Tjuvlyssning

Systembolaget i Hötorgshallen.

Man: "Har ni en hela renat brännvin?"
Kassörska: "Nej. Men vi har konjak."
Man: "Det går bra."

Självinsikt

Sjöberg avvisar bestämt att han skulle ha använt sig av drogen i dopingsyfte.
– Min erfarenhet av kokain är att om höjdhoppare hade sysslat med det i samband med tävlingar, då hade vi haft djävligt märkliga tävlingar. 50 procent hade drabbats av hybris och gått in på tre meter. 25 procent hade blivit paranoida och inte vågat hoppa över huvud taget. Och 25 procent hade bara suttit och snackat skit. Det hade blivit pannkaka av alltihop.

Patrik Sjöberg om eventuell kokaindopning i Café via raraste Hermann.

Det är mer okej här än på en del andra ställen

Läs Emma om en lyckligtvis inte alltför vanlig filmgenre i Sverige där 14-åriga flickor blir kära i äldre män och visar brösten och inse att det åtminstone är lite lite bättre här än på en del andra ställen.

Den vanliga människan

Leo Lagercrantz har gått runt och pratat om knäcket: "här festar politikerna" i mer än en vecka. Roligast är Leif Pagrotskys uttalande om livet i stora baren på Riche: " Som politiker tycker jag att man ska leva ett liv som är normalt."

Den normaliteten kan ställas mot artikeln om "radhusfolket" som enligt den socialdemokratiska eftervalsanalysen avgjorde valet genom att inte rösta (s). Detta illustreras av ett reportage från Ålstensgatan i Bromma, där väljarna inte längre stöder socialdemokratin. Förlåt om jag är sådär marxist-kommunistisk igen, men de där husen (på kring 100 kvadratmeter plus pytteträdgård) kostar mellan 4 och 5 miljoner. Det är ju helt sant att medelinkomsttagare i storstäder i stor utsträckning valde alliansen, men just de bor nog faktiskt rätt sällan i Ålsten.

Avd. var det bättre förr?

Ni måste följa popjunkiens genomgång av magasinsannonser från 1988. I går en från Ikea, i dag en från H&M. Detta är bättre nostalgi än gamla låtar och kläder, just eftersom man över huvud taget inte minns dem, men ändå drabbas av total och omedelbar igenkänning.

Det finns en första gång för allt

I dag tycker Kristina Alvendal kloka saker på DN Debatt. Om man bor i hyresrätt i miljonprogrammen ska man få dubblad kötid och den som flyttar dit ska få behålla sin plats i kön. Konkreta åtgärder för integration i det lilla.

Ebba får sparken!?

Trots ansträngningarna att få det att framstå som en befordran kan man knappt tolka det på något annat sätt än att Ebba von Sydow har fått sparken som chefredaktör för Veckorevyn. Jag har ingen direkt analys, mer än att det förmodligen inte var en bra kommersiell idé att göra en tidning som t ex jag själv tyckte var bättre än tidigare.

Är det det här du kallar kärlek?

Någon efterlyste texter om kärlek på bloggen. I dag skriver jag om det i tidningen. Detär inte särskilt skojig läsning.

På den fjärde smäller det

De senaste veckorna har jag blivit intervjuad av Femina, Damernas Värld, Nöjesguiden, Amelia, Tidningen Boken, Dalarnas tidning och något till som jag glömt. Boken kommer alltså den 4 maj (fattar ni exakt hur konstigt och tufft det känns att kunna länka till sin egen bok på Adlibris?), det kommer utdrag också på flera ställen och i dag i telefon fick jag så mycket beröm för den av Björn Wiman att jag nästan började gråta. Det känns inte riktigt klokt. Det känns helt fantastiskt och vansinnigt läskigt och alldeles alldeles underbart. Lyckligtvis dunsade jag ner på jorden när någon på lunchen i dag frågade om jag skulle bli rik nu. Jag fnittrade. Eh, nej. Om inget extremt oförutsett inträffar. Ungefär 25 spänn per bok på f-skatt. En förstaupplaga på kanske 5000 böcker. Och jag har redan fått förskott som ska dras bort från den summan, om nu allihop skulle gå åt.

