche, där jag förresten för första gången någonsin fotograferades för tidningen Stureplan och hälsade på alltifrån Gustav Gelin till Albert Bonnier. Den senare tyckte att vårt Virtanen-program från i måndags var toppenbra. Det kändes fint. Därifrån via Federleys kampanjstart till slutlig destination Rosa Drömmar på Lilla Essingen, där Champions League-finalen skulle avnjutas.

Det var där det plågsamma började. Stig Larsson var såklart där. Det var inte det som var problemet.

Jag ser rätt ofta fotboll på lokal. Bortamatcher är roligare i sällskap än hemma vid teven (det här var alltså innan radiosporten fick sitt senaste uppsving genom Lagrells kriminellt klantiga förhandlande). Jag är van vid publiken. Det här var en annan sorts. Jag kan bara beskriva det som skillnaden mellan människor som älskar fotboll och människor som gillar stora evenemang. Tänk skillnaden mellan Råsunda på ett derby och Råsunda på en vänskapslandskamp mot Norge. Skillnaden mellan blod, svett och tårar och "titta så trevligt det ser ut".

När Titis skott fenomenalräddades i femte minuten vrålade jag rakt ut. En kille som satt strax bredvid vände sig om och hyssjade. Han såg ut ungefär som en fastighetsmäklare. En stund senare gjorde Eboué en av jordens vackraste brytningar. Jag gjorde allmänna ljud av glädje. Han såg ogillande ut. Sedan utvisningen. Jag skrek igen. "Måste du skrika?" sa han. Jag bara stirrade på honom. "Men det är ju fotboll" försökte jag. "Man behöver väl inte skrika för det." Jag visste ärligen inte vad jag skulle säga. När Campbell gjorde 1-0 skrek jag ändå. Sen bad jag honom om ursäkt. "Ja, det är väl rätt okej när det blir mål" sa han, som tycktes ta min ursäkt på allvar. Det var bara glädjen som avhöll mig från att hälla min öl över hans bakåtkammade lockar.

Sen gick det ju som det gick. Och jo, Henkes framspelning till 1-1 var så jävla vacker att man inte kunde annat än att stirra med uppspärrade ögon och längta till VM. Och det klart att det är en bragd i sig att leda till i 80:e minuten när man fått målvakten rätt hårt utvisad i 22:a. Mot Barcelona. Som man måste erkänna var värdiga vinnare. Men vad bittert ändå. Jag tänker på Titis sorgsna kyssar på Highburys gräs i söndags. Hans oändliga ärevarv. Han kommer nog aldrig tillbaka. Det hade varit vackert om han fått avsluta med att bärga den finaste pokalen av dem alla till klubben som älskat honom så innerligt,och som jag faktiskt tror att han älskat tillbaka.