torsdag, maj 11, 2006

Sveriges bästa ledarskribenter

Det har förekommit listor över den svenska VM-truppen i, ja vad är det, journalistik, mediedebatt, kröniköreri?

Jag tackar förstås ödmjukast för förtroendet, även om jag i mina mer självupptagna/självömkande stunder mest identifierar mig med Pär Zetterberg. Lite för egensinnig, svår att passa in i en förutbestämd mall, lite för dålig på att hålla tyst och se snäll ut när det krävs. Eller rättare sagt, jag är nog i såfall mer av en Marcus Lantz. Lite måste man väl väga in själva kompetensen också.

Men det är roligt att ranka skribenter. Om lite mer än en månad börjar jag skriva ledare igen. Det är därför bra att ha koll på konkurrensen. Den är kanske inte så hård, kan man tycka. Det skrivs tyvärr väldigt många dåliga ledartexter. Eller dåliga och dåliga. Tråkiga. Ointressanta. Oengagerande. Såna texter där man redan på förhand vet hur varje ord och stavelse kommer se ut. Där stilistiken är hämtad från statskommunikéer och innehållet direkt från något partiprogram. Såna som man måste ha betalt för att orka läsa.

Men det finns annat. Det finns de som är riktigt jävla bra också. Här är min lista över Sveriges bästa ledarskribenter.

1. Ann-Charlotte Marteus, Expressen.
2. Göran Greider, Dalademokraten.
3. Per T Ohlsson, Sydsvenskan.
4. Malin Siwe, DN (ibland)
5. Peter Wennblad Neo/Expressen/Olle Svenning, Aftonbladet.

Jag kunde inte välja på sista platsen. Peter borde förstås petas av den enkla anledningen att han inte är ledarskribent längre, men det beror ju mer på hur arbetsmarknaden ser ut än något annat. Och hans penna är en av landets vassaste och hans språk och ämnesval frustar av egensinne.

Det är annars svårt att motivera rangordningen från nr 3 till 5. Jag läser dem alla med glädje, håller med ibland, ibland inte. Per T och Svenning är ryggraden. De har alltid funnits, kommer förmodligen alltid att finnas. Driver sina egna linjer oberoende av omvärldens förståelse, skapar sina egna arenor, bildar sina egna opinioner. Malin Siwe ser det vi andra borde se. Tillvarons vansinne. Hon ringer och kollar och läser utredningar på riktigt för att se vad som finns bakom de tjusiga pressreleaserna. Det säger en del om mediearbetsmarknaden att hon slavar som emellanåt-vikarie.

Men de två i toppen har faktiskt ingen konkurrens. Inga andra har ett så utmejslat eget språk, en konstnärlighet i uttrycket som spänner över långt mer än de där fåtaligt tilldelade tecknen. De formar också sin egen dagordning. Greiders partitillhörighet kan man visserligen inte tvivla på, men han är aldrig rädd för att stå på fel sida stängslet i förhållande till partitopparnas önskningar. Och få formulerar de urklassiska, om än inte alltid dagspopulära, sosse-värdena med större frejdighet eller större uppriktighet. Greider är på riktigt.

Ann-Charlotte går sin helt egen väg. Inte kanske för att uppfattningarna alltid skiljer sig från de gängse på liberala ledarsidor. Inte heller för att hon och jag alltid skulle vara överrens. Men hennes väg fram till det hon tycker, hennes bevekelsegrunder för sin liberalism är alldeles för sorgligt ovanlig. Socialt patos och engagemang för verkliga människor snarare än teorier. Det och en stilistisk säkerhet som ingen annan. Jag är så glad att jag får jobba med henne.