Det är inte för pengarna som man skriver böcker i Sverige.

Nu finns i alla fall den första av de där intervjuerna, i Nöjesguiden, ute.

Big NoNos

Via Agnes hittade jag den här listan över historiens största modemissar. Jag kan dock inte komma ifrån den kliande insikten att listan är full av ingrepp för att förvandla och förvanska den manliga kroppen (som min favorit Prins Albert, alltså en penispiercing som fästs runt låret för att inte det manliga könsorganet ska inkräkta på byxans slanka linje), men bara innehåller en som gör likaledes mot den kvinnliga (kinesisk fotbindning). Detta trots att det senare är minst lika vanligt genom historien, om än generellt lite senare i tiden.

Kan det vara för att ingrepp på kvinnor, som bortopererade revben, inte framstår som riktigt lika bisarrt som ingrepp på män eller att moderna trender, som bortbotoxade ansiktsuttryck, ännu inte uppnått kuriosa-status?

Läs! Läs!

Att Journalisten är en av Sveriges tråkigaste tidningar är ju en så etablerad sanning att det känns banalt att ens påpeka. Samma sak gäller redaktionens syn på all journalistik som inte bedrivs iförd grävarmanchester - den sammanfattas enklast: "Usch!" (Jag skrev förresten i vintras en text som bl a utifrån Maja Aases egna ledare behandlade hennes uppenbara förakt för yrkeskunskapen hos ledarskribenter, men av lite olika anledningar trycktes den aldrig.)

Det är därför särskilt skojigt att läsa Maja Aases (eller någon presumtiv namnes) ilska mot Olle Lidbom. Om hon uttryckte sig sådär skarpt oftare skulle hennes tidningen onekligen bli roligare att läsa.

Glenn Hysén: Det är bedrövligt

Vilken eller vilka av följande nyheter har faktiskt kommenterats av Glenn Hysén? Och varför?

"Vi köper porr - för 690 miljarder. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Stockholmare jobbmobbas i Lund. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Cigaretter farligare än cannabis. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

Elefant gick till attack - två dog. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Ny studie - mogna kvinnor vill ha mer sex. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

Förlåt mig, komplett med tips som avledande manöver

Jag vet att jag inte skrivit särskilt intressanta saker här på ett tag. Jag vet att jag mest bara tipsar om texter som jag själv eller andra skrivit någon annanstans och där lagt ner långt mycket mer ansträngning än vad jag själv haft ork eller möjlighet att göra här. Jag ber om ursäkt för det. Det finns massor av skäl, tidsbrist, orkeslöshet, krasslighet, mot- och medgångar som gör det vanliga livet viktigare än beskrivningen av detsamma.

Jag kommer igen. Jag lovar. Läs så länge Natalias briljanta text från Gräv 07. (Parentetiskt sitter jag också klistrad framför Persson i rutan och begriper ingenting av alla kinkiga kritiker. I kväll är sista avsnittet. Jag vill köpa dvd-boxen med drivor av bortklippt extramaterial. SVT måste ordna det.)

Läs också Karin Thunbergs intervju med Maria Sveland från i söndags. Thunberg är Sveriges bästa intervjuare, men just den här texten är inte präglad så mycket av det som av Svelands berättigade ilska. "Om män nu påstår att de älskar oss, hur kommer det sig då att de fortsätter förtrycka oss rent privat? Varför anstränger de sig inte mer?" Det kan man verkligen fråga sig. Svelands Bitterfittan är inte stor konst rent litterärt, men den borde ändå läsas av alla som förtvivlat undrat just det där. Som undrat om varför småbarnspappor fortfarande är den grupp som arbetar allra mest, om varför det anses gnälligt att kräva att rättvisa i en parrelation faktiskt ska innebära att man har lika mycket fritid var, varför fortfarande 2007 är en man som tar ut tre-fyra månaders pappaledighet en feministisk hjälte medan kvinnor skulle anses sinnessjuka om de inte var hemma längre än så. Det måste fan gå snabbare än så här.

