söndag, maj 28, 2006

Allt om min mamma

Det finns en bild från när jag är nyfödd där min mamma ser exakt ut som jag. Lite kortare, lite mörkare hår. Hon har en aning smalare näsa också. Men ansiktsuttrycket, sättet hon lägger huvudet lätt på sned, leendet. Det skulle kunna vara jag. På bilden är hon två år äldre än jag är i dag. Jag gillar att vi är så lika.

Så har det inte alltid varit. I många år strävade jag tvärtom efter att bli så olik henne som möjligt. Inte för att jag inte älskade henne, absolut inte. Och inte menade jag främst utseendet heller. Men för att hennes värld, hennes perspektiv, hennes lott verkade så futtig. Jag ville mer. Med tonåringens känslokyla uttryckte jag det förmodligen precis så. Med barnets hänsynslöshet sa jag inte bara nej tack till hennes omsorg, jag hånade henne för att hon ville ge den. Inte medvetet kanske, men genom att så tydligt säga att "sån tänker jag minsann inte bli". Sån som ger kärlek utan att kräva tillräckligt tillbaka. Sån som låter sig utnyttjas hellre än säger nej. Sån som lever för och genom andra.

Vi kan ta en liten skrattpaus nu, jag och de av er som känner mig på riktigt. För det har ju inte gått så bra, det där med att bli olik.

Vi kan för all del tala lite feministisk filosofi också. Jag ville vara individ, obunden och oberoende. Min mamma var mamma. Jag har än i dag inte klurat ut hur det där skulle gå att riktigt kombinera.

Min strävan bort handlade förstås inte heller bara om att frigöra mig från den där kärleken och beroendet. Jag ville också göra det som skulle kunna kallas en klassresa, men som egentligen bara skett inom medelklassen, från land till stad, från den sorten som är sjuksköterskor och har figurativt måleri på väggarna till en Stockholmsk innerstadsklass där folk har fondväggar i espressobrunt från Alcro Designers och jobbar med public affairs.

Nej, jag börjar om. Jag vill inte låta föraktet förstöra den här texten. Om man ska tala om eliter och de andra så har väl förresten fondväggarna vid det här laget nått till Ludvikavillorna och då är de inte lika roliga att håna längre. I öppenhetens tecken kan jag förresten berätta att jag har en fondvägg i turkos mosaik i badrummet och tycker att den är underbar. Och jag gillar figurativt måleri. Vi hade massor av böcker hemma också när jag var liten. Det är i mindre saker skillnaderna märks.

Therese skrev så fint om sin mamma för ett tag sen, och det kändes lite som när man oförsiktigt petar upp något svartbränt ur brödrosten med en gaffel. Jag jämför med Karins Ströms vackra ord till sin mamma poeten och ser konturerna av något som kanske är min egen resa.

För detta mycket mer än inredningsstilarna handlar det om. Att vara lik och olik, att få sitt modersmål och att själv skapa det. Och att komma fram till att det där med att sakta förvandlas till sin mamma kanske ska ses som en ynnest mer än en förbannelse.

I många år sa min mamma aldrig någonting om något jag skrivit. Jag berättade om allt, jag sa liksom i förbigående "i dag var jag förresten i tidningen". Det här var alltså långt innan detta skedde dagligen eller veckligen och en artikel i deras tidning (Svenska Dagbladet) var något så tjusigt och fint att jag höll på att spricka. "Jo, vi såg det. Det var fint med din namnteckning." kunde hon säga. Jag grät tyst.

Sådär fortsatte det. Jag säger inte att det inte kan ha berott på att jag skrev sämre då, för det gjorde jag definitivt. Men en dag orkade jag bara inte längre. Då hade hon börjat berätta om vad andra människor tyckte. "Ingrid tyckte att du skrev så bra" eller "Maggan sa att hon läste nåt du skrivit som hon tyckte så mycket om." Aldrig en egen åsikt. Grannar jag aldrig hade träffat sa både det ena och det andra, själv tyckte hon aldrig någonting.

