måndag, mars 05, 2007

Allmän självömkan

Jag har förkylningen från helvetet. Jag hade förkylningen ett par kretsar längre ner i helvetet i går (jag kan inte riktigt välja mellan om det var som att brinna i evighet i en öppen grav eller att kokas i blod, svår avvägning) och ändå var jag tvungen att jobba. Min tapperhet när jag, beväpnad med åtskilliga näsdukspaket och ständig påfyllnad av hett te med citron och honung, satte mig vid datorn för att skriva en ledare var nära nog obeskrivlig. Jag säger inte detta för att få medlidande (ha, jag säger det förstås precis för att få medlidande!) utan bara för att understryka vilken professionell och exekutiv person jag är när det gäller. Jag lyckades till och med undvika att hosta upp gröna slemklumpar på tangentbordet. Det hade blivit lite obehagligt att städa sen.

Varför var jag inte sjukskriven då, kan man fråga sig? Och det kan man onekligen. Jag vill understryka att det nog inte är tidningens policy att folk ska jobba när de är så sjuka som jag var i går, men en av redaktionens fyra medlemmar var i Saudiarabien, en annan åkte Vasalopp och den tredje hade jobbat två helger i rad och jag nänndes bara inte ringa och fråga henne om hon kunde tänka sig att jobba när det nu var min tur enligt schemat. Nu hoppas jag bara desperat att textjäveln blev något sånär begriplig och pedagogisk och att jag inte hoppade över något viktigt led i resonemanget i feberdimmorna.

2 kommentarer:

Lisa sa...

Jag kan trösta dig med att det är än mindre inspirerande att skriva om spenat när man är i samma usla skick. Känner inte samma övertygelse om att det bidrar till världsglädjen.

Alexander sa...

Du är så förkyld som bara en man kan varra antar jag...