Klass mot klass

I dag skriver jag om hur klassamhället skaver i mig.

Stor liten humor

Alldeles nyss skrattade vi alla på redaktionen hejdlöst åt Alex Schulmans Celebrity Flipper. Det behöver inte vara så svårt jämnt. Roligast är Filip Hammar.

Här och där

"Kubanska myndigheter smygläser svensk post och orsakar diplomatisk kris. Detta samma vecka som statsministern hotar med politisk kris om svenska myndigheter inte tillåts göra detsamma."

Peter Wennblad på Neo.

För knark, mot barn

I dag har vi en ledarsida som är mot barn och för knark. Det gläder mig förstås. Bortom den upplyftande blixtbilden har vi alltså en utmärkt krönika av Johannes Forssberg om Birgitta Rydbergs hat mot missbrukarna och en ledare om Barnombudsmannens bisarra syn på fakta.

I går kom nämligen BO:s stora rapport om barns hälsa där myndigheten bl a hävdade att en tredjedel av alla svenska barn inte knyter an till sina föräldrar. Det är en väldigt hög siffra, inte minst som svenska föräldrar (i de flesta fall mammor) trots allt tillbringar ett år eller mer på betald heltid med sina små barn. När vi började rota i materialet visade det sig genom hänvisningar till gamla rapporter som i sin tur hänvisade till gamla rapporter att de enda faktiska svenska siffror som finns på det här området rör forskning på 60-talet, främst gällande pojkar födda mellan 1939 och 1946. Det är förstås ledsamt om pojkar som föddes i Sverige under andra världskriget inte knöt an till sina föräldrar ordentligt, men Barnombudsmannen går alltså ut med dessa uppgifter som en braskande nyhet i år, 2007, och kräver åtgärder.

Den enda slutsatsen är att BO inte tycker att de behöver använda korrekta siffror. Att målet att värna barnen gör att medlet, att helt grundlöst påstå att en tredjedel av de barn som är små i sverige i dag inte skulle klara anknytningen till föräldrarna, blir helt okej. Det är okej att ljuga, och på så sätt oroa massor av dagens föräldrar, för en god sak. Och förstås för potentiellt högre anslag till Barnombudsmannen.

Okej, tillbaka till gå (var god passera fängelse på vägen)

Det var väl det jag visste. Att ha Thomas Bodström som bräckligt värn för det fria samhället var lite väl bräckligt. Nu är bollen alltså tillbaka hos de verkliga liberaler som hotats med statsministeravgång och allmänna interna repressioner om de inte är med och röstar igenom det avskaffande av den personliga integriteten som Reinfeldt och Odenberg tagit med sig in ett nu helt kringmålat hörn.

Ett tjugotal moderata riksdagsledamöter ska ha uttryckt starkt missnöje mot signalspaningsförslaget. Tydligast bland dem har Henrik von Sydow varit, som förstås vet att han inte kan rösta för det här förslaget om han ska ha kvar någon som helst trovärdighet hos alla sina personröstare. Frågan är dock på intet sätt en skiljelinje mellan gamla och nya moderater. Moderaterna har tvärtom en lång partihistoria av sund skepsis mot staten och känner traditionellt inte alls den oerhörda tilltro till godheten i dess maktapparat som Odenbergs förslag förutsätter. Det senare kan förstås bero på det långa socialdemokratiska maktinnehavet, men oavsett anledning har rättsstaten och stabila rättsliga institutioner till skydd för den enskilde alltid varit viktigt för svenska moderater. Därför ser man lika stor misstro till FRA-förslaget hos gamla bunkermän som Mats Johansson som hos yngre liberaler. Att Reinfeldt alls hotade med sin avgång beror förstås på just detta. Han vet att han inte har partiet med sig. Nu är det upp till bevis för både Reinfeldt och riksdagsgruppen.

