lördag, maj 06, 2006

Exakt så är det

Läs redaktörns inlägg om Janne Josefsson "På rätt sida älven". Bortsett från att jag varken har sett programmet eller har arkitektritad villa och två - eller för all del ens en - bil, känner jag igen mig i varje andetag.

"Men så länge tonåringar som föds på fel sida av älven, på fel sida av stan eller i fel postnummerområde inte ens själva tillåter sig att drömma tänker jag vara arg."

24 kommentarer:

louisez sa...

Det är så tragiskt, och farligt också, att medelklassen inte lyfter ett finger för att möta dem som inget har.
Vi är bra på självbespegling och frossande i våra egna känslor av tillkortakommande. Sämre på praktisk solidaritet, som det kallades förr.
Och jag är inte ett dugg bättre själv.
Jag stöder på intet sätt några osynliga partier. Men den som är svag/sjuk/fattig/lågutbildad/ointelligent/icke-svensk eller bara ful blir ständigt trampad på. Och ingen gör något för att försvara en person som betraktas som misslyckad. Det vi helst önskar är bara att han eller hon ska försvinna ur vår åsyn så att vi slipper ha pinsamheten för nära inpå oss. För är det inte deras eget fel, trots allt?
Är man ung väcker detta nog en hel del vrede. Vi som har vårt på det torra skakar på huvudet och uppmanar dem att kanalisera sina protester på ett mer konstruktivt vis.
Men säg något forum där de skulle tas på allvar?
(Förlåt att jag upptar din blog med en alldeles för lång kommentar.)

Matthias W L, Lidingö sa...

En av ungdomarna i det bättre bemedlade området förväntade sig en GTI på sin 18-årsdag. I Janne Josefssons värld får man inte önska sig en GTI. Varför? Skall inte alla få önska sig en GTI om man nu vill.
JJ är puckad som ger sig på kapitalet, han fattar inte att han kommer att förlora! Tids nog kanske expressen kan köpa upp SVT och ge JJ sparken snabbt som fan.

Mojo sa...

Ja de uteblivna, eller snabbt krossade drömmarna är ett problem.
En del i detta är såklart den hårndade kultur som Isobel mfl förespråkar. Detta kan nog vara riktigt svårt att förstå för dem som inte ens känner någon från förorterna. En exemplifiering: alla unga förortstjejer upplever i en tidig ålder krocken med finkulturen innifrån stan. Den kultur som Isobel gottar sig i, den goda smaken, det fina modet som förortsgjejerna varken känner till eller någonsin kommer att ha råd med. Redan där har de sett en gräns som i princip omöjligt att ta sig över.
Kom nu inte och säg att det inte alls är något problem, att det bara skulle vara att köpa Elle och spara ihop till knytblusen, nej det är faktiskt nästan omöjligt för någon som har fel namn, klär sig fel, varken känner eller på något sätt tar del av de koder och den kultur som gäller om man ska göra karriär hos företagen som betalar högre löner.
Isobel gör det tydligt, kulturmarkörerna är namn som Ferrodi-Noli (inte AliMuhamma), utseendet är Marc Jacobs, Fountain no5, och 4rader pärlhalsband (inte vad nu märket är på de billigare blommiga tyger som nysvenskarna har).
Kom nu inte och säg att detta bara är petitesser och vi visst accepterar varandra hur vi än ser ut, för ovanstående är ett av de initiala stegen som gör att en ung människa accepterar segregationen som omöjlig att övervinna och därmed bantar ner sina drömmar till något som verkar gå att genomföra i praktiken.

louise sa...

Hördu Mojo,
Nu gör du det väldigt enkelt för dig. Jag tänker inte tala för Isobel, för det gör hon så bra själv.
Men att det finns människor med olika smak, att vissa av oss värderar bildning och intellektuell förmåga har inte med det här att göra.
Det handlar om vår oförmåga att formulera alternativ. Och att i konkret handling försvara dem som har det svårt.
Om att allt det vi lärde oss skolan om människors lika värde inte gäller om vi inte själva gör aktiva val för att visa det. Om hur ont det gör att se att vi så ofta väljer att se bort, när vi kunde ha gjort val som gör skillnad.

mojo sa...