8 kommentarer:

k sa...

jag håller med om ann-charlotte martéus, hon är fantastisk. och jag gillar siwe. sen tror jag nog, litegrann, att ledarjobbet tjänar på att man skriver då och då - och bara i ämnen som verkligen engagarar en. På många ledarsidor sitter en eller två skribenter dag ut och dag in och ska ha åsikter om det mesta. då är det inte alltid helt lätt att få till de vassa, roliga, intressanta formuleringarna. (dessutom - vill man bli gammal som ledarskribent? jag tror på några år i stöten som proffstyckare.)

Anonym sa...

Tycker också att Linna johansson platsar på listan.

Crister Enander sa...

Högst upp på den listan borde sannerligen Henrik Berggren på Dagens Nyheter stå. Kunnig, personlig med ovanliga och oväntade utblickar - historiska och internationella - och han skriver därtill med lysande löd i pennan.

Crister Enander

The Other One sa...

Det här:

"hennes bevekelsegrunder för sin liberalism är alldeles för sorgligt ovanlig. Socialt patos och engagemang för verkliga människor snarare än teorier."

...tycker jag är så viktigt. Det är så uppenbart att alla Wolodarskis därute är könlösa varelser utan någon verkshöjd i det dom presterar; ledarskribenternas svar på Howie & The Blowfish.

Jag saknar dels Linna för att hon alltid ser saker ur ett nytt perspektiv som tvingar mig att tänka om, dels Roland PM (ännu en iblandare) för att han ser saker ur ett gammalt perspektiv som tvingar mig att tänka till.

Isobel sa...

Linna är inte med för att hon är kolumnist snarare än ledarskribent, rent formellt. Men hon finns absolut på den topplistan.

Jonas Bergroth sa...

Har svårt att inte sakna Mats Svegfors här, även om det är länge sedan han slog av ordbehandlaren. Gillar dessutom Gert Gelotte på GP som när han blir personligt engagerad kan nå riktigt högt, tycker jag. Formuleringen:
"Den som hävdar att homosexuella är en cancersvulst på samhället står med som en skugga under träden när mer handlingskraftiga typer knackar bögar i Kungsparken."
kan stå som exempel på vad jag menar.

Anonym sa...

Obegripligt.

Hur kan du utelämna PM på Expressen?

Han är ju en av de få verkligt liberala rösterna i Sverige. Som dessutom är beläst (vid sidan av Per T). I ett internationellt perspektiv är det bara han och Per T som platsar.

Olle Svenning är bara "bra" i den meningen att han är bra på att föra fram en renodlat brunröd världsbild utan verklig förankring i verkligheten (men naturligtvis i den svenska fiktion som växte fram efter 1945). Är det detsamma som att vara en framstående ledarskribent? Kalla det i så fall "dramaturg".

Johan sa...

Sydsvenskan och UNT känns som de bästa exemplen på vad nån här ovanför kallade "tidningar där ett par skribenter sitter dag ut och dag in och skriver om allt, och vet precis vad de tycker" innan de har börjat tänka efter.. Nu har de visserligen en fyra-fem fasta namn på båda hållen, men har man läst dem några år så känner man ändå att det mycket ofta går på autopilot (och det gällde tyvärr också Per T, även om han var kul och fräck).
Man ser att det finns en liten samling citat och signalord som hela, hela tiden dyker upp för att trubbigt slås ner på spikarna: "unken nationalism", "kompispolitik", "USA-hat", "europeisk sjuka" och 30 år gamla citat av Fälldin, C-H Hermansson, Anna Hedborg och Staffan Westerberg. Varvid skribenten naturligtvis tror att han har visat sin intelligens och aptit på politisk debatt; i själva verket har han bara övat sig i politisk copywriting. Många ledarskribenter verkar inte fatta att det finns en värld utanför redaktionen. Undantag finns så klart - både Martéus och Olle Svenning hör dit. liksom Heidi Avellan i Sydsvenskan när hon inte känner sig tyngd av att hon måste driva tidningens linje och vara en ny Per T - men många tar sig själva på ett för stort allvar, eller fel sorts allvar, och låter som hesa elevrådsordföranden.