Samma sak gäller hos både folkpartiet och centern. Hur kommer liberaler som Fredrik Malm, Birgitta Ohlsson, Fredrik Federley, Annie Johansson, Johan Linander nu ställa sig till den socialdemokratiska tvärvändningen? Kommer de våga stå upp för sina värderingar och kräva att riksdagen åtminstone inväntar integritetsskyddskommitténs förslag innan man avskaffar den elektroniska integriteten? Eller kommer ni spotta era väljare i ansiktet. Det borde vara ett lätt val, men det klart att har man en så politiskt omogen statsminister att han hotar med kabinettsfråga efter ett halvår vid makten blir det klurigare. Det var fan inte det här jag röstade på.

Favorit i repris

Vad var det jag sade om isbjörnsungar? Just det, sötast i världen.

Till den som har allt

Hos Olle Lidbom hittade jag den här roliga annonsen där man lockas att köpa en årsuppsättning av tidningen Connoisseur.

Riktiga pappor

Läs också Jan Söderqvists artikel från i går om pappor och barn. Mycket klokt och bra.

"Och det skulle inte förvåna mig om det är familjepolitiken som blir borgerlighetens fall i nästa val, när en möjligen reformerad socialdemokrati med en Mona Sahlin som partiledare kan locka till sig alla de otåliga kvinnor – och män – som inte längre står ut med den inskränkta gubbigheten i arbetsliv och politik."

Dolly, några dagar senare

I dag har jag en stump om Dolly i tidningen.

Grattis Malte!

Jag har inte läst boken själv än och har alltså ingen egen uppfattning, men vilket fenomenalt segertåg Malte Perssons Dikter far fram på genom den svenska offentligheten. Bara att fira och sedan vänta på alla stipendier och priser alltså. Grattis! (En detaljkommentar är att han har hemskt snygga pressbilder där han står med svart rock och glasögon och ser allvarlig ut utan att det blir särskilt klyschigt alls.)

Ps. Apropå recensioner kan jag inte låta bli att länka till Marcus Birros vansinnigt roliga sågning av Pelle Andersson: "Det är någon blaha blaha historia om återkomst och vänsterideal. Han är med på stor bild i sin egen tidning. Andersson är vänster och har hästsvans."

Politisk biografi

Läs Cecilia Sjöholm om en avhandling om Agneta Klingspor och om en tid när det personliga var politiskt. Som om det senare egentligen någonsin skulle förändras.

När jag i går efter det rafflande dubbelavsnittet på Greys Anatomy planlöst zappade runt hamnade jag i något rättrådigt drama om rasmotsättningar i det amerikanska femtiotalet och slogs med full kraft av det uppenbara faktum att Adrien Brody måste vara världens vackraste man.

Cry me a river

Fånigaste texten i dag.

Posh porn och chick lit

Hos Bokhororna hittade jag en länk till en mycket intressant artikel av en för mig hittills okänd Anna Friman. Jag kan inte riktigt formulera det jag känner ännu, men om man är intresserad av sånt som sex, litteratur och samtidens könskonstruktioner bör man absolut läsa.

Frågan är om man får sniffa

Den 29e mars öppnar Hallwylska muséet en utställning om parfymens historia.

Uppsnappat hos Hotspot.

Put on you red shoes and dance the blues

Det här är alltså en man som är emot Pride-festivalen. Själv bär han röda lackskor och guldmantel och ser ut som senator Palpatine. Queer är bara början. Att han samtidigt slår fast att celibat är det enda rätta bör ses i skenet från de blanka skorna.