Jag håller med dig precis Louise:
"allt det vi lärde oss skolan om människors lika värde inte gäller om vi inte själva gör aktiva val för att visa det"
Valet många gör här är att tillsammans med människor med samma bakgrund, i exakt samma priviligierade situation beundra sitt nyköpta vin iklädd dyrt designplagg i den nyrenoverade sjukt dyra lägenheten.

Man kunde gjort något helt annat och varit en del av lösningen på detta än att vara en del av problemet.

Jag inser såklart att Isobel inte har mycket att göra med detta på något sätt, men den stiliserade bilden som målas upp här och på andra ställen talar sitt tydliga språk.

louise sa...

Men snälla, intellektuella och kreativa människor har alltid bildat egna reservat.
Så var det bland mina föräldrar och deras vänner på 70-talet, som nog får betraktas som det mest jämlika decennium vi upplevt, och så kommer det nog att förbli.
Varför blir du himla provocerad av just dem. Problemet är väl den märkliga människosyn som Lidingömoderater i sina Busneljackor och rutiga byxor höll sig med (="det är alldeles för små inkomstskillnader i det här landet", "var och en är själv bäste dräng oavsett olika förutsättningar" och till och med "vissa människor är mer värda än andra eftersom de fötts med mer pengar") nu poppar upp som något allmänt vedertaget.
Rikta din ilska mot dem som omfattar såna värderingar i stället för att angripa någon som faktiskt själv uppmärksammar problemet.

viktor sa...

Men man kan ju inte bortse från att det är otroligt svårt för ungdomar ifrån förorten att ta sig in i en värld med så många sociala spelregler. Att "intellektuella och kreativa människor alltid har bildat egna reservat" är faktiskt en stor del av problemet. Vad är det som skiljer denna grupp och deras sätt att visa vart de hör hemma från lidingömoderaternas?

louise sa...

Man kan diskutera kulturellt kapital och Bourdieu i det oändliga.
Visst är det så att smakkoder kan skapa oöverstigliga barriärer för den som vill in i just kulturvärlden.
Ändå blir det underligt när man BARA pratar om dem. För de drabbar ju även ekonomiskt besuttna, men som inte har något kulturellt kapital.
Se Agnès Jaouis "I andras ögon", den som tvivlar.

Isobel sa...

Jag är ju född in i stabil lägre landsortsmedelklass, om än utan kulturellt kapital i vare sig medie- eller kulturvärlden, så något tydligt underifrånperspektiv kan jag inte gärna skryta med. jag avskyr f. ö tendensen att kalla sig för arbetarklass bara för att ens morfar var arbetare, herregud, nära nog alla svenskar har arbetare två generationer tillbaka. Men det är rätt knäppt att utgå från att jag tillhör överklassen bara för att jag läser böcker och gillar pärlor.


Det är förresten en genuint orimlig uppfattning rent generellt att säga att det skulle bygga upp murar bara att tala om det som kallas finkultur eller avancerad populärkultur. Det är ju i grunden att säga att de som är födda på fel sida älven inte bör drömma om något annat. Att de inte klarar av att höra någon tala om det, att det i sig skulle verka förtryckande. Jag tror inte att det är så. Grunden är ju att det ska vara möjligt att ta sig in, ta sig upp, över älven. Inte att man ska låtsas som om skillnaderna inte finns. Särskilt gäller det ju på det kulturella området där jag faktiskt inte skäms över att jag gärna skulle vilja att alla människor upptäckte alla de sakerna som jag gillar. Det är ju också en av anledningarna till att jag skriver.

Förresten, det här blir för långt för en kommentar. Jag återkommer.

Redaktörn sa...

Lyssnigstips:
Filosofiska rummet i P1 alldeles nyss handlade om god och dålig smak. Kanonintressant.
Lyssna här:
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=793

Redaktörn sa...

Kul förresten att du gillade det jag skrev, Isobel!

Lisa sa...

