måndag, maj 08, 2006

Storleken har betydelse

Vilken är den optimala längden på en roman? Det skulle kunna vara en fånig fråga. Hur långt är ett snöre. Men det är det inte. Det finns en exakt längd, ett sidantal, en tjocklek när man stryker med fingret, ett visst antal gram när man väger volymen i handen, som är den perfekta.

Men vilken? Man kan göra det lätt för sig och säga att det finns en perfekt längd för varje enskild roman, och att den är olika för alla. Men som sagt. Det vore för lätt.

Alla människor vet att På Spaning-sviten är för lång. Jag gillar ju till och med Proust, det finns en undflyende romantik, en detaljnärvaro som jag faktiskt uppskattar, men man orkar inte läsa så långt. Det finns liksom inte att planera in sju hela jävla volymer. I alla fall inte om man som jag aldrig har semester. Och om jag någon gång skulle ha fyra veckors semester så skulle jag dricka rosévin och inte läsa Proust. (Jag har alltså läst ettan och halva tvåan. Det är åtminstone längre än de flesta).

Jag är personligen inte så förtjust i den moderna tegelstenstrenden heller. Myllrande persongallerier and all that, visst, men ge mig en rakt berättad berättelse där det händer grejer först tack. Jag gillar inte adjektiv. Jag gillar däremot metaforer. Jag har förstått att det är förfärligt pinsamt omodernt.

Men det finns ju för kort också. 100 sidor är exempelvis för kort. Då tror man inte som läsare ens att det är en roman utan placerar omedvetet in den tunna lilla boken i smalgenrer som prosalyrik eller noveller. Även om det kanske är en fantastisk fast väldigt kort roman. Men den blir aldrig läst, aldrig ens placerad på det bordet i bokhandeln där det finns en chans att bli köpt och läst, aldrig ens tittad på. Storleken har betydelse.

I krassheten finns också den uppriktiga tanken att målet ändå är att människor ska läsa. Att de ska läsa och älska. Den. Mig. Äh. Det där blev lite för nära den ensamma raden för att kännas riktigt bekvämt. Men jag vill inte censurera mig här. Det är det som är skillnaden mellan att skriva här och på andra ställen. Jag läste nåt som Sigge sa någonstans, jag minns inte var, att han publicerar även det som blir dåligt på bloggen, just för att vidga bilden av den ofelbare författaren. Ingen tror förhoppningsvis att jag är ofelbar, men lite pretentiös skiljeteckensanvändning kan jag väl få tillåta mig.

Jag funderar på en siffra. Någonstans mellan 240 och 320 sidor. Lite knappt ett halvkilo i hardcover. Det är dit jag siktar.

13 kommentarer:

SANDRA sa...

Men...är det inte risk för att du sållar i texten för att kunna få plats inom det antalet sidorna?
Min bok blir 256 + 8.
Och det är som det är.
Bok nummer två är inte klar och där är jag på sidan 289...

Donnie Donut sa...

Jag tycker 100 sidor är perfekt för en roman. Om man skriver själv blir det ännu mer uppenbart att små texter är att föredra - folk tenderar att tro att en riktigt kort text är ett resultat av noggrann redigering, trots att man oftast bara inte orkat skriva mer.

hej tristess sa...

När jag läste litteraturvetenskap ansåg jag att den perfekta romanen är 150 sidor lång. Det berodde mest på att det var svårt att hinna läsa alla böckerna.
Nu tycker jag att 150-300 sidor är att föredra som läsare.

Martin Degrell sa...

Om man skriver den själv: 100
Om någon annan skriver den: 350

nb sa...

Att cirkulera stad med fet pocket man aldrig vill slijas från (tbana park uteservering för att t sist somna ifr m halvuppäten muffin bredvid kudden:) mellan 630 & 790 ungefär.

r8n sa...

En roman skall vara 120 sidor + vad mer den själv kräver. I.o.m. att man gärna tar med sig en bok i sängen gäller ju vissa enkla generella tumregler - den skall vara avskalad till sin nakna essens, och kanske helst inte alltför tung.

Jonas Bergroth sa...

Hur lång är Strändernas svall?
Det är perfekt, hursomhelst.
Hur lång är Kjærstads Wergeland-trilogi?
Den var också lagom lång, tyckte jag när jag läste den i v f.

Jag har som ni ser ingen aning, men på ren magkänsla skulle jag säga att 375-425 är optimalt. Gärna i klotband, med rejäla marginaler runt texten, om man nu får fortsätta önska fritt.

Goesta sa...

256 sidor har jag hört ska vara den perfekta längden.

Gustaf sa...

Jag läste med behållning alla 12 volymnerna i sviten "A Dance to the Music of Time" av Anthony Powell med behållning och önskade det fanns fler. En annan favorit är O'Brians Aubrey /Maturin-serie som jag tror går på 20 volymer.

Men jag tycker inte heller att man ska läsa "dom stora romanerna" bara för att.

SANDRA sa...

Goesta, det låter bra.

Anonym sa...

Ni har alla fel. En vettig roman börjar efter ungefär 256 sidor. Eller snarare 356. Det tar tid att bryta ned läsarens förutfattade meningar och annan distraktion. Sedan måste man harva på i ytterligare lika mycket för att läsaren ska komma in i matchen. Först framåt sidan 700 är läsaren mottaglig för några som helst tankar och kanske mot 850 också känslor. När romanen är slut ska världen kännas tom och andefattig. Det gör den efter typ 900 sidor. Det är väl därför trilogier är vanligt förekommande. Skall läsas från pärm till pärm.

Mannen utan egenskaper

Katrine Kielos sa...

Katrine Kielos said...
Sidantal spelar inte så stor roll tycker jag, däremot åt HELVETE med metaforerna. Kräks på den svenska romantrenden där folk verkar tro att det är språk det handlar om. Vet inte om det är skrivarkursernas fel men lägg ner dem också. En bra roman är en bra berättad historia med trovärdig psykologi inte en orgie i författarens "vackra" språk. Inte heller självonani eller för den delen onani i relationen till den egna farsan. SKit i onanin helt enkelt. I övrigt är titeln viktig: aldrig längre än tre ord. Kom på en enda amerikansk modern roman med en titel som är längre än tre ord, nej just det...de förlagen vet hur man säljer saker. Är själv uppvuxen i en bokhandel och har jobbat många år bakom en allmänlitt disk INGEN kommer ihåg en längre titel än tre ord. De värsta skräckexemplen från senare år är Eklunds "det är 1988 och....etc" och GW Perssons "Mellan sommarens långtan....etc". I övrigt finns det bara två ord att säga om perfekta romaner: Anna Karenina

A.R.Yngve sa...

Jag kom just på den Perfekt Typiskt Svenska Romantiteln:

Lena Horne Badade Aldrig i Vänern Med Små Gentlemän och Stora Svenskar Som Slutade Bada För Den Vidunderliga Kärlekens Historia.
(*PARODI*)

Men visst borde böckerna vara kortare. Och bilarna mindre! Den dubbla gigantism-paradoxen: Folk har mindre och mindre tid över, och bensinen blir bara dyrare -- ändå blir romanerna tjockare och bilarna större.

Förklara det den som kan...