Tack till Emelie!

It's raining men

I går sa jag något syrligt till Björn Wiman om det där med könsbalansen på sidorna. "Vet du vad jag ska ha imorgon?" kontrade han. Det visste jag inte. "8000 tecken om den norrländska mannens sexualnöd."

Jag blev faktiskt lite till mig redan när jag hörde hur P O Enqvist för några veckor sedan ringde och ville ha Lissa Nordins Man ska ju vara två, om gammpojkar i norrland och deras närmast queera upplevelse av sexbrist och utanförskap. Kombinationen av skribent och ämne andades både kongenial kontrast och självklarhet. Resultatet måste läsas. Emellanåt befogar ju faktiskt långa texter av en Bo, Anders, eller Per-Olof även det utrymme de så frikostigt tilldelas.

In deed rising

Åh, vad ledsen jag är över att det aldrig ordnade sig med tekniken till Fountain och att vi alla följaktligt tröttnade. För stoltare över ett uppdrag har jag knappast blivit än när Anna Hellsten mailade och frågade om jag ville vara med. Jag?! Med henne och Annina Rabe som typ varit mina idoler sedan jag tog mina allra första stapplande steg in i tanken att bli kulturskribent. Jag visste knappt vad jag skulle säga. Mer än ja. Förstås.

Därför är det så fantastiskt bra att de nu ändå har en egen blogg om en del av de saker som vi skulle ha skrivit om i Fountain (och i vissa fall också gjorde).

Eftersom jag personligen faktiskt råkar tycka att exempelvis vackra sminkförpackningar eller klassåtskilda skönhetsideal är minst lika intressanta som lagrådsremisser får jag själv i Fountan-vakan helt enkelt börja skriva om sånt här i stället.

Någon bor ett tag i ett stort hus och hittar gud

Världshistoriens bästa teveserie alltså. I lördagstidningen kommer resultatet. Berättelsen har beskrivits ungefär som i rubriken till det här inlägget. Jag är mycket nöjd med även de andras röstande.

Ge Odenberg en ordbok

I dag fortsätter jag min oförtrutna kamp mot det som Mikael Odenberg kallar integritet och för det jag själv menar med samma begrepp.

Ärlig fråga

Apropå diskussionen nedan:

Låt oss anta att man som ledarskribent får ett visst antal läsarmejl och att man utifrån dessa kan dra vissa slutsatser. I mitt fall kan jag t ex enkelt se att av alla de rasistmejl och dito telefonsamtal som jag fått under de 7 år eller nåt jag jobbat med det här har nästan alla kommit från män. Då räknar jag alltså de som undertecknar med ett namn eller skickar från en mejladress där ett namn syns. I vissa fall kan det säkert vara en gemensam mejladress för hela familjen som ser ut som en mans adress.

Det finns en tant som ibland ringer till Expressen och inleder med att rart tala om nästan vad som helst men ofelbart efter några meningar börjar först tala, sedan skrika om invandrarna. Efter ett tag tror jag dock att jag känner igen mönstret såpass väl att jag nästan helt kan säga att det handlar om en och samma äldre kvinna (äldre och kvinna att döma av röst och vokabulär).

Som jag skrev nedan är det bland människor som hör av sig till tidningar för att framföra rasistiska åsikter en extrem överrepresentation av namn som är vanligast bland män i medelåldern eller uppåt. Det handlar om relativt sett icke-klassbundna namn som Göran, Leif och Ove.

Det måste ha blivit ett missförstånd dock när det gäller stavningsförmågan. Jag menade uttryckligen att rasistmejlen både kan vara språkligt välformulerade, eller åtminstone helt korrekta, och inte alls.