Ilska över olika villor är en bra början. Men steget från känsla och handling är långt. Det är så lätt att göra skillnad, om än liten. Kan inte påstå att jag gör mycket men jag är mentor åt två tjugoåriga kvinnliga kockar. Hjälper dem med kontakter, peppar dem, lånar ut böcker och bara finns där. Det behövs för kockvärlden är hård mot kvinnor, de har inte tillgång till de maliga nätverken. Käre redaktör, du kan ju börja med att bli mentor! Ring til ett mediagymnasium och kolla om det finns ett par begåvade elever från fel sida om älven som behöver hjälp. Många klarar sig dit men inte längre just för att vi som sitter och är upprörda inte räcker ut en hand.
No andra: Fixa praktikplatser på era företag till ungar från förorten och ostället för till era kompisars ungar eeller småsyskon.

Redaktörn sa...

Lisa,
jo, jag har tänk tanken. Ord blir troligen handling till hösten.

Jakob L sa...

Dennis D borde sluta säga "så att säga" så ofta... sjukt irriterande att en så i andra sammanhang verbal man inte kan sköta sig i 45 minuter i FR...

men men, en eloge till FR som i sin vanliga vana att välja cross-over-kombinationer av gäster för en gångs skull fick till det... (genomklappningen alla kategorier var när de hade bjudit in Peter Wahlbeck(?) att diskutera kosmologi... katastrof)

Isobel sa...

Jag är med i något som heter contacto.se, där man får fylla i sina kontaktuppgifter och berätta vilket område man verkar i och sedan ställa upp som allmän mentor eller pepp-person eller dörröppnare till dem som behöver hjälp inom de områden man kan.

Det mailar folk lite då och då och vill ha reda på vem man ska prata med om man vill sommarjobba på Expressen eller om jag känner något bra tryckeri för att de vill starta en tidning eller om jag kan ge feedback på en bokidé. Sajten verkar ligga nere just nu, men jag hoppas att det kan hjälpa något lite i alla fall.

Sedan kan man ju typ engagera sig politiskt för bättre skolor och sånt också. Det var förresten ett reportage om det bra Chalmers-läxläsningsprojektet i DN imorse. Sånt gör skillnad.

Anonym sa...

Det gäller att inte glömma att även ens egen grupp kan bidra till att hålla en nere. Jag skulle vilja hänvisa till det här inlägget på bloggen The Literary Thug [länk]

Det börjar med ett besök hos frisören, och det är kanske inte genast uppenbart vad det har med den här diskussionen att göra, men det är ett stycke som stannar kvar efter att man läst det.

Håkan
www.agamemnon.se/loser

Marcus sa...

Och jag som trodde att läxläsningsprojekt o.d. bara var amerikansk välgörenhetsmentalitet som fastnat i ett förfelat individperspektiv och saknar klassinsikt. Och könsinsikt. Och ett gäng andra insikter (fråga tex Göran Greider eller Lena Sundström, de har nog hela listan). Kanske kan det vara så att det alltid kommer att finnas mer och mindre priviligierade, att skillnaden mellan dessa är extremt liten i dagens Sverige (i både historisk och global jämförelse) och att den som tror att privilegierna kan utrotas är i bästa fall naiv och i sämsta fall farlig.

Redaktörn sa...

Problemet är ju inte medel- och överklassens ekonomiska privilegier och resurser.
Problemet är att vi tycker att det är okej att barn växer upp och blir ungdomar utan självkänsla som stämplar sig själva som losers.

Isobel sa...

Jag vet faktiskt inte om de ekonomiska och kulturella klyftorna i Sverige i dag är små eller stora i ett internationellt (västerländskt) eller historiskt perspektiv. De har blivit ungefär 50 procent större enligt vissa sätt att räkna sedan början på 1980-talet, det vet jag, men jag kan statistiken för dåligt för att kunna stå för den själv.

Men det är inte klyftorna som sådana som jag reagerar på heller. Det är det statiska, att ingen tror sig kunna förändra sin situation med egna medel, att det inte är värt att försöka, att drömma, att det är lika bra att veta sin plats. Det gäller både bratsen som tror att de har en framtid på guldbricka framför sig, oavsett ansträngningar och förortskidsen som inte tror att de någonsin kan tänkas bli något annat är de losers de tror sig ha fötts till.

