Storleken har betydelse

Vilken är den optimala längden på en roman? Det skulle kunna vara en fånig fråga. Hur långt är ett snöre. Men det är det inte. Det finns en exakt längd, ett sidantal, en tjocklek när man stryker med fingret, ett visst antal gram när man väger volymen i handen, som är den perfekta.

Men vilken? Man kan göra det lätt för sig och säga att det finns en perfekt längd för varje enskild roman, och att den är olika för alla. Men som sagt. Det vore för lätt.

Alla människor vet att På Spaning-sviten är för lång. Jag gillar ju till och med Proust, det finns en undflyende romantik, en detaljnärvaro som jag faktiskt uppskattar, men man orkar inte läsa så långt. Det finns liksom inte att planera in sju hela jävla volymer. I alla fall inte om man som jag aldrig har semester. Och om jag någon gång skulle ha fyra veckors semester så skulle jag dricka rosévin och inte läsa Proust. (Jag har alltså läst ettan och halva tvåan. Det är åtminstone längre än de flesta).

Jag är personligen inte så förtjust i den moderna tegelstenstrenden heller. Myllrande persongallerier and all that, visst, men ge mig en rakt berättad berättelse där det händer grejer först tack. Jag gillar inte adjektiv. Jag gillar däremot metaforer. Jag har förstått att det är förfärligt pinsamt omodernt.

Men det finns ju för kort också. 100 sidor är exempelvis för kort. Då tror man inte som läsare ens att det är en roman utan placerar omedvetet in den tunna lilla boken i smalgenrer som prosalyrik eller noveller. Även om det kanske är en fantastisk fast väldigt kort roman. Men den blir aldrig läst, aldrig ens placerad på det bordet i bokhandeln där det finns en chans att bli köpt och läst, aldrig ens tittad på. Storleken har betydelse.

I krassheten finns också den uppriktiga tanken att målet ändå är att människor ska läsa. Att de ska läsa och älska. Den. Mig. Äh. Det där blev lite för nära den ensamma raden för att kännas riktigt bekvämt. Men jag vill inte censurera mig här. Det är det som är skillnaden mellan att skriva här och på andra ställen. Jag läste nåt som Sigge sa någonstans, jag minns inte var, att han publicerar även det som blir dåligt på bloggen, just för att vidga bilden av den ofelbare författaren. Ingen tror förhoppningsvis att jag är ofelbar, men lite pretentiös skiljeteckensanvändning kan jag väl få tillåta mig.

Jag funderar på en siffra. Någonstans mellan 240 och 320 sidor. Lite knappt ett halvkilo i hardcover. Det är dit jag siktar.