Inom parentes är de kvinnohatande mejlen (som också förekommer rikligt i perioder) lite annorlunda. De skrivs också nästan uteslutande av män (eller av människor som presenterar sig som män) men är något oftare vad jag av språket kan uttyda högutbildade, om än glada i könsord. De männen är också mindre angelägna om att dölja sina verkliga identiteter. Det är lite roligt på något sätt att få "Vem har du sugit av för att få skriva i tidningen din obegåvade fitta" av någon Göran som skickar från sin vanliga jobbadress på Nordea.

Till frågan. Är det rasistiskt, eller diskriminerande, eller fördomsfullt, att konstatera att medelålders män tycks överrepresenterade bland de som hör av sig till tidningar med rasistiska (eller sexistiska) drapor? För jag måste ju erkänna att den här kontakten genom åren har fått mig rätt benägen att tro att medelålders män är mer rasistiska än t ex unga kvinnor, och det är otvetydigt ett grupptänkande.

Ronnie!

Nu har Ronnie Sandahl blivit totalsågad av Stefan Spjut i Svenska Dagbladet och hyllad av Jan Arnald i DN. Intressant med så skilda uppfattningar. Personligen tycker jag förstås att Arnalds utsaga är långt mycket mer spännande, just eftersom förväntningarna på boken varit så låga. Anna Hellsten skriver också om boken, en sågning som dock innehåller långt mindre galla än Spjuts.

Nu måste jag nog faktiskt läsa den och inte bara bläddra i det exemplar som legat i en hög på jobbet.

Tillägg: Som Olle Lidbom påpekat handlar inte Spjuts text så mycket om själva boken som om att han tycker illa om Sandahl (och illa om att den senare jobbar på en kvällstidning, är ung, har vaxat hår och ett citat från Fredrik Virtanen på omslagsfliken). Det är förstås elakt av Spjut och något av en karikatyr givet att texten publicerats på den kanske allra mest ansträngt lowbrow-hatande kultursidan i landet.

Det gör inte heller min egen skräck för recensionsdatumet lindrigare. Men innebär det i sig att Spjuts text är dålig? Jag vet inte alls om jag tycker det.

Lite allmän tankeväckande läsning

Om den manliga dominansen bland de stora tidningarnas skribenter - Sydsvenskan.

Om klass och varför det visst fortfarande betyder något - Det ljuva livet. Finns förresten en påminnande artikel i senaste Bang om att vara ensam arbetarklass bland engagerade feminister. En annan bra text i Bang, som jag inte heller kan länka, är Karin Eder-Ekmans betraktelse över stekare, new indie och silikonbimbon som det eviga lägsta att positionera sig mot.

Prisutdelning och allmänna glada tillrop

I kväll delades Björn Nilsson-priset ut till en mycket välförtjänt person. Det borde kanske heta välförtjänande. Jag är för trött för att reda ut det där. Den personen mejlade en gång mig när jag hade skrivit en positiv recension av en av personens böcker. Det var ett glatt mejl. Vi förstod varandra. Det var trevligt. Jag orkade tyvärr inte gå på Expressens kulturkalas då själva prisutdelningen gick av stapeln. Jag skickar mina gratulationer elektroniskt.

Däremot har jag mer än orkat, ja, jag har glatt kastat mig över denna veckas tevespecial på kulturen. Bra tema, riktigt bra texter, bra extrainformation. (Okej, vi som läser tevebloggar kanske inte tycker att det är så revolutionerande, men så här mycket allvar på en gång brukar verkligen inte kulturjournalistiken ägna det folkligaste mediet av dem alla)

Mot slutet av veckan korar vi världshistoriens bästa teve-serie. Jag har suttit i juryn. Jag kände mig lite mindre högkulturell än en del andra. Jag tror att det blir en värdig vinnare även där.

Uppdatering! Det var alltså underbare Göran Greider som vann! Jag tycker nog inte som Greider i någon enskild politisk fråga, men han är oupphörligen intressant, språkligt nydanande och han har en politicopoetisk känslighet som kanske inte märks i hans Metro-krönikor men däremot i reportageböckerna där han kan få vårdandet av en syrén att bli till en hel folkhemsträdgård.