Någon kväll, säkerligen efter ett par glas vin, kunde jag inte hålla tyst längre. "Jag bryr mig inte om vad grannarna tycker, kan du inte någon enda gång säga vad du kände när du läste något? Läser du alls det jag skriver?" sa jag. Jag grät nog också, när jag tänker efter. Kanske gjorde hon det också. Och som de där tårarna var berättigade. För det verkligt sorgliga i alltihop är att hon inte hade känt att det var viktigt. Hennes lilla åsikt, hennes känslor var nog inte intressanta för mig. Trodde hon. När allt jag ville var att höra att jag någon gång hade lyckats skrivit något som rörde vid just hennes hjärta.

"Vår dotter författaren" mallar de sig nu. Bara delvis på skoj. Och jag kan inte ens uttrycka min lycka. Det är en känsla som jag inte väjer för att benämna arketypisk. Att göra henne stolt, att göra dem stolta. Vad finns det att sträva efter som är större än det?

I dag har jag som en hyllning till alla mödrar bakat min mormors banankaka. Nej, jag ljuger. Det finns ett recept, men bakar man efter det blir resultatet något helt annat än den kakan hon bakade. Hon måste ha haft någon hemlighet. Jag hade heller inte hemma alla ingredienser som enligt receptet ska i, så jag improviserade lite. Den är i ugnen. Snart får vi reda på om mina spontaniteter gick hem.

13 kommentarer:

Goesta sa...

Briljant, Isobel.

Anja sa...

Å! Det å tørre å fortelle det. Mamma snakket en gang i telefonen om alle de gangene man kommer til å såre noen uten å mene det eller ville det eller vite det. Og ba meg om å si det hvis hun gjorde det. Men allikevel. Bare sjeldent kommer det ut.

Så fint du skriver.

Anonym sa...

Jättebra skrivet om den ständiga strävan om att mamma ska tycka att man är bra! Känner så väl igen mig. Till och med i medel-klassresan från tandsköterska till Alcros Igloo i köket och jobb inom Piblic Affairs.

Vet inte hur man lyckas blir "det bästa ur mamma" och inte heller om det alltid är eftersträvansvärt. tiden får utvisa.

Dagen till ära lagas/rostas mammas müsli.

/Helena

jonas wergeland sa...

Fantastiskt bra. Det kom nästan en tår iögonvrån.

Therese sa...

Åh, tack, vad roligt att du tyckte om min text och mindes den! Jag blir glad. Det är svårt att skriva om sin mamma, men din text var fantastisk! Kram.

Julian sa...

vad fint skrivet!

Sara sa...

Kom nyss hem från en middag ute, firade just mors dag... Läste din underbara text och torkar en tår ur ögonvrån...

gustav sa...

Jättefint, verkligen!

/g

Addison. sa...

Åh, vad jag är svag för föräldratexter, även om jag föredrar son-far texter. Men på mors dag ska det förstås vara mamma. Och eftersom hon brukar läsa dig, Isobel, kanske jag ska passa på att säga att jag är glad för att hon sparat allt jag skrivit. Och alltid berättar när någon bekant kommenterat.

Philip sa...

Jättefin text med hög igenkänningsfaktor, även om jag motsätter mig rubriken – det här handlar ju inte om din mamma utan om dig själv.

Terese sa...

Så vackert och även jag känner igen mig. Jag kunde komma hem helstolt med ett bra betyg eller alla rätt på något prov och mamma sa "så bra". Det var när jag tjuvlyssnade när hon pratade i telefon med andra som det kom fram vad hon egentligen tyckte.. när hon berättade för andra om sin jätteduktiga dotter som hon var så stolt över. Att det är så svårt att säga det direkt till någon?

Ninni sa...

Herregud vad bra DU är!

Har svårt att sätta ord på min relation till mamma men du gör det åt mig och jag tackar dig snyftande för det.

Hon grattade mig inte igår, på min första Mors Dag. Inte för att det kanske är hennes roll, det är ju jag som skall gratta, men någonstans sårade det ändå.

Din text får mig att förstå varför hon inte tyckte sig värdig att höra av sig. Den får mig även att inse att jag själv måste vända på steken jag nästan bränt sönder på ena sidan med år av kylig frigörelse och kärlekshån för att en förändring skall till.

Anna sa...

Jag blir väldigt avundsjuk på att ha kunna prata med sin mamma överhuvudtaget. Dricka vin, reda ut saker, gråta och bli sams. Jag har försökt ha en relation, men det går inte, vi gillar helt enkelt inte varandra. Kan inte umgås. Och jag sörjer det verkligen.