Jonas Bergroth sa...

En sak i JJ:s rep gör mig beklämd: de priviligierades ovilja att inse att de är just priviligierade. Det är något djupt osmakligt och aningslöst.

Lisa sa...

Jo, det är hemskt att det finns uppgivna människor. Värre är att vi som förfasar oss över det inte anser att det är vår sak att göra något åt det. Vi som har medel använder dem sällan för andras räkning. Det är antingen "upp till var och en att ta sig i kragen" eller "samhällets ansvar". Oavsett politisk inriktning kan vi engagera oss. Om vi sen kallar det välgörenhet, solidaritet eller medmänsklighet spelar mindre roll.
Personligen räknar jag kallt med att dessa unga stjärnor ska komma ihåg mig och visa tacksamhet när jag är en avdankad loser.

Marcus sa...

1. Och, Isobel, du menar alltså att Sverige i början av 80-talet var ett sundare, bättre samhälle än dagens? Och att vår omvärld, som betingade vår existens, också var det? Det är i så fall en ganska extrem uppfattning vill jag påstå. Och bortsett från det (ev) exemplet - när och var i övrigt har de materiella s.k. klyftorna varit mindre än i dagens Sverige? Name names.

2. Sedan när är människors självkänsla och självförtroende etc en politisk fråga? F.ö. kan sådana känslor och uppfattningar - högst subjektiva som de är - ofta vara väl så usla hos medelklass- o överklasskids som hos de "mindre priviligierade". Tror man bör vara väldigt försiktig med att göra alla människors totala lycka till ett politiskt projekt - sådana brukar sluta i maximal kontraproduktivitet.

3. Om man nu ändå vill bedriva politik på de premisserna, är då enstaka välgörenhetsinsatser en lyckad strategi? Visst är välgörenhet något moraliskt lovvärt, och i det perspektivet underskattat i vårt land, men när har det förmått lösa samhällsproblem?

Lisa sa...

Marcus: Det är väldigt bekvämt att ifrånsäga sig allt ansvar för andra människors lycka och välbefinnande. Tills vi lever i det perfekt jämlika samhället kommer individuella insatser behövas. Personligt engagemang utgör ett komplement. Det handlar om att hjälpa till att lösa en medmänniskas problem, inte hela samhällets. Det är också ett botemedel mot känslor av maktlöshet och uppgivenhet. Många som formulerar sig vackert om samhällets orättvisor lever i kulturella och sociala reservat.

Redaktörn sa...

Marcus,

först en liten deklaration: i begreppet politik lägger jag vår gemensamma och individuella möjlighet att påverka samhället vi lever i. Jag pratar inte om partipolitik eller organisationer till höger eller vänster.

Om man inte ser att det finns miljöer och sammanhang där människor inte uppmuntras att ha ambitioner, där positiva förebilder saknas och där folk vet att de inte har samma chanser som andra är man antingen a) blind, b) fruktansvärt lat eller bara c) plain stupid.
Det är klart att det finns barn utan självförtroende i Örgryte och att det går att vaska fram någon direktör som vuxit upp i Biskopsgården. Verkligheten är inte svartvit.
Men det finns strukturer som gör att samhället ser ut som det gör. De strukturerna kan man åtminstone delvis och åtminstone på sikt påverka med politik.
Om man vill, och det är väl där skon klämmer ibland.

Självklart är det politik att kommunägda bostadsområden är så nerkörda att alla som har råd flyr därifrån (se t ex http://rostsverige.blogs.se/index.php/?blog=129967&page=1&disp=posts&paged=2).

Självklart är det politik att vissa skolor funkar hur bra som helst medan andra har halva årskullar utan godkända betyg.

Sedan är frågan vilken politik och vilka gemensamma eller individuella insatser som kan bidra till att skapa förutsättningar och miljöer där skolbarn vågar tro på sina egna möjligheter.

Själv tror jag att en ny regering kan vara en bra start. Då är vi inne på partipolitik, och det kan vi fortsätta bråka om.
Men att rycka på axlarna åt samhällsutvecklingen är bara slött. Går du inte och röstar heller?