Ur mejlskörden

Efter min krönika om Bodström har jag fått mejl från de skojigaste människor. Ur högen:

"Ingen riktig svensk bryr sig om de där jävla egyptierna, vi bryr oss om att minska invandringen"

"bara bra med terrorister i sverige, hoppas att de börjar smälla av bomber i sverige så att många människor dör.
Först då kan sverige bli ett normalt land när alla inser att invandring = en pestsmitta som endast kan botas med innbördeskrig, hoppas den dagen snart är här så vi kan rensa vårat land på parasiter en gång för alla."

Det senare kom från en Göran Nyberg. Det förvånar inte. De läskigaste mejlen kommer nästan alltid från personer som heter Leif, Göran, Lars eller Ove. Ibland kan de stava, ibland inte.

Låt oss lyssna på varandra

Läs förresten smarta Zaida om möjligheterna till bordläggning av Mikael Odenbergs vansinniga avlyssningsförslag. Medan Federley redan lagt sig raklång för regeringen (vilket Oscar Swartz så bra påpekat) har Birgitta Ohlsson sagt till tidningen NU att hon känner sig överkörd i frågan och Henrik von Sydow förklarade sin syn på förslaget i en debattartikel i januari. Det finns alltså personer i riksdagen som skulle kunna stå upp för mossigheter som integritet även mot sin "egen" regering. Tre av fyra ur mina egna endorsements alltså. Det var inte så illa.

Nu hoppas jag dock att både Henrik och Birgitta vågar stå fast för sina övertygelser när det blåser. Det här är inte folkliga frågor, men någon måste klara av att säga och göra det som är rätt också. Att rösta för en bordläggning är dessutom inte samma sak som att gå emot den egna regeringen, om det nu känns läskigt för enskilda riksdagsledamöter. Det är att säga att ursäkta, nu jäktar ni igenom saker som faktiskt behöver tänkas igenom lite mer. Herregud, de är ju inte ens överrens inom regeringen, och de egna experterna dömer ut förslaget som tekniskt omöjligt.

Karnivor galore

Nyss kom det hem en man till mig med en halv ko från latinamerikanskt livs. Kött är vägen till kvinnors hjärtan. Det hjälper också med snygga ögonbryn, intelligens och humor. Men kött kommer först.

Tjohoo!

I dag kom någon hit på googlingen "bitter gravid isobel". Ibland kan jag inte låta bli att älska internet.

Mer Bodström

I dag har jag en text i tidningen om Bodström.

Thomas Bodström är inte riktigt klok

Något äckligare har jag faktiskt sällan hört. Den förre justitieministern, tillika gamle försvarsadvokaten, står alltså upp och säger att det inte är någon skillnad mellan att konstatera att en person t ex på starka skäl misstänks för terrorism och att med hjälp av utländsk säkerhetstjänst under förnedrande former (utan att pröva misstankarna i domstol) deportera personen till ett land där han riskerar att utsättas för tortyr.

Har han någonsin hört talas om den gamla mossiga idén om rättssäkerhet?

Allmän självömkan

Jag har förkylningen från helvetet. Jag hade förkylningen ett par kretsar längre ner i helvetet i går (jag kan inte riktigt välja mellan om det var som att brinna i evighet i en öppen grav eller att kokas i blod, svår avvägning) och ändå var jag tvungen att jobba. Min tapperhet när jag, beväpnad med åtskilliga näsdukspaket och ständig påfyllnad av hett te med citron och honung, satte mig vid datorn för att skriva en ledare var nära nog obeskrivlig. Jag säger inte detta för att få medlidande (ha, jag säger det förstås precis för att få medlidande!) utan bara för att understryka vilken professionell och exekutiv person jag är när det gäller. Jag lyckades till och med undvika att hosta upp gröna slemklumpar på tangentbordet. Det hade blivit lite obehagligt att städa sen.

