lördag, maj 27, 2006

Jag vill vara Stig Larsson

Jag vill vara Stig Larsson. Jag vill mirakulöst omskapa min person efter hans. Jag vill vara som Stig Larsson. Jag känner honom förstås inte, men jag parallell-läser Autisterna och hans samlade artiklar mellan 1975 och 2004 och tänker oupphörligen: jag vill också vara sån. Så briljant förstås, men det är inte alltihop. Jag vill ha den där absolut säkerheten, den där vattenklara insikten om, ja, om allting. Det är inte det att han inte har ångest, människor helt utan ångest är ointressanta, men hans ångest tycks aldrig så futtig som min, som de flestas. Stig har ångest över de stora tingen, mänsklighetens förfall, apokalypsens antåg. Inte över om han är bra nog eller älskad tillräckligt.

Om sitt eget skrivande vet han två saker som ristat i blod. När det är bra och när det är dåligt. Det senare är lika viktigt. Han skriver inte romaner längre, just för att det inte kan bli lika lika bra som tidigare. Och han är inte intresserad av att skriva något som bara är okej enligt hans egen standard. Tänk att kunna se det och ändå inte vilja dö.

Tänk att vara så i grunden obekymrad, nej, ointresserad, av omvärldens dom. Tänk att vara sin egen hårdaste kritiker och leva med det utan att hata sig själv.

Tänk om det inte blir bra, tänk om den här meningen är den sista jag kan skriva, tänk om jag plötsligt mister förmågan, tänk om allt hittills bara varit en slump. Så mal jag i stället, lågfrekvent, hela tiden som ett dovt brus i mellangärdet. Tänk om de har rätt som hatar mig. Nåja, det kan de ju även om jag fortfarande kan skriva. Det var ett irrspår. Allt hakar i varann som fiskekrokar och osäkerheten stiger högre för varje andetag. Metaforiken påverkas också, som ni märker.

Jag vill vara Stig Larsson i stället.

Det är det förresten inte bara jag som vill. Åtminstone är det inte bara jag som kliver omkring i Stigs värld för ögonblicket. I senaste Arena nämndes hans namn i fyra av artiklarna och Gabriella Håkanssons intressanta text om äktheten som det nya bra (finns tyvärr inte på nätet) faller precis in i de debatter om kvalitet i kulturen och kulturjournalistiken som förs lite varstans. (Det finns massor av fler, men jag hittar inte artiklarna nu.) Odd at Large vill lansera skarpkultur som om 90-talet inte fanns, Martin Gelin definierar finkulturjournalistikens inställning som: "I konventionell media är man dock begränsad till två alternativ; antingen får man skriva det vanliga slabbskvallret (var kräktes Paris Hilton?) eller så måste man göra en gravallvarlig kultursidesanalys med akademikercred (vad betyder Paris Hilton?)" och själv vill jag våga tro på mina egna sinnen.

Uppdatering: Jag undrar om Stig verkligen är sådär säker. Han säger att han låter vännerna läsa allting han skriver innan han skickar iväg till förlag eller teatrar*, kanske är det jag upplever som det stig larssonska absolutismen (eh, ofrivilligt roligt) bara en total förtröstan i andra, i vissa andra, i den närmaste kretsen. Själv litar jag nästan aldrig på om någon säger att något är bra. Däremot idisslar jag redaktör Wimans lakoniska "okej" i veckor.

* Det är en rolig anekdot förresten, om någon gång på 80-talet när Stig och Jan Guillou hade kommit överrens om att skriva varandras böcker. Att Stig skulle publicera under sitt namn något Guillou skrivit och tvärtom. Bara för att se kritiken. Bara för att undersöka vilken respekt som finns för vilket namn, vad förväntningarna gör, i vilken mån kritikerna egentligen läser verken eller skriver utifrån annat utomstående, ovidkommande. Genial tanke. Det föll tyvärr på just detta att Stig inte tycker sig kunna lämna ifrån sig texter utan att låta dem läsas av vännerna först. Jag hade annars så gärna velat läsa de recensionerna. Och ännu mer texterna efteråt, när det avslöjades. Som sagt. Jag vill också vara Stig.

6 kommentarer:

Titti sa...

Dessutom är han - som de flesta begåvade mytomaner - en jävel på att berätta fantastiskt roliga historier av typen "Ja, det var jag och Micke Persbrandt och Torsten Flinck ..."

secret service sa...

låt oss bli de första att komma ut med följande: stig är så platt.

Anonym sa...

Hatet mot Stig Larsson är galet. Totalt galet. Folk må hata honom men en man som kan sitta i tre månader och flytta ett kolon som står efter ett kursivt g ska ha alla typografer och copys respekt. Särskilt när han kallt konstaterar:

"Jag gör ett bättre jobb än de gör."

Sedan är han givetvis inte lika säker på sina texter. Hade det inte varit för Horace Engdahl hade han aldrig gett ut sin första bok som han själv inte riktigt förstår sig på, men det som kom efter är värt all beundran. På 1980-talet hyllades han. På 1990-talet sågades han (trots att hans bästa artiklar är från den tiden) och på 2000-talet har förståsigpåare fått för sig att det är rätt att hata Stig Larsson.

/Redaktörn

Goesta sa...

Stig är en gigant, svårare än så är det inte.

Anonym sa...

jag ville också vara han när jag var yngre. Men inte vara med honom som alla andra, för han relaterade inte till andra o definitivt inte till tjejer. En gång ville han ha mig o fick nobben. Då hade jag fin blommig klänning och såg ljuv ut. Ergo: hans kvinnosyn liknar lundells & ranelids. Vill man bli som honom? Ja: se till att inte ha en massa lojaliteter, se till geniförklaras som ung vilket inte är det lättaste om du är tjej, se till att ha en intellektuell vän (horace engdahl) stig är inte intellektuell, jag tror faktiskt det går att dra paralleller mellan deras relation och klaus kinskis och werner herzogs-
Lycka till! j

Anonym sa...

varför envisas vissa med att enbart skriva "stig"? känner ni honom? det finns flera stig där ute. stig larsson, om jag får be. sen, larsson alt stig larsson. tycker det ser lite pinsamt ut annars. "stig är en gigant". ja. men snälla. stig claesson och stig dagerman är också giganter.

/kenneth