Varför var jag inte sjukskriven då, kan man fråga sig? Och det kan man onekligen. Jag vill understryka att det nog inte är tidningens policy att folk ska jobba när de är så sjuka som jag var i går, men en av redaktionens fyra medlemmar var i Saudiarabien, en annan åkte Vasalopp och den tredje hade jobbat två helger i rad och jag nänndes bara inte ringa och fråga henne om hon kunde tänka sig att jobba när det nu var min tur enligt schemat. Nu hoppas jag bara desperat att textjäveln blev något sånär begriplig och pedagogisk och att jag inte hoppade över något viktigt led i resonemanget i feberdimmorna.

Gräv ej en grop åt andra

Expressen är alltså nominerad till Guldspaden för sitt grävande kring Maria Borelius. Det hade varit en helt rimlig nominering om det inte hade varit för att Magnus Ljungkvist faktiskt var före med exakt samma avslöjanden. Expressen-journalisterna har visserligen hävdat att de inte sett eller inspirerats av vad som var den svenska bloggvärldens hetaste potatis de där höstdagarna, men borde inte Grävande Journalister ändå beakta att nyheten i tidningen inte var någon nyhet?

Perversion for profit

Eff gick in och tittade på en länk som lagts till i mina kommentarer. Åh, jag ska aldrig mer vara så slö så att jag inte kollar upp sånt själv, för det här lilla Crossfire-avsnittet där Frank Zappa lugnt och metodiskt förklarar varför så kallade fula ord visst måste vara tillåtna är helt lysande.

Atrocitainment och allmän leda

Det är som oförmågan att kunna vända bort blicken från en bilolycka eller naturkatastrof på teve. Jag kan bara inte låta bli att läsa kommentarerna till ledar- och debattartiklarna på expressen.se. Den som tycker att Ring P1 utmanar ens sinne för normalitet (vem minns inte programmet som i sin helhet ägnades åt att pensionärer ringde in och diskuterade könshår med Täppas Fogelberg) nedsänks i kommentarerna till en offentlighet i helt ny skepnad. Även om man bortser från alla hatare av olika valörer finns där också emellanåt en sådan brist på inre sammanhang att man undrar om de som skriver antingen är fulla eller studentspexare.

Jag är i och för sig hemskt trött på det mesta som folk skriver just nu. Bara de som skriver om att torka egen socialistisk salami och Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis får mer än godkänt.

Många verkar t ex ha tycks att Martin Gelin var bra i senaste Rodeo när han sågade Ronnie Sandahl och moderaterna och lite annat. Själv kände jag bara hur Sandahl-hatandet nu nått nivåer som känns mer tröttsamt än t o m människor som skriver kommentarer på tidningsartiklar.

Ja, jag har kollat på hans roman och den verkar onekligen inget vidare, men till slut blir det bara lite för mycket ändå. Det där är en rolig parallell till Carl Bildt förresten, hur det visst anses vara synd om honom och hans kritiker anklagas för barnsliga vendettor när de inte gillar hans affärskontakter med diverse diktatorer. Samtidigt är det uppenbarligen helt okej med evig mobbning av någon som inte gjort mer mot mänskligheten än att vara en styltig stilist och precis lagom folklig för att sälja kvällstidningar i utbyte mot en förmodat okej lön. Ursäkta utvikningen, jag är halvsjuk och har inte direkt själv någon stilistisk bajonettskärpa för ögonblicket.

Det är också ett generellt dystert faktum för kulturskribenter att det ofta blir rätt ytligt när människor som i grunden inte kan särskilt mycket om politik försöker skriva om det. Ändå verkar alla vilja göra det. Som om det är finare att ha en slentrianintervju med Stig-Björn Ljunggren än att skriva om Queens klubbscen, även om det är det senare man har